Mitt fredagsnöje

En gång är ingen gång, två gånger är en vana heter det väl?

Nå, under den här evighetslånga graviditeten är det väl en vana för längesen, jag har bara inte kopplat ihop denna mindre mysiga aktivitet med just fredagskvällar förrän nu.

Kom just ut från duschen, dit jag var tvungen att ta min tillflykt efter att som vanligt nuförtiden ha kräkts och pinkat ner mig. Samtidigt. När man är gravid blir man nämligen lätt inkontinent (dubbeltydig mening med flit: man kissar lätt ner sig -- man blir litegrann inkontinent). Och plötsliga kräkningar hör till de aktiviteter man svårligen utför utan att samtidigt råka läcka neråt.

Jag har faktiskt skrivit en diskläjmer ovan (vid min bild) så vill du inte läsa mer äckel, baj baj! :)

Ikväll framkallades kräkningarna av något så oskyldigt som att först ha råkat äta lite för mycket och sen råka äta lite till. Magsäcken är som sagt inte stor nu, och det är totalt omöjligt att veta hur mycket man kan få ner utan att få tillbaka det ett par timmar senare, i ett jäst och gött tillstånd.

Förra fredagen var det värre. Då var det kombinationen av för mycket supergod mat och en Läskig Film, inte en skräckis utan en vidris, som gjorde't. Nämligen Borat. Jo, det är sant. Jo, det ska vara en komedi... och en hel del i den var ganska genialiskt... som rodeoscenen... men den här herrn och hans sidekick, i kombination med för mycket mat och ett tillstånd av graviditet, framkallade kaskadspyor, tjoho. I kombination med akut inkontinens dårå. In på toa, mer spy och kiss, samt gråt, vidare in i duschen, gråt och skratt samtidigt... Sånt man oftast bara klarar av som pregnant. Man blir en trasa efteråt, men eftersom man samtidigt är så jävla härdad och en smula cynisk, samtidigt som man gudskelov inte totalt har tappat sitt sinne för humor och sin förmåga att se allt utifrån någon annans perspektiv, så skrattar man som bara den också. Tänk en metafilm som handlar om crrlys reaktioner på Boratfilmen, håhåjaja! Dessutom är jag oerhört tacksam för att jag inte såg den på bio; stackarn framför hade nog icke uppskattat en stor spya i nacken, har jag en känsla av... Och den risken var nog överhängande, för filmen gick just när jag mådde som allra, allra sämst.



(Men nu är jag minsann jätteduktig, det har bara gått en vecka och jag kan både tänka tillbaka på detta och dessutom skriva om det utan att spy och kissa ner mig! Woo!)