Inlägg
Hmmmmm, det här ämnet förtjänar helt klart mer än jag har möjlighet att ge just nu, stående obekvämt framför dator på laddning, iklädd blott pyjamas och på väg i säng, ja, jag alltså, inte datorn, men jag bara måste kasta ner reflektionen: Jag har ett rätt stort blåmärke på vänster arm, högt upp. Hur jag fick det behöver vi inte gå in på, men det är inte alls något spännande utan har bara att göra med att vår stora källare ser ut som hela havet stormar. Nåväl. När jag ikväll, eftersom jag av flera anledningar ska sova i ett av barnens rum, råkade byta om till nämnda pyjamas framför en spegel (i barnrummet då alltså) och därtill fick en skymt av mig själv i den, hajade jag till, wow, det ser ut som en tatuering, och shit, vad snyggt! Sen flinade jag lite åt mig själv. En tatuering som ser ut som ett blåmärke, snacka om bra kamouflage, varför har ingen tänkt på det förut? ;-)
Och återigen kom suget. Ja ... men eftersom jag nu börjar bli så gammal att det mesta nog inom en ganska snar framtid börjar hänga och slänga lite, då kan jag väl vänta till dess, så ser jag ju på ett ungefär hur gaddningen kommer att se ut när jag är 80, eller? Eller 60 eller i alla fall 50. Kanske.
Äsch, jodå, jag ska få tummen ur, bara det att jag inte kan bestämma mig för motiv, och så är jag smärträdd (tror jag?! Efter barnafödandena känns dock det mesta möjligt!), och så är väl färgerna fortfarande cancerframkallande? Även om nu en del lär vara veganska.
Ja, vi får se.
söndag, december 01, 2013
söndag, november 17, 2013
Reklam, reklam ... Tradera!
Nu så. Detta inlägg vill bara uppmärksamma shoppningsugna småbarnsföräldrar på att det numera ligger uppe en hel del auktioner som är crrlys på Tradera! Fina, fina små kläder, välkomna in och fynda, bjud, bjud, bjud! :-)
http://www.tradera.com/finding.mvc/itemlisting?alias=bokmalina
http://www.tradera.com/finding.mvc/itemlisting?alias=bokmalina
fredag, maj 11, 2012
Facebook-avgiftning vecka 1
OK, det här Facebook-avgiftandet eller vad jag nu försöker med går inte så himla bra faktiskt. :-/ Dagen efter min senaste blogguppdatering här såg jag att jag "bara" har 197 vänner fast jag hade 198 så sent som dagen innan -- och som vanligt när jag råkar se att skaran minskat (brukar egentligen aldrig titta efter men råkade se det nu eftersom jag hade lagt märke till den runda, fina siffran 198) har jag inte en aning om vem som avslutat vår relation/vänskap, eller varför. Och en sån sak kan jag grubbla mig blå över. Det är faktiskt lite dumt att man inte får en notifiering om det, tycker jag.
Jag tror att det har hänt en enda gång att en person har gett mig en anledning till att hen tog bort mig, och det var för att hen skulle avsluta sitt FB-konto. Nå, hen startade om det väldigt snabbt igen, men då utan mig. Ingen fara, vi kände inte varann så himla väl, men den verkliga anledningen vet jag ju, så varför hymla? (Hen och hens partner är ett par av dem som försökt och försökt och försökt få barn utan att lyckas, och för dem är det lite krångligare än för de flesta andra, så alla mina barn som plötsligt ploppar ut sticker nog i ögonen -- där har vi åtminstone en anledning, men det kan ju finnas flera.)
Alla andra som "gjort slut" har bara varit borta från min vänlista, vilket jag upptäckt kanske först efter ett tag, när jag plötsligt kommer på att "det var väldigt vad det har varit tyst länge från XX". Jag blir alltid lite ledsen och tar det personligt, för i mina ögon är jag en vän som ofta ger väldigt mycket (mest av sånt som jag tyvärr inte alltid hsr så mycket av, såsom tid och energi), men mycket sällan får jag tillbaka något. Att då plötsligt någon har vänt ryggen mot en svider -- efter allt man har gjort och gett, allt man gått igenom tillsammans. (FB-vännerna är dessutom noga utvalda eftersom jag är lite anonym även på Facebook, jag lägger bara till dem jag verkligen vill ha kontakt med.)
Men detta är högst symtomatiskt för mitt liv i stort i och för sig; jag har mycket lätt att få nya vänner, eller eh, bekantskaper ska jag väl uppenbarligen kalla dem (säger hon bittert), men oerhört svårt att behålla dem. Jag vet inte, det kanske ska vara så, att vänner kommer och går, men det känns sorgligt. Och när jag tror att jag har hittat en ny vän så visar det sig att jag ändå inte är det för att jag inte har varit med tillräckligt länge; alla andra har liksom samanhang de ingår i, som gamla tjejgäng etc. Aldrig någonsin går jag ut med "tjejerna" (vilka skulle det vara?) eller ens bara med en enda tjejkompis på middag/drinkar eller whatever. Gnäll, gnäll, och nu spårar jag ur! :-)
Den andra stora saken som hänt på Facebook sen min senaste uppdatering här är att jag till slut inte kunde avhålla mig från att ge mig in i en diskussion. Suck. Vilka otroliga människor det finns! En slutar ju aldrig förvånas. Fler röster i diskussionen, som jag följt i flera dagar utan att skriva något, efterlystes, och till slut gjorde jag ett inlägg med min syn på saken. Det som genast hände var att ord lades i min mun och att jag anklagades för att vara sammangaddad med ett antal andra i diskussionen. Otroligt! :-o Och det där följer mig ju sen, jag kan inte laga mat, natta barn eller umgås med darling utan att göra en massa formuleringar i huvudet som jag sen var tvungen att lägga fram. Och nu stack jag ut hakan ordentligt och kritiserade särskilt en person, vars agerande jag kallade klumpigt och omdömeslöst. Tjoho, så blåste jag fyr i brasan. Jag har faktiskt inte ens hunnit eller orkat läsa den diskussionstråden mer igen. Jag fastnar för mycket, och det förstörde till stora delar kvällen igår. Jag har inte råd med det! Darling jobbade sent och skulle vara borta halva natten, jag gjorde mig beredd på det ... och så dyker han plötsligt upp mycket tidigare, men då var jag inne i diskussioner och formuleringar och gick inte att umgås med. Det känns för jävligt! Så nu struntar jag i detta, bort med den diskussionen. Det funkar ju ändå inte att diskutera med folk som läser in en massa jag inte skrivit och som felciterar mig. Usch.
Nu tar jag tag i livet igen idag. En massa saker står på agendan, vi springer i olika familjekonstellationer hos alla möjliga instanser, pust. Igår var jag själv hos tandläkaren, och idag är det mellanbarnets tur. Sen är det helg, och det blir ingen vila då minsann! En massa måste fixas. Hela denna vecka har vi haft fullt program varje dag, och nästa vecka blir likadan, fast ännu värre. Jag fattar inte varför april, maj och juni alltid måste se ut så här, allt klumpas ihop. Roliga saker det mesta, men det kräver massor av tid och energi! Snart dags att väcka världens ljuvligaste, gladase bebis och ta itu med allt. Ciao och tack för din tid.
Jag tror att det har hänt en enda gång att en person har gett mig en anledning till att hen tog bort mig, och det var för att hen skulle avsluta sitt FB-konto. Nå, hen startade om det väldigt snabbt igen, men då utan mig. Ingen fara, vi kände inte varann så himla väl, men den verkliga anledningen vet jag ju, så varför hymla? (Hen och hens partner är ett par av dem som försökt och försökt och försökt få barn utan att lyckas, och för dem är det lite krångligare än för de flesta andra, så alla mina barn som plötsligt ploppar ut sticker nog i ögonen -- där har vi åtminstone en anledning, men det kan ju finnas flera.)
Alla andra som "gjort slut" har bara varit borta från min vänlista, vilket jag upptäckt kanske först efter ett tag, när jag plötsligt kommer på att "det var väldigt vad det har varit tyst länge från XX". Jag blir alltid lite ledsen och tar det personligt, för i mina ögon är jag en vän som ofta ger väldigt mycket (mest av sånt som jag tyvärr inte alltid hsr så mycket av, såsom tid och energi), men mycket sällan får jag tillbaka något. Att då plötsligt någon har vänt ryggen mot en svider -- efter allt man har gjort och gett, allt man gått igenom tillsammans. (FB-vännerna är dessutom noga utvalda eftersom jag är lite anonym även på Facebook, jag lägger bara till dem jag verkligen vill ha kontakt med.)
Men detta är högst symtomatiskt för mitt liv i stort i och för sig; jag har mycket lätt att få nya vänner, eller eh, bekantskaper ska jag väl uppenbarligen kalla dem (säger hon bittert), men oerhört svårt att behålla dem. Jag vet inte, det kanske ska vara så, att vänner kommer och går, men det känns sorgligt. Och när jag tror att jag har hittat en ny vän så visar det sig att jag ändå inte är det för att jag inte har varit med tillräckligt länge; alla andra har liksom samanhang de ingår i, som gamla tjejgäng etc. Aldrig någonsin går jag ut med "tjejerna" (vilka skulle det vara?) eller ens bara med en enda tjejkompis på middag/drinkar eller whatever. Gnäll, gnäll, och nu spårar jag ur! :-)
Den andra stora saken som hänt på Facebook sen min senaste uppdatering här är att jag till slut inte kunde avhålla mig från att ge mig in i en diskussion. Suck. Vilka otroliga människor det finns! En slutar ju aldrig förvånas. Fler röster i diskussionen, som jag följt i flera dagar utan att skriva något, efterlystes, och till slut gjorde jag ett inlägg med min syn på saken. Det som genast hände var att ord lades i min mun och att jag anklagades för att vara sammangaddad med ett antal andra i diskussionen. Otroligt! :-o Och det där följer mig ju sen, jag kan inte laga mat, natta barn eller umgås med darling utan att göra en massa formuleringar i huvudet som jag sen var tvungen att lägga fram. Och nu stack jag ut hakan ordentligt och kritiserade särskilt en person, vars agerande jag kallade klumpigt och omdömeslöst. Tjoho, så blåste jag fyr i brasan. Jag har faktiskt inte ens hunnit eller orkat läsa den diskussionstråden mer igen. Jag fastnar för mycket, och det förstörde till stora delar kvällen igår. Jag har inte råd med det! Darling jobbade sent och skulle vara borta halva natten, jag gjorde mig beredd på det ... och så dyker han plötsligt upp mycket tidigare, men då var jag inne i diskussioner och formuleringar och gick inte att umgås med. Det känns för jävligt! Så nu struntar jag i detta, bort med den diskussionen. Det funkar ju ändå inte att diskutera med folk som läser in en massa jag inte skrivit och som felciterar mig. Usch.
Nu tar jag tag i livet igen idag. En massa saker står på agendan, vi springer i olika familjekonstellationer hos alla möjliga instanser, pust. Igår var jag själv hos tandläkaren, och idag är det mellanbarnets tur. Sen är det helg, och det blir ingen vila då minsann! En massa måste fixas. Hela denna vecka har vi haft fullt program varje dag, och nästa vecka blir likadan, fast ännu värre. Jag fattar inte varför april, maj och juni alltid måste se ut så här, allt klumpas ihop. Roliga saker det mesta, men det kräver massor av tid och energi! Snart dags att väcka världens ljuvligaste, gladase bebis och ta itu med allt. Ciao och tack för din tid.
måndag, maj 07, 2012
Facebook, framtid, funderingar
OK, nu är jag här igen. Tror jag. Det känns både bra och dåligt att precis vem som helst kan läsa min blogg, och särskilt olustigt att somliga jag sagt upp kontakten med faktiskt ändå kan fortsätta följa mig, om de till äventyrs skulle vilja. Vi får se hur jag gör. Jag har varit en Facebook-addict under ett par år nu -- precis som jag visste att jag skulle bli och därför så länge vägrade Facebook -- och har upptäckt både för- och nackdelar. En stor nackdel är att det tar så mycket tid, tid för att datorn segar, för att programmet segar, för att jag grubblar, för att jag engagerar mig i mer eller mindre främmande människor och i allt som intresserar mig (vilket är MYCKET!). Och inte minst grubblar jag över Facebookrelationer. Över dem jag har men kanske framför allt inte har längre. Om vad det gör med mig när jag viker ut mig och är så genomskinlig som jag förr även var irl (men till viss del lärt mig begränsa för att uppnå liiite integritet!) medan jag inte får mycket tillbaka av alla. Naturligtvis kan jag inte kräva det heller, men om man inte hinner och orkar krångla med inställningar så läser ju alla mina vänner (ett par hundra har jag begränsat mig till men även det är ju egentligen sjukt många) alla mina inlägg.
Jag har aldrig varit en som stryker medhårs. Problemet med Facebook är att jag hela tiden är så öppen med vad jag skriver, vad jag tycker, vem jag _egentligen_ är, innerst inne, och det är ju läskigt. Det kan utnyttjas. Skulle kunna, i alla fall. Det har väl inte hänt än, men det som däremot har hänt är att internetkompisar jag har känt mig nära med, men även "irl-vänner"/-bekanta, uppenbarligen har ogillat vad jag tycker/änker/känner och därför sagt upp kontakten med mig/tagit bort mig som vän. Oftast utan att förklara varför.
OK, jag är mamma nu. Till TRE. Och jag vore en alldeles usel mor om inte mitt liv nu kretsade kring dem. Tre barn under fem år, tre barn som är som barn är mest: underbara och skitjobbiga. Alltså handlar en hel del av mina statusuppdateringar om dem. Såklart. Och mina FB-vänner, av dem har många, många följt mig sen tiden innan jag blev gravid och fick barn. En del kommer från sajten Helgon, och de såg väl mest den sidan av mig som man kanske mest visar där (musik etc) och de kanske tycker att guuuuuuuuuuuuuuuud, vad trååååååååkig hon har blivit sen hon blev morsa, buääääh, bara en massa mammasnack. (Även om min egen bild av mina mamma-uppdateringar är att de mestadels är roliga barncitat.) Ergo: "Vi har inget gemensamt längre, bort med henne, den där supermorsan, hon är inget annat."
En hel del vänner har även följt vår kamp för att bli med barn (via internetsajter dårå) och många vänner har även varit med mig under min jobbiga första graviditet och småbarnstid. Tyvärr fick inte alla dela den glädjen och alla våndor för egen del utan har fortfarande inte själva fått barn -- givetvis kan det skära i hjärtat att läsa alla barnuppdateringar.
Jag har ju även gjort en del livsval som inte är helt enkla att acceptera för alla. Rentav väldigt provocerande. Exempelvis att jag är/har varit vegan. (Numera är jag mer pragmatisk, och skyller det på barnen!) Detta faktum lyser igenom på Facebook, inte minst genom att jag ofta trycker på Gilla-knappen när jag ser bra veganska citat eller fina veganska FB-sidor. Jag har även delat och spritt en del upprörande bilder och fakta i frågan. En del av den informationen kommer då upp automatiskt på mina vänners Facebooksidor. Reaktionerna på detta har varit delade. De flesta hör naturligtvis inte av sig alls. Några har tackat (jo, faktiskt!). Ett par av mina (före detta!) Facebookvänner har tagit upp min veganism till diskussion med mig, och det borde ju hedra dem, men det har tyvärr skett på väldigt otrevliga och aggressiva vis, vilket jag beklagar djupt. En av dem ville inte acceptera att jag i min livssituation helt enkelt inte har tid över att tänka, fundera och formulera mig tillräckligt för att föra en diskussion, så hen avslutade konversationen ganska aggressivt och en tid senare såg jag att hen inte längre finns på min vänlista. Lite synd, särskilt som vi ändå har en del gemensamt, och inte minst en del gemensamma bekanta/vänner.
En annan vän, som jag även träffat och haft mycket kul med i verkligheten, dök upp sent en lördagskväll på min FB-sida och ifrågasatte starkt resultatet av en studie som jag hade publicerat på min sida. Jag bemötte hen lite skämtsamt varpå hen gick till attack på de mest ohyggliga vis. Aldrig har jag, varken förr eller senare, fått så mycket gräsliga oförskämdheter slängda mot mig. Allihop var kopplade till mitt livsval att inte äta andra varelser men blev till påhopp om hela min person. Jag undrade för mig själv om hen var full eller hade börjat med droger, men föredrog att bemöta dessa grovheter stillsamt och milt ifrågasättande. Det hindrade tyvärr dock inte denna människa från att bli värre och värre. Jag var chockad. Vad hade hänt? Hade någon hackat sig in på hens konto, eller var hen verkligen inte påverkad av något? Det var så obehagligt och tankarna snurrade i mitt huvud hela natten, långt sedan datorn var avstängd.
Nästa morgon hade jag funnit ett par ytterligare svar som jag skulle ge, men då hade min vän/antagonist tagit bort alla sina inlägg! Allt som var kvar var mina svar på dem, vilka givetvis utgjorde ett mycket förvirrat intryck när man inte kunde se vad de var svar på. Så synd! Till en början hade jag varit mycket, mycket irriterad på att denna person skrev en massa elakheter på min FB-sida helt öppet, där alla jag känner kan läsa dem, men snabbt insåg jag att hen själv gjorde bort sig genom att skriva allt detta. Därför lät jag inläggen stå kvar. Så synd då att hen någon gång under natten måste insett sitt misstag och därför raderat alla sina bidrag till denna märkliga "konversation". Naturligtvis ströks personen från min vänlista och blockerades. När jag inte ens hinner med mina verkliga vänner, varför skulle jag då ödsla tid och energi på genomelaka typer som uppenbarligen hatar mig?! Tyvärr har vi dock en gemensam vän som tycker mycket oss båda två och som då och då har gjort små försök att få mig att intressera mig för denna person igen, men givetvis utan resultat. Som sagt, varför skulle jag vilja vara vän med en människa som uppenbarligen inte hyser den minsta respekt för mig och vem jag är?!
Men det är känsligare än man kan tro, uppenbarligen, detta med kostvalet. Jag försöker verkligen inte pracka på någon mina livsval, men ibland tror folk tydligen det. Det måste ju komma inifrån dem själva naturligtvis, om de skulle vara/bli intresserade, men somliga har också gjort klart för mig att de måste skygga för sanningen, annars skulle de inte klara av att äta som de gör. Då blir väl mina små notiser lite för uppenbara och hindrar dem från att leva i sin bubbla -- detta får jag klä skott för. Tyvärr! Så länge jag själv tycker att detta är viktigt och så länge jag själv vill spara inlägg och notiser för mig själv -- och så länge som en del faktiskt tackar mig! -- så länge tänker jag ändå fortsätta. Har jag tänkt. Till nu. Nu vet jag inte längre.
Jag håller på och omvärderar mitt Facebookanvändande som sagt. Har inte kommit fram till något ännu. Mer än att jag vill ägna mer tid åt min bebis, som råkar vara av den "snälla" sorten som gärna leker själv och låter mamma pyssla med en massa annat (som t ex FB, dåligt samvete, gaaaaah!). Jag vill ju dessutom såklart inte utsätta bebis för strålningen från datorn egentligen. Och jag vill läsa mer! Skönlitteratur, fackböcker, tidningar, tidskrifter. Men Facebook är en källa till så mycket i mitt liv, jag får så många bra tips. Jag har ju sett till att det mesta jag är intresserad av täcks in så att jag får notiser på min FB-sida så fort det är någon nyhet jag kan ha glädje eller nytta av. Mycket praktiskt, jag sparar ju massor av tid på detta! Men som sagt. Jag måste begränsa mig. Jag kan inte kasta mig in i allt, inte engagera mig för mycket i allt och alla. Och när jag nu (snart!!) börjar jobba igen måste måste måste jag ha den regeln för mig själv att aldrig aldrig aldrig logga in på FB från jobbet. Med flit har jag också sett till att ha en gammal telefon som jag inte lätt kan surfa på, dessutom gillar jag inte det lilla formatet. Jag ska inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden, kan inte ha FB framme jämt, det är inte bra för mig. Så långt har jag kommit.
Ett par andra småsaker har också hänt på FB och de gnager i mig. Någon skrev och anmärkte på en helt ovidkommande sak som jag har skrivit, vilket har irriterat mig. Vem är hen att klampa in och skriva så till mig? Istället för att bidra till diskussionen? Vad ger hen mig? Vem är hen nuförtiden (barndomskompis/f d klasskompis) -- har denna magsura kommentar bidragit till att diskvalificeras som min vän? Vi får se. Och en annan vän/bekant, som jag dessutom träffar på då och då -- kallar mig "PK" (??????????????!!!!!!!!!!!!!!!) och finns numera inte på min vänlista, eller rättare sagt: Jag finns inte på hens vänlista längre. Hmm? Ingen förklaring, och jag kan bara gissa. Det känns ju jättedumt att jaga folk och be dem förklara sig. Kan man klara att ta emot sanningen? Deras sanning om mig? Jag tror faktiskt inte det, utan ska nog bara lämna dem ifred, dem som utan förklaring tagit bort mig (istället för att bara t ex välja bort mina inlägg, om de nu är så störande).
Dessutom måste jag få lägga ut mina tankar lite mer, även om jag egentligen inte hinner: att då logga in här och skriva av sig, få ur sig hoppas jag kan bli mer naturligt igen istället för att bara kort göra en liten statusuppdatering om det. Jag ska nog dock ändå hitta andra ställen att skriva, för snart, snart blir det något annat. Jag har så mycket som vill ut, och egentligen har jag ju haft det i 35 år, så många ord, sådana mängder av historier ... Allt ska användas. Jag lovar. "Ska bara ..."
Jag har aldrig varit en som stryker medhårs. Problemet med Facebook är att jag hela tiden är så öppen med vad jag skriver, vad jag tycker, vem jag _egentligen_ är, innerst inne, och det är ju läskigt. Det kan utnyttjas. Skulle kunna, i alla fall. Det har väl inte hänt än, men det som däremot har hänt är att internetkompisar jag har känt mig nära med, men även "irl-vänner"/-bekanta, uppenbarligen har ogillat vad jag tycker/änker/känner och därför sagt upp kontakten med mig/tagit bort mig som vän. Oftast utan att förklara varför.
OK, jag är mamma nu. Till TRE. Och jag vore en alldeles usel mor om inte mitt liv nu kretsade kring dem. Tre barn under fem år, tre barn som är som barn är mest: underbara och skitjobbiga. Alltså handlar en hel del av mina statusuppdateringar om dem. Såklart. Och mina FB-vänner, av dem har många, många följt mig sen tiden innan jag blev gravid och fick barn. En del kommer från sajten Helgon, och de såg väl mest den sidan av mig som man kanske mest visar där (musik etc) och de kanske tycker att guuuuuuuuuuuuuuuud, vad trååååååååkig hon har blivit sen hon blev morsa, buääääh, bara en massa mammasnack. (Även om min egen bild av mina mamma-uppdateringar är att de mestadels är roliga barncitat.) Ergo: "Vi har inget gemensamt längre, bort med henne, den där supermorsan, hon är inget annat."
En hel del vänner har även följt vår kamp för att bli med barn (via internetsajter dårå) och många vänner har även varit med mig under min jobbiga första graviditet och småbarnstid. Tyvärr fick inte alla dela den glädjen och alla våndor för egen del utan har fortfarande inte själva fått barn -- givetvis kan det skära i hjärtat att läsa alla barnuppdateringar.
Jag har ju även gjort en del livsval som inte är helt enkla att acceptera för alla. Rentav väldigt provocerande. Exempelvis att jag är/har varit vegan. (Numera är jag mer pragmatisk, och skyller det på barnen!) Detta faktum lyser igenom på Facebook, inte minst genom att jag ofta trycker på Gilla-knappen när jag ser bra veganska citat eller fina veganska FB-sidor. Jag har även delat och spritt en del upprörande bilder och fakta i frågan. En del av den informationen kommer då upp automatiskt på mina vänners Facebooksidor. Reaktionerna på detta har varit delade. De flesta hör naturligtvis inte av sig alls. Några har tackat (jo, faktiskt!). Ett par av mina (före detta!) Facebookvänner har tagit upp min veganism till diskussion med mig, och det borde ju hedra dem, men det har tyvärr skett på väldigt otrevliga och aggressiva vis, vilket jag beklagar djupt. En av dem ville inte acceptera att jag i min livssituation helt enkelt inte har tid över att tänka, fundera och formulera mig tillräckligt för att föra en diskussion, så hen avslutade konversationen ganska aggressivt och en tid senare såg jag att hen inte längre finns på min vänlista. Lite synd, särskilt som vi ändå har en del gemensamt, och inte minst en del gemensamma bekanta/vänner.
En annan vän, som jag även träffat och haft mycket kul med i verkligheten, dök upp sent en lördagskväll på min FB-sida och ifrågasatte starkt resultatet av en studie som jag hade publicerat på min sida. Jag bemötte hen lite skämtsamt varpå hen gick till attack på de mest ohyggliga vis. Aldrig har jag, varken förr eller senare, fått så mycket gräsliga oförskämdheter slängda mot mig. Allihop var kopplade till mitt livsval att inte äta andra varelser men blev till påhopp om hela min person. Jag undrade för mig själv om hen var full eller hade börjat med droger, men föredrog att bemöta dessa grovheter stillsamt och milt ifrågasättande. Det hindrade tyvärr dock inte denna människa från att bli värre och värre. Jag var chockad. Vad hade hänt? Hade någon hackat sig in på hens konto, eller var hen verkligen inte påverkad av något? Det var så obehagligt och tankarna snurrade i mitt huvud hela natten, långt sedan datorn var avstängd.
Nästa morgon hade jag funnit ett par ytterligare svar som jag skulle ge, men då hade min vän/antagonist tagit bort alla sina inlägg! Allt som var kvar var mina svar på dem, vilka givetvis utgjorde ett mycket förvirrat intryck när man inte kunde se vad de var svar på. Så synd! Till en början hade jag varit mycket, mycket irriterad på att denna person skrev en massa elakheter på min FB-sida helt öppet, där alla jag känner kan läsa dem, men snabbt insåg jag att hen själv gjorde bort sig genom att skriva allt detta. Därför lät jag inläggen stå kvar. Så synd då att hen någon gång under natten måste insett sitt misstag och därför raderat alla sina bidrag till denna märkliga "konversation". Naturligtvis ströks personen från min vänlista och blockerades. När jag inte ens hinner med mina verkliga vänner, varför skulle jag då ödsla tid och energi på genomelaka typer som uppenbarligen hatar mig?! Tyvärr har vi dock en gemensam vän som tycker mycket oss båda två och som då och då har gjort små försök att få mig att intressera mig för denna person igen, men givetvis utan resultat. Som sagt, varför skulle jag vilja vara vän med en människa som uppenbarligen inte hyser den minsta respekt för mig och vem jag är?!
Men det är känsligare än man kan tro, uppenbarligen, detta med kostvalet. Jag försöker verkligen inte pracka på någon mina livsval, men ibland tror folk tydligen det. Det måste ju komma inifrån dem själva naturligtvis, om de skulle vara/bli intresserade, men somliga har också gjort klart för mig att de måste skygga för sanningen, annars skulle de inte klara av att äta som de gör. Då blir väl mina små notiser lite för uppenbara och hindrar dem från att leva i sin bubbla -- detta får jag klä skott för. Tyvärr! Så länge jag själv tycker att detta är viktigt och så länge jag själv vill spara inlägg och notiser för mig själv -- och så länge som en del faktiskt tackar mig! -- så länge tänker jag ändå fortsätta. Har jag tänkt. Till nu. Nu vet jag inte längre.
Jag håller på och omvärderar mitt Facebookanvändande som sagt. Har inte kommit fram till något ännu. Mer än att jag vill ägna mer tid åt min bebis, som råkar vara av den "snälla" sorten som gärna leker själv och låter mamma pyssla med en massa annat (som t ex FB, dåligt samvete, gaaaaah!). Jag vill ju dessutom såklart inte utsätta bebis för strålningen från datorn egentligen. Och jag vill läsa mer! Skönlitteratur, fackböcker, tidningar, tidskrifter. Men Facebook är en källa till så mycket i mitt liv, jag får så många bra tips. Jag har ju sett till att det mesta jag är intresserad av täcks in så att jag får notiser på min FB-sida så fort det är någon nyhet jag kan ha glädje eller nytta av. Mycket praktiskt, jag sparar ju massor av tid på detta! Men som sagt. Jag måste begränsa mig. Jag kan inte kasta mig in i allt, inte engagera mig för mycket i allt och alla. Och när jag nu (snart!!) börjar jobba igen måste måste måste jag ha den regeln för mig själv att aldrig aldrig aldrig logga in på FB från jobbet. Med flit har jag också sett till att ha en gammal telefon som jag inte lätt kan surfa på, dessutom gillar jag inte det lilla formatet. Jag ska inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden, kan inte ha FB framme jämt, det är inte bra för mig. Så långt har jag kommit.
Ett par andra småsaker har också hänt på FB och de gnager i mig. Någon skrev och anmärkte på en helt ovidkommande sak som jag har skrivit, vilket har irriterat mig. Vem är hen att klampa in och skriva så till mig? Istället för att bidra till diskussionen? Vad ger hen mig? Vem är hen nuförtiden (barndomskompis/f d klasskompis) -- har denna magsura kommentar bidragit till att diskvalificeras som min vän? Vi får se. Och en annan vän/bekant, som jag dessutom träffar på då och då -- kallar mig "PK" (??????????????!!!!!!!!!!!!!!!) och finns numera inte på min vänlista, eller rättare sagt: Jag finns inte på hens vänlista längre. Hmm? Ingen förklaring, och jag kan bara gissa. Det känns ju jättedumt att jaga folk och be dem förklara sig. Kan man klara att ta emot sanningen? Deras sanning om mig? Jag tror faktiskt inte det, utan ska nog bara lämna dem ifred, dem som utan förklaring tagit bort mig (istället för att bara t ex välja bort mina inlägg, om de nu är så störande).
Dessutom måste jag få lägga ut mina tankar lite mer, även om jag egentligen inte hinner: att då logga in här och skriva av sig, få ur sig hoppas jag kan bli mer naturligt igen istället för att bara kort göra en liten statusuppdatering om det. Jag ska nog dock ändå hitta andra ställen att skriva, för snart, snart blir det något annat. Jag har så mycket som vill ut, och egentligen har jag ju haft det i 35 år, så många ord, sådana mängder av historier ... Allt ska användas. Jag lovar. "Ska bara ..."
lördag, augusti 06, 2011
Hejaramsa
Ettan kom ... Tvåan kom ... Trean kommer så småningom!
Jo, det är sant. Och dessutom är det "så småningom" alldeles snart. När som helst, faktiskt.
Mirakler sker uppenbarligen.
Jo, det är sant. Och dessutom är det "så småningom" alldeles snart. När som helst, faktiskt.
Mirakler sker uppenbarligen.
fredag, november 05, 2010
Spöket ur det förflutna
Det är så läskigt. Vi har ju nyligen flyttat till en annan del av Hålan. Ändå styrs mina steg automatiskt mot de "gamla" lekplatserna under vagnpromenaderna. Från fel håll, mot rätt lekplatser, liksom. Väl på lekplatsen är det kusligt, jag känner tydligt närvaron av "crrly för två år sen", crrly som då gjorde exakt samma saker, på samma ställen på lekplatserna som då, men med ett annat barn. Ett barn i samma storlek som detta nya barn är nu. Ett nytt barn, det enda som skiljer är sättet att leka och vad barnet föredrar att göra. Dottern ville gunga, gunga, gunga, gunga, gunga och gunga. Och gunga lite till. Jag överdriver inte när jag säger att jag stod i timmar varje dag och bara sköt fart på bebisgungan. Sonen föredrar att klättra, helst upp på bänken där det nog egentligen är meningen att en (far- eller mor)förälder ska sitta. Något båda barnen är och var mycket förtjusta i är att gå balansgång på sandlådekanten. Och eftersom klantmorsan crrly de senaste dagarna har glömt hink och spade (eller det bättre klingande spann&spade på skånska!) så kan inte sonen ägna sig åt det ultimata nöjet att gräva.
Nå. crrly för två år sen. Hon är där, det är så märkbart. Jag kan nästan ta på henne. Jag ser henne, känner henne. Och jag känner för att pladdra med henne, muntra upp henne lite. För hennes glädje där på lekplatsen är allt lite konstlad. Det vet ju jag, för det känner jag, men det ser nog ingen annan. Hon är tokmamman som tramsar och busar med dottern i gungan, som låtsas bli pågungad gång på gång och ramlar omkull i sanden, allt för att få dottern-the-stoneface att skratta. Numera orkar hon inte ... hon känner sig då och då gammal och trött. Sonen är dessutom mycket tacksammare, behöver inte aktivt roas på samma sätt. Synd om honom på sätt och vis att han ska få en tråkigare mamma bara för att han är "snällare"! Men den här morsan duger nog ändå. Annat är det med crrly för två år sen -- hon tyckte inte det. Hon trodde inte det. Var tvungen att bevisa, att prestera. Att vinna Mammaskapet. Världens Bästa Mamma, kan man inte få en prisbuckla för sånt? Nähä? Aj då, det trodde ju hon. Och brände nästan, nästan ut sig på köpet.
Jag hade idag kunnat lära henne ett och annat, tror jag. Men hade hon lyssnat? Det är frågan. Antagligen hade hon undrat vad det var för dryg besserwisser som kom och la sig i. Men det hade varit spännande att se vad hon hade tyckt om sitt framtida jag -- verkar hon mer avslappnad eller bara mer ... uppgiven? Som om hon inte bryr sig? Lite förslappad? Det är ju risken faktiskt, att hon hade tyckt det. Dock hade hon ju förälskat sig otroligt i sonen förstås. Sett den framtida lekkompisen till dottern också. Kanske hade det fått henne att slappna av lite grann?
Jag kan inte ens bestämma mig för om ensamheten förstärks eller lindras av att jag konfronteras med mig själv i en tidigare upplaga så här. För man är ofta ensam på lekplatserna här (om man inte räknar sitt barn!). Och jag känner mig såklart ofta ensam på ett mer själsligt plan här i Hålan. Att då stöta på sig själv är lite roligt, lite oroväckande och lite sorgligt. Jag saknar ofta någon. Och i dessa stunder blir det extra påtagligt att det nog handlar om någon som mig själv. Någon som är åtminstone lite, lite som jag ...?
Nå. crrly för två år sen. Hon är där, det är så märkbart. Jag kan nästan ta på henne. Jag ser henne, känner henne. Och jag känner för att pladdra med henne, muntra upp henne lite. För hennes glädje där på lekplatsen är allt lite konstlad. Det vet ju jag, för det känner jag, men det ser nog ingen annan. Hon är tokmamman som tramsar och busar med dottern i gungan, som låtsas bli pågungad gång på gång och ramlar omkull i sanden, allt för att få dottern-the-stoneface att skratta. Numera orkar hon inte ... hon känner sig då och då gammal och trött. Sonen är dessutom mycket tacksammare, behöver inte aktivt roas på samma sätt. Synd om honom på sätt och vis att han ska få en tråkigare mamma bara för att han är "snällare"! Men den här morsan duger nog ändå. Annat är det med crrly för två år sen -- hon tyckte inte det. Hon trodde inte det. Var tvungen att bevisa, att prestera. Att vinna Mammaskapet. Världens Bästa Mamma, kan man inte få en prisbuckla för sånt? Nähä? Aj då, det trodde ju hon. Och brände nästan, nästan ut sig på köpet.
Jag hade idag kunnat lära henne ett och annat, tror jag. Men hade hon lyssnat? Det är frågan. Antagligen hade hon undrat vad det var för dryg besserwisser som kom och la sig i. Men det hade varit spännande att se vad hon hade tyckt om sitt framtida jag -- verkar hon mer avslappnad eller bara mer ... uppgiven? Som om hon inte bryr sig? Lite förslappad? Det är ju risken faktiskt, att hon hade tyckt det. Dock hade hon ju förälskat sig otroligt i sonen förstås. Sett den framtida lekkompisen till dottern också. Kanske hade det fått henne att slappna av lite grann?
Jag kan inte ens bestämma mig för om ensamheten förstärks eller lindras av att jag konfronteras med mig själv i en tidigare upplaga så här. För man är ofta ensam på lekplatserna här (om man inte räknar sitt barn!). Och jag känner mig såklart ofta ensam på ett mer själsligt plan här i Hålan. Att då stöta på sig själv är lite roligt, lite oroväckande och lite sorgligt. Jag saknar ofta någon. Och i dessa stunder blir det extra påtagligt att det nog handlar om någon som mig själv. Någon som är åtminstone lite, lite som jag ...?
lördag, oktober 23, 2010
Livsavgörande bok
Vad kan jag säga. Blogguppehåll igen, totalt oplanerat. Jag har varit helt dränerad på energi, både utifrån och inifrån. Nu hoppas jag att komma tillbaka.
En händelse igår som såg ut som en tanke och som kan bli en räddning: lillsonen, i kläng-, klätter- och utforskaråldern, vräkte ner en bok från en bokylla igår. När jag skulle ställa tillbaka den igen och tittade på den undrade jag var den kom ifrån. Jag kände inte igen den, men den såg läst ut. Dock alltså inte av mig. Hade jag lånat den av någon? Inget namn i.
Boken heter Positiv energi och är skriven av psykiatern Judith Orloff, och när jag tittade på baksidestexten kände jag med en gång att den talade direkt till mig:
"Har du alltid bråttom och är på god väg att bli utbränd? Tar du på dig för mycket och är du rädd för att säga nej? Har du mentala bitmärken efter att ha åderlåtits av energivampyrer? Blir du utmattad och uppgiven av allt våld du ser och hör på nyheterna? I så fall lider du av en osynlig energikris."
Så beskrivs att det inte räcker med de traditionella råden om att äta och sova bra och motionera, utan man behöver komplettera sitt energiintag med ett medvetande om sin intuition och själva livsenergin som genomströmmar allt på jorden och dra nytta av detta. I boken formuleras tio "recept" på hur det går till:
* Väck din intuition och föryngra dig.
* Hitta en fruktbar andlig väg.
* Utforma en energimedveten inställning till kost, motion och hälsa.
* Alstra positiv känslomässig energi för att motverka negativitet.
* Utveckla hjärtcentrerad sexualitet.
* Öppna dig för flödet av inspiration och kreativitet.
* Skratta, pyssla om dig och upplev förnyelse på retreat.
* Locka till dig positiva människor och situationer.
* Skydda dig mot energivampyrer.
* Skapa överflöd.
Jag har bara börjat läsa men känner mig oerhört entusiastisk; denna bok förenar allt jag tror på och jag känner dessutom att jag har varit på rätt väg tidigare; såväl min indiska "guru" som min KBT-terapeut har varit inne på dessa områden, mest indiskan förstås. Tänk att få denna djupare förståelse för energin som genomsyrar allt och som finns beskriven i så många urgamla kulturer men inte blev på modet i västvärlden utan trycktes ner och förträngdes, så till den milda grad att bokbränningar anordnades. Det ska bli så spännande att jobba med att utveckla min intuition och att dra nytta av min känslighet och förmåga att känna andras problem, istället för att låta det dra ner mina energinivåer.
Just nu suger jag åt mig av visdomsorden "Being the best people we're capable of being brings wholeness to a broken world
Den här boken känns fantastisk för mig. Den tillsammans med yogan kommer verkligen på djupet att förändra mitt liv. Jag känner det.
En händelse igår som såg ut som en tanke och som kan bli en räddning: lillsonen, i kläng-, klätter- och utforskaråldern, vräkte ner en bok från en bokylla igår. När jag skulle ställa tillbaka den igen och tittade på den undrade jag var den kom ifrån. Jag kände inte igen den, men den såg läst ut. Dock alltså inte av mig. Hade jag lånat den av någon? Inget namn i.
Boken heter Positiv energi och är skriven av psykiatern Judith Orloff, och när jag tittade på baksidestexten kände jag med en gång att den talade direkt till mig:
"Har du alltid bråttom och är på god väg att bli utbränd? Tar du på dig för mycket och är du rädd för att säga nej? Har du mentala bitmärken efter att ha åderlåtits av energivampyrer? Blir du utmattad och uppgiven av allt våld du ser och hör på nyheterna? I så fall lider du av en osynlig energikris."
Så beskrivs att det inte räcker med de traditionella råden om att äta och sova bra och motionera, utan man behöver komplettera sitt energiintag med ett medvetande om sin intuition och själva livsenergin som genomströmmar allt på jorden och dra nytta av detta. I boken formuleras tio "recept" på hur det går till:
* Väck din intuition och föryngra dig.
* Hitta en fruktbar andlig väg.
* Utforma en energimedveten inställning till kost, motion och hälsa.
* Alstra positiv känslomässig energi för att motverka negativitet.
* Utveckla hjärtcentrerad sexualitet.
* Öppna dig för flödet av inspiration och kreativitet.
* Skratta, pyssla om dig och upplev förnyelse på retreat.
* Locka till dig positiva människor och situationer.
* Skydda dig mot energivampyrer.
* Skapa överflöd.
Jag har bara börjat läsa men känner mig oerhört entusiastisk; denna bok förenar allt jag tror på och jag känner dessutom att jag har varit på rätt väg tidigare; såväl min indiska "guru" som min KBT-terapeut har varit inne på dessa områden, mest indiskan förstås. Tänk att få denna djupare förståelse för energin som genomsyrar allt och som finns beskriven i så många urgamla kulturer men inte blev på modet i västvärlden utan trycktes ner och förträngdes, så till den milda grad att bokbränningar anordnades. Det ska bli så spännande att jobba med att utveckla min intuition och att dra nytta av min känslighet och förmåga att känna andras problem, istället för att låta det dra ner mina energinivåer.
Just nu suger jag åt mig av visdomsorden "Being the best people we're capable of being brings wholeness to a broken world
Den här boken känns fantastisk för mig. Den tillsammans med yogan kommer verkligen på djupet att förändra mitt liv. Jag känner det.
måndag, september 13, 2010
Idag smäller det!
Japp, idag är vår stora dag. En ny bebis har fötts:
Längtan efter Lillebror
Av Patrick och Malin Andersson
Längtan efter Lillebror berättar historien om hur Alexander kom till Sverige som adopterat syskon till storasyster Amanda. Boken ger en bild av hur en internationell adoptionsprocess kan gå till i praktiken, här exemplifierad av adoption från Colombia. Men det är också en reseskildring av familjen som fick njuta av Alexanders hemland under två minnesvärda månader.
Antal sidor: 108 st
Format (b x h): 148 x 210 mm
ISBN: 978-91-86690-35-9
Tillgänglighet: Tillfälligt slut, nya exemplar beräknas 2010-09-13
Moms: 6%
Länk: http://www.litenupplaga.se/687
257,00 kr
Yes, yes, yes, boken kommer ut idag! Boken som bygger på vår adoptionsblogg men som är kraftigt omarbetad är äntligen färdig! Det känns underbart!
Den är tänkt för såväl släkt och vänner som andra adoptionsintresserade -- Colombiafamiljer likaväl som andra som vill läsa om hur en adoptionsprocess kan gå till. Vi säljer boken till självkostnadspris, det går att lägga en beställning på länken ovan men boken ska även kunna beställas på bokus och adlibris. Vi ska även försöka sälja in den till åtminstone några lokala bibliotek och bokhandlar.
Många ex är fantastiskt nog beställda redan, så vill du ha ett får du skynda dig att boka! Boken kommer även att finnas på Recito förlags monter på Bok och biblioteksmässan i Göteborg (dit vi tyvärr inte har möjlighet att ta oss i år). På mässan säljs boken till mässpris, extra förmånligt!
Och ja, vi har använt oss av pseudonym, främst för att skydda barnen. Vi är rädda om våra namn och vill inte vara sökbara på internet i all evighet.
Jaa ... releasefest då?! Har vi missat att planera in! Så vi säger SKÅL och tack till alla som har stöttat oss!
Längtan efter Lillebror
Av Patrick och Malin Andersson
Längtan efter Lillebror berättar historien om hur Alexander kom till Sverige som adopterat syskon till storasyster Amanda. Boken ger en bild av hur en internationell adoptionsprocess kan gå till i praktiken, här exemplifierad av adoption från Colombia. Men det är också en reseskildring av familjen som fick njuta av Alexanders hemland under två minnesvärda månader.
Antal sidor: 108 st
Format (b x h): 148 x 210 mm
ISBN: 978-91-86690-35-9
Tillgänglighet: Tillfälligt slut, nya exemplar beräknas 2010-09-13
Moms: 6%
Länk: http://www.litenupplaga.se/687
257,00 kr
Yes, yes, yes, boken kommer ut idag! Boken som bygger på vår adoptionsblogg men som är kraftigt omarbetad är äntligen färdig! Det känns underbart!
Den är tänkt för såväl släkt och vänner som andra adoptionsintresserade -- Colombiafamiljer likaväl som andra som vill läsa om hur en adoptionsprocess kan gå till. Vi säljer boken till självkostnadspris, det går att lägga en beställning på länken ovan men boken ska även kunna beställas på bokus och adlibris. Vi ska även försöka sälja in den till åtminstone några lokala bibliotek och bokhandlar.
Många ex är fantastiskt nog beställda redan, så vill du ha ett får du skynda dig att boka! Boken kommer även att finnas på Recito förlags monter på Bok och biblioteksmässan i Göteborg (dit vi tyvärr inte har möjlighet att ta oss i år). På mässan säljs boken till mässpris, extra förmånligt!
Och ja, vi har använt oss av pseudonym, främst för att skydda barnen. Vi är rädda om våra namn och vill inte vara sökbara på internet i all evighet.
Jaa ... releasefest då?! Har vi missat att planera in! Så vi säger SKÅL och tack till alla som har stöttat oss!
torsdag, september 09, 2010
Ny hobby
crrly har en ny hobby. Hela kvällarna och om jag får en stund över mitt på dagen sorterar jag begagnade kläder. Noppar noppor. Gnider in fläckborttagningsmedel. Slänger in i tvättmaskinen. Hänger på tork. Granskar. Tar bort dammprickar. Viker. Kastar bort. Sparar i "en särskild hög för sig" (en hög menad till någon som är lite mer kreativ och framför allt sykunnigare än jag, någon som kan använda den där coola applikationen på den där fläckiga tröjan eller göra nåt kul av de där trasiga jeansen). Lägger ner i flyttlådor. Räknar. Håller räkningen genom en massa anteckningar.
Packar upp fler flyttkartonger som vi fortfarande har källaren full av sen flytten i påskas. Använder dessa flyttlådor till alla dessa kläder ... kläder, skor och gosedjur. Plastleksaker. Träleksaker. Dockor. Dockkläder. Med mera, med mera, med mera.
Folk är så givmilda! Det är helt fantastiskt.
Jag har en stor insamling pågående, till barnhemmet min son var knuten till. Ett så fint, trevligt och välskött barnhem, med omtanke och engagemang utöver det vanliga. Det känns så bra att alla dessa fina plagg och prylar kommer till underbart fina barn som verkligen behöver dem.
Men "helt och rent", som jag har bett om, är uppenbarligen relativt. Vilket innebär en massa jobb för mig, jobb jag inte hade räknat med. Dessutom vill barnhemmet att en sorts plagg ska ligga i en kartong, och inte nog med det, jeans får inte blandas med "dress pants" etc. (Vad nu "dress pants" är? Typ tights?! Och jag har fler öersättningsproblem, vad heter t ex fleecetröja på engelska? Fleece betyder ju ull, och det är ju inte samma sak.)
En hel del reflektioner har jag ju också givetvis tid att göra när jag står där och mediterar över dessa klädhögar i källaren för mig själv. Som:
Shit, vad dyra kläder folk köper till sina barn. De skänker minsann inte bara dem från KappAhl och H&M, nä, här är det Quiksilver, Timberland och Ralph Lauren. De i särklass trådigaste är Timberlands kläder!! Även de från Exit är rätt så trådiga och framför allt korta och breda, så där som de kan bli i tvätten när de är av dålig kvalitet. Men varför är egentligen t ex Timberland och Ralph Lauren så jädrans dyra?! Det står ju ändå Made in China i dem, är det inte sorgligt.
Shit, vad tråkiga kläder folk köper till sina barn. Särskilt till killar förstås. Grååååå eller snarare mörkmörkblå kläder. Antingen enfärgade (suck) eller trashiga med extremt stora, blaffiga, plastiga, fula tryck (dubbelsuck). Lingon & Blåbär är verkligen astråkiga, men hur kul är det med Gant till en liten grabb? Hej, min son ska se ut som en liten gubbe.
Och så såklart äääälskar jag att spy galla över allt rosa (illskärt) och pyntat med volanger och blommor som folk uppenbarligen köper till sina barn(barn?). Bara för att ett stackars barn föds med en snippa så ska det behöva stå ut med en färg näppeligen någon med den skandinaviskt ljusa hyn kan passa i? Och ofta ska de få bara skära kläder? Isch. Rys. Blä.
Återstår att se hur länge jag ska behöva dyka ner i källaren varenda ledig stund nu framöver, har inte fått någon ordentlig deadline än. Men det kommer i alla fall en lastbil och hämtar allting här hos mig! Känns så himla bra att få göra detta, även om det blev mycket mer jobb än jag från början hade tänkt ...
Men jag har ett projekt till som alldeles snart är helt färdigt och möjligt för alla att beskåda! Ett på sitt vis mycket mer spännande ... Återkommer om det!
Packar upp fler flyttkartonger som vi fortfarande har källaren full av sen flytten i påskas. Använder dessa flyttlådor till alla dessa kläder ... kläder, skor och gosedjur. Plastleksaker. Träleksaker. Dockor. Dockkläder. Med mera, med mera, med mera.
Folk är så givmilda! Det är helt fantastiskt.
Jag har en stor insamling pågående, till barnhemmet min son var knuten till. Ett så fint, trevligt och välskött barnhem, med omtanke och engagemang utöver det vanliga. Det känns så bra att alla dessa fina plagg och prylar kommer till underbart fina barn som verkligen behöver dem.
Men "helt och rent", som jag har bett om, är uppenbarligen relativt. Vilket innebär en massa jobb för mig, jobb jag inte hade räknat med. Dessutom vill barnhemmet att en sorts plagg ska ligga i en kartong, och inte nog med det, jeans får inte blandas med "dress pants" etc. (Vad nu "dress pants" är? Typ tights?! Och jag har fler öersättningsproblem, vad heter t ex fleecetröja på engelska? Fleece betyder ju ull, och det är ju inte samma sak.)
En hel del reflektioner har jag ju också givetvis tid att göra när jag står där och mediterar över dessa klädhögar i källaren för mig själv. Som:
Shit, vad dyra kläder folk köper till sina barn. De skänker minsann inte bara dem från KappAhl och H&M, nä, här är det Quiksilver, Timberland och Ralph Lauren. De i särklass trådigaste är Timberlands kläder!! Även de från Exit är rätt så trådiga och framför allt korta och breda, så där som de kan bli i tvätten när de är av dålig kvalitet. Men varför är egentligen t ex Timberland och Ralph Lauren så jädrans dyra?! Det står ju ändå Made in China i dem, är det inte sorgligt.
Shit, vad tråkiga kläder folk köper till sina barn. Särskilt till killar förstås. Grååååå eller snarare mörkmörkblå kläder. Antingen enfärgade (suck) eller trashiga med extremt stora, blaffiga, plastiga, fula tryck (dubbelsuck). Lingon & Blåbär är verkligen astråkiga, men hur kul är det med Gant till en liten grabb? Hej, min son ska se ut som en liten gubbe.
Och så såklart äääälskar jag att spy galla över allt rosa (illskärt) och pyntat med volanger och blommor som folk uppenbarligen köper till sina barn(barn?). Bara för att ett stackars barn föds med en snippa så ska det behöva stå ut med en färg näppeligen någon med den skandinaviskt ljusa hyn kan passa i? Och ofta ska de få bara skära kläder? Isch. Rys. Blä.
Återstår att se hur länge jag ska behöva dyka ner i källaren varenda ledig stund nu framöver, har inte fått någon ordentlig deadline än. Men det kommer i alla fall en lastbil och hämtar allting här hos mig! Känns så himla bra att få göra detta, även om det blev mycket mer jobb än jag från början hade tänkt ...
Men jag har ett projekt till som alldeles snart är helt färdigt och möjligt för alla att beskåda! Ett på sitt vis mycket mer spännande ... Återkommer om det!
torsdag, september 02, 2010
crrly är återuppstånden
Wow liksom. Fem månader sen senast. Fem månader. Fem månader som har förändrat mitt liv ganska dramatiskt. Fem månader sen jag blev tvåbarnsmor. Fem månader sen vi blev lediga allihop, hela familjen, tillsammans. Fem månader sen vi gjorde vårt livs resa. Fem månader sen vi åkte till andra sidan jordklotet och stannade i två månader. Fem månader sen vi flyttade.
Fem månader sen vi bytte liv.
Och nu?! Stress och press och jäkt har bytts ut mot en annan tillvaro, den gamla stressen har bytts mot ny, en mer lugnare, inte så hektisk press, liksom.
crrly gör fortfarande tusentals reflektioner om dagen, crrly håller som vanligt på och är vimsig och förvirrad, crrly leker massor med sina barn, crrly känner sig fortfarande extremt udda och konstig ... men nuförtiden får crrly oftast utlopp för det på andra ställen än på crrly-bloggen.
crrly har skrivit en annan blogg, en lång, innehållsrik, även den fylld med infall och utfall. Och, inte minst, crrly har slutligen (håll i er, jag trodde att jag skulle bli sist i världen) fallit till föga och gått med i Facebook.
Ja. Det är sant. crrly ville inte bli sittande isolerad nu med ett nytt litet barn att ta hand om. Det ska aldrig mer bli så som första tiden med mini-crrly, aldrig mer. Alltså, Facebook it is. Och crrly har redan skapat massor av nya kontakter, crrly har köpt begagnade leksaker etc på Facebook istället för Blocket, crrly har gått med i en motionsgrupp som ses (irl såklart!) ofta (även om crrly endast har lyckats pricka in det en enda gång), crrly håller sig uppdaterad såväl om sina vänner som vad som händer i världen -- och crrly väljer sina källor med omsorg och upptäcker andra sanningar än de i "gammelmedierna" vedertagna.
En ny familj. Det har jag nu. Både nytt barn och en ny man. Eller. Ny och ny, det är min gamla vanliga. Men ändå inte. Han har ett nytt liv, gjort nya prioriteringar, lärt sig massor. Vi har kommit varandra närmare. Krisat som fan och kramats som fan. Extremt nyttigt.
Kort sagt: crrly är riktigt lycklig! Och lovar att återkomma och uppdatera här mer frekvent. Och att sluta blanda jag och crrly-formerna så där irriterande! ;-)
crrly har spännande nyheter. (Oj, där gjorde jag det igen. Hoppsan, igen. Hehe.)
Återkommer snart. crrly har såklart nämligen också ett par spännande projekt på gång. Annars vore ju crrly inte crrly. Och något lite känner man nog ändå igen henne!
Fem månader sen vi bytte liv.
Och nu?! Stress och press och jäkt har bytts ut mot en annan tillvaro, den gamla stressen har bytts mot ny, en mer lugnare, inte så hektisk press, liksom.
crrly gör fortfarande tusentals reflektioner om dagen, crrly håller som vanligt på och är vimsig och förvirrad, crrly leker massor med sina barn, crrly känner sig fortfarande extremt udda och konstig ... men nuförtiden får crrly oftast utlopp för det på andra ställen än på crrly-bloggen.
crrly har skrivit en annan blogg, en lång, innehållsrik, även den fylld med infall och utfall. Och, inte minst, crrly har slutligen (håll i er, jag trodde att jag skulle bli sist i världen) fallit till föga och gått med i Facebook.
Ja. Det är sant. crrly ville inte bli sittande isolerad nu med ett nytt litet barn att ta hand om. Det ska aldrig mer bli så som första tiden med mini-crrly, aldrig mer. Alltså, Facebook it is. Och crrly har redan skapat massor av nya kontakter, crrly har köpt begagnade leksaker etc på Facebook istället för Blocket, crrly har gått med i en motionsgrupp som ses (irl såklart!) ofta (även om crrly endast har lyckats pricka in det en enda gång), crrly håller sig uppdaterad såväl om sina vänner som vad som händer i världen -- och crrly väljer sina källor med omsorg och upptäcker andra sanningar än de i "gammelmedierna" vedertagna.
En ny familj. Det har jag nu. Både nytt barn och en ny man. Eller. Ny och ny, det är min gamla vanliga. Men ändå inte. Han har ett nytt liv, gjort nya prioriteringar, lärt sig massor. Vi har kommit varandra närmare. Krisat som fan och kramats som fan. Extremt nyttigt.
Kort sagt: crrly är riktigt lycklig! Och lovar att återkomma och uppdatera här mer frekvent. Och att sluta blanda jag och crrly-formerna så där irriterande! ;-)
crrly har spännande nyheter. (Oj, där gjorde jag det igen. Hoppsan, igen. Hehe.)
Återkommer snart. crrly har såklart nämligen också ett par spännande projekt på gång. Annars vore ju crrly inte crrly. Och något lite känner man nog ändå igen henne!
fredag, mars 05, 2010
Kärleksförklaring
"ÄLSKAR DIG MER, MEST, ALLRA MEST AV ALLT SOM MEST KAN MER ÄLSKAS MASSOR!
PUSS!"
Han är ljuvlig.
PUSS!"
Han är ljuvlig.
fredag, februari 26, 2010
Bokreafynden!
GUSTAVSSON, PER:SÅ GÖR PRINSESSOR 39 kr (Nej, lyckligtvis är hon inte alls nån prinsesstjej -- än.)
COUSINS, LUCY:LEK MED MOLLY 39 kr
FRIDÉN, MARGARETHA:LINAS GRÖNSAKSBOK 35 kr (Är man veggiebarn så är man.)
MAYO, MARGARET:LARMET GÅR 26 kr
ANDERSSON, KENNETH:LILLA KNAPPBOKEN 22 kr
ROOY, LENA VAN:GÖRA KONST 19 kr
ROOY, LENA VAN:ÄTA MAT 19 kr
VAN ROOY, LENA:GÖRA MUSIK 19 kr
HOLZWARTH, WERNER:DET VAR DET FRÄCKASTE! 41 kr (Jojo, kiss- och bajsåldern har satt in. Men när växer man egentligen ifrån den?!)
STENBERG, BIRGITTA:BILLY BLIR ARG 39 kr
BROOMÉ, ELISABETH:ARNE PÅ PICKNICK 29 kr
BRUNA, DICK:MIFFY RESER JORDEN RUNT 22 kr
SVENSSON, THOMAS:DOKTOR BUSIGA BEBBEN 39 kr
BRUNA, DICK:VI HAR EN ORKESTER 19 kr
Yes, yes, yes.
Och var det nån som la märke till att det är böcker för både liiite större små barn och pyttisar ...?! :-)
COUSINS, LUCY:LEK MED MOLLY 39 kr
FRIDÉN, MARGARETHA:LINAS GRÖNSAKSBOK 35 kr (Är man veggiebarn så är man.)
MAYO, MARGARET:LARMET GÅR 26 kr
ANDERSSON, KENNETH:LILLA KNAPPBOKEN 22 kr
ROOY, LENA VAN:GÖRA KONST 19 kr
ROOY, LENA VAN:ÄTA MAT 19 kr
VAN ROOY, LENA:GÖRA MUSIK 19 kr
HOLZWARTH, WERNER:DET VAR DET FRÄCKASTE! 41 kr (Jojo, kiss- och bajsåldern har satt in. Men när växer man egentligen ifrån den?!)
STENBERG, BIRGITTA:BILLY BLIR ARG 39 kr
BROOMÉ, ELISABETH:ARNE PÅ PICKNICK 29 kr
BRUNA, DICK:MIFFY RESER JORDEN RUNT 22 kr
SVENSSON, THOMAS:DOKTOR BUSIGA BEBBEN 39 kr
BRUNA, DICK:VI HAR EN ORKESTER 19 kr
Yes, yes, yes.
Och var det nån som la märke till att det är böcker för både liiite större små barn och pyttisar ...?! :-)
lördag, januari 30, 2010
Moderna Museet, vad är hajpen?
Vi var på Moderna Museet i Malmö idag, japp, en filial till Stockholmsmuseet öppnade i december. Inte ens jag som annars lever i rätt mycket medieskugga hade missat denna nyhet, för det var ett himla liv runt det och det har tydligen varit kaosartat mycket folk särskilt under helgerna.
Vi kände mest: Jaha...? Var det allt? Det tog inte lång tid att gå igenom alla utställningar precis, det kändes rätt snopet. Och lokalerna var konstigt planerade, och personalen på Patisserie David verkade vara nybörjare och var vimsiga trots att det inte var särskilt mycket folk... Njä. Tur att sällskapet var himla trevligt i alla fall, så att det ändå kändes som en kul utflykt.
Vi kände mest: Jaha...? Var det allt? Det tog inte lång tid att gå igenom alla utställningar precis, det kändes rätt snopet. Och lokalerna var konstigt planerade, och personalen på Patisserie David verkade vara nybörjare och var vimsiga trots att det inte var särskilt mycket folk... Njä. Tur att sällskapet var himla trevligt i alla fall, så att det ändå kändes som en kul utflykt.
torsdag, januari 28, 2010
Nej...
Idag fick jag beskedet att en älskad vän och kollega ska sluta.
Kära, fina, älskade A, jag kommer att sakna dig så mycket.
Kära, fina, älskade A, jag kommer att sakna dig så mycket.
måndag, januari 25, 2010
Småbarnsförälderns lott...
Näpp, det bidde ingen konsert ikväll.
Istället ska jag stanna hemma och fortsätta torka kräks högt och lågt, och köra fler och fler och ännu fler 90-graderstvättar med nerspydda lakan och handdukar som inte får plats att hänga någonstans, och trösta ledsen unge som bara inte kan förstå att hon nu plötsligt inte kan få all den äppeljuice och havremjölk och allt det vatten jag annars alltid brukar tjata om...
Men hon är tapper och jag tar det med jämnmod. Jag vet att det kommer fler chanser att komma ut på roligheter.
Istället ska jag stanna hemma och fortsätta torka kräks högt och lågt, och köra fler och fler och ännu fler 90-graderstvättar med nerspydda lakan och handdukar som inte får plats att hänga någonstans, och trösta ledsen unge som bara inte kan förstå att hon nu plötsligt inte kan få all den äppeljuice och havremjölk och allt det vatten jag annars alltid brukar tjata om...
Men hon är tapper och jag tar det med jämnmod. Jag vet att det kommer fler chanser att komma ut på roligheter.
måndag, januari 18, 2010
Konsert!
Stackars lilla crrly-blogg, så hopplöst försummad, men inte bortglömd. Av mig i alla fall.
Man kan ju alltid hoppas på mer tid och inspiration framöver att klottra ner alla infall och utfall här. Tills vidare idag nöjer jag mig med att tjoa:
Vi har fått (FÅTT!!) biljetter till Depeche Mode på Malmö Arena nästa måndag!!!!
Det är bara hur stort som helst. YES.
Någon mer som ska gå? (Jag smiter nog mer än gärna ifrån mitt sällskap, hehe...)
Man kan ju alltid hoppas på mer tid och inspiration framöver att klottra ner alla infall och utfall här. Tills vidare idag nöjer jag mig med att tjoa:
Vi har fått (FÅTT!!) biljetter till Depeche Mode på Malmö Arena nästa måndag!!!!
Det är bara hur stort som helst. YES.
Någon mer som ska gå? (Jag smiter nog mer än gärna ifrån mitt sällskap, hehe...)
måndag, december 21, 2009
crrlys december
Hå och hej, december redan, och till och med slut snart?! Hjälp. Det är tjatigt med alla stressinlägg men den här hösten har varit totalt sjuk; så absurt mycket att göra och så pyttelite tid till det har jag aldrig, aldrig någonsin haft förut. Det mesta av det har med adoptionen att göra*, och en väldigt stor del också hussäljandet. Det tar mycket på krafterna att tjafsa med sjuttioelva myndigheter och rodda klantverkare och hantverkare samt storstäda huset vareviga vecka inför visningar. Och nej, ingenting av någonting är klart än, men nu är det ju snart jul (hallå!) så nu pausar vi lite och så tar vi nya tag nästa år!
Pausar förresten? Ptja, den här pausen är i allra högsta grad påtvingad faktiskt -- av den mängd läbbiga symtom min kropp nu samlar på kan jag nämna feber (vilket jag aldrig någonsin brukar ha), yrsel, matthet, lock för örat, rinnsnuva, täppt näsa, halsont, värk i bihålorna samt sprängvärk i ett öra. Ack och o samt ve. Jag som dessutom skulle passa på att tjäna lite extra fickpengar genom att jobba på mina vanligtvis lediga dagar nu, men så går det.
Strax ska jag i alla fall åka och hämta mini-crrly, som alltid är så omtänksam, särskilt när någon är sjuk: i fredags kväll satt hon bredvid mig där jag låg i soffan, och proppade in chips och starka halstabletter i munnen på mig för att jag skulle bli frisk snabbt. Mitt lilla lyckopiller.
Jag ska försöka skärpa till den här stackars eftersatta och bortglömda bloggen, och därför önskar jag inte god jul nu -- det får bli ett särskilt inlägg när det närmar sig mera.
(Och jag har svindåligt samvete över alla jag försummar, jag tänker på er konstant och skriver en massa långa mejl i huvudet hela tiden men problemet är att lyckas sätta sig och klottra ihop något också! Utlovar bättring där också. Saknar mina vänner!)
Tills vidare finns jag som vanligt i december mest hos Lotten.
Ciao.
* Vill du läsa adoptionsbloggen så mejla mig på crrly snabela animail punkt net så får du en inbjudan.
Pausar förresten? Ptja, den här pausen är i allra högsta grad påtvingad faktiskt -- av den mängd läbbiga symtom min kropp nu samlar på kan jag nämna feber (vilket jag aldrig någonsin brukar ha), yrsel, matthet, lock för örat, rinnsnuva, täppt näsa, halsont, värk i bihålorna samt sprängvärk i ett öra. Ack och o samt ve. Jag som dessutom skulle passa på att tjäna lite extra fickpengar genom att jobba på mina vanligtvis lediga dagar nu, men så går det.
Strax ska jag i alla fall åka och hämta mini-crrly, som alltid är så omtänksam, särskilt när någon är sjuk: i fredags kväll satt hon bredvid mig där jag låg i soffan, och proppade in chips och starka halstabletter i munnen på mig för att jag skulle bli frisk snabbt. Mitt lilla lyckopiller.
Jag ska försöka skärpa till den här stackars eftersatta och bortglömda bloggen, och därför önskar jag inte god jul nu -- det får bli ett särskilt inlägg när det närmar sig mera.
(Och jag har svindåligt samvete över alla jag försummar, jag tänker på er konstant och skriver en massa långa mejl i huvudet hela tiden men problemet är att lyckas sätta sig och klottra ihop något också! Utlovar bättring där också. Saknar mina vänner!)
Tills vidare finns jag som vanligt i december mest hos Lotten.
Ciao.
* Vill du läsa adoptionsbloggen så mejla mig på crrly snabela animail punkt net så får du en inbjudan.
söndag, november 29, 2009
Låt barnen komma till mig ... eller?
Vi har varit på Mini-crrlys första kyrkokonsert. Vi är inte ett dugg kyrkliga av oss, av flera anledningar, och nu blev vi verkligen påminda om en av dem: statskyrkan är stel och tråkig, och för att gå dit måste man anlägga en sur och snipig min samt ta allt på största gravallvar. Att som vi ta med en lugn men glad tvååring på konsert borde det vara dödsstraff på, tydligen.
Ja, Mini-crrly var på ett strålande humör, men spelade verkligen inte över. Hon pratade glatt men relativt lågmält innan konserten började, men så var det ett allmänt sorl också, så det var verkligen inte bara hon som hördes. När konserten började la hon sig i min famn, lyssnade till skönsången och njöt. Sen blev hon förstås lite rastlös och klättrade lite på oss, men fortfarande på ett bra humör och tyst. Att hon sen sa: "Mamma, dom sunger högt, aj, mina öjon" och dessutom upprepade "Aj mina öjon" när det blev tyst mellan två sånger var ju lite olyckligt men är det så farligt?
Okej, ett par "bajs!" kom det sen också ur hennes glada mun men när vi inte reagerade nämnvärt på det var det inget hon upprepade och således inte mycket att ge oss onda ögat för ... eller?
Sen var det faktiskt inga utrop eller högt pladder utan mest stillasittande i vårt knä (hur många tvååringar klarar det?) och lite ritande på kvällens programblad. Tydligen störde sig ett antal surgubbar och tillika kärringar på oss ändå, för min mamma som var med hade vänligheten (?) att rapportera vad folk runtomkring oss sa, något jag faktiskt inte hörde själv.
Nä, jag tyckte att dottern skötte sig lysande, naturligtvis, annars hade vi ju gått ut därifrån med henne! Hon, liksom de flesta andra barn, älskar ju sång och musik och att komma ut bland folk -- att låta bli att ta med henne på konserten fanns det ingen anledning till, och vi har inte ändrat oss efter kvällen utan är riktigt stolta.
Men när vi gick ut sa mamma till mig att hon hade haft god lust att säga till de som störde sig: "Låt barnen komma till mig, eller hur det var det? Även barn ska vara välkomna i kyrkan!" Jag instämde: "Ja, det är ju sorgligt att samhället ska vara så barnfientligt! Inte konstigt att kyrkorna förlorar folk om man inte är välkommen! Men jag hörde faktiskt ingenting!" Då menade jag naturligtvis några klagomål. Genast smög det upp nån spacklad kärring vid min sida och sa med vass och gäll röst: "Det gjorde inte vi heller!" Jag hade redan vänt mig om och tänkte absolut inte vända mig tillbaka mot henne, det var hon bara inte värd, så hon fick upprepa sin replik med ännu vassare och gällare röst utan att jag reagerade.
Väl ute ur kyrkan väntade vi in min mamma med väninna och då tittade jag efter tanten som hade varit så fyndig men då gömde hon sig väl inne i kyrkan.
Nej, jag undrar verkligen hur dessa surgubbar och kärringar tänker. Mitt barn uppför sig mer exemplariskt än vad de gjorde, det är ett som är säkert, och vi sa till henne fler gånger att hon var så glad och gullig och att det hade varit så roligt att ha med henne. Det var skönt att ingen sa något direkt till henne i alla fall, och vi såg till att vara diskreta när vi diskuterade detta vi vuxna sinsemellan, för någon skugga ska minsann inte falla över henne. Inte över oss föräldrar heller, men det lär dröja innan vi uppsöker ett sånt barnfientligt ställe igen. Synd för dem!
-----
Ser att John Lennon här på min sida har ett väldigt passande citat idag:
Jesus was all right, but his disciples were thick and ordinary. It's them twisting it that ruins it for me.
Så sant som det var sagt.
Uppdatering dagen efter:
Mini-crrly var nog en av de mest uppmärksamma under konserten igår kväll. Idag när vi har lyssnat på liknande musik här hemma på en skiva sa hon varje gång hon kände igen en sång från igår: "Mamma, mamma, den här var igår i kyrkan!"
Minsann.
Ja, Mini-crrly var på ett strålande humör, men spelade verkligen inte över. Hon pratade glatt men relativt lågmält innan konserten började, men så var det ett allmänt sorl också, så det var verkligen inte bara hon som hördes. När konserten började la hon sig i min famn, lyssnade till skönsången och njöt. Sen blev hon förstås lite rastlös och klättrade lite på oss, men fortfarande på ett bra humör och tyst. Att hon sen sa: "Mamma, dom sunger högt, aj, mina öjon" och dessutom upprepade "Aj mina öjon" när det blev tyst mellan två sånger var ju lite olyckligt men är det så farligt?
Okej, ett par "bajs!" kom det sen också ur hennes glada mun men när vi inte reagerade nämnvärt på det var det inget hon upprepade och således inte mycket att ge oss onda ögat för ... eller?
Sen var det faktiskt inga utrop eller högt pladder utan mest stillasittande i vårt knä (hur många tvååringar klarar det?) och lite ritande på kvällens programblad. Tydligen störde sig ett antal surgubbar och tillika kärringar på oss ändå, för min mamma som var med hade vänligheten (?) att rapportera vad folk runtomkring oss sa, något jag faktiskt inte hörde själv.
Nä, jag tyckte att dottern skötte sig lysande, naturligtvis, annars hade vi ju gått ut därifrån med henne! Hon, liksom de flesta andra barn, älskar ju sång och musik och att komma ut bland folk -- att låta bli att ta med henne på konserten fanns det ingen anledning till, och vi har inte ändrat oss efter kvällen utan är riktigt stolta.
Men när vi gick ut sa mamma till mig att hon hade haft god lust att säga till de som störde sig: "Låt barnen komma till mig, eller hur det var det? Även barn ska vara välkomna i kyrkan!" Jag instämde: "Ja, det är ju sorgligt att samhället ska vara så barnfientligt! Inte konstigt att kyrkorna förlorar folk om man inte är välkommen! Men jag hörde faktiskt ingenting!" Då menade jag naturligtvis några klagomål. Genast smög det upp nån spacklad kärring vid min sida och sa med vass och gäll röst: "Det gjorde inte vi heller!" Jag hade redan vänt mig om och tänkte absolut inte vända mig tillbaka mot henne, det var hon bara inte värd, så hon fick upprepa sin replik med ännu vassare och gällare röst utan att jag reagerade.
Väl ute ur kyrkan väntade vi in min mamma med väninna och då tittade jag efter tanten som hade varit så fyndig men då gömde hon sig väl inne i kyrkan.
Nej, jag undrar verkligen hur dessa surgubbar och kärringar tänker. Mitt barn uppför sig mer exemplariskt än vad de gjorde, det är ett som är säkert, och vi sa till henne fler gånger att hon var så glad och gullig och att det hade varit så roligt att ha med henne. Det var skönt att ingen sa något direkt till henne i alla fall, och vi såg till att vara diskreta när vi diskuterade detta vi vuxna sinsemellan, för någon skugga ska minsann inte falla över henne. Inte över oss föräldrar heller, men det lär dröja innan vi uppsöker ett sånt barnfientligt ställe igen. Synd för dem!
-----
Ser att John Lennon här på min sida har ett väldigt passande citat idag:
Jesus was all right, but his disciples were thick and ordinary. It's them twisting it that ruins it for me.
Så sant som det var sagt.
Uppdatering dagen efter:
Mini-crrly var nog en av de mest uppmärksamma under konserten igår kväll. Idag när vi har lyssnat på liknande musik här hemma på en skiva sa hon varje gång hon kände igen en sång från igår: "Mamma, mamma, den här var igår i kyrkan!"
Minsann.
lördag, oktober 24, 2009
Maxat, taxat
Swenglish på hög nivå, och fantasin blomstrar. *host*
Två bilder tagna med någon halvminuts mellanrum på en Ica Maxi (jag säger inte vilken!):
.jpg)
Två bilder tagna med någon halvminuts mellanrum på en Ica Maxi (jag säger inte vilken!):
.jpg)
Little jellies for the tub... bad jellies. Of course.
... And here we have the fun... fanny garden,
er, bloms! Yes, yes, fanny garden bloms!
fredag, oktober 23, 2009
Bissi bissi
Om nån undrar vad jag pysslar med när jag inte bloggar så kan jag meddela att denna vecka har bestått i att rodda 10--15 olika hantverkare. Samtidigt. Ensam. Varje dag. Samt informera, visa och leda (samt antagligen förvirra) ett antal andra olika yrkesmän och
-kvinnor -- på en och samma gång som jag har försökt hålla ungen på gott humör.
Och tja, så har jag fått ett och annat psykbryt och sammanbrott också. Förvånansvärt ofta har dessa saker inte sammanfallit.
Men den här veckan vill jag helst aldrig göra om. Någonsin. Tack.
torsdag, oktober 22, 2009
fredag, oktober 09, 2009
Un poco cansada
Det går inte att beskriva min trötthet imorse när väckarklockan ring... eh, när klockradion började väsa och fräsa. Det går inte att få in någon station ordentligt, så det är tur att jag är så lättväckt. Jag snoozade ett par gånger, och sen insåg jag att jag måste upp, hur inne i drömmen jag än var. Min första medvetna tanke då var: "Un poco cansada!" Hilarious faktiskt, jag visste inte ens att jag visste vad "lite trött" hette på spanska! :-) Dessutom är det rätt så hysteriskt kul med det enorma understatement som det var.
En häftig grej är att "vila" heter "descansar", vilket ordagrant betyder "att avtrötta (sig)". Smart, tycker jag.
PS. Herta Müller? Henne har jag missat! Ser fram emot att göra fruns bekantskap.
måndag, oktober 05, 2009
Babblapapa?
Måste bara visa något helt oavsiktligt komiskt som hamnade så när jag städade undan i somras hemma hos pappa. Barbapapafigurerna är från en mobil som mamma gjorde när vi var små och som hängde ovanför skötbordet. Nu när jag hittade dem var de lösa, och jag rafsade snabb tihop dem och la på pappas skrivbord. Där låg redan en tidning... och voilá, har man lika fånig humor som jag så tycker man att det lilla collage som råkade bildas är jättekul:
Barbafamiljen som sommarpratare?! Tänk bara, det vore nog intressant! Vem av barnen skulle prata om hur det är att växa upp i en storfamilj och ha X antal (hur många är de?) syskon? Hur många skulle ta upp för- och nackdelar med att alla har olika färger? De olika intressena är ju kul att beakta, ett sommarprogram om djur och natur (miljöpproblemen?), ett om -- eeh -- styrketräning och kanske problematisera lite kring dopning, ett progrm skulle givetvis röra sig om musik etc, etc.
torsdag, oktober 01, 2009
Kontraktskrivning!!!
Herregud, hjälp, hjälp, hjälp, huset är vårt!!!!!! Ikväll skriver vi kontrakt!!!!! :-) :-) :-) :-) :-)
HURRAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!
onsdag, september 30, 2009
Healingen, adoptionsbloggen
Nu har jag blivit healad av min indiska guru vid ett flertal tillfällen, såväl på plats som på distans. En massa mystiska grejer händer med min kropp: Jag har flera nätter i rad drömt mardrömmar om olika saker, något jag aldrig gör så frekvent annars. Det forsar dessutom fram en massa berättelser, fragment av historier, mängder av känsloströmningar och personporträtt om nätterna, vilket leder till att jag går upp halvt i sömnen, rafsar rätt på en penna och skriver kryptiska meddelanden till mig själv på lappar -- meddelanden som jag dagen efter naturligtvis helt har glömt bort meningen med. Ett par exempel på titlar (?) på berättelser som har vällt fram är "Från Borås till Eskilstuna" (skratta inte -- jag kommer ihåg att det var en oerhört rafflande historia) och "Hon som blev lämnad kvar" (som jag dessvärre [?] inte minns något av alls -- mer än att det naturligtvis också var en helt genialisk och oerhört fängslande intrig).
På det mer fysiska planet har jag exempelvis (håll i er, nu bloggar jag om bajs igen... eller snarare eh, tvärtom kanske) haft förstoppning i ett par dagar, något som nog aldrig någonsin hänt mig tidigare (gurun sa att hon skulle koncentrera nästa healingtillfälle till tarmen och nog fan gjorde hon det, det märkte jag...).
En hel massa mer märker jag av men det är ofta mer diffusa saker, förutom den abnorma tröttheten som då och då inte smyger sig på mig utan snarare kastar sig över mig och slukar mig med hull och hår, inte låter mig komma ur dess grepp förrän jag har sovit stenhårt i minst 40 minuter.
Häftigt är det.
En annan grej: Jag har uppdaterat adoptionsbloggen ett par gånger idag, kan jag meddela er som läser den. Men hur ska jag göra alla uppmärksamma på det? Går det att fixa någon inställning som gör att ni t ex får ett mejl varje gång det finns en uppdatering? Jag har ju redan lagt in er som inbjudna läsare så programmet har ju liksom redan era adresser... Hjälp emottages tacksamt!
Härligaste huset och ballaste bokhyllan
Ojojoj, vad jag vill ha det där huset vi nu budar på... Fatta, jag ska (i så fall) få en egen skrivarlya! En alldeles, alldeles egen, ett rum där ingen kan komma in och röra om bland mina papper eller klaga på mina drivor av idélappar eller snava över alla böcker som ligger överallt eller ... eller ...
Hjälp mig hålla tummarna! Mäklaren ringde nyss och hittills ser det ljust ut men jag blev alldeles svettig i ögonen när jag hade pratat med honom. (Det visade sig under visningen häromdagen att jag känner ägaren litegrann, det måste väl vara bra, hurra för öppna förskolan och alla kontakter man tydligen kan knyta där!)
Och ojojoj, vad jag vill ha Billy i limited edition, Jäder! HUR snygg som helst blir den ju i mitt alldeles egna rum. Men det är ju tur att det är mönster även på utsidan, jag var lite bekymrad först när jag bara såg mönstret på insidan, vad ska man då ha bokhyllan till liksom. Man ser ju inte mönstret när man fyller upp den med alla böcker!
Alltså, Shakespeares dikter! Underbart mönster, underbar idé. :-) Jag tror att jag ska fylla min Jäder med bara poesi.
Lite märkligt är det ju dock att upptäcka att även Billy bokhylla-världen uppenbarligen är könsindelad (suck). Designern Annika Bryngelson säger på sidan 7 i dokumentet jag länkar till här ovanför: "När jag designade mönstret föreställde jag mig en ung och lite romantisk kille."
Hon har också designat Billy Bjästa, som inte tilltalar mig det minsta. Bjästa ritades utifrån funderingen: "Hur skulle en färgstark, trendkänslig, ung tjej vilja att hennes BILLY bokhylla
ser ut?"
Nej, Bjästa är inget för mig. Däremot tänkte jag direkt på Kokosmannen. Va sägeru, Jesper? Vi har ju redan tidigare kommit fram till att vi är lite eh, könsförvirrade, eller nåt...
onsdag, september 23, 2009
Overwhelming experience
Lata och väldigt upptagna crrly har en skitspännande grej att berätta men noll tid att blogga om det, så vad göra?
Klistra in en bit ur ett mejl skrivet till släkting i USA såklart! ;-p
Here goes:
I also have to tell you that something really exciting has happened to me. I have my own Indian guru! ;-) I have started practicing yoga, here in Byhålan. I have always known it would be great for me, and yes, it’s a really big thing, a lot of things are going on in my body right now when it is trying to get rid of all the old stress that I am carrying around.
And there, in the yoga class, I had a quick glimpse of a thin woman in the back, all dressed in white, and my first spontaneous thought was: “She is my angel!” I have no idea from where that thought came, but immediately as it had taken form inside of my head I was filled with calm and peace.
It turned out that the woman was E from India, and that she was there to lead us in a meditation that would bring our chakras into order. And so she did, and something happened inside of me. I really both felt and saw the strong bright light that she was talking about during the meditation, it was quite an experience.
Afterwards, while talking to her, my eyes suddenly flooded and a lot of feelings and suppressed emotions came up. I felt so strongly that this little lady would be a big help for me.
Last Sunday I had my first private session with E. She told me a lot about myself, which was overwhelming, eye-opening, exciting and a bit scay at the same time. A lot of questions about myself rose inside of me, but I realized I could only find the answers deep inside of me, I just have to know where and how to look for them.
Among a thousand of other things, she told me that mini-crrly is a Crystal Child, have you heard about Crystal and Indigo Children? http://www.starchild.co.za/what.html It seems interesting but I do not know anything about it yet, so I can not really express my opinion on that matter.
E also told me I have two strong gifts: claircognizance and clairvoyance. I know I am clairvoyant sometimes, but only when it feels safe, on trivial things. She encouraged me to explore and develop it, but I told her I was afraid of ghosts. :-)
Anyway, I am filled with confidence. I feel that E is good for me! She will perform distance healing on me 3 times a week, and I am looking forward to getting all that energy that she says I will have from it.
Japp, dä var dä! :-) Det känns himla bra. Äsch, det där lät mesigt. Det känns helt jävla fantastiskt!!
måndag, september 21, 2009
Tummen ur
Sådärja. Nu har jagäntligen tagit mig samman (?!) och klottrat ihop ett första inlägg på adoptinsbloggen .Vill ni kunna läsa den så släng ivög ett mejl till crrly snabela animail punkt net och skriv vilken mejladress (gärna med gmail-konto) ni vill ha inbjudan till.
Nu: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.
fredag, september 18, 2009
Barnbesked!
Stirrig, hoppig, svettig, tårögd... lycklig! Efter ett telefonsamtal från min barndomsbästis. De ska ockå adoptera och har nu fått barnbesked!! I ett land långt borta väntar en liten flicka på dem. Så underbart!!!
Stort grattis, mamma Carin! :-)
Bilden lånad av fotoakuten.se
torsdag, september 17, 2009
Mooooorgon ...
Saker att vara glad över när ungen vaknar kvart över fyra och man inte kan somna om
* att man inte jobbar heltid.
* att man inte jobbar som hjärnkirurg.
Å, det finns säkert fler saker att glädjas över en dag som denna! ;-p
Jag vet inte vad jag håller på med, jag skriver fel hela tiden, och i mitt jobb är detta inte alls bra, för att uttrycka det milt.
Bah. Mer te, mer te, mer te.
Ja, för jag har ju slutat med kaffe.
Hmm.
Till idag?
Vi får se.
onsdag, september 16, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
