crrly -- the winner!

Ja, det är sant! :-)




crrly vann den största chokladasken på Liseberg! Wohoo! Bildbevis:





Poserar i pyjamas.






Mer om helgen kommer. Liseberg, liksom!!

1 år och har koll

Det är helt otroligt skönt för en tankspridd slarvmaja som jag att ha en ettåring i huset. Vilken koll!


crrly: -- Var är mammas solglasögon? *letar febrilt*
Ettåringen: -- Dääär! *pekar*


Eller:


crrly: -- Har du sett den andra strumpan? Var är andra strumpan?
Ettåringen: *kommer springande med den*


Fler gånger per dag än jag kan räkna. Ja, i stort sett varenda gång jag slarvar bort något. Mycket, mycket praktiskt! :-)

7 sanningar

Sunflower utmanade mig för eeeevigheter sen, och nu ska jag äntligen ta tag i det. Dock bara delvis, för eftersom jag är är så sen med att hörsamma detta har säkert de flesta redan blivit taggade. Jag nöjer mig med att lista

7 sanningar om crrly:
* Jag måste alltid knäppa med tårna det allra sista jag gör innan jag somnar.
* Jag äger nästan 30 vegetariska kokböcker men går så gott som aldrig efter recept när jag lagar mat...
* ... utom när det gäller (veganska) pannkakor, för det lagar jag så sällan att jag aldrig lär mig det utantill.
* Jag var faktiskt ganska kriminell som ung ...
* ... men det var innan jag blev straffmyndig. (Jag såg till att göra en massa skit bara för att, innan.)
* Och jag tänker inte tala om här vad jag gjorde, men det handlar inte om att snatta godis.
* Jag har uppträtt genom att sjunga Who put the bomp på ålderdomshem. Flera gånger! :-)



För många fler crrly-fakta, se här eller här.

Sveriges vackraste busshållplats?

Karlskrona skärgård.

När regnet faller

(Det blev ju oavsiktligt en mycket passande rubrik när det ser ut som det gör idag.)

Jag har läst Brooke Shields (!) skildring av sin förlossningsdepression, När regnet faller. Min väg ut ur förlossningsdepression. När jag läser den ser jag ganska tydligt vad jag inte insåg i tid: att även jag led av postnatal depression. Jagkänner mig fortfarande ganska skör och behöver rätt mycket bekräftelse, både som mamma och som människa. På samma gång har jag nästan bränt ut mig under det här dryga året som har gått för att hålla min dotter på jättegott humör hela tiden. Pust. Inte lätt, eftersom hon har varit en skrikunge med extremt stark vilja. Det har varit jättekämpigt men jag mår i alla fall inte längre så extremt skitdåligt när hon skriker. Det är väl en hormongrej, och den går inte att förklara för den som aldrig har känt något liknande, men det är skönt att det har lättat. Jag tar det inte personligt på samma sätt när hon blir arg och vrålar, och så börjar man kunna resonera med henne nu också.

I alla fall. Shields självupplevda berättelse tänkte jag skriva lite om. Den är viktig, frågan om förlossningsdepression verkar tyvärr, som så mycket annat när det gäller psykiska besvär och när det gäller något som drabbar kvinnor, vara tabubelagd. Boken fyller alltså ett hålrum och är därför mycket behjärtansvärd. Kort sagt: den behövs.

Synd då att den är så erbarmligt slarvigt översatt. En dålig översättning förstör ju en bok, i många fall totalt. Denna viktiga bok är värd mer respekt än så här. Ta bara titeln: "När regnet faller". Läser man vad kapitlen heter så ser man att sista kapitlet är betitlat "Upp steg solen". Som småbarnsmor inser man snabbt varifrån detta är hämtat: sången Imse vimse spindel, såklart. Originaltiteln på boken är Down came the rain, ytterligare en rad ur samma barnvisa. På svenska heter det "Ner faller regnet", så varför fick inte boken heta så? Nu hänger ju inte boktiteln ihop med namnet på sista kapitlet alls.

Ett par exempel till på hur lat man tydligen får vara som översättare: "en kopp Starbucks". Eh, vad är det för fel på "en kopp kaffe"? För sammanhanget spelar det absolut ingen roll att det var på denna kaffebutikskedja som drycken inhandlades.

Brooke kallar i boken ofta sin dotter för "min lilla skalbagge", något som har lite äckliga konnotationer, i alla fall för mig. Det svenska ordet "kryp" skulle väl här vara adekvat?

Vidare står det ofta, ofta (som i alldeles för många böcker översatta från engelskan!) "Jag antar att ..." Så säger man oftast inte på svenska, åtminstone inte i tid och otid. Här finns många möjligheter att skriva om det så att det låter bättre, till exempel kan man använda ordet "antagligen" eller helt enkelt "jag tror" -- eller uteslut det bara. Boken Böjelser och begär, som jag läste för en tid sen och skrev om här, hade exakt samma uttryck för sig, sida upp och sida ner antog folk både det ena och det andra; hemskt tröttande. Till slut sitter man bara och räknar alla "Jag antar att". Slarvigt! Fult! Det är lika vidrigt som alla dessa "inte sant", inte sant? ;-p

Och så slutligen det fulaste och klantigaste felet i boken: Brookes man och dotter gick "utanför" för att leka. Utanför?! Det tog ett par omläsningar av meningen innan jag såg vad det stod. Vad är det för fel på att "gå ut"?

Ja, som sagt, Brooke Shields självupplevda berättelse är viktig och intressant, och, såvitt jag kan bedöma, ganska bra skriven för att vara författad av en ickeprofessionell skribent, men så synd att översättaren förstör så mycket genom sitt slarv. Här hade behövts en skicklig och snabb redaktör som hade styrt upp manuset och korrläst. *hint hint* ;-) Jag skulle rekommendera att försöka få tag i boken på engelska istället.

Vem ska då läsa den? Givetvis en psykologiintresserad allmänhet, läkare, barnmorskor, bvc-sköterskor och övrig vårdpersonal men även gravida och de som planerar att försöka få barn (så att man förbereder sig lite på vad som skulle kunna drabba en, det händer fler än man tror) samt förstås anhöriga, släkt och vänner till redan drabbade. För insiktens skull, och för hoppets. För det går att ta sig ur detta, men man måste ta det på allvar, och man måste söka hjälp!

Soundtracket till mitt liv

Återkommer snart med bland annat böcker jag har läst på sistone men nu måste jag bara länka till en fantastisk artikel från Sydsvenskan idag. Den gör sig tyvärr inte alls på nätet, ser jag nu, men det är jätteviktigt att ni ser även tidslinjen. Uppe till höger inne i artikeln står det "LÄS/SE MER Grafik: Stjärnornas formkurva. Spana in den (och förstora lite)!

Snacka om soundtrack till en sjuttiotalists liv! Jag som är en sådan nostalgiker blir alldeles yr och varm av lycka av sådant här. Madonna. Michael Jackson. Och Prince. Tre av mina all time-favoriter. Och tänk att dessa tre storheter föddes inom loppet av ett par månader, samma sommar, 1958. Grattis till dem på deras 50-årsdagar förresten!

Lusläser man grafiken forsar en massa minnen fram. Längesedan förträngda såväl som fortfarande lätt åtkomliga. Namedropping, skivan Madonna (låttitlarna från den rinner upp i min hjärna, samtidigt med en massa bilder på vad jag hade för mig när jag lyssnade på låtarna och vilka jag umgicks med, C dyker upp överallt i dessa minnen, C och hennes bruna heltäckningsmatta som jag frustade coca-cola på i ett asgarv, lilla söta coola roliga C som älskade samma saker som jag: BUS, musik och övernaturliga saker), filmen Desperately seeking Susan, självklart hela Like a virgin-skivan ...

Plattan Purple Rain (och alla låtarna på den, texterna forsar fram i skallen på mig, och C här också och "radioshowen" vi gjorde), festen där låten Cream spelades typ hela tiden (hade glömt!), skolresan där tuffa S, salig av lycka, köpte skivan Lovesexy på ett enormt Virgin Megastore ...

Och så Thriller såklart. Fotbollsresan där Billie Jean spelades hela tiden (och som alla skittuffa, hormonstinna Petror och Sannor och Sussier suckade och grät till, den och Do you really want to hurt me, fast den hör ju inte hit), bilresan med familjen i Europa, Alperna, där syskonen och jag låg på madrasser bak i bilen och mina blandband spelades hela tiden, herr Jackson var tillsammans med andra disco-(här kommer det där n-ordet i en icke alls nedsättande betydelse men idag vågar jag inte skriva det!) den enda musik som föräldrarna stod ut med för det kom inga långa jobbiga gitarrsolon! We are the world med alla superartisterna och världssamvetet, Bad och eva-l och hennes kompis T och deras besatthet av mannen, guden, ifråga och T:s nästanmöte med honom, till minnena av Bad hör också vår klasskompis I, den snälla som alltid fick skulden för allt bus vi gjorde och som alltid gick och sjöng och nynnade låtar från det albumet och kladdade texterna i min elevkalender... Hade du musiken i en freestyle, eva-l, eftersom jag minns friluftsdagen i skogen med klassföreståndaren Knivmannen (han täljde sig en lång pinne, en vandringsstav?) så starkt till detta?

Åh, alla minnen, all tid, oceaner och flöden av enorma känslor, ett helt liv.


Jag har i så många år ångrat att jag aldrig ens försökte övertala mamma att få åka på konserterna med Madonna och Michael Jackson på Ullevi, de var samma sommar, kan det ha varit 1987?


Naturligtvis lyssnade jag på mycket annat, i en hel del olika genrer, men dessa tre artister kan väl sägas stå för hela 80-talet och MTV-eran. På så många sätt. Snacka om symbolik här.



Och idag? Njae, skulle gärna ha Madonnas senaste skiva och mer än gärna gå på hennes show, men de andra klarar jag mig utan. Dessa tre giganter är främst en massa nostalgi för mig.

Mer mobilt (gah!)

Alltså... Det kanske är ett gott tecken att jag, när jag skrev mitt förra inlägg, uppenbarligen hade förträngt den egentliga anledningen till att jag var tvungen att byta mobiltelefon?! Jag hade *host* tvättat den i maskinen. Vilket icke alls rekommenderas. Men tydligen kan man rädda den, om man trots allt har envisats med att göra som jag, genom att lägga den i en 50 grader varm ugn över natten. Fick jag reda på senare. Alltför sent.

Nåväl. Den telefonen fick dottern. Liksom min förrförra. Och den jag har nu heter tydligen Nokia 6120 Classic, och är usel. Laddar plötsligt ur sig, stänger av sig och dör helt, man måste ta ut batteriet och greja för att få liv i den igen. Och då måste man göra om alla inställningar. Suck. Så nu måste jag ta mig till en Teliabutik igen. Gaah.

Idiotmobiler och mobilidioter

Alltså, jag och mobiler ... Här skrev jag ett sååå klokt inlägg om hur jag resonerar och tänker när det gäller mobiltelefoner.

Här är jag också sååå sansad och intelligent, minsann.


Så här gick det sen ... En ny telefon, med en massa krimskrams. Allt detta krimskrams förvillade det faktum att funktionen blev lidande, men till slut gick det bara inte längre. Jag blev mer och mer förbannad på denna telefån ju mer jag använde den. Jädra skit-Chocolate alltså.

T9-lexikonet var totalt oanvändbart, och så många sms skriver jag inte att det går snabbt att sätta ihop en ny, egen. För att skriva ett Å var jag tvungen att trycka på ABC-knappen inte mindre än nio gånger, och tro mig, man använder bokstaven Å mycket mer än man anar! Jag fick gå via en massa à och á, bland annat, vilket ledde till att jag började skriva ord som fara istället för åka, till exempel.

Displayen lyser i mörkret, men inte knapparna!! Så man kan inte skriva sms i mörkret, eller ringa heller för den delen. Man ser åtminstone inte vilka knappar man trycker på. Jag lovar, man behöver skriva i mörkret oftare än man kan tro! :-)

Och dessutom la telefonen alltid bara av vid batterislut utan att säga till innan, precis som min förra. En hel radda andra saker irriterade jag mig på. Usch, usch, usch, värdelöst.

Alltså. Dags för ny mobil. Igen. Suck.

Den här gången var min prioritet användarvänlighet. Och vilket telefonföretag är känd för sina användarvänliga telefoner? Just det, Nokia. Så jag ringde Telia, vars abonnemang jag var nöjd med, och ville ha råd om en ny Nokiatelefon. Ojojojojojoj. Djungel, säger jag bara. Jag är så trött på dessa val jämt, som småbarnsförälder inte bara el- och just telebolag utan även barnvagn, barnstol till bil och till cykel etc, etc i all oändlighet. Nå, jag var tvungen att byta abonnemang för mitt fanns inte längre, och sen bestämde jag mig till slut för en viss telefon (kommer inte ens ihåg vad den heter nu, men ordet Classic fanns med, en garanti för något lite halvt omodernt och tråkigt och stabilt, tänkte jag). Telefonen kom hem till mig via avi i brevlådan, himla bra service faktiskt.

Men säg den lycka som varar för evigt. I mitt fall bara i några få veckor. När vi var i Karlskrona ville telefonen inte ladda upp sig mer utan var bara stendöd, vilket uttag vi än provade. Fånen (ja, den hade nu övergått till det stadium att den förtjänade det namnet) lämnades in -- av min man, som inte tog med sig ettåringen in till Teliabutiken, utan hon och jag väntade utanför. (Alla med barn i sin närhet vet ju att småttingar älskar telefoner och fjärrkontroller, och jag ville inte riskera att de skulle genomskåda att Lillan har fått leka med min telefon ...)

När jag sen fick tillbaka telefonen efter några dagar visade det sig att den är tömd på all information, och så är även simkortet. Allså har jag inga kontakter längre. S U C K.

Ni som gärna ser att jag skickar ett sms någon gång uppmanas därmed vänligen att mejla eller messa mig, så lägger jag till er i min nya telefon och i mitt nya, uppgraderade simkort.

Och så hoppas jag i framtiden på mindre telefonstrul. I evighet, amen. Tack.

Fascination

Tänk att den här glada, lockiga, lilla filuren som springer runt och pladdrar och gapskrattar och pussas med bus i blicken är vårt barn.

Fascinerande, och så otroligt overkligt. Fortfarande.

Sommar och deckare

Vi har mellanlandat hemma i några dagar efter nästan en vecka i fantastiska Karlskrona. Det finns inte många ställen på jorden jag tycker är så sagolikt vackra, och det underliga är att varenda gång jag har varit där så har det varit otroligt skönt och soligt väder. Nåväl, den här gången var det ju faktiskt inte det hela tiden men till den absolut största delen. Och de flesta skyfallen kom mitt i nätterna.

Vi hade fått låna en jättefin, fräsch, liten stuga med sjötomt i skogen på en av de små öarna, och efter några dagar där fick vi reda på att stugan är till salu... Oj. Så sanslöst frestande!! Men inte en chans att vi har råd, tyvärr. Vi kommer dock mer än gärna tillbaka, vilket smultronställe. Bara att hoppas att vännerna vi lånade den av inte får den såld på lääänge ... ;-)

I stugan fanns en massa böcker, från Hemmets konversationslexikon via kokböcker till ett gäng deckare (såklart). Jag är ju normalt sett en usel deckarläsare, men den här gången blev jag lite sugen på P D James Böjelser och begär; jag menar, vem kan motstå den titeln?!

Jag har skyllt på min höga läshastighet när jag har förklarat varför jag inte läser detektivromaner -- minst halva nöjet är väl att gissa för sig själv, att sitta och lägga pusselbit till pusselbit, ledtråd till ledtråd och se vad man kommer fram till? Så kan jag inte läsa, jag reflekterar inte särskilt mycket utan ögonen bara far fram över sidorna. Nu kom jag dock på varför deckare inte är något för mig.

Där satt jag i stugan och läste. Darling var ute och surfade och jag skulle ner till vattnet med sovande dotter i barnvagn, jag skulle sitta vid de gamla fiskarbodarna på klipphällarna och fotografera surfare och båtar och så lääääsa ... Men jag kom inte iväg. Jag läste och läste och läste. Inte för att boken var någon superhöjdare, nu släppte jag den helt enkelt inte för att jag inte vågade. Jag var ensam i stugan! Den låg i skogen! Eftersom jag hade vagnen skulle jag vara tvungen att ta omvägen genom skogen på den slingriga skogsvägen ner till vattnet! Massmördaren i boken opererade i skogen! Där han skändade sina offer å det grövsta! Hjääälp. Jag blev helt enkelt mörkrädd. Mitt i solsken och fågelkvitter.

Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och vågade sen vandra ner till vattnet. (Hade jag vetat att jag gick så nära förbi en grav hade jag aldrig ...!) Eftermiddagen tillbringade jag sedan där på hällarna vid vattnet med två gamla tvillingsystrar som var hur coola som helst och som berättade en massa spännande. Vi kunde konstatera, som man gjort mången gång förut, att världen minsann är liten. De var födda i Skåne och det visade sig att vi hade vissa gemensamma beröringspunkter.



... Och apropå det hade min bror, som vid tillfället befann sig i Barndomshålan, där fått förmånen att tillbringa en kväll hos en riktigt studentikos gammal lundensare av den gamla skolan, en som drog självupplevda Sten Broman-anekdoter. Han är nu en försupen gammal änkeman och hade tydligen varit gift med min gamla fröken i tyska. (Som alltså inte lever längre! Så himla gammal man känner sig när ens gamla lärare dör av en efter en.) Denne hedersman kände min man väl till; gubben jobbade på skolan min man gick i högstadiet på. Det var underbart att höra brorsan, som skulle kunna leva på sina imitationer, härma både lundaalkisen (så vanvördig jag är) och vidarebefordra vad Sten Broman hade sagt. (Exempelvis: "Hålan?* Vad ska du där och göra? Där kan man ju inte ens få mat att äta!") Hoho.

* Hålan = min mellansvenska barndomsstad, dit lundaakademikergubben flyttade.

Fantastisk bok!

För ett par dagar (nätter) sedan läste jag ut en av de allra, allra bästa böcker jag någonsin har haft i min hand.

Oj.

Jag är alldeles tagen.

Vilken story. Vilket sanslöst porträtt av London för hundra år sedan, utan minsta skymt av tråkiga Austenkomplex. (Hoho, fördomar, jag?! Man kanske skulle läsa åtminstone några rader ur ett Austen-epos innan man yttrar sig?!) Vilket folkmyller. Vilken huvudperson. Wow.

Ytligt sett är "Kyssa sammet" av Sarah Waters en lesbisk kärleksroman. I själva verket är den så oerhört mycket mer. Berättelsen är spännande, underhållande, erotisk och både ganska rolig och tragisk. Tvära svängar och snabba kast mellan underklassens, arbetarklassens och överklassens miljöer, allt efter i vilka kretsar huvudpersonen rör sig.

(En liten reflexion bara: Boken utspelar sig under den viktorianska eran, men av det märks inte mycket. Alltså, religionen, hallå?! Borde den inte åtminstone ha skymtat någonstans? I en enda liten religiös gummas förfasande? Eller så ...?)

"Kyssa sammet" har ett allvarligt budskap men det är ingenting som överskuggar drivet och berättarglädjen.

Här hopar sig mina klichéer lite väl mycket... så jag säger bara kort och gott att jag varmt rekommenderar *host* den här romanen! Själv tänker jag leta upp de andra böckerna Sarah Waters har skrivit.

Dagens urk

Fy tusan för Santa Marias Guacamole dip! Urläbbig sörja med färg som ser konstgjord ut, smakar som ett mellanting mellan för gammal majonnäs och någon äcklig fisksås. Av avokadosmak kändes inte ett spår, ej heller av någon vitlök.


Det är så synd att det är så svårt att köpa avokado som är lagom mogen; senast var det bara Euroshoppers i nät som kändes mjuka. Vid öppnandet visade sig samtliga vara genomruttna. Vår Icabutik har garderat sig genom att skriva på sina kvitton att de inte byter färskvaror... Nej, tror jag det, när det är i ett sådant skick man säljer dem.

Nå, guacamoledippen visade sig vara det sämsta köpet på mycket länge (sedan Euroshoppers ruttna avokador?!), ett värdelöst substitut till färska avokador.

Det som aldrig fick hända ...

Oops. Nu gör ettåriga dottern precis som mamman.


:-o

Vänner

Den senaste tiden har jag träffat så många fantastiska, mysiga, roliga människor, jag har så jäkla goa vänner, helt klart. Tack P, A, L, R, A med flera för att ni finns!


Jag är så tacksam över de vänner som förstår att jag nu behöver dem mer än någonsin.

Klant-crrly ... ändå lite stolt

Ja, där kutar crrly omkring och ska fixa en massa överallt i hela huset medan svårsövda lättväckta Lillan slumrar en stund någon timme innan gästerna kommer (sömnen mitt på dagen blev avbruten av moppeligisterna här på gatan, gaah), crrly grejar här och fejar där, ska fälla ihop torkställningen som står ute på gräsmattan men den vill icke bliva hopvikt varpå crrly tar i och lyfter ställningen, böjer, slänger med den och ... aj som satan, vad var det??

crrly stirrar på sin hand där en halv geting sitter kvar i handflatan, strax ovanför handleden. crrly och insekter ...! Panik. crrly kan dock inte vråla av smärta och skräck eftersom hon då skulle väcka Lillan utan tänker i paniken istället att hon ska leta upp telefonen och ringa sin mor och böla.

Rusa, rusa runt med gadd i handen, leta, leta telefon, utan framgång. Då kommer crrly på att hon faktiskt inte har tid att böla i telefon, gästerna kommer ju snart och det är mycket kvar att ordna. Kallt tänker hon att hon måste ha ut getingrumpan ur handen och styr istället stegen mot toaletten för att leta fram en pincett. Där var den, nu gäller det bara att med vänstern lyckas dra och pilla ut det där läbbiga som sitter fast under skinnet ... Så där, puh!

In i köket, hämta brustreo, blöta handen, sätta fast tabletten med hjälp av några plåster kors och tvärs över handleden. Japp, smärtan försvann faktiskt. Bara resten av högerarmen som känns liksom domnad.

Avdomningen gick dock över och crrly kunde småningom fortsätta pyssla och var nästan färdig när de första gästerna (försenade, tur!) dök upp.

Och festen? Mycket lyckad!



crrly är lite stolt över att hon höll huvudet kallt och lyckades dra ut gadden på egen hand!

Klant-crrly

Ibland känner man sig som en nybörjarförälder.

Hur smart är det till exempel att dammsuga köksgolvet inför partyt ikväll innan man äter lunch och ger dottern knäckebröd??

Imse vimse

Idag satt jag och lekte i minst en halvtimme med dottern i vår säng, samtidigt som en supersnabb spindel kutade omkring på sänggaveln. *andas djupt*

Det tar emot att bara skriva detta och tänka tillbaka på det. Men jag klarade det utan någon panik! *stolt* Villinteinteinte överföra såna löjliga fobier på henne.

Givetvis sjöng vi Imse vimse spindel för den, dottern är så söt när hon gör rörelserna till. Men jag vågade inte visa henne spindeln, senast höll det på att ta en ände med förskräckelse då hon försökte få tag i spindeln som kom kutande på golvet ...! :-o



Jag är hur modig som helst som skriver sp-ordet flera gånger utan att döööö! Och som dessutom klarar av att sitta kvar här när en läbbig åttabening kutar runt på väggen bakom datorn!

Nördcrrly

Jag läser en bok, som jag har fastnat totalt i. Jag lever med den, drömmer om den, försöker snika mig till små stunder med den då och då när Lillan leker själv. Den handlar om husen här i hålan där jag bor, deras historia och om människorna som har bott där. I och för sig är det mest en katalogisering, fast med bilder, men ändå. Det är så jäkla intressant så det är helt vansinnigt.

Jag känner mig så otroligt nördig. Och det känns så jävla bra.


-----------

Jag kan ju inte tala om vad boken heter, tyvärr, eftersom jag är mer anonym än så... Mejla om du undrar så kanske jag svarar...! Men den är nog ändå bara intressant för de närmast sörjande, typ.

Astrid Lindgren goes Goethe

Litteraturvetare som jag är kunde jag inte låta bli, första gången jag verkligen hörde sången (vilket alltså var nyligen, förra året), att lägga märke till att Astrid Lindgren har inspirerats av självaste Goethe till sin vaggvisa som heter just Liten vaggvisa. (Se texten i länken, jag citerar den inte här av copyright-skäl!)

På gymnasiet fick vi av vår överambitiösa galna svensklärare en hel hoper översättningar av Goethes poem Über alle Gipfeln hoptryckta på en stencil med liten, liten stil. (Något liknande fick vi dock inte när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet.) Papperet är tyvärr just nerpackat i en låda som står i garaget på grund av att jag har övergett mitt arbets-/lekrum (snyft) till förmån för min dotter (det är meningen att hon ska sova där -- men det gör hon ju inte). Synd (att stencilen ligger så oåtkomligt alltså), annars hade jag kunnat bju på några översättningar, en hel del olika finns alltså. Men vad gjorde man väl förutan Google, detta är vad jag får fram nu:

Alternativ 1:
Över alla höjder
är ro.
Tyst sover fågeln
i sitt bo.
Knappt en vindfläkt silar
genom träden nu.
Vänta, snart vilar
också du.

Svensk översättning: ?


Alternativ 2:
Över topp och tinne
är ro.
Knappt rörs härinne
skogens bo
av en vindfläkt nu.
Stilla fågelrösterna domna.
Snart skall du somna
lugnt även du.

Svensk översättning: Bo Bergman


Alternativ 3:
Dag på bergens kammar
nu dör.
Bland skogens stammar
ej du hör
fåglarnas röst.
I kronan kvällsvinden domnar -
snart du ock somnar.
Stilla, var tröst!

Svensk översättning: Axel Gauffin


Goethes original:
Über allen Gipfeln
ist Ruh',
in allen Wipfeln
spürest du
kaum einen Hauch;
die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
ruhest du auch.
(Hämtad ur Litteraturens klassiker, Norstedts, 1994)


Man måste alltså klicka på länken ovan och läsa Astrid Lindgrens sångtext för att inlägget alls ska bli begripligt! Ser ni likheten, ser ni vad jag menar?

crrly spräcker myter

Tänk att det uppenbarligen florerar så många dumma myter om barn, precis som om alla barn är likadana. Här spräcker jag några av de dummaste:

* Alla barn älskar att åka vagn. Knappast. Det finns en hel del barn, från nyfödda till äldre, som avskyr sin vagn. Vad folk än säger.
* Alla barn somnar i vagnen. Nä, de som har fullt upp med att gallskrika somnar knappast.
* Alla barn älskar att åka bil. Eh. Nej.
* Alla barn somnar i bilen. Absolut inte. Det finns många barn som inte kan somna i bilen förrän de har kommit upp i tonåren. Och då sover de väl å andra sidan nästan jämt?
* Alla barn älskar att åka med på cykeln. Nix pix.

Dock har jag faktiskt inte hittills hört att "alla barn somnar på cykeln", men eftersom det säljs cykelsitsar som är fällbara är det tydligen meningen att de ska kunna göra det. Hur det nu ska gå till -- med saker att titta på, med solen i ögonen ...?


Det finns ett par saker som min dotter avskyr mest av allt: att sitta fast, att befinna sig en bit ifrån mamma utan att kunna komma till mamma när hon vill samt att bära cykelhjälm. Därmed går samtliga av ovanstående alternativ bort.


Vad är det som driver folk att uttala dessa ovan listade påståenden, tro? Och att dessutom ofta inleda med ett "Konstigt!" som får en att ana att de tycker att det är något fel på ens barn. Känsligt, känsligt. Snälla, låt bli det, snälla, inse att alla barn är personligheter och fungerar på olika sätt, precis som vi vuxna.