Lindorna utmanar

Jag har också blivit utmanad, ni vet den där grejen där man ska lista fem eller sex underliga saker om sig själv och sen skicka vidare till fem eller sex andra som uppmanas göra samma sak... Ett litet sammanträffande är att det råkar vara två Lindor som har utmanat mig: Brazilian Linda och Krumelur.

Men... vad tusan skriver man om man vareviga dag gör ett ganska stort antal saker som omgivningen finner anmärkningsvärda, konstiga, galna, skumma, idiotiska, knasiga, roliga, jävligt dumma eller åtminstone helt klart värda att kommentera och ofta kritisera? Man kunde ju tro att jag därmed har en outsinlig källa av skojiga saker att ösa ur... men så är icke fallet. Nej, istället är det faktiskt så att jag har blivit så van vid detta att jag inte ens lägger märke till att jag väcker uppmärksamhet med mitt beteende. Så hur ska jag kunna skriva ner vad jag gör när det är så naturligt för mig?!

Klyschornas klyscha: Jag är så annorlunda. Ja, men... Det är så. På gott och ont givetvis; ibland gör jag saker på tvärs för att jävlas eller utmana eller för att det är så satans kul, men ofta ger det mig bara ett hål i hjärtat och jag känner mig ensammast i världen. Jag anpassar mig ofta som en liten galning, tiger och ler eller går därifrån för att inte avslöjas som värsta ufot (det borde heta utomjordingen; hur kan man jämföra sig med ett rymdskepp?). Otillräcklig, missförstådd, jävligt udda och knepig... mycket vänds inåt och gnager och tär. För innerst inne vill nog alla hitta någon som åtminstone tänker lite, lite grann som en själv. Och det har jag aldrig lyckats med, trots ganska idogt försökande i närmare 30 år eller så.

Titta, vad djupt det blev genast. Ska man anta en sån här utmaning måste man ju vara spontan och skriva lite spralligt chica, lagom knasiga saker... men det blir så totalt uddlöst om jag själv sitter och försöker gissa vad folk (det vill säga ni, kära läsare) skulle kunna tycka var lite lagom galet och skojigt. Lite knasigt men inte för urspårat. (För tydligen bryr jag mig någonstans om vad läsaren tycker, usch, vad tråkigt. Ja, men jag vill ju inte att ni ska undra vad i helskotta jag nämner en sådan grej för, jag vill inte att ni ska tänka "gäsp, så gör väl alla" om jag nu gör mig besväret att klura ut fem eller sex saker!)

Reflexion: Det ironiska i sammanhanget är att jag är otroligt spontan när jag skriver detta, fingrarna ramlar på och jag vet inte alls var jag kommer att hamna. Så blir det oftast när jag skriver i bloggen.

När jag fick utmaningen första gången häromdagen kom jag snabbt fram till att detta skulle bli omöjligt för mig att svara på. Okej. Ska de som känner mig av mina läsare få komma med förslag då? Nää, ingen bra idé. För det första är det inte så många av dem som känner mig som läser min blogg, för det andra är folk lite i allmänhet relativt slöa på att kommentera och för det tredje: Varför skulle någon orka fundera ut något sådant?

Nästa idé var att fråga honom som känner mig bäst av alla i hela världen: min man. Han är ändå den som har sett mig i ojämförligt flest situationer och han säger alltid vad han tycker om mitt beteende, oavsett om det är kul, smart eller oerhört dumt. Men vet ni vad han sa? Jo, att jag kan konsten att slicka en tallrik så ren att den ser oanvänd ut, och att han alltid har fascinerats av det.

Eh. Jahaja. Tack för den. Det är ju sant förvisso, men...? På något sätt inbillar man sig att ens själs älskade och livskamrat ska kunna komma med något mer... spirituellt? Slicka tallrikar! Men ja, det är sant att jag gör det och det kan jag erkänna utan att vare sig tro att någon ska tycka att det är hejdlöst kul eller ens lyfta på ögonbrynet. Det började väl som något slags protest -- så får man ju absolut inte göra! -- men hade med att göra att jag älskar såser och avskyr när jag inte får upp allt på tallriken. Jag brukar oftast äta med gaffel och -- sked, bara därför. Frustrationen kan bli oerhörd när jag märker att jag inte får upp all sås tillräckligt fort -- coh då slickar jag. Inte sällan med barn närvarande, utan att jag tänker på det. Till dessa barns oerhörda förtjusning, förstås. Mamma försökte givetvis tillrättavisa mig när jag var yngre men då log jag bara mitt allra charmigaste leende, la huvudet på sned och sa ljuvt: "Men mamma, du får skylla dig själv när du lagar så god sås!" Det oerhörda, och roliga, var att det funkade, och sen dess har hon bara suckat lite och roat skakat på huvudet.

Men ja, det är tyvärr, måste jag tillstå, det enda jag har att komma med. Bekännelsen att jag (fortfarande) slickar tallrikar. Patetiskt, eller hur. Särskilt efter detta djupa inlägg! :) Hmmmm, jag ska kanske försöka fundera vidare. Vi får se om jag återkommer.

-----

Och eftersom jag inte ens klarade av den enkla (?) utmaningen så försöker jag heller inte föra den vidare till någon speciell, men anta den du som vill och inte redan har gjort det, för all del!