Fogmassa-krerad

Äsch, jag hade ju inte tänkt blogga så mycket om graviditeten, men vad man än säger eller tycker om det så är det ju trots allt så att rätt mycket (eh, typ allt) i ens liv rör sig kring just den just nu... Och det är väl naturligt.

Måste bara skriva lite om vilken skum kroppsuppfattning man får. Det syns inte så himla mycket på mig att jag är gravid, faktiskt, det tyckte jag mest i början. Jag är inte så svullen och de som inte har sett mig försökt få mina vanliga byxor över låren tror nog inte att dessa har vuxit alls. Det här har inte bara fördelar dock! Jag märker när jag befinner mig i folkträngsel att folk går in i mig, i min mage, den är liksom i vägen, folk ser bara min överkropp och så *poff* eller *skraaap* så tar min mage emot. Rätt irriterande.

Men jag har också märkt att jag inte bara ska skylla på andra! Jag går själv in i grejer och människor också. Som en ren reflex vänder jag mig åt sidan om jag möter någon i en dörr; resultatet blir att jag istället för att ta mindre plats istället blir bredare -- och skrapar i människan jag möter. Samt dörrposten.

Igår morse, när jag hade parkerat på jobbets trånga parkering, skulle jag som vanligt slinka förbi två tätt parkerade bilar. Jag drog in luft, höll andan, höll in magen (eller försökte i alla fall) och gick på tå sidledes in vid sidan av bilarna. Och fastnar -- upphakad på en backspegel på magen och en på ryggen! Några pinsamma sekunder gick innan jag lyckades glida av backspeglarna och komma ut från bilarna.

Min barnmorska berättade om en vanlig graviditetsskada: en långsmal linje på magen. Den får man genom att stryka! Man lägger liksom magen på strykbrädet och så kommer man alldeles för nära strykjärnet och får ett brännmärke. Såna farligheter avhåller jag mig dock lätt ifrån, eftersom jag inte stryker.

Häromveckan kändes det som om jag hade cyklat på en herrcykel och ramlat ner på stången. Aha, foglossning. (Finns det något äckligare ord i svenska språket?! Jag har svårt att komma på något. Det låter som om man är ett sönderskramlande skelett.) Nåväl, det var väl på tiden att den kom också. Det positiva med foglossning är att det visar att kroppen i alla fall förbereder sig, den förstår att något snart är på gång. Men nej, det gick snart över och min barnmorska kom med den kvalificerade gissningen att det kanske kunde ha med trädgårdsarbete att göra... Aha. Visst, dum som jag är hade jag ägnat mig åt såväl trädbeskärning som maskrosuppgrävning ett par dagar innan. Allt flängande på stegen var jag dock förbjuden av älskling att ägna mig åt.

Den lilla värken jag hade har som sagt gått över igen nu i alla fall. Och den har inte återkommit trots att jag ägnat mig åt dödssynder som att sitta med benen såväl i kors som i skräddarställning och bara brett skrevande. Att försöka lära gammal crrly sitta som en dam är helt kört! Värken har heller inte återkommit trots att jag i helgen dessutom utförde grenen "step up på stol med bok som tyngd". Ja, jag var tvungen att sortera in en massa böcker i bokhyllan. Allra överst, under taket, skulle de kilas in. Jag tog en bok, klev upp på stolen med ett stort kliv, satte in boken, klev ner igen, tog nästa bok, klev upp... Och så där höll jag på ett tag. Tills jag kom på att det kanske inte var jättesmart. En bok i taget?! Dessutom var det inte ens fråga om någon stol för älskling; lång och ståtlig som han är klarade han av att bara stå på golvet och sortera in böckerna, till yttermera visso höll han i flera böcker på en gång.

Nä, jag är definitivt klart rörlig fortfarande, och det är jag jätteglad över. De dagar jag inte kunde gå som folk var gräsliga och jag trodde att den tiden skulle hålla i sig tills det blev dags, vilken lättnad att det släppte!

En liten önskan vore bara att det skulle göra lite, lite ont så fort man gör något som kroppen inte riktigt gillar, istället för att värken kommer ett par dagar efteråt.

*rätar upp mig på stolen och kör ihop knäna*