Nojor II

Jag lyckades beskriva mina nuvarande nojor ganska bra i ett mejl för ett tag sen så jag tar helt enkelt och kopierar det:

Nojor, jo, de blir värre och värre... Nu handlar de faktiskt inte så mycket om förlossningen utan om tiden efteråt: kommer amningen att funka, hur gör jag annars, ev baby blues, handfallenheten (hur fasen ska jag göra med det här lilla knytet??!), att lära mig allt om sjalar, knytningar etc, och hur tusan gör man med tygblöjor (har beställt ett första litet kit), för att inte tala om vanliga blöjor etc, etc, i all oändlighet, men även "HJÄLP jag skulle ha läst barnpsykologi och barnpedagogik på universitetet!!!" och "Jag är en USEL människa, hur ska jag göra för att bli en god människa och god mor på bara några veckor innan jag förtjänar att få bli förälder???!!!"

Eeh, ja. Inser ju att jag är knäpp men det är så mycket som ställs på sin spets så här framemot slutet. Allt jag någonsin har tänkt ända sen jag själv var en liten parvel, "När jag får barn, då ska jag minsann...", det är som bortblåst!! Och det har jag ganska mycket panik över. Vart har det tagit vägen?! Det känns som om det är något Väldigt Viktigt jag har glömt men som jag måste måste måste komma ihåg, annars kommer jag inte att kunna klara av att vara förälder. Ungefär som i en dröm när man springer och springer och aldrig kommer någonstans.

Jävla kontrollbehov, jag är ju helt störd, blir så trött på mig själv.

Ja, trött på mig själv, det är jag. Alla förbannade hormonutbrott, alla känslor hit och dit, jag längtar till den gamla vanliga crrly!!!! Inte för att jag någonsin har varit lugn och behärskad eller jämn i humöret men just nu är jag ju bara en parodi på mig själv.

Vi hade svärmor här i förra veckan och då blev jag fan rädd för mig själv. Att ha någon, en person som inte är så -- eh, vad ska jag säga -- diskret, boende inpå en i flera dagar som höggravid, det rekommenderas ej... Fick så många utbrott att jag sen fick jättedåligt samvete och fick be lillan i magen om ursäkt och be henne att inte vara rädd för mamma, jag ska inte skrika åt henne [lillan alltså...], bara vara snäll, bara hon lovar att vilja komma ut...

... Ja, och sen dess har vi haft svärmor här i en vända till i ett antal dagar (!), det är ju nackdelen med att det är 40 mil emellan oss, att hon stannar så länge varje gång, och nu har det varit värre än någonsin. Ska inte ta några detaljer här, men STACKARS min älskling. Det är ett stort mysterium hur de kan vara släkt alls.

Som jag beskriver ovan, så känner jag alltså. MEN jag är ganska stolt över mig själv, för jag försöker verkligen göra något åt det! Alla mina rädslor tar jag tag i, en efter en, och betar av. Ser till att få hjälp av barnmorska och läkare på specialistmödravården, ska dessutom också gå till psykolog där för att se om hon kan hjälpa mig. Just nu känns det faktiskt inte som om det kommer att behövas (!!) men det kan väl vara bra att gå dit en gång och prata lite och se vad hon säger, om jag är ett hopplöst fall?! Det känner jag mig inte som i alla fall, och det är ju ett fantastiskt framsteg, bara det.

Barnmorskan på specialistmödravården verkade tycka att jag grubblar lite väl mycket när jag berättade om alla mina barndomstankar som är som bortblåsta; hon trodde att det kunde vara meningen. Att jag faktiskt borde ha utvecklats efter det, och då går man ju vidare. Jag har aldrig sett det så, men visst, det låter ju klokt. Annars har jag faktiskt utvecklats förvånansvärt lite sen jag var liten, har jag ofta tänkt på; sådan jag var när jag var i elva-tolv-trettonårsåldern är jag till väldigt, väldigt stora delar idag också. Tänker på samma sätt, resonerar likadant, prioriterar ungefär samma saker, gillar samma grejer och samma slags människor etc, etc. (Om det sen är på gott eller ont kan ju diskuteras!)

När jag med läkaren tog upp mina farhågor för att behöva slåss för min rätt att få behandling mot min GBS när jag kommer in till förlossningen suckade han djupt och undrade varför min barnmorska, och många andra, inte läser på intranätet. Han har skrivit ett PM om just GBS och vad som gäller där. GBS betyder Grupp B-streptokocker, och det har 20--30 procent av alla kvinnor. Det kan döda barnet i magen (men risken är störst vid förlossningen) och göra modern sjuk, men ingen allmän odling görs på gravida i Sverige, i motsats till många andra länder. Jag fick reda på att jag hade det av en slump, och eftersom min barnmorska inte ville säga vad det innebar utan bara sa att "det behandlas inte i Skåne" så var jag ju tvungen att googla...

Mindre kul läsning, även om jag försökte hålla mig ganska strikt till läkarsajter. Sen har jag stridit med min barnmorska, men hon har vidhållit att det inte behövs någon behandling. Jag har fått uppfattningen att man på en del håll i Sverige tycker att "lite svinn får man räkna med" men jag kan ju inte bara gå hem och göra ett nytt barn om det här dör... Jag förstår att man inte gärna skriver ut penicillin i onödan men finns det några onödor när man är gravid? Jag tycker inte det.

Alltså har jag tjafsat med barnmorskan, som inte har känts helt uppdaterad om detta ämne, och oroat mig som fan för att inte få penicillin när jag kommer in till förlossningen. Läkaren lugnade mig, så klart ska jag få behandling! Minst en gång, många hinner få två injektioner under förlossningsarbetet, allt för att inte barnet ska insjukna. Vilken oerhörd lättnad!!! Läkaren sa att de ska ordna så att det skickas ut papper till alla mvc, så att även de datorovana barnmorskorna ska kunna läsa och ta till sig vad som gäller och inte skrämma upp gravida i onödan...

Ja, så där håller jag på. Tar itu med den ena rädslan efter den andra. Bokar tid hos kloka människor att tala med. Och läser och lär, givetvis. Läser utvalda böcker, diskuterar på nätet. Det är mitt lilla, säkert lite patetiska, sätt att behålla en viss liten del av kontrollen och även förbereda mig.