Mårten gås

(Har för mig att det i min almanacka på jobbet står Mårtensgås, ser inte klokt ut...)

Igår var det uppenbarligen Mårtensafton, en stor dag för många skåningar. Eftersom jag själv vare sig är urskåning eller skulle få för mig att äta en gås så måste jag säga att jag inte vet det minsta om traditionen, även om man då och då under årens lopp såsom boende i Skåne har fått finna sig i att sitta vid ett dukat gåsamiddagsbord. Jag trodde förresten att det var idag, på Mårten, man sätter i sig fjäderfät, men uppenbarligen icke, det var igår. Jag chattade då med en skånsk tjej i (frivillig) exil som är gravid och kräks blod (!) och som igår hade fruktansvärd hemlängtan efter släktmiddag med knaperstekt pippi. Jag: "Då kan du stå för ingredienserna till svartsoppan då!"

Ibland är jag riktigt rolig faktiskt.

Apropå svartsoppa så minns jag första gången jag kom i kontakt med det. Jag är ju uppvuxen i södra Mellansverige så jag hade aldrig i hela mitt liv hört ordet ens. Jag gick i åttan och hade fått hjärnskakning, något jag försökte ignorera men blev körd till sjukhuset av gympaläraren och satt under observation av sköterskor som hela tiden bokstavligen jagade mig i säng. Inte fick jag titta på tv eller äta godis heller, urtråkigt hade jag. Jag fick något i en tallrik som såg ut som svagt beigerosa välling och som bara kallades "näring" och som de vägrade tala om vad det var, något annat fick jag inte äta. Som tur var så låg en annan kul tjej på rummet. Hon var handbollstjej och hade opererat knät och fick äta hur mycket godis hon ville. Hennes föräldrar var skilda och kom i omgångar och proppade hennes låda i sjukhussängbyrån full. Av henne fick jag risbräck och så såg vi Stålmannen på tv, med avbrott då och då för dessa arga och envisa sköterskor.

Nåväl. Dagen därpå skulle jag få äta annat än bara flytande, hurra. Det var bara det att nu var dagens rätt soppa... Typiskt. En sköterska kom in på vårt rum och frågade högt rakt ut: "Hur många vill ha svartsoppa?" Ingen svarade, bara jag frågade: "Vad är det?" Sköterskan såg konstigt på mig, sedan vände hon på klacken och försvann ut, utan ett ord. Mina rumskamrater bröt ihop av fnissningar. Jag fattade noll. Varför var alla så konstiga? "Det är blooood!" sa nån, men jag trodde inte på det. Servera blod på sjukhuset liksom, yea right, det var för bra för att vara sant.

Jo, men tydligen. Jag fick broccolisoppa. Och den håller jag mig till än idag.






PS. Att ignorera en hjärnskakning så som jag gjorde rekommenderas inte alls. Det fick till följd att jag några månader senare drabbades av kraftiga migränattacker som kom utan förvarning, inleddes med tunnelseende och konstiga fläckar framför ögonen och snart nog övergick till kaskadkräkningar. På bussen och mitt på stora torget och sen hemma i sängen. Denna migrän har sedan återkommit då och då än idag. So children, don't try this at hom... at your hospital.