söndag, februari 24, 2008

Bandnostalgi


I Sydsvenskan idag läste jag en artikel om kassetten, vilken nostalgi! Kassettband... Sony, TDK, Maxell... Blandbanden man la ner en sån oerhörd tid och energi på! För att inte tala om alla de förinspelade banden, jag köpte nämligen länge kassetter istället för LP-skivor. Kassetterna var billigare och mycket smidigare att ta med sig överallt. Köpte eller fick jag en LP-skiva var jag ändå tvungen att spela över den på kassett för att kunna spela den på mitt rum (jag hade bara en kassettradio, medan familjens stereo stod i vardagsrummet) eller, lite senare, i freestylen (som det ju hette på "svenska").

Jag hade många band! Eller har fortfarande, för just som det står i artikeln ligger de även hemma hos mig numera i en mängd kassar som står i garaget. Många hundra har jag, och dem vill jag inte göra mig av med. Som artikeln säger: "För även om vi inte längre vill eller kan spela våra band längre, har vi förtvivlat svårt att göra oss av med dem. Vi verkar helt enkelt ha en relation inte bara med musiken, utan också med själva kassettbanden i sig." Precis så är det! Man vet ofta precis vilka låtar som finns på ett blandband bara man ser kassettfodralet. Man kommer ihåg när man spelade in låtarna, man minns hur man satt framför radion och småsvor när man missade den första viktiga takten utan prat eller råkade få med när Kaj Kindvall eller Ulf Elfving avannonserade låten. För att inte tala om hur man satt framför TV:n för att spela in Melodifestivalen och grälade när någon annan i familjen vågade drista sig till att säga något eller sjunga med...!

Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg företrädarna till Tracks -- Poporama och Discorama -- även om jag inte tror att jag spelade in låtarna på den tiden. Otaliga är de band där Kaj Kindvalls stämma hörs i något enstaka ord eller bara någon stavelse. På en kassett, jag tror att det är efter Wake me up before you go-go, är det Ulf Elfving som säger "Tack så mycket, Wham", men jag var så pass snabb med pausknappen att han bara säger "Tack s", men som låter som "Tax", något som alltid väckte munterhet bland kompisarna.

Jag hittade för några år sen en kassett som jag hade kallat Dumheter och började nyfiket lyssna på den. Ja, dumheter kan man verkligen kalla det! Jag hade roat mig med att spela in kompisar och familjemedlemmar utan att de visste om det, vilket var hemskt roligt att höra på även nu så här långt i efterhand. Jag kom dessutom ihåg mer och mer av sammanhangen då jag spelade in dem, ju mer jag lyssnade. Bandet innehåller också mina och min gamla bästis Carins radiopratarkarriär, som inte kom längre än till mitt flickrum. Vi gjorde något slags Upp till 13-program, där folk (Carin) ringde in till programledaren (mig) och pratade en massa blaj för att sedan få önska låtar från någon av mina få LP-skivor (Princes Purple Rain, Eurythmics Touch, Thompson Twins Into the Gap, Whams Make it Big, Alphavilles Forever Young och Van Halens 1984 var några) som vi sedan spelade på mammas gamla portabla skivspelare under det att vi gapskrattade och tramsade i bakgrunden utan minsta tanke på att detta också hördes på bandet. Carin var en mästare på dialekter och vi improviserade friskt; den roligaste "rollfiguren" blev Nina Niklasson från Nikkaloukta. (Än idag kan jag aldrig höra Nikkaloukta nämnas -- det brukar väl handla om årets köldrekord -- utan att tänka på Nina Niklasson och Carin.)

Mängder av minnen väller fram... Och då har jag inte ens dragit fram alla dessa kassar! Vad har du för förhållande till kassetten?

6 kommentarer:

hedgehog-sara sa...

åh, samma som du - alla inspelade band som bara ligger fulla med minnen... En cd kan aldrig ha samma känsla :)
Så himlans fint skrivet - tack :)

crrly sa...

Hello sara, har ni kryat på er nu? Hoppas! Visst är det personligt och något speciellt med kassetterna. Ska nog skriva mer om dem, det här inlägget krafsades ihop i all hast vid läggdags igår med en trött och irriterad make hängande över mig! ;)

Johanna sa...

Grejen med banden är ju att de är unika. En LP eller ett köpt kassettband går ju liksom att få tag på på ett eller annat vis, men de hemmasnickrade banden finns bara ett av varje och de är så himla roliga att lyssna på. Senast var säkert 8 år sedan men jag kunde ju helt utantill även det där snacket man gjorde allt för att inte spela in. Jag har också kassar i förrådet och sambo undrar varje gång vi flyttar om jag måste spara dom. KLART JAG SKA SPARA DOM!!!

Saga sa...

*suckar nostalgiskt* Jag tror inte jag har kvar några inspelade band, hade varit roligt att lyssna på idag :) Och de jag köpte, ja det vete sjutton var de är nu. Roxette och NKOTB vet jag att jag hade på kassett :D

crrly sa...

johanna: :-o Klart de måste sparas!! Ojojojoj, vilken fråga...!


saga: Va, har dina försvunnit, vilken katastrof!

Wandus sa...

Suck, jag har massor av inspelade band liggande i lådor därhemma. Många av banden är inspelningar av det helt suveräna radioprogrammet Mamma Mia som spelade 70-talsmusik (jag tror det var 18.00-19.00 på lördagar). Då jag gjorde lumpen 1992 hade visserligen CD:n kommit till byn men de gamla kassettbanden hängde fortfarande kvar. Varje helg, när vi inte hade helgtjänstgöring, åkte jag hem och spelade in Mamma Mia på min gamla bandspelare - veckans höjdpunkt. Jag får nästan en tår i ögat av nostalgi. Fy, på dig som gjort en 70-talist så rörd.