Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Hade tänkt uppdatera igår kväll, men det var ju omöjligt, kom inte ens in på sidan. Och nu får man börja trassla lite för att slippa switcha to Blogger Beta, isch! Det har jag ju aldrig tid med när jag snabbt ska slänga in ett nytt inlägg, vågar inte riskera nåt...


Det jag skulle berätta är att jag har läst en sån bra bok: Nu vill jag sjunga dig milda sånger av svenskan Linda Olsson som bor på Nya Zeeland.

Bokens titel är ett citat av Karin Boye och romanen handlar om den unga kvinnan Veronika som flyttar in i huset bredvid Astrids, i en liten by i Dalarna. Hon har just farit från Nya Zeeland i ett försök att glömma det som varit och kommer in i Astrids liv ”som den första vårsolen på en bottenfrusen sjö” och fungerar som en katalysator i den äldre, isolerade kvinnans liv. Fram ur dem bägge väller berättelser, rinner historier ur deras liv och om älskade människor de saknar.

Smärta och hemligheter röjs i Linda Olssons rosade debutroman. Ramverket utspelar sig under sju månader som ska komma att förändra de båda kvinnornas liv för alltid. Kvinnornas berättelser fungerar som bikter och bekännelser. Historierna handlar om slutförande, om läkande, om att sluta cirkeln, om att förlåta och gå vidare, om att lyckas med den svåra konsten att leva och att njuta.

Boken bygger på kontraster: mellan ung och gammal, mellan norra och södra halvklotet, mellan värme och kyla, mellan resor och att komma hem. Boken skrevs på engelska, men översättningen, av Lisbet Holst, känns otvungen och ledig, det känns som om detta är originalspråket. Romanen är som en akvarell där Linda Olsson, och Lisbet Holst väljer adjektiv och målar med bildspråket då de beskriver såväl Dalarnas stjärnklara nätter som Nya Zeelands vita ljus.

Detta är en kärleksförklaring till Sverige, Dalarna, naturen, ljusets och årstidernas skiftningar, kärleken, vänskapen och livet. Med mina hormoner just nu dock: varning för gråt!