Nyårsflummande

Darling, lillan och jag befinner oss hos pappa i skogen, utanför hålan där jag är uppvuxen. Här ska vi fira ett lugnt nyår, utan smällare, är det tänkt.

Pappa och jag var nyss, tillsammans med resten av den här lilla världen, i hålans Ica Maxi (placerad i det som då var urskog när jag växte upp). Det är en så otroligt märkligt upplevelse att befinna sig mitt bland en massa människor som pratar väldigt konstigt (Har jag låtit så??! Nääääää...!) och som ... ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det utan att låta ... äh! Skit samma! Om jag säger så här: Jag borde verkligen känna igen dem, jag borde det. De allra, allra flesta i alla fall. Och med en enorm portion fantasi kan man föreställa sig hur de som är i min ålder såg ut för en femton, tjugo år sen, och då ser man i vissa fall vilka de är (vilka de en gång var?). Men de är så gråhåriga! :-o Och så tunnhåriga! Och så lönnfeta! Och har så dålig hy! Ringar under ögonen! Ingen hållning! Och de är omgivna av ett gäng ungar som gastar "mamma!" eller "pappa!", ungar som nästan är vuxna!!

Jag struntar i hur jag låter när jag beskriver dem så här. Antagligen är jag precis lika gråhårig och lönnfet själv numera. Annars skulle de väl ha hälsat?! För nej, jag hälsade inte jag heller. Det var bara ett par tre stycken jag var kreativ nog att kunna lista ut vilka de var över huvud taget. En av dem gick i min klass i nio år. Tänk, allt vi delade ... Och nu är vi såna kompletta främlingar. Och jag skulle aldrig, aldrig ha känt igen honom om jag inte för några år sen (ganska många år sen nu, antar jag) var på femtonårsjubileum sen vi slutade nian. Han är verkligen tunnhårig nu, och har mage. Han som var en av de snyggaste ... (Ja, jag gick verkligen på Återträffen. Det var en komplett absurd kväll, och en av de roligare i mitt liv. Faktiskt. Men det är en annan historia.)

Men underligt är det i vilket fall. För nej, jag går inte med på att jag ser ut som de. Visst, jag blekte inte sönder mitt hår på 80-talet, jag solade inte sönder mitt ansikte. Men har alla andra gjort det? Däribland samtliga som stannade kvar i hålan?! De tuffaste, de snyggaste, de som några år efter nian slitna traskade runt på stan med en hög ungar, alla med olika pappor? Och som är de som nöter stolarna på Maxi med sina breda bakar ... Och som allihopa heter Petra eller Sussie ... Ha ha! Vilka fördomar jag har. De baseras åtminstone på empiriska studier. ;)

Vad jag flummar. Jag är bara överväldigad av intryck och minnen och ... ja, fördomar! Tragikomiskt är ordet. Och på något underligt sätt tror jag att jag någon gång ska "komma tillbaka" hit, att jag fortfarande bara är på en tillfällig utflykt till Skåne, att jag har flyttat för att plugga, för att komma bort från den sociala kontrollen, från allt som är inskränkt och jobbigt och tråkigt, men att tiden snart är ute, att jag nu snart ska flytta "hem" igen, fast jag inte har någonting alls som håller mig kvar, inget annat än att pappa än så länge bor i närheten. Vad skulle vi göra här?! Här finns inga jobb, ingenting alls att göra vare sig som jobb eller på fritiden. Det är nog bara en liten nostalgisk röst i mig som försöker göra sig hörd.

Flummar var ordet. Nu får det vara nog med det. Nyårsmiddagslagande väntar, och före det ska vi väl ha i oss lite lunch. Lite stressande känns det allt att det redan är nyår, för det var så mycket vi skulle göra i jul, "när vi är lediga". Visst, älskling har inte jobbat, men lediga har vi inte känt oss, inte med huset fullt av folk. Nåväl, förutom 9--11 januari, när jag inte kommer att träffa darling alls, ska det nya året bli så mycket bättre. Inga fler depressioner, ingen mer isolering. Lillan och jag ska ut och upptäcka världen, jag har så mycket jag vill visa henne!

Here we go!!!!!!

Det ska bli mitt motto för 2008. Vilket är ditt?


Gott nytt åååååår!

En vit jul

Det blir en vit jul i åtminstone Skåne i år.

En mjölkvit dimma sveper in oss i ... inte en varm filt utan ett fuktigt lakan, typ.

Trotzdem...

GOD JUL önskar crrly alla läsare!

Aj

På Aftonbladet Plus kan man läsa följande:

"Det vore skithärligt att träffa kärleken" Tv-stjärnan Tilde de Paula avslöjar: "En nynazist slog mig i ansiktet"


Kärlek börjar alltid med bråk, eller? Det är ju nästan, nästan så att man skulle vilja läsa artikeln bara för att se hur det hänger ihop.

Himmel och helvete

Jag har hittat det ultimata svaret på "Hur är det att gå hemma då?". Det är såväl politiskt som socialt korrekt (och kort): Både och.

För det är det. Verkligen.



Det värsta helvetet är sömnbristen nu när lillan åter i flera månader har fått för sig att man ska äta på mamma hela nätterna samt isoleringen här i hålan!!! Bristen på avlastning också, men där har jag gett upp att tro på förbättring. Känns liksom lättare så.

Himmelriket är att njuta av hennes fantastiska humor (vi är på samma nivå, tror jag) och hennes enorma busighet och påhittighet. Och pratsamhet. (Jäklar, vi är ju lika, hoho.)



Nästa år, nästa år har jag lovat mig själv att allt ska bli bättre. Med den nya bilstolen ska vi ta världen med storm.

Mitt nya jag

Jag borde byta namn på bloggen. Jag har ju inga crrls längre efter graviditeten. Bara ett stort burr. (Att man aldrig kan vara nöjd.)

Brrly?

Bojkotta Mars choklad!

Snott hos Malin Morot:



PETA has uncovered gruesome evidence that candy giant Mars has been paying experimenters to conduct deadly tests on mice, rats, guinea pigs, and rabbits. We're launching a worldwide boycott of Snickers, M&M's, Twix, Milky Way, 3 Musketeers, Starburst, Dove, Skittles, and other Mars-made products until the company has a heart and stops hurting animals. Right now, Mars is funding a study at the University of California, San Francisco, in which experimenters force-feed rats by shoving plastic tubes down their throats. The animals are then killed and cut open.







Mars has also paid experimenters to do the following:

* Force mice to swim in a pool of water and paint and find a hidden platform to avoid drowning-only to be killed later.

* Surgically attach plastic tubes to guinea pigs' carotid arteries and inject cocoa ingredients into their jugular veins to induce dramatic decreases in blood pressure.

* Force rabbits to eat high-cholesterol diets with varying amounts of cocoa and then cut out and examine primary blood vessels to their hearts.

Not one of these tests is required by law for candy. Mars' chief competitor, Hershey's, has already signed PETA's statement of assurance pledging never to conduct or fund tests on animals.

Dagens dummaste

Detta fick jag i brevlådan idag, fredag: "Tid har bokats för Er den 10/12 kl 9.30. Om Ni är förhindrad att komma ber vi Er snarast underrätta oss, mellan klockan 08.00-09.00, tisdag-torsdag."

Från sjukhuset. Tid nu på måndag. Tack som fan, liksom. Ja, jag hade faktiskt gärna tidigarelagt tiden, eftersom den skulle sättas i förhållande till en annan undersökning samma dag. Ska jag då ringa dagen efter utsatt tid och meddela detta?

Nu går hela dagen åt till det här. Vad ska jag göra med bebis?

(Jo, hon har en pappa, men han jobbar i en annan stad, och ska hålla i möten hela dagen.)

Dagens länk

Tänk på vad du äter, annars gör någon det åt dig.

Tänkvärd devis från upplysande, kritisk granskande sida. junkfood.se anbefalles härmed!

Motsatsernas förening -- i crrly

Femte december. Idag fyller två i min bekantskapskrets år (även om en av dem tyvärr inte riktigt hör till den längre). Två antipoder eller antiteser, om man nu kan kalla människor för något av det. Rätt komiskt egentligen. De känner inte varann och kommer nog aldrig att träffas.


Den ene är en gammal klasskompis. Jag har alltid tänkt på honom när jag har hört Johnny the rucker. Outsidern. Drömmaren. Musikern. Flummaren. Filosofen. Den missförstådde. Den mobbade. Men även den omtyckte. Han som verkligen personifierade det här med att det är insidan som räknas. Tyvärr resonerar ju inte alla så, och det har han nog lidit en hel del av. Vi stod varann väldigt nära ett tag på gymnasiet, när vi hamnat i samma klass, ingen vet nog hur nära. Vi pratade i telefon i timmar på nätterna. Vi delade väldigt mycket, inte minst humor och många värderingar. Han var dessutom vän med min dåvarande pojkvän, vilket förstås underlättade vår samvaro; när jag träffade min nuvarande man gled vi isär även om vi behöll kontakten i flera år och sporadiskt hördes av även in på 2000-talet.


Den andre är en före detta kollega till min man. En frikyrklig, snygg, sportig och framåt kille. Vi har ofta sagt om honom att det är tur att han är kristen, för han har ett så otroligt gott självförtroende att han annars skulle vara odräglig... Han är urgöteborgare från de tjusigare delarna av stan (eller söder om, Näset) och har verkligen typisk ordvitsande göteborgshumor och en sanslös svada. Han är ofta totalt utflippad och jättebarnslig, väldigt spontan och helt galen. Han har jobbat såväl som försäljare av sportartiklar och mobiltelefoner som med missbrukare, gått i missionärsskola på Maui och jobbat/praktiserat som missionär i Filippinerna, numera är han anställd av en pingstförsamling. Vi har numera inte jättemycket kontakt heller, men det beror mest på att han nu har en växande familj.


(Snacka om att båda dessa typer skulle platsa i en amerikansk high school-film! Nörden (dock inte den überintellektuella, schackspelande sorten) och sportfånen! Och politiskt tillhör de, gissar jag, något slags vänster-/anarkistfalang respektive antagligen "kristen höger".)


Gemensamma drag hos båda mina vänner är att de är otroligt godhjärtade och omtänksamma människor. Där slutar nog likheterna. Frågan är vem som skulle ha flest fördomar om den andre?!


Det säger nog en del om två saker vad gäller mina vänner också: 1. Jag är ofta ganska smidig i umgängeslivet och har alltid umgåtts med väldigt olika slags människor. "Adel, präster, borgare och bönder." Ja, och industriarbetare såväl som chefer. Det är väldigt intressant att sätta sig in i hur andra fungerar, hur de tänker och resonerar. 2. Den första vännen är ursprungligen min, den andra min mans... vilket också visar en del på olikheterna hos mig och min man, både värderingar och livsstil. Egentligen är det rätt otroligt att vi har kunnat dela liv i över arton år!


Dessutom undrar jag hur astrologer får ihop det med resonemanget om att man skulle ha en viss personlighet på grundval av när på året man är född, eller till och med när på året man väljer att födas, som en del vill få det till. Då borde väl två människor som delar födelsedag inte vara så här pass olika? Eller är jag ytlig som nästan bara ser deras olikheter kanske?

Liten översättningsfilur

Igår kunde man i Sydsvenskans pappersutgåva (ej på nätet) läsa ett citat av Bob Jaffe, riskkapitalist, som stod inför ruinerna av sitt nerbrunna residens i San Diego: "Mitt hus brann ner, men de lyckades rädda min Porsche. Jag skulle hellre velat att det var min dotters uppstoppade djur som klarat sig."

I original står det i New York Times: “Yes, they managed to save my Porsche,” Mr. Jaffe said. “But I’d much rather they had saved my daughter’s stuffed animals.”

Stuffed animals allså. Betyder inte det antagligen gosedjur i det här sammanhanget? Har Jaffes dotter verkligen en samling uppstoppade djur? Det vet vi ju förvisso inte, men visst verkar det troligt att det är mjukdjur, dockor, han menar. Inte kan man kalla dem uppstoppade? De är möjligtvis stoppade med fyllning men att kalla dem uppstoppade ger ganska lustiga associationer. Eller?




(Sen undrar jag... Är det inte några små/något litet ord som fattas i "I'd much rather they had saved..."? Typ "I'd much rather seen/wanted that they had..." eller så? Eller "I'd much rather wanted them to save..."? Usch, min engelska språkkänsla förtvinar ju. Vad säger mina översättarvänner? Anstai? Eva-L? Orera? Översättarhelena? Eller anna? Någon med engelska som modersmål -- Tinselflickan?)


Språknörderi på hög nivå. Jag känner att jag måste uttrycka min avsky för det inträffade också, inte minst av respekt för de drabbade. Det gör jag härmed: Usch.

Tips: Vegetariska kokböcker!

Flera har frågat mig om bra kokböcker som inspiration för att leva vegetariskt. Här har jag samlat många av de titlar jag har, och för enkelhetens skull har jag lagt in länkar till bokus.se, så att ni kan titta på hur de ser ut men även enkelt beställa dem ni vill ha. Adlibris har inte alls detta breda sortiment, tyvärr.

En bulle i ugnen (inte helt veg men superfin och inspirerande!): www.bokus.com/b/9789127355965.html?pt=search_...

Terneborgs lyckliga kokbok: www.bokus.com/b/9789185506781.html?pt=PRIVAT_...

Vegansk näringslära på vetenskaplig grund: www.bokus.com/b/9789185506798.html?pt=PRIVAT_...

Grön barnmat: www.bokus.com/b/9789172054165.html?pt=search_...

Vego Paradiso (svensk!): www.bokus.com/b/9789127356931.html?pt=search_...

-------

Böcker på engelska:

Raising vegan children in a non-vegan world: www.bokus.com/b/9780972510202.html?pt=search_...

Rose Elliott's Mother, Baby and Toddler book, A Unique Guide to Raising a Baby on a Healthy Vegetarian Diet: www.bokus.com/b/9781904038092.html?pt=search_...

Feeding your Vegan Infant with Confidence: www.bokus.com/b/9780907337294.html?pt=search_...

Baby & Child Vegetarian Recipes: www.bokus.com/b/9780091853006.html?pt=search_...

Please feed me, a Punk Vegan Cookbook: www.bokus.com/b/9781932360097.html?pt=search_...

-------

Vegolandet Veganias kokbok finns på nätet men också att beställa här: vegania.mine.nu/

-------

Slutsålda är tyvärr De gröna alternativen: www.bokus.com/b/9789186170882.html?pt=search_...
och Veggiebook: www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9146202293
och Grön festmat: www.bokus.com/cgi-bin/more_book_info.cgi?ISBN...&

Samma sak gäller klassikern Cranks bästa recept/Cranks kokbok som dock finns på engelska. Svenska utgåvor kommer på bokrean då och då. Ser ut så här: www.tradera.com/Cranks_basta_recept_vegetaris...

Kolla efter dessa böcker på bibblan eller antikvariat! (Tradera! ;-))

-------

Den här har jag inte själv och inte sett förrän nu men den är säkert bra eftersom gurun Kåre Engström har varit med och skrivit den: www.bokus.com/b/9789151848389.html?pt=search_...

-------

Sökord vegan på bokus: www.bokus.com/cgi-bin/book_search.cgi?rewrite...

Sökord veggie på bokus: www.bokus.com/cgi-bin/book_search.cgi?rewrite...

Blondes... ja, ni vet

Nu har jag varit hos allra underbaraste, coolaste, snyggaste, bästa, smartaste, finaste vJoshuav och nu är jag blond igen.

Samt typ ett par kilo lättare.



PS. Tack, Anna, för barnvaktshjälp!

Fot(o)lek

Vi har börjat på spädbarnsmassage. Det är alldeles obeskrivligt ljuvligt, och Lillan är i precis rätt ålder för det nu. Ligger relativt still (om man bortser från tittutlekarna med handduken) och är på ett kvittrande glatt humör! Det märks verkligen att hon njuter.

På bilden är det pappa som masserar hemma medan Lillan leker med liten fot. (Även crrly herself skymtar på bilden för den skarpögde.)

Bästa nyheten på länge

Det var sannerligen på tiden.



/en som i stort sett bara handlar på "pojkavdelningen"

Potatis är gott och nyttigt, potatis är gott och nyttigt...

Jag åkte på stryk när jag fick en tvångstanke i matkön på lågstadiet att läsa den meningen högt från affischen som hängde där. Meningen stod ett stort antal gånger på svarta tavlan på planschen, och jag var bara tvungen att läsa upp varenda en.

Aj.




.

Lessen, Lessing

Jag har inte läst Doris Lessing (tror jag?!), men jag vet åtminstone lite om henne. Hon gillar katter och finns översatt till svenska. Bra. Dessutom verkar hon ju lite cool och rolig när man läser om henne idag. Då ser man även att hon har god smak vad gäller litteratur: Hon gillar Gabriel García Márquez!

Dagens åååh...

Alltså, varför visade någon mig de här mattorna??!

Jag gillar inte mattor något vidare, men hjälp, de här var ju bara Hur Snygga Som Helst!

Undrar om de finns på Tradera... säger nätauktionsknarkaren. Jag ska inteinteinte titta efter... *sätter mig på händerna*

Två älsklingar

Nu finns mitt lilla baby gos på bild!

Favorit i repris

Alltså, den här historien är från en gammal nätdagbok som jag skrev för fem och ett halvt år sen, men den är så galen så den förtjänar att upprepas. Den är dock lång, så jag delade upp den på två dagböcker, men det gör jag inte här. Dagboksinlägget är ursprungligen betitlat "E-Type och jag", och jag kom att tänka på det när jag såg E-Type i lördags i Babbens program (som för övrigt var riktigt kul!). Det jag skriver om utspelade sig i början av 90-talet och var långt innan E-Type gjorde sig känd som artist. Den 5 maj repektive 27 juni 2002 skrev jag följande:

Står ute i det mulna kalla vädret och oljar nyhopsnickrade spaljéer, lyssnar på radio... P3 spelar E-Types senaste. Blä. Fast av nån jävla anledning var det helt OK att pensla till... Jag blir i vilket fall som helst alltid på gott humör av att höra E-Type. Och det beror ju knappast på själva den s k musiken. (Utom när jag tänker på Rallys underbara parodi!!!) Nej. Jag har ett helt annat förhållande till E-Type...

Den här historien är helt vansinnig. Den säger nog ganska mycket om mig. Hm. Min chef hade berättat den på en kräftskiva en gång, och gästerna hade skrattat så de hade trillat av stolen... Sa hon. Hm... *fnissar för mig själv*

OK, here goes:

Jag läste in treåriga linjers matte + NO på KomVux för ett antal år sen (när jag i min mycket gröna ungdom hade fått för mig att jag skulle bli lågstadielärare...). Då passade jag på att läsa ADB också - Administrativ databehandling. Med stenåldersdatorer. Ja, det tyckte ju inte vi förstås. På den tiden var väl de datorerna som stod till buds relativt moderna. Alltså mycket spännande. Vi gjorde bl a vanliga ordbehandlingsövningar, alltså som maskinskrivning. För att vi skulle ha nåt vettigt (??!) att skriva in kunde vi om vi ville välja olika texter att skriva av. En av dessa var en bunt Norgehistorier. Så det satte jag igång med. En löd:

Det var två norrmän som var ute och fiskade. Så fick de napp, en stor fisk på kroken. Problemet var nu hur de skulle ta död på fisken. Då sa den ene: ”Jag vet! Vi dränker den!”

Urdum. Hursomhelst. Vi satt och skrev och skrev... Nästa övning gick ut på att vi med ett enda kommando skulle byta ut ett visst ord i en text mot ett annat, valfritt. Jag valde att greja så att alla ”fisk” i ovanstående historia skulle bytas ut mot ”giraff”... Ni ser ju själva hur det blev. Jätteroligt hade jag. Själva poängen försvann naturligtvis, desto roligare tyckte jag.

Det hör också till historien att jag dels är snål, dels miljömedveten, alltså försöker jag spara och återanvända så mycket papper som möjligt. Sålunda sparade jag dessa ordbehandlingskrafs för att kunna skriva på baksidorna, som ju var tomma.

Efter ett antal år, när jag läste på universitetet i Göteborg, och...

Nej. Vad långt det blev. Fortsättningen får komma imorgon... Jag lovar att detta har med E-Type att göra, alltihop!! Och att historien är helt sjuk... :)

****************

Okej. Jag lovade ju att berätta fortsättningen på historien om mig och E-Type, elakt nog har jag inte kommit mig för att göra det förrän nu. Början på historien skrev jag redan den 5 maj...

Jag pluggade alltså i Gbg o satt o var uttråkad i mitt tentaplugg så jag såg på ZTV. E-Type var VJ. Jag tyckte han spelade urdåliga låtar o dessutom tänkte jag på att jag aldrig hade sett nån video med Ebba Grön så jag tänkte att jag kunde faxa (som man gjorde på den tiden; detta är typ 10 år sen) in en önskan om just en video med Ebba Grön. Lite för att reta E-Typen också, jag fattade ju att det inte var hans kopp te!!!

Sagt och gjort. Jag tog det närmast liggande papperet, som råkade vara ett av papperen jag hade kladdat Norgehistorier på (då på min ADB-kurs några år tidigare). Det stod alltså: ”Det var två norrmän som var ute och giraffade. Så fick de napp, en stor giraff på kroken. Problemet var nu hur de skulle ta död på giraffen. Då sa den ene: ’Jag vet! Vi dränker den!’” (Om ni inte fattade den så hänvisar jag alltså till min dagbok från den 5 maj!)

Jag använde baksidan och skrev ett litet brev där jag då önskade Ebba Grön o dessutom avslutade det hela med att rita en liten karikatyr av E-Type i ena kanten. Så faxade jag. Tänkte att det måste ju vara större chans att komma med om man faxar många gånger... Så det gjorde jag. Faxade och faxade. Massor av fax blev det...

Och E-Type fick tag i ett! Han läste det snabbt tyst först... sa sen: Aha, en Norgehistoria!! Vad kul! Så läste han upp: Det var två norrmän som var ute och giraffade. Så fick de napp, en stor giraff på kroken. Problemet var nu hur de skulle ta död på giraffen. Då sa den ene: ”Jag vet! Vi dränker den!”

Så såg han mycket förbryllad ut. Jag vred mig av skratt i soffan. Och rodnade. Och gapskrattade. Vrålade av skratt när jag förstod vad jag hade gjort: faxat baksidan!!!! Helsike… I vår fax skulle man ju lägga papperet på andra hållet... Herregud. Men det slutade inte här. E-Type försökte dessutom förstå och förklara historien. ”Ja... Nu vet jag! Jo, en giraff är ju så lång, så... man kan nog... inte dränka den...” avslutade han meningen lite lamt. Vansinnigt, helt hysteriskt kul fick jag där i soffan. Det värsta var dock när han tog upp ett nytt papper från golvet: ”Aha, nu ska vi se vad det här är... Fler historier? Nej, det är ju samma igen!” Och igen. Och igen... Och igen! Kameran zoomade ut och visade E-Type stående på golvet med fullt av faxmeddelanden krullande runt på golvet kring hans ben. Han formligen vadade i fax!! Och de var samtliga från lilla mig... Jag tjöt av skratt. Och skam. Så pinsamt!!! E-Type började bli irriterad. Han fattade ju inte vad det var för fax! Och vad det var för en idiot... och för historia...

Jag faxade så småningom, när jag hade hämtat mig, framsidan också. Och kom med. Han visade t o m upp min karikatyr i närbild för kameran!! *stolt* (Fast Ebba spelade han inte *sura* )

Nej, jag har inte berättat hur det hängde ihop för honom – än. Det skulle ta lite tid att förklara...

Läser och läser och läser...

Med reservation för stav-, syftnings- meningsbyggnads- och andra skrivfel och annat knasigt; jag är totalt dimmig i bollen efter denna natt!


Jag har turen att ha fått en bebis som har min dygnsrytm och är nattmänniska. Sover till frampå eftermiddagen och vill sen inte somna förrän tolv-ett-två på natten. Passar mig perfekt, då kan jag gå upp och göra frukost till älskling och sen äta med honom och därpå gå och lägga mig igen. Mmm. Lyx. Men: lillan har på sistone blivit extremt gapskrattig och jättefull i bus precis lagom till läggdags, och då får jag maratonamma henne i flera timmar för att få henne lugn och sömnig. Hon somnar sen lagom till att katterna kommer in i sovrummet och klöser sönder sängen för att bli utsläppta... Ja, vi måste ha sovrumsdörren öppen för annars blir det jättekvavt och klibbvarmt. Nej, vi har ingen kattlucka för den enda dörren vi skulle kunna tänka oss att ha den i är en altandörr med glas för långt ner. Dessutom vill jag inte att de kommer in om de har med sig något, jag vill ha lite koll där... Inatt var det värre än någonsin, katterna skulle in och ut respektive ut och in varannan timme om varandra hela natten, och däremellan vaknade lillan ett antal gånger och skulle lyftas över till min säng för att ammas till sömns. Jag är inte så värst vaken nu.

Men vad konstigt jag skriver. Jag inledde ju med att förklara hur lyckligt lottad jag är. Nå, men jag är det. Det skulle ha varit jättejobbigt att ha en bebis som är pigg och klarvaken och kräver att matas och roas från fem-sex-sju på morgonen. Dessutom hade hon väl i så fall velat lägga sig vid åttatiden på kvällen, och då hade hon aldrig fått se sin far.

Nåväl, var var jag? Jo, vi ligger och sover och ammar och vilar och så hela dagarna, och jag läser, läser, läser. Nu har jag en ny, nätt liten lista med böcker som jag har läst, korta omdömen följer här:

* En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstierna var inte alls som jag hade förväntat mig. Jag fick den i present och trodde att den skulle vara en smaskig, skandalös berättelse fylld av mörka släkthemligheter och avslöjanden... men nä. Ganska tråkig, rätt deprimerande. Nä, inget särskilt att ha!

* När tiden tog slut av Göran Sahlberg var inte heller alls som jag trodde. Det börjar som en rätt så vanlig uppväxtskildring, för att sedan flumma till sig och mynna ut i något som verkar vara en enda stor fantasm. Ja, "vanlig" kan man kanske inte kalla en uppväxtskildring som handlar om en gosse som är son till Predikanten, en frikyrklig pastor, men ändå. Man förstår sedan inte riktigt vad som egentligen händer. Dag Hammarskjöld har i alla fall plötsligt en stor del i berättelsen. Men ett antal frågor kvarstår efter läsningen: Dör mamman? Isåfall hur? Är sonen skyldig till det?! Nå, den var ändå rätt kul att läsa (första delen i alla fall, före flummeriet), för jag har en gång i tiden känt denne Predikant, fadern till författaren alltså.

* Två böcker av den fantastiske författaren Tahar Ben Jelloun har jag läst nu också. Den tjugosjunde natten och Den ödesdigra natten. Den förstnämnda var för... vad ska jag säga... för sagoaktig för mig. Kanske fascinerande men nä, den hade för mycket av det jag inte gillade med Coelhos Alkemisten. Kan inte förklara det närmare just nu, är så dimmig i skallen. Däremot var Den ödesdigra natten helt fantastisk!! Älskar den. Den handlar om en kvinna som kanske egentligen är en ande eller en demon och som aldrig borde ha blivit till. Hon ägnar sitt liv åt att förstöra och förgöra män som har gjort henne illa. Bakgrundsmiljön är det fantasieggande Marocko i relativt modern nutid men samtidigt råder här sagotid; Tusen och en natt känns inte långt borta, och det vimlar av djinner. Denna bok rekommenderar jag verkligen, den är både otroligt vacker och spännande.

* Jag försökte också läsa Lasse Lindroths Där inga änglar bor, men nej, jag klarade inte av den. Den kändes så pretentiös och det myllrade av klichéer, jag tror inte ens att det var ironiskt. Så sorry, Lasse, det var en pekoral. Jag klarade inte av att läsa många sidor där, det erkänner jag (annars hatar jag att ge upp böcker!).

* Däremot var De sönderrivna bilderna av Azar Mahloujian bra! En spännande och stundtals deprimerande berättelse (visst låter det som en motsättning?) om hur hopplöst det kan vara att fly för sitt liv från sitt hemland och så fastna i byråkratins kvarnar då ens öde ska bestämmas av främmande människor. Hon skriver om den spännande flykten från hemlandet Iran och den evighetslånga väntan när hon fastnar i Jugoslavien. Men hon lyckades till slut ta sig till Sverige och även stanna här, och hennes berättelse innehåller också en hel del tragikomiska kulturkrockar i mötet mellan det nya och det gamla landet. Hon berättar till exempel att om man åker tåg eller buss i Iran och vill äta sitt medhavda äpple så bjuder man även dem mitt emot och bredvid på extra äpplen som man har med sig. Gissa hur hon blev bemött när hon, första och enda gången, försökte sig på det i Västeuropa! Jag efterlyser fler böcker av Azar Mahloujian, en fortsättning, fler små anekdoter!

* Ett helt annat slags bok, i en helt annan genre, som vanligtvis är så långt från min boksmak man kan komma nästan, är Snabba cash av Jens Lapidus. Min man fick den via jobbet och jag hade inte alls tänkt läsa den. "Pff, en spionroman", tänkte jag fördomsfullt, för jodå, sådana har jag också plöjt igenom några stycken. Men nej, det var det ju inte! Boken förföljde mig genom att dyka upp både här och där, sådär som vissa låtar brukar kunna göra, och till slut föll jag till föga. Jag började läsa... och fastnade totalt! Så skickligt skriven, vilket driv, vilket språk, vilken story, wow. Den var verkligen högt över mina förväntningar, skyhögt. Jens Lapidus är verkligen skicklig, både när han väver samman intrigen och rent språkligt; alla huvudpersonerna har sitt eget utpräglade språk men vartefter JW umgås mer och mer med invandrarkillarna tar han efter mer och mer av deras, ordföljden, ordförrådet, också i sina inre monologer. Snyggt!

* Jag har också läst Änglarnas syster av Anna Jörgensdotter. Jag tyckte mycket om Pappa Pralin, men den här var inte alls i klass med den, tyvärr. Denna handlar om en mycket ensam tonårstjej vars storebror är död och pappa ivägflyttad. Hon har bara en vän men henne gillar hon inte ens, och sin pojkvän kan hon inte alls prata med. Istället tar hon sin tillflykt till en drömvärld och halva boken består av den. Ett ganska förvirrande drag, särskilt som de två världarna aldrig får mötas ordentligt, vilket man sitter och hoppas boken igenom. Ännu en bok som först verkar vara på ett visst sätt men sedan blir något helt annat. Det mest speciella med denna roman är väl att det medföljer en skiva, ett soundtrack, men det är inget särskilt med den, känns mest som ett sätt för författaren att nå ut med en av sina låtar.

* Jag nämnde väl att jag hade läst Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer? Måste skriva det igen! Den är så fantastisk! Underbar. Utom att jag inte riktigt förstod slutet men det känns liksom inte så viktigt. Jag läste den sakta, ville suga på den länge, ville inte att den skulle ta slut. Språket! Språket! Åh. Underbar. Rolig. Tragisk. Läs.

* Slutligen har jag också sträckläst Lewis resa av P O Enquist. Den har jag tänkt läsa i många år men det har inte blivit av. Den handlar om mannen som grundlade Pingströrelsen, Lewi Pethrus, och är verkligen intressant. Naturligtvis på ett extra plan för mig med min gedigna frikyrkobakgrund, men även för andra. Det är allmänbildande att läsa om exempelvis Stockholm på den tiden (början till mitten av 1940-talet). Vilken slum som rådde. Att Sverige hade den högsta barnadödligheten i hela Europa. Lössen. Trångboddheten. Och ja, synden. (Förstås. Och nu är det ju inte jag som säger att folk levde i synd -- måste jag tillägga för tydlighetens skull.) Ja, jag nämnde att jag har frikyrklig bakgrund. Det har jag, i flera generationer bakåt, på både mammas och pappas sida. Jag ringde under läsningen av boken flera gånger till pappa för att ställa tusen frågor, förfäras och roas. (Han är underbar.) Hade jag vetat, hade jag anat, hur gedigen denna frikyrkobakgrund är, så är frågan om jag hade vågat bryta mig loss så som jag gjorde! :) Jag kan ändå inte hjälpa att jag tycker att jag är jäkligt cool och stark som gjorde det. Farfar, till exempel, var äldste i församlingen, det visste jag men hade liksom inte tänkt på det. Nu berättade pappa att han (farfar alltså) till och med var vice ordförande i en av Sveriges största frikyrkoförsamlingar. (Ordförande är pastorn.) Han berättade också, vilket jag nog någonstans hade hört, att morfar hade varit pastor. Alltså, jag har egentligen så mycket att skriva om det här, men det har ju inte med boken att göra, så jag tar det någon annan gång! Bra bok, i alla fall, rekommenderas faktiskt. Ja, faktiskt. Ja. Faktiskt.

Pust. Återkommer med fler böcker snart... för nu har jag för övrigt bara läst böcker som inte har kommit ut än, och dem får jag ju inte blogga om! Men just nu läser jag Förvandlingen av Kafka. Håller på att gå igenom min bokhylla för fullt! Sen ska jag läsa... och den... och den... Och sen...! Ja, vi får se.