The mysteries of throwing up

Somliga tycker att det är roligt och spännande att läsa vad andra personer (kanske i synnerhet kända) har sagt för sista ord innan de dött. (Inte jag, jag har snarare varit rädd för att läsa sådant, kanske inbillat mig att jag också ska dö när jag läser de orden, som ofta blir bevingade.)

Det vi kallar ”lilla döden” är något helt annat, men så som jag känner mig nu gör att jag ofta – precis innan jag ”let it out”, så att säga – känner det som om jag ska just... dö. Kanske mina sista ord just före mina överraskande kaskadkräkningar också har chans att bli bevingade?

Imorse blev det ganska komiskt. Älskling plockade in i diskmaskinen medan jag stod framåtlutad (ajaj! dumt! rekommenderas icke!) och klippte ut en grej ur tidningen. Han tog min mugg, men såg att det var te kvar, och eftersom han är en klok man, som har lärt sig av sina misstag, konstaterade han just att det fanns te kvar i muggen och ställde tillbaka den på bordet. När jag hade klippt färdigt kände jag att:

– Jag ska nog inte ha mer te!

Nej. Därpå stod jag dubbelvikt inne på toaletten och bekräftade dessa mina – åtminstone för stunden sista – ord med eftertryck. Samtidigt som jag skrattade lite inombords för mig själv.

Ja, skrattade. Ty detta illamående liknar inget annat. Samtidigt som man spyr kan man göra allt möjligt annat. Så som att skratta till exempel. Men detta var nog i ärlighetens namn första gången. Annars gör jag mest typ tvärtom.

Man kan också stå med exempelvis en smörgås i ena handen, med en lätt huvudböjning vända sig åt andra hållet och låta den delen av smörgåsen som redan var uppäten komma upp igen – för att därpå som om ingenting har hänt fortsätta äta av samma smörgås. Ganska fascinerande. Det bör här påpekas att nyss nämnda aktivitet helst bör utföras i enrum. Och det rekommenderas att det är i till exempel ett badrum. Vilket i sin tur också leder till aktiviteter man ej har testat förut, som exempelvis just att stå och äta invid toalettstolen.

Eller så sitter man och äter någonting man brukar gilla... och så plötsligt känner man att nej, det här går ju inte. Lämnar bordet för några minuter, kommer tillbaka – och känner det som om man aldrig någonsin vill se denna maträtt igen i hela sitt liv.

Ett mysterium detta, sannerligen. Inte minst att det, förutom att det finns så många sätt att göra det på, även finns många platser som mer eller mindre ofrivilligt råkar bli åsyna vittnen! Inte minst ett visst dike på väg till jobbet, därsom jag då och då stiftar närmare bekantskap med gräset, i ur såväl som skur. Ja, för bakom ratten rekommenderas icke alls att utföra denna aktivitet, dels därför att färden riskerar bli synnerligen vinglig, dels för att man helt enkelt inte får upp allt man behöver då man inte sittande fast i bälte och hållande koll på trafiken och vägen kan böja sig framåt tillräckligt mycket för att få upp allt som vill ut.


Och apropå det.