måndag, november 20, 2006
Jag skrattar ihjäl mig
Tack, Johnny. :)
Annars tycker min darling givetvis att det syns att Liten redan windsurfar, håller i en bom. Men det var faktiskt jäkligt kul att pyret viftade med händerna just när vi började titta och sen la av med det och istället började klättra runt i "taket", snurra, suga på tummen och greja. Poserade som en fotomodell, tyckte barnmorskorna! Och javisst, mamselamsen, det ser ut som en snopp men det gick inte att se än enligt barnmorskorna, jag tror det är en bit av navelsträngen. Även levern och urinblåsan fick vi se, fantastiskt! :)
Hur overkligt som helst att en då decimeterlång (idag kanske 15--20 cm?) krabat snor runt inne i mig utan att jag känner det minsta, hur är det möjligt?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag fattade inte att det var sant, förrän jag klmt ut dem.
Under en tid under graviditeten, trodde jag att jag skulle lägga en jättefis och vips var magen borta. Men det är klart... då gjordes det inga ultraljud.
mamse: Haha! Ja, risken känns ganska överhängande ibland faktiskt, och en hel del av den fina magens storlek består väl fortfarande av gaser och tarmbråk... :)
hm - jag tycker att bebisen ser ut som "Ulla-Bella, min sekreterare" när han/hon har händerna sådär ;)
Jag tänker på er och blir så glad!!
en av mina bebisar vinkade på ultraljudet - det är ju helt otroligt att man kan se dem - men det går inte att fatta att de faktiskt ligger därinne och flyter. Och första gången man känner dem ,det är ett mirakel. Som en fisk som slår med stjärten i vattnet - så kändes det för mig.
ÅÅHH, vad glad jag blir för din skull!! Hoppas du får må bra hela tiden!! =)
sara: Det får väl bli en Ulla-Bella då! ;) Gullig du är!!
Tack så mycket, fina jenny! :)
Ha ha vad roliga ni är! Super-duper-grattis förresten!
Du känner snart :-)
Tack, nina!
pernilla: Min moderkaka ligger tydligen i framvägg så då kan det nog dröja innan jag känner nåt. Tyvärr...
aha, minsann!! Vecka 20 kanske då?
pernilla: Typ kanske... vi får väl se. Undrar om det är _inåt_ man känner det då.
nä visst är det obegripligt?
hur kan man bli jättetjock och sne kommer det ut, ur en själv, en helt perfekt liten MÄNNISKA? som kan allt?
okej visst vi såg också ultraljud och allt det där, men ärligt, fiction! Man tror det ändå inte förrän man ser det!
också obegripligt: hur kan de där små småm fötterna jag hade under revbenen på vänster sida, vara enorma 47:or nu?
president: Ha ha ha! Ojoj...
Skicka en kommentar