Gustav, kom in och ät!

Kom just på att grannen har samma namn på sin (i och för sig utflyttade) son som sin katt.

Verkar lite ... opraktiskt, känner jag spontant. Eller är det tvärtom rentav praktiskt, tro? "Gustav, kom in och ät!" så kvittar det vem som kommer? Eller så kommer båda?

Mammor och pappor

Nej, jag väntar med att skriva om mitt tjafs med förskolan som jag nämnde häromsistens, men det har såklart med köket (käket) att göra.

Till något roligare:

crrly hämtar mini-crrly på dagis. mini-crrly är inne i en period där hon kategoriserar mammor och pappor vart hon kommer och även på bild. På dagiset kom det fler sena stressade föräldrar och för varenda vuxen hon såg utbrast mini-crrly högt: "Mamma!" respektive "Pappa!" och pekade.

När vi skulle klä på oss kom det in en ... mamma? Det tyckte jag absolut. Det tyckte inte mini-crrly. Hon utbrast med frenesi: "Pappa!" och pekade. Jag blev genast lite osäker. Jag mumlade: "Nä, det är en ... mamma ..."

mini-crly lät sig inte hindras. "Pappa!" sa hon triumferande igen och pekade på ... ehm, varelsen. För ja, vad var det då? Jag försökte så diskret som möjligt se efter. Kort hår, glasögon, ganska rund, lite kompakt liksom, en enorm jacka omöjliggjorde bedömandet om huruvida där fanns bröst eller ej. Så jag vidhöll: "Nej, mamma."
mini-crrly, lite tvekande: "Mamma?"
crrly: "Mm!"
mini-crrly: "Mamma!"
crrly: *pust*

(Jo, hon hörde säkert men jag hoppas hon såg att ungen faktiskt trots allt är ganska liten än, och vadå, klart man kan råka blanda ihop mammor och pappor, eller?!)

crrly på jobbet

Anledningen till att jag häromdagen gled runt och kände mig rätt så läcker har fått sin förklaring: jag hade glömt mina glasögon hemma.

*konstaterar lakoniskt*





Jävlar, vad jag älskar att jobba! För ärligt talat, hur många har ett jobb där kollegerna är smarta, intelligenta, belästa, allmänbildade, humoristiska, skämtsamma, öppna och ganska ironiska? Ärligt talat, på hur många arbetsplatser gapskrattar man så att man får ont i magen och tårarna rinner i genomsnitt en gång i timmen hela dagarna? Ärligt talat, det här inlägget ska jag ta fram de dagarna jag är skittrött på skvaller, tidiga morgnar, orättvisa beskyllningar, urtrista och monotona arbetsuppgifter och lååång pendling med en motorvägshögerfil späckad med långtradare.


Som sagt. Kul har vi. Som fan! Jag skuttar fortfarande runt här, efter flera veckor, och pladdrar med folk i korridorerna som jag knappt har hälsat på förr och utbrister till mina närmaste kolleger att de är så fantastiska, att jag tycker så himla mycket om dem och att det är så kul att vara tillbaka.

Mini-crrly har börjat dagi... förskola. Det får jag skriva ett nytt inlägg om en annan gång. För bråk-crrly is back. Suck.

Tacksamt

Här går man runt på jobbet och känner sig till sin enorma överraskning skitsnygg, för typ första gången i sitt liv, fick nämligen syn på mig i spegeln här och såg att håret såg så jäkla fixat ut utan att alls vara det (mer än att jag har klivit upp ur sängen och kliat mig i det), tänkte wow... Och så kommer en kollega:

-- Är du hängig idag?
-- Va?!
-- Ja, du såg så hängig ut!


Tacksomfan liksom.

Skojig krönika

Ramlade över en kompis skojiga text och blev lite uppiggad! :-)

Kokos, minsann

Förresten såg jag J på tv häromkvällen. Så jäkla häftigt ...!


Jag vågar dock inte tala om vad det var för program. För antagligen går det att hitta på nätet. Och tja, nja, nä.

Konstaterat

En del är roligare att få sms från än andra ...


Mmmmmmmmmm... ;-)

Dagens ord

Dagens ord är snarare ett namn. Och inte vilket namn som helst ... utan Mensträsk!

Herregud, jag trodde att det var ett skämt, men uppenbarligen icke. Någon har tydligen humor.

Dagens klokskap

Japp, dagens kloka ord står minsann ingen annan än eder crrly för:

-- Det är så kul att jobba för det är så kul att komma hem!!




Japp.

Männen från Tanna

Ikväll repriseras tredje och sista delen av I en annan del av verkligheten. Den får jag bara inte missa! Jag missade tyvärr första delen men såg del två igår kväll. Vilken fantastisk liten serie. Den beskrivs så här: "Brittisk dokumentärserie från 2007. Avsnitt 3 av 3. Fem män från en liten ö i Stilla havet åker till England för att studera landets kultur. Med stor humor och förvåning upplever de alla konstigheterna i vår verklighet. Från 20/09."

Ja, "stor humor och förvåning" är förstås behållningen med programserien. En lite kul grej var när de fem männen bor hos arbetarfamiljen i Manchester och frågar pappan, som är svart, om han gifte sig med den vita kvinnan för att hon lagar god mat. Dessa fem män får besöka alla möjliga ställen med Manchesterfamiljen, som en återvinningsstation, en hundtrimningssalong (som är något av de konstigaste de upplevt, särskilt när de till sin enorma sorg just har insett att England inte kan ta hand om alla människor som behöver någonstans att bo) och en nattklubb där de dricker en massa öl (som de senare mår dåligt av) och är med och dansar "traditionella engelska danser". Som tack när de ska åka vidare bjuder de sin värdfamilj på en av sina traditionella danser, där även pappan kläs upp och deltar. Därpå åker de vidare, till "stammen överklass". Där hoppas de få möta prins Philip, som de dyrkar som ett slags Kristusgestalt som ska komma och frälsa dem.

Snacka om praktisk etnologi, där man får se den västerländska kulturen med helt andra ögon! Så roligt men också så oerhört skrämmande. För varför blundar vi för fattigdom och hemlöshet? Varför skickar vi våra söner ut i krig? (Manchesterpappan har en son från ett tidigare förhållande som bara sjutton år gammal stack och började strida i Afghanistan. Ett barn! Får man ens ta värvning då?) Hur kan vi låta en massa hus och byggnader stå tomma medan det finns människor som behöver tak över huvudet? Manchesterpappans bror kom och berättade lite om det liv han tidigare hade levt, hur han hamnade på gatan, och de fem männen satt och grät. Det var så gripande. Som avslutningsord fick Manchesterfamiljen och deras släktingar och vänner som var samlade på avskedsfest uppmaningen att behandla alla runtomkring som deras egna systrar och bröder.

De fem männen jämför hela tiden allting med sin kultur och berättar om hur de lever på sin ö, Tanna, vilket man får se filmade inslag från. Ingen behöver sova utomhus, alla har hyddor, som de hjälps åt med att bygga, de få pengar som finns delar man lika på, alla är välkomna att bygga sin hydda var som helst. Anarkismen i sin prydno, minsann. Så där borde ju hela världen fungera. Varför kan inte alla få vara välkomna att bosätta sig där man vill, över hela jorden.

Som sagt, den tredje och avslutande delen ikväll, klockan 22.35, får jag inte missa. Tror de på lordens rövarhistorier om slottet och vanorna där? Ska de slutligen få träffa prins Philip? Och vad tar de med sig för lärdomar om västvärlden hem till sin ö igen?


Lite om Tanna kan man läsa här.

Nyårsafton

Jag trodde att jag tyckte att det var jätteroligt att börja jobba igen, men tydligen håller inte min kropp med.

Eller hur ska man annars förklara att jag nu de senaste dagarna har fått såväl magkatarr som migränkänningar, en satanisk ledvärk och kass mage?


---------------------------------------------------


Min man har en sån fantastisk humor. Han hade i uppdrag att leta reda på Samarin åt mig (se ett par av mina symtom ovan) och rotade igenom en massa av mina gamla väskor i garderoben, medan jag ligger ganska däckad. En stund senare kommer han med en (hand-)väska (jag är ingen handväskmänniska och värjer mig för ordet men det är nog trots allt en sån!) i högsta hugg och flinar stort.

-- Det är ingen tvekan om vilket kön innehavaren av den här väskan har! säger han och skrattar och visar upp innehållet samtidigt som han rabblar: En kallelse till gynekologen, några tamponger, en våtservett -- och ett visitkort från Operakällaren!


Haha, jag skrattar på mig. Detsamma gjorde min man, som berättade för vår dotter att mamma i själva verket är en modebloggerska med skära kläder och läppstift, som hänger med bratsen.

Extremt kul faktiskt. Visa mig din väska och jag ska säga dig vem du är?!






GOTT NYTT ÅR!!!

Vilka fördomar har du?

Fördomar har vi alla, den som påstår något annat har fördomar! ;-)

Gör ett fördomstest här: Hur fördomsfull är du?



Och vad fick du för svar? Ärligt nu!

Jag trodde att jag var smart, men jag lyckades bara få 67 procent rätt. Du då?

Nattchock

Fick lite respit vid datorn så här mitt i natten, oväntat, råkade däcka dottern som var oförskämt pigg och sprallig alldeles för länge ... och så ramlade jag över ett besked som jag nu sitter här och känner en oerhörd chock och sorg över. Jag har levt i en bubbla så länge nu och knappt kikat fram från mitt lilla ombonade gryt på månader, år, men när jag nu gjorde ett försök och läste runt bland lite bloggar hittade jag alltså beskedet om att Alter Ego har gått ur tiden. Så jävla grymt, jag är så ledsen. En klok och stark kvinna som jag hade en del kontakt med, vars blogg jag läste, jag gillade hennes rättframhet, humor och styrka, och så åsikterna. Nu finns hon inte mer.

Nej, jag visste inget. Så nu måste jag smälta detta.


Jag hoppas att du har det bra nu, Helène.

Förkylt

Tillbaka från julledigheten, sitter på jobbet. Omgiven av idel attjiiiii och attjoooo. Alla nyser utom jag (än!), och jag sitter givetvis i mitten.

Men jag tänker tänker tänker fira nyår ändå, älskade myssläktingar kommer, och vi ska ska ska hålla oss friska.

Så det så.



Bacillskräcks-crrly har sprungit och tvättat händerna sjuttioelva gånger idag och hållit andan när nysattackerna anfaller från alla håll (det hjälper jättebra, har ni inte hört det?). Skönt att jag inledde dagen med att springa runt (jag var ensam då) och tvätta allas tangentbord och datormöss. Det behövdes, kan jag säga. *urk*


Imorgon är det jag som tar med min Echinacea-brus. Om det är någon kvar; en viss ettochetthalvtåring här älskade den drycken. Nej, det är inte bra för barn. Men hon knyckte mitt glas och sprang iväg med det. Jaja, hon behöver väl också hålla sig frisk. (Det är hon! Jag vet ingen friskare unge och älskar amning.)

Snabbisar

Fick just ett mejl som förbryllade mig. Från Bilddagboken. Där stod det att de skulle behandla mitt ärende. Såvitt jag kommer ihåg har jag inte kontaktat dem men läste mejlet. Aha, det var den 12 juni som jag hade problem med att ladda upp bilder! 12 juni. Vad snabba ni är på Bilddagboken, tack för det! ;-p

Katter, katter

Slösurfar (på lunchen!) på jobbet... och hittade en sida med skojiga kattbilder. Inte kan man någonsin få nog av såna?! Nä, tänkte väl det. Håll tillgodo! Klicka på länken här till vänster, gå sen till Fotogallerier under Medlemssidor, och fortsätt därifrån in på Roliga galleriet. Där klickar du på "VÄLKOMMEN in i galleriet!" (Eller funkar den länken direkt härifrån, tro? Testa!)


Uppdatering: Japp, det gör den, men utan ramar. Mer stilrent?

Hoppning

Vad står det egentligen på skylten?

Buss-shoppa -- varför inte köpa en buss?

Bus-shoppa -- var busig nog att gå och handla?

Buss-hoppa -- modern form av att jumpa på isflak, eller ska man kanske byta buss i farten?

Det senare förslaget får mig dessutom att tänka på historien om någon (vem det nu var) som uppsökte en signering av Rob 'n Raz skivsignering av skivan Clubhopping med en annan skiva under armen som han ville ha signerad: Klubbhoppning med Anders Gernandt. Rätt så kul faktiskt.

Jul igen

Och hej, Norén.

Nä, det är inte så farligt som jag befarade där ett tag (hur många jular har inte morsan och jag rykt ihop, hur många jular har jag inte fått vara den som medlar, den som resten av släkten ringer till och gråter). Men man kan väl beskriva läget nu som kalla kriget. Som tur är så är jag inte inblandad!! Mer än att jag tycker så jävla synd om min älskade mamma som ska räcka till för alldeles för många och som har ådragit sig flera stressjukdomar och ändå är den enda som kan (vill/orkar) ställa upp när det verkligen krisar för sjuk släkting.



Vi har det roligt och intensivt, med en massa gulliga släktingar (de finns, de också) som har fixat massor. Det känns så underligt att vara kontroll-crrly i år, först var vi i Florida och kom liksom hem mitt i och upptäckte att vi tydligen inte hade ordnat julklapparna i oktober som annars, och julmaten ska vi bara inte prata om. Och så har jag ju jobbat. Och är sjukt jetlaggad fortfarande, bara stensomnar rätt som det är. Dagarna har rusat förbi. Jag har mest flummat runt. Ammat. Sovit. Tja, nojat lite för att jag inte har kontroll. Sovit lite till. Så plötsligt har det mesta av julen gått. Hoppsan. Och på måndag och tisdag jobbar jag igen. Men sen är det ju nyår och då väntar ännu fler roliga, älskade besök. Det är så underbart att se sin dotter verkligen leva upp när hon har en massa älskade människor runt sig! :-)


God fortsättning!

Den lilla rekan

Rek.

Ett rekommenderat brev. Till mig?! Så här i juletider. Vad spännande. Gissa om jag var uppspelt när jag till slut både hade tid och möjlighet (och dessutom hade tagit med mig legimitationen, min, jo, den var nödvändig, och nej, det dög inte att visa upp någon annans, ens om vi var släkt [man kan ju alltid försöka ...]) att hämta ut denna försändelse ... som visade sig vara ett platt brev.

Ett platt och tråkigt brev.

Med vårdcentralens stämpel på.

Ett enda stort jaha.

För det som kuvertet innehöll var upplysningar som jag redan flera dagar tidigare lätt som en plätt utan minsta legitimering hade hämtat ut per telefon. Ett negativt svar på hivtest (tänk att de slängde ur sig det så där på telefon, ja, bara så där) var det, men ja, det hade jag ju som sagt redan inhämtat, så det var ingen större överraskning (det var det inte annars heller, kanske man skulle tillägga, men på jobbet var det ingen som förstod min oerhört komiska och ironiska humor när jag, efter att ha väntat i evigheter i telefonkö så lätt fick fram dessa trots allt oerhört känsliga uppgifter, och sen lagt på luren, sträckte armarna i skyn och teatraliskt utropade: "HURRA! JAG HAR INTE HIV!"

Jag tyckte att jag var jätterolig.

Kollegerna såg mest oroade ut.

Suck.

Nåväl.

Jag fick alltså detta negativa (men positiva, så att säga) besked per rekommenderat brev igår, och lät ögonen ramla omkring lite till på papperet. Diverse uppgifter var ifyllda efter det senaste läkarbesöket (jojo, vi håller på med diverse fuffens, och detta hör till något spännande som dock ligger mååånga år framåt i tiden), det var längd och vikt och midjemått och ... längd ... Längd?! Vad stod det egentligen?! Längd i centimeter: 138.

138?!

138!

Jag är enåtrettiåtta! Påstås det alltså!

Jodå, ingen tvekan. Det är en trea. Läkaren har skrivit dit en trea. En jäkla ful sketen liten trea i mitten där av siffrorna. Och läkaren har stämplat och signerat och allt. Är hon helt jävla dum i huvudet?! En och trettioåtta?! Hon har ju för fan träffat mig! Hur liten tyckte hon att jag var?

Hur länge som helst hade jag väntat på detta läkarbesök. Hur länge som helst hade jag väntat på detta intyg. Hur länge som helst ... och nu fördröjs allt det andra, som är beroende av detta förbannade fula skämt till intyg. GAAAAAAH.

Och gissa hur många som svarar på vårdcentralen en dag som denna?!



Tralalalalala. Nej då, jag är lugn, jag är lugn, jag är lugn ... Jag lovar. Mest av allt är det faktiskt komiskt.

Oblogg

Nej, crrly bloggar inte, crrly är för upptagen... Av att trots allt köpa några små julklappar (till ett par ungar i släkten; annars ger vi inte julklappar längre), av att storhandla, av att jobba (!), av att försöka låta bli att va så jäkla jetlaggad, av att slå in en massa paket (trots allt! ja!), av att skriva listor på tusen saker som ska göras, av att ta hand om sin älskade unge och sin älskade karl och sina älskade katter, av att storhandla (slå sig fram på Ica Maxi bland en massa oförskämda jubelidioter, naturligtvis är alla andra som också är stressade och i vägen alldeles förskräckligt irriterade och irriterande!), av att posta, pyssla ... och gissa. Ja, för Lottens julkalender är en läskigt beroendeframkallande (o)vana som stör och bråkar i ens sinne oavsett om man har läst dagens lucka (grubbel grubbel) eller inte (irritation! frustration!).

Dessutom lever crrly i en mittemellanvärld och vill varken blogga om sin nuvarande verklighet eller den som nyss var (Florida). Eller vill snarare både och. Har inte riktigt landat i Serige mentalt än. Filurar fortfarande ... och smälter saker. Får väl se om det blir nåt bloggbart.

Bah. Och nu måste jag dessutom sova också. Aj oill bi bäck.