Hur ska jag göra?

Ujuj. Alltså. Nu måste det ske, snart, har jag förstått. Särskilt som jag först går på mammaledighet framåt våren/sommaren... och när jag sen kommer tillbaka (hela föräldraledighetsgrejset är också värt minst ett eget inlägg här, pust...) så går snart en av mina favoritkolleger i pension. (Ja, två av dem, snyft, men det är bara den ena det ska handla om här.) Och innan hon går... och försvinner ur mitt liv... så *hrm* vill jag att hon ska få kontakt med min pappa! Hon är änka och behöver nog någon, och jag tror att de skulle ha jäkligt roligt ihop, de har mycket gemensamt och samma typ av humor och kanske livsinställning också... Men hur tusan ska jag bära mig åt??!!

Min pappa är bara en liten gube i sitt hus i skogen och har så varit nästan ända sen mamma och han skildes i början av 90-talet. Han sitter där med sitt skägg och sin slokhatt och ser ut som Pettson, men utan katten. Han jobbar mer än heltid och har en massa folk runt sig på dagarna, så han påstår att det är skönt att komma hem till mörkret och tystnaden... men han har aldrig varit sån förr och jag vill inte att han ska leva som eremit resten av livet. Han hugger ved och eldar med, han dricker ett par glas vin varje kväll och ser på nyheterna och muttrar över världens dumhet, han beställer och läser mängder av böcker, mest skönlitteratur. På sistone har han börjat baka en massa också, det började på Kanelbullens dag och har sen fortsatt, med en paus nu "för frysen är full".

Om ett par år är han pensionär... och vad händer då? Igår kväll lät det nästan som om han också, liksom mamma ju gjorde i våras, vill flytta ner hit till Skåne, men jag vet inte. Och det vore samtidigt sorgligt, för hans hus och området där han bor är hela familjens smultronställe, där firar vi (numera ganska idylliska) Carl Larsson-jular, där firade min bror sitt bröllop i somras... det är så vackert. Men som min man sen sa, man kan ju faktiskt hyra en stuga där sen om man vill på sommaren eller så, pappa ska ju inte behöva tvingas bo kvar bara för att vi vill hälsa på honom där två gånger om året. Nu när han dessutom ska få barnbarn här nere (dubbelt upp i vår!) känner han sig nog ännu mer ensam där i huset i skogen.

Ja... så jag började prata lite löst om min kollega när vi snackade i tel igår, pappa och jag. Sen sa jag att jag trodde att han och hon skulle ha väldigt kul ihop. Han blev varken arg, avvisande eller intresserad, jag hade nog väntat mig att han antingen skulle skratta bort det eller nästan snäsa av mig. Jag bekände att jag hade tänkt på detta i flera år men inte vetat hur jag skulle säga det, och så sa jag att min kollega brukar prata om honom ibland. Vilket är sant! Pappa hälsade på här på jobbet en gång för jättelänge sen och han gjorde tydligen lite intryck på henne, för hon sa då att han "ser mysig ut" och "verkar trevlig". Pappa blev förvånad, men sen pratade han bort det genom att säga att hans kvinnliga kollega och chef brukar försöka sammanföra honom med olika kvinnor men han vill aldrig. Men han lät ändå lite road. "Usch, vad jobbigt!" sa jag, men han skrattade bara lite och sa: "Asch, det är inte så farligt!"

Hmmmmm. Ja, nu vet han alltså att jag har en kollega i hans ålder, som ev skulle vara intresserad av honom, som bor här i Skåne, som (tyvärr) har en (liten skällig) hund, och som jag inbillar mig skulle passa honom... Han sa att man ju blir så bekväm med åren och skaffar sig vissa vanor, jag sa att man ju i så fall såklart får vara särbor, han instämde...

Men huuuur ska jag nu göra med min kollega??! Hur tusan ska jag... tänk om jag bara har inbillat mig att hon blev lite småförtjust i pappa? Det kan ju bli jättekänsligt?! Men samtidigt: vilken chans liksom. Den får bara inte försvinna. Problemet är... dels att jag inte vet om hon träffar nån (men jag tror inte det), dels att det är svårt att prata med henne ensam här. Hmmmmm.

Vad ska jag göra?