Pysslar! Utan att spy! :D

För ett par dagar sen kom jag på att jag har gjort så jävla fel under hela det här illamåendet. Jag har helt fel inställning till det. Jag har kämpat emot det. Till vad nytta? Det har medfört att jag ramlade ner i en depression light med självmordstankar etc. Jag orkade inte glädjas för fem öre. Jag blev extremt provocerad av dem som tyckt att jag skulle vara glad (det var ungefär som att säga "Ryck upp dig nu!" till någon som är sjukligt deprimerad...) och även av de andra gravida som gillade sitt illamående.

Så jävla olikt mig.

Jag blev rädd också, för var fanns den glada, galna crrly? Vem fan var det här vraket som tog min kropp i besittning?

Jag lät illamåendet vinna, men felet var att jag kämpade emot. Jag greps av panik varenda gång jag kände att den mest akuta "spynödigheten" kom smygande, jag blev otrevlig och fick riktigt otäcka vansinnesutbrott och gråtattacker. Varför? Jag har ju inte ens spyfobi.


Nu har jag tänkt om, som sagt. Jag hade redan märkt att illamåendet blir värre av stress, av sömnbrist och av bråk. Men vad gjorde jag med mig själv? Jo, jag stressade upp mig och jag behandlade inte mig själv väl.

Jag gick visserligen och la mig direkt efter jobbet och sov oftast hela natten ända till morgonen. Men jag var så oerhört sorgsen, arg och ilsken över att jag var tvungen att ha det så. Och stressad. Jag tyckte så oerhört synd om mig själv. Och om älskling. Jag kunde ju inte göra nåt hemma:

* inte plocka i eller ur diskmaskinen
* inte diska
* inte plocka i eller ur tvättmaskinen
* inte städa
* inte ens plocka upp saker jag strödde runt mig

Jag kunde nämligen inte (kan inte) böja mig framåt, då spyr jag. Och jag kan inte göra nåt som luktar. Jag har alltså svårt att:

* ens titta in i kylen
* vistas i huset när älskling lagar mat
* gå och handla, nej, det är otänkbart


Det här med att handla är jobbigt ut en annan synpunkt också: Folk! Folk som luktar, folk som väsnas, folk som stör mig genom sin blotta existens... Går inte! Alltså har jag de senaste månaderna isolerat mig nästan totalt från socialt liv. Bara träffat familjen och någon enstaka nära vän (och en nätkompis en eftermiddag... Men vi kunde givetvis inte gå ut och fika...)


Ja, det här med maten är sannerligen ett eget kapitel. Jag kan inte berätta för älskling vad jag är sugen på, för dels mår jag illa vid blotta tanken på mat, dels kanske jag inte alls kan äta det sen... Det nästan enda jag åt för ett par tre veckor sen (mandariner och apelsinjuice) äcklas jag av nu. Och så vidare, och så vidare. Mycket komplicerat.

Vad hände mig då häromdagen?

Jo, insikten drabbade mig hastigt: Jag måste acceptera. Nu är det så här, nu mår jag illa, och det finns inte ett dugg jag kan göra mot det. Jag gör ju så gott jag kan, sover mycket, småäter så gott som oavbrutet och bara det jag kan och så vidare. Jag får vara nöjd med det. Jag kan absolut inte stressas av att "alla andra" mår bra och lever som vanligt. Jag mår inte bra, alltså kan jag inte leva som vanligt. Jag ska heller inte sträva efter det. Det kommer när det kommer. Jag försöker alltså leva mer taoistiskt, accpetera att det är som det är och inte kämpa emot, "go with the flow" (även om det "flowet" spys ut från mig...).

Bara den insikten har faktiskt gjort att jag känner mig lite, lite piggare och lite, lite gladare och lite, lite mindre illamående.



Och nu med julstökande och allt? Nja, igår gick inte icke bra alls... men då försökte jag tänka att det kommer, det kommer... Och det har det gjort! Idag grejar jag... i min egen takt... Jag plockar fram julsaker, stryker juldukar... och njuter...! :D