torsdag, december 29, 2005

(O)väder och vind

Jäklar, nu skulle man verkligen ha en kamera för att föreviga hur det yr och vräker ner utanför fönstret! Vi var väldigt nära att bli insnöade imorse, snön tog emot (men skrapades undan...) när jag öppnade ytterdörren. Det skulle ha varit så mysigt! Vi hoppades faktiskt på det igår kväll när vi gick och la oss, att vi skulle fastna hemma idag.

Vår gata var inte plogad, men till min besvikelse gick det ju att köra på den ändå. Och till motorvägen kom jag. Motorvägen var väldans smal och lite moddig men det funkade. Det är ju det som är det svåra såna här morgnar: att veta om man ska lyda alla varningar i medierna och stanna hemma eller om man ska ge sig ut, behöver man verkligen det? I värsta fall fastnar man ju i en snödriva på motorvägen, och hur kul är det att få ta ut en semesterdag och sitta där?

Jag lusade mig fram på motorvägen i 50, 60 -- att anpassa farten är ju vad det hela handlar om, även om långtradarchaffisarna som vanligt skiter högaktningsfullt i det och brakar fram ändå i 100 med sina sommardäck.

Ja, jag kom ända fram till jobbet. Nu undrar jag dock om jag tar mig hem också. Ska jag kanske åka tidigare? Jag är inte oroad över hur jag själv kör, jag anpassar som sagt min körning efter rådande omständigheter, men jag oroar mig över alla andra, dem jag riskerar att köra in i när de vrålar om mig och sen snävar in framför, dem som får sladd i modden, dem som är nära att preja ner andra i diket... Jag är inte alls beredd på att riskera livet bara för att alldeles för många fåntrattar inte fattar bättre.

För ett par tre år sen körde jag till jobbet trots att jag aldrig hade skådat ett värre snöoväder, trots att allt var vitt ute, trots att jag inte ens såg motorvägen, jag kröp fram i 40 och råchansade, försökte urskilja orangea vägrenspinnar. I dikena låg långtradarna i långa rader, det låter som lögn men är jättesant, och jätteabsurt. Jag lånade Älsklings bil för att den var eeh, framhjulsdriven eller bakhjulsdriven, det som är bäst när det är vinterväglag men som man samtidigt får sladd lättast med? Äh, skit samma. Jag krypkörde ju som sagt, och trots att jag på två dagar då körde sammanlagt 20 mil syntes det inte på bensinmätaren. Rätt fantastiskt.

På tv visade de hur alla snabbt kanade rakt ner i dikena och de intervjuade en kille som hade rutschat ända ut på en åker; idioten sa att han inte fattade nånting, han hade inte kört fort, han hade ju hållit 90! Hahahaha, vilken dåre. Köra i nittio när man inte ens ser vägen?!



Bild från Sydsvenskan (Ingemar D Kristiansen).

Usch, det är alldeles för många som borde få försöka ta om sina körkort, det har jag alltid sagt. Efter tio femton år borde man få köra upp igen, och inte minst försöka göra teoriprovet också. Efter ytterligare tio år, sen tio år till, sen kanske vart femte år. För att inte tala om halkkörningen. Det är ju för tusan massor av kunskaper som behöver fräschas upp, det ser man ju otaliga bevis på varje dag, och dessutom ändras faktiskt lagar och regler då och då -- hur många praktiserar idag exempelvis korrekt körsätt med rätt teckengivning genom en cirkulationsplats?!


Oj, det blev ju en annan blogg typ, jag spårade ur, körde av vägen, höhö.


Nä, man kanske skulle ta med sig lite jobb hem?


Avslutningsvis: En annan skojig blogg på samma ämne.

3 kommentarer:

Gudinnan sa...

Jag kan inte annat än att säga Amen! Och Insolens blogg idag talar för oss övriga norrlänningar också =)

Sanna sa...

Jaa skitbra skrivet, klart att folk borde få köra upp igen efter att det har gått ett par år. Hur många människor besöker regelbundet en optiker till exempel? Att synen gradvis förändras är det väldigt få människor som märker. Eller hur många människor är det inte som misslyckas med att köra i en rondell?

crrly sa...

sanna: Tack, tack. Jag ska nog bli trafikminister i nästa liv... *bloggidé*


agnes: :-O