Nu lever jag igen

Jajamänsan!

För att återknyta till 80-talsnostalgin i förra inlägget namnger jag detta inlägg som en hyllning till en låt som var en av mina allra, allra största favoriter under hela 1980-talet (eller i alla fall sista halvan, eftersom den kom 1985).

Dessutom passar inläggstiteln extra bra nu eftersom min älskling spontant just råkade boka in oss på konsert med just bandet som sjöng låten: Adolphson & Falk! Vi hade nämligen ett presentkort på Kulturcentralen i Malmö som hade råkat (hrm) gå ut, men när darling var därinne (råkade passera på lunchen nyss) och skulle beveka dem om att låta oss få utnyttja det, så var de så schysta och lät oss använda det, bara vi skyndade oss. Så då blev det Adolphson & Falk. Visste inte ens att de fanns längre. Men vad kul!!

En annan rolig grej är att vi snart också ska gå på ett evenemang med vår stora idol Povel Ramel. Det ska bli så helt obeskrivligt kul, vilken fantastisk upplevelse att få se och höra detta musikaliska geni i verkligheten! :)


Jo, sen passade rubriken så bra också, för det är verkligen det jag gör, lever igen nu alltså. Just hemkommen från en sällsamt välgörande semester, vilken vi verkligen var värda, och dessutom efter att ha varit hos barnmorskan imorse, känner jag mig friskare och starkare än på länge. Visst, jag har huvudvärk idag och sov dåligt inatt, visst, min tarm är elak mot mig och blöder, men äh, jag mår BRA ändå! Semestern innebar en sådan avkoppling att... ja, jag kan inte minnas att jag någonsin har varit mer avslappnad. Ljuvligt.

Vi har sovit i mellan 10 och 13 (!) timmar per natt, visserligen i en gräsligt obekväm och stenhård säng i ett iskallt sovrum med bara ett tunt lakan och tre snuskiga gamla filtar som inte är tvättade på åratal och man bara inte vågar ens nudda i sömnen, men ändå. Och vi har gått och gått och gått och gått... Så skönt. En del äventyr var det på resan, jodå, men inget som förmörkade vår tillvaro. Och nu dröjer det ju antagligen lääänge innan vi kan resa igen.

Att göra som våra holländska vänner som har flyttat till Italien, och som häromveckan fick ett gossebarn och har bokat ett hus i Thailand mars--maj, det skulle vi aldrig i livet våga. Nej... Inte nu, när jag känner en del som har fått barn och har fått höra om allt konstigt som kan hända och allt som kan gå snett! Visserligen har jag förstått att folk, även svenskar, åker till Thailand just för att uppsöka sjukhusen där, men är det värt det?! Nä, några månader får det nog vänta, men sen kan man ju hoppas att man får en snäll bäse som går att ta med lite överallt. (Får se vad jag säger om detta om ett halvår... ...)

Oh well. Har massor att berätta, om både ditt och datt, men det får vänta lite. Egentligen borde jag ha lärt av mina misstag och inte lova att blogga om saker som jag sen aldrig får tid/lust/möjlighet att skriva om, men ah. Framöver lär här finnas bilder från semestern (vad sägs om tropiska magbilder?), framtidsplaner och -våndor, massor av boktips etc, etc.

So long, så länge. (I like to skate = Jag liknar två skator.)