Filmer

Såg just på en fånig men faktiskt rätt hejdlöst kul film på fyran, som vi råkade hamna framför: Heartbreakers. Ganska skojigt, men lite dåligt samvete får man allt när man vanligtvis är så fruktansvärt stressad över allt som behöver göras, och så fastnar man framför en tramsig film som inte har tillfört världen något. Ah, det behövde jag nog. Skratta fick jag göra i alla fall.

Desto mindre bra var filmen vi såg igår, den första Arn-filmen, Tempelriddaren. Vi hyrde den för att vi har fått biobiljetter till den andra, Riket vid vägens slut, och tänkte se den i veckan som kommer. Om jag säger så här: Vi har ångrat oss. Vi tänker absolut inte se den andra filmen. Vi orkade inte ens se klart den första. Fy fan, så usel den var!! Arn, han såg ju helt efterbliven ut, det satt jag och störde mig på hela tiden, menlösa karl, och hade han typ tre repliker? Mestadels stod han bara med halvöppen mun och såg fånig ut, isch. Nej ... När en och en halv timme hade gått var vi överens om att vi fortfarande satt och väntade på att filmen skulle börja ordentligt, och då hade nog en del drama ändå utspelats. Ett enda stort gäsp, så vi gav upp där. Man inser mer och mer att livet är för kort för att slösa bort på meningslösheter, och Arn tillhör definitivt den kategorin.

Darling påstod att filmen tydligen var oerhört påkostad (som sagt, jag lever i min egen lilla värld och har missat allt, väsenligt, såväl som oväsentligt, i åratal nu! Därför vet jag nada om Arnfilmerna), och vi försökte komma på vad som hade varit så dyrt. Dräkterna kanske var designerkläder? Det är min lilla teori.

Min man sa även att han nästan hellre hade sett Sagan om de två tornen, men haha, nej, så långt sträcker vi oss inte! ;-)


Skönt att vi, hur olika vi än är, åtminstone båda har förmågan att urskilja bra filmer bland allt skräp ...! ;-)

Nu ere klippt

Japp, nu är crrlsen borta, and I look like en avdankad hårdrockskille. (Mm, för lite av längden är kvar ändå. Sorry för de förväntningar jag eventuellt byggde upp, jag fegade nog ur lite till slut. Eller jag skyller på att frisören gjorde det!) Har tyvärr inget bildbevis än, får se om det kommer. Ja, avdankad ser jag ut, i alla fall så här dags på dagen!
:-)

Vet faktiskt inte vad jag ska tycka, men sköööönt är det, inte alls lika varmt utan den jäkla pälsmössan på skallen!


Och nu ska jag sluta tjata om detta högst ointressanta ämne, jag lovar. Nu är det ju ett år till min nästa klippning, som vanligt, antar jag ...

Yea, snart väck!

Alltså, ursäkta tjatet, men en årlig händelse är ju ganska stor liksom?! Nu ska som sagt crrlsen bort, och i och med det hoppas jag gå ner åtminstone ett par kilo. Ha!




Före: Slitna jädra brrliga crrls.

K, this is for you

Wow, säger jag bara. Wow.

Jag är så jävla glad. Det klickade verkligen idag. Ja, det hade det egentligen gjort tidigare, men nu ... yes. Det känns så bra att ha hittat dig!!

Det är så himla kul, det är inte ofta man känner att så mycket bara liksom stämmer. Och att hitta nån som tänker så likt en själv ...! Det har typ aldrig hänt tidigare.

Häftigt.

Hoppas att jag får behålla dig i mitt liv, länge, länge.

Feng shui för småbarnsföräldrar

En klok och cool kvinna jag känner, tillika småbarnsmor (Hej, LM!), är intresserad av feng shui. En av böckerna hon rekommenderade en gemensam vän, som också är småbarnsmamma, är Feng shui rum för rum. På AdLibris hemsida står så här: "Nyckelord i feng shui är ljus och rymd, få prylar, mjuka färger och rundade hörn. Växter kan motverka flödet av negativ energi och ett akvarium rätt placerat kan göra underverk ..."

Gott så. Denna feng shui-intresserade moder har dock en och annan gång beklagat sig lite över hur den drygt ettårige sonen far fram där hemma, med kattlåda och köksskåp som katastrofala skådeplatser. Med citatet ovan i åtanke kan jag verkligen förstå hennes frustration!

Alltså, återigen: "Nyckelord i feng shui är ljus och rymd, få prylar, mjuka färger och rundade hörn. Växter kan motverka flödet av negativ energi och ett akvarium rätt placerat kan göra underverk."

Mm. Och here we go, alla småbarnsföräldrar, lycka till:

* Ljus och rymd. Få prylar. Snarare lever man ganska trångt, hur stort man än har det. Leksaker i alla hörn... och i drivor överallt mitt på golvet också. Och på möblerna såklart. Och under.
* Mjuka färger. Nja, eftersom man lever med närapå obegränsade mängder barnprylar runt sig och dessa barnprylar har ganska hysteriska färger, barn sägs ju dessutom gilla sådana, så är det svårt att få en inredning i dämpade och diskreta kulörer.
* Rundade hörn, japp! Det stämmer i alla fall. Så länge hörnskydden får sitta kvar... Här har alla bebisar, den i huset boende samt de på besök, ätit upp dem.
* Växter?! De är dödade för länge sen, och inte köper vi några nya! De skulle bli uppätna direkt, och krukorna skulle gå sönder och jorden och lecakulorna skulle kastas runt överallt.
* Akvarium. Jag vågar inte tänka tanken!


Det här med feng shui får nog vänta i några år, i alla fall för crrlys familj.

Nu ska crrlsen bort igen

Det är så kul att klippa sig i konstiga, extrema frisyrer och jag har mer än gärna knasiga illande färger i håret också, färgstark var ordet. Men jag har varken lust, intresse, tid eller råd att behöva underhålla det så ofta som skulle behövas, eftersom mitt hår växer snabbare än snabbast, så det resulterar i att jag så gott som alltid ser ut som skit i håret. Som nu: det är lååångt, på ryggen nästan ner till svanken, framtill täcker det brösten (som ändå efter graviditeten har ramlat ner en våning). Lockarna, eller det som är kvar av dem, mycket försvann under och efter graviditeten, är risiga och mer ett stort tjockt burr. Färgen är en gammal utvuxen, väldigt urblekt, före detta knallvinröd (numera mesigt rödlätt) och dessutom med före detta ljusa slingor i, med en värry snygg råttfärgad utväxt.

Hur löser man detta problem om man är crrly? Man blundar framför spegeln! ;-p Ja, det är sant, tyvärr. Men nu är det lite väl många som tyckas irritera sig på mitt hår (tänk, vilka problem folk har! ;-) så då har jag tagit mig en titt på det. Hujedamej eller uschiamej, ja, det var fan det värsta.

Dags för den årliga rensningen dårå. Man börjar med häcksax och lie, sen kan man gå på finare instrument. Suck, jag har änteligen beställt tid för att få gå ner ett par hårkilon. Darling Joshua svarar inte i telefon (renovering eller nåt?!), så jag har beställt tid hos galna Maj istället, moahahaha, bäva månde alla som inte tycker att man kan se totalt utflippad ut ... Jo, för nu är det dags igen. Och jag är hur sugen som helst på Alannah Curries friss från 80-talet (googla henne, eller Thompson Twins, bortse från bilderna där hon har rakt hår som står rakt upp, för så lär jag icke kunna få det [utan mängder av jobb, som jag vägrar lägga ner på detta] och spana istället in korten där hon har ett jättehårburr på skallen, rakat på sidorna och långa korkskruvar i nacken). Yey! Eller Cyndi Laupers 80-talshår, ja, det ser typ likadant ut, långt på ena sidan och rakat på andra. Med den skillnaden att jag inte ska färga håret (jag färgar bara ekologiskt, och därmed bara hos Joshua, men det går ju då inte nu) och inte kan få håret rakt (bu-HU).

Jag har faktiskt haft frisyr inspirerad av Cyndi, när jag skulle börja åttan gick jag till frisören i Hålan och bad att få nåt galet och ovanligt. "Vill du ha jättekort på ena sidan och långt på andra?" frågade frisören. Ja, det lät ju kul, det hade jag inte hört talas om förut, så visst. Sen när skolan började hade flera andra det på skolan, vi var tre bara i min klass... :-p Men nu var det ju 20 år sen så det är väl dags för en revival, hoho. Det bästa med att ha håret rakat på ena sidan är ju att man faktiskt ganska lätt själv kan hålla det på rätt längd då. (Tills jag blir galen på det och vill låta det växa ut och jag får se helt jävla skitful ut i ett halvår igen, då håret på sidorna har den skojiga tendensen att växa rakt ut så att jag får clownfrisyr, haha. Well, får väl skaffa lösnäsa också dårå.)

Höstbegynnelse

Ny termin, nya människor, nytt liv.

Jag är ganska upprymd nu faktiskt. Den här veckan har jag blivit presenterad för, träffat samt pratat och umgåtts med fler människor än på mååånga år. Jag blandar ihop dem friskt, visst, men ändå. ("Var det du som kom från Lund?") Numera, sen jag blev mor, har jag ett knep för att försöka komma ihåg folks namn: Jag repeterar dem tillsammans med dottern. Hon har järnkoll. Jag går igenom alla namnen i ett sällskap, sakta, och pekar på människorna samtidigt, sen kan man fråga Mini-crrly långt senare "Var är Annika?" så pekar hon ut rätt person. "Där!"

Ja, sen att jag är lika kass på utseenden som namn är ett annat problem, det får väl lösa sig så småningom, det också.

Magnus, Lina, Ellen, Ludvig, Annika, Maria, Matilda, Nora, Allis, Jennie, Ingrid, Ian, Erik, Julia, Linda, Kajsa, Astrid, Jessica, Therese, Linn, Axel, Emelie, Molly, Gabriel, Oscar, Therese, Annika, Sofia, Kalle ... De är bara några få av alla jag hädanefter förväntas komma ihåg namn och utseende på! ;-) (Ja, det är två Therese och två Annika. Namnet Annika är förresten sanslöst vanligt i mitt liv just nu, det poppar upp Annikor överallt. Liiite jobbigt att alla ska heta likadant! ;-)

Det är öppna förskolor hit och rytmik, babysim och andra aktiviteter dit... Ja, för nu jäklar tänker jag minsann inte sitta isolerad här längre, bara för att ungen hatar såväl vagn som bil och cykel!! Det brukar ändå funka okej, med mutor som knäckebröd och vattenflaska. Och ibland pauser på alla lekplatser som det vimlar av. Upptäcker man. Speciellt när man egentligen inte har tid ... Fast det är inte ofta jag stressar, eller jo lite då, men inte som förr. Mini-crrly får absolut oftast upptäcka saker i sin egen takt och även gå själv och utforska allt hon ser:

Mini-crrly: "Där! Titta!!" (Pekar på rönnbär på marken.)
crrly: "Ja, det är rönnbär!"
Mini-crrly, med eftertryck: "Mmm!!!"
crrly: "Nä! Usch! Inte mmm!"
Mini-crrly: Tar rönnbär från marken.
crrly: Suckar lite, tänker: Jaja, skyll dig själv... Du äter ju knappt frukt alls, och de är ju iallafall inte giftiga ...
Mini-crrly: Smakar. Utbrister: "Mmmm!!!"
crrly: ??! Oh well. Letar upp fler rönnbär och ger ungen.


Nä, var var jag. Jo, det är klart att jag inte tänker överstimulera ungen totalt, max en aktivitet på förmiddagen och en på eftermiddagen, sen kanske vi tar det lugnt hemma själva hela nästa dag, eller åtminstone halva. Men faktum kvarstår, hon kräver en helt annan nivå av stimulans nu när hon har passerat året.

Jag ser fram emot att göra en massa kul med min fantastiska, knasiga och spralliga dotter den här terminen också! :-)

Bästa utställningen

Ja, vi var ju då alltså i Göteborg i helgen, och träffade underbara vänner och fantastiska släktingar. Så många vi har som vi älskar där, det skulle minsann inte alls kännas jättehemskt att flytta tillbaka dit ... ;-) (Och iac, Anstai med flera, vi hann inte ens med er! Nästa gång ...!)

Mini-crrly fick testa Farfars bilar och Kaninresan på Liseberg, vidare vinkade hon massor åt en
Lisebergskanin, klappade den på kinden och tryckte på dess nos, och sen satte hon av in på Kaninbutiken och demolerade grejer och kastade saker omkring sig. Underbara killen som jobbade där skrattade bara! Darling och jag åkte bara Balder, och när vi efteråt frågade Mini-crrly "Hur gör Balder?" så visade hon en svepande rörelse i luften ovanför huvudet (annars reserverad för flygplan) och så lät hon som en dov, morrande motor.

Sen bar det av till Världskulturmuseet där Mini-crrly fick låna en soffa för en stunds välbehövlig slummer, och så åt vi av deras fantastiska lunchbuffé. Mycket gott! En enorm bonus väntade på plan 1: utställningen "Take Action! 83 Ways to Change the World". Läs mer här! Missa den inte, gå dit!! W O W, säger jag bara. Massor av fina crrly-tankar samlade på ett ställe!!!!!!! Länge sen jag blev så glatt överraskad. Vi som mest skulle in på museet för att äta, och så hittade vi det här.

Här och här och här kan man ladda ner Do it yourself-manualer till en massa coola aktiviteter. Jag blir på så jäkla gott humör av sånt här! Och det är verkligen modigt av museet att lyfta fram det.


Sen var vi ganska trötta allihop men sprang ändå igenom Universeum och visade Mini-crrly en massa fiskar, grodor, apor och krokodiler. Samt handlade en massa fint på rean i shopen! Farligt. (Jag hade dessutom fyndat en fin Dalai Lama-T-shirt i museibutiken, det som är kvar av den, på Världskulturmuseet ...)


Tja, några anspråkslösa förslag på vad man kan ta sig till en solig lördag i Göteborg. :-)

crrly -- the winner!

Ja, det är sant! :-)




crrly vann den största chokladasken på Liseberg! Wohoo! Bildbevis:





Poserar i pyjamas.






Mer om helgen kommer. Liseberg, liksom!!

1 år och har koll

Det är helt otroligt skönt för en tankspridd slarvmaja som jag att ha en ettåring i huset. Vilken koll!


crrly: -- Var är mammas solglasögon? *letar febrilt*
Ettåringen: -- Dääär! *pekar*


Eller:


crrly: -- Har du sett den andra strumpan? Var är andra strumpan?
Ettåringen: *kommer springande med den*


Fler gånger per dag än jag kan räkna. Ja, i stort sett varenda gång jag slarvar bort något. Mycket, mycket praktiskt! :-)

7 sanningar

Sunflower utmanade mig för eeeevigheter sen, och nu ska jag äntligen ta tag i det. Dock bara delvis, för eftersom jag är är så sen med att hörsamma detta har säkert de flesta redan blivit taggade. Jag nöjer mig med att lista

7 sanningar om crrly:
* Jag måste alltid knäppa med tårna det allra sista jag gör innan jag somnar.
* Jag äger nästan 30 vegetariska kokböcker men går så gott som aldrig efter recept när jag lagar mat...
* ... utom när det gäller (veganska) pannkakor, för det lagar jag så sällan att jag aldrig lär mig det utantill.
* Jag var faktiskt ganska kriminell som ung ...
* ... men det var innan jag blev straffmyndig. (Jag såg till att göra en massa skit bara för att, innan.)
* Och jag tänker inte tala om här vad jag gjorde, men det handlar inte om att snatta godis.
* Jag har uppträtt genom att sjunga Who put the bomp på ålderdomshem. Flera gånger! :-)



För många fler crrly-fakta, se här eller här.

Sveriges vackraste busshållplats?

Karlskrona skärgård.

När regnet faller

(Det blev ju oavsiktligt en mycket passande rubrik när det ser ut som det gör idag.)

Jag har läst Brooke Shields (!) skildring av sin förlossningsdepression, När regnet faller. Min väg ut ur förlossningsdepression. När jag läser den ser jag ganska tydligt vad jag inte insåg i tid: att även jag led av postnatal depression. Jagkänner mig fortfarande ganska skör och behöver rätt mycket bekräftelse, både som mamma och som människa. På samma gång har jag nästan bränt ut mig under det här dryga året som har gått för att hålla min dotter på jättegott humör hela tiden. Pust. Inte lätt, eftersom hon har varit en skrikunge med extremt stark vilja. Det har varit jättekämpigt men jag mår i alla fall inte längre så extremt skitdåligt när hon skriker. Det är väl en hormongrej, och den går inte att förklara för den som aldrig har känt något liknande, men det är skönt att det har lättat. Jag tar det inte personligt på samma sätt när hon blir arg och vrålar, och så börjar man kunna resonera med henne nu också.

I alla fall. Shields självupplevda berättelse tänkte jag skriva lite om. Den är viktig, frågan om förlossningsdepression verkar tyvärr, som så mycket annat när det gäller psykiska besvär och när det gäller något som drabbar kvinnor, vara tabubelagd. Boken fyller alltså ett hålrum och är därför mycket behjärtansvärd. Kort sagt: den behövs.

Synd då att den är så erbarmligt slarvigt översatt. En dålig översättning förstör ju en bok, i många fall totalt. Denna viktiga bok är värd mer respekt än så här. Ta bara titeln: "När regnet faller". Läser man vad kapitlen heter så ser man att sista kapitlet är betitlat "Upp steg solen". Som småbarnsmor inser man snabbt varifrån detta är hämtat: sången Imse vimse spindel, såklart. Originaltiteln på boken är Down came the rain, ytterligare en rad ur samma barnvisa. På svenska heter det "Ner faller regnet", så varför fick inte boken heta så? Nu hänger ju inte boktiteln ihop med namnet på sista kapitlet alls.

Ett par exempel till på hur lat man tydligen får vara som översättare: "en kopp Starbucks". Eh, vad är det för fel på "en kopp kaffe"? För sammanhanget spelar det absolut ingen roll att det var på denna kaffebutikskedja som drycken inhandlades.

Brooke kallar i boken ofta sin dotter för "min lilla skalbagge", något som har lite äckliga konnotationer, i alla fall för mig. Det svenska ordet "kryp" skulle väl här vara adekvat?

Vidare står det ofta, ofta (som i alldeles för många böcker översatta från engelskan!) "Jag antar att ..." Så säger man oftast inte på svenska, åtminstone inte i tid och otid. Här finns många möjligheter att skriva om det så att det låter bättre, till exempel kan man använda ordet "antagligen" eller helt enkelt "jag tror" -- eller uteslut det bara. Boken Böjelser och begär, som jag läste för en tid sen och skrev om här, hade exakt samma uttryck för sig, sida upp och sida ner antog folk både det ena och det andra; hemskt tröttande. Till slut sitter man bara och räknar alla "Jag antar att". Slarvigt! Fult! Det är lika vidrigt som alla dessa "inte sant", inte sant? ;-p

Och så slutligen det fulaste och klantigaste felet i boken: Brookes man och dotter gick "utanför" för att leka. Utanför?! Det tog ett par omläsningar av meningen innan jag såg vad det stod. Vad är det för fel på att "gå ut"?

Ja, som sagt, Brooke Shields självupplevda berättelse är viktig och intressant, och, såvitt jag kan bedöma, ganska bra skriven för att vara författad av en ickeprofessionell skribent, men så synd att översättaren förstör så mycket genom sitt slarv. Här hade behövts en skicklig och snabb redaktör som hade styrt upp manuset och korrläst. *hint hint* ;-) Jag skulle rekommendera att försöka få tag i boken på engelska istället.

Vem ska då läsa den? Givetvis en psykologiintresserad allmänhet, läkare, barnmorskor, bvc-sköterskor och övrig vårdpersonal men även gravida och de som planerar att försöka få barn (så att man förbereder sig lite på vad som skulle kunna drabba en, det händer fler än man tror) samt förstås anhöriga, släkt och vänner till redan drabbade. För insiktens skull, och för hoppets. För det går att ta sig ur detta, men man måste ta det på allvar, och man måste söka hjälp!

Soundtracket till mitt liv

Återkommer snart med bland annat böcker jag har läst på sistone men nu måste jag bara länka till en fantastisk artikel från Sydsvenskan idag. Den gör sig tyvärr inte alls på nätet, ser jag nu, men det är jätteviktigt att ni ser även tidslinjen. Uppe till höger inne i artikeln står det "LÄS/SE MER Grafik: Stjärnornas formkurva. Spana in den (och förstora lite)!

Snacka om soundtrack till en sjuttiotalists liv! Jag som är en sådan nostalgiker blir alldeles yr och varm av lycka av sådant här. Madonna. Michael Jackson. Och Prince. Tre av mina all time-favoriter. Och tänk att dessa tre storheter föddes inom loppet av ett par månader, samma sommar, 1958. Grattis till dem på deras 50-årsdagar förresten!

Lusläser man grafiken forsar en massa minnen fram. Längesedan förträngda såväl som fortfarande lätt åtkomliga. Namedropping, skivan Madonna (låttitlarna från den rinner upp i min hjärna, samtidigt med en massa bilder på vad jag hade för mig när jag lyssnade på låtarna och vilka jag umgicks med, C dyker upp överallt i dessa minnen, C och hennes bruna heltäckningsmatta som jag frustade coca-cola på i ett asgarv, lilla söta coola roliga C som älskade samma saker som jag: BUS, musik och övernaturliga saker), filmen Desperately seeking Susan, självklart hela Like a virgin-skivan ...

Plattan Purple Rain (och alla låtarna på den, texterna forsar fram i skallen på mig, och C här också och "radioshowen" vi gjorde), festen där låten Cream spelades typ hela tiden (hade glömt!), skolresan där tuffa S, salig av lycka, köpte skivan Lovesexy på ett enormt Virgin Megastore ...

Och så Thriller såklart. Fotbollsresan där Billie Jean spelades hela tiden (och som alla skittuffa, hormonstinna Petror och Sannor och Sussier suckade och grät till, den och Do you really want to hurt me, fast den hör ju inte hit), bilresan med familjen i Europa, Alperna, där syskonen och jag låg på madrasser bak i bilen och mina blandband spelades hela tiden, herr Jackson var tillsammans med andra disco-(här kommer det där n-ordet i en icke alls nedsättande betydelse men idag vågar jag inte skriva det!) den enda musik som föräldrarna stod ut med för det kom inga långa jobbiga gitarrsolon! We are the world med alla superartisterna och världssamvetet, Bad och eva-l och hennes kompis T och deras besatthet av mannen, guden, ifråga och T:s nästanmöte med honom, till minnena av Bad hör också vår klasskompis I, den snälla som alltid fick skulden för allt bus vi gjorde och som alltid gick och sjöng och nynnade låtar från det albumet och kladdade texterna i min elevkalender... Hade du musiken i en freestyle, eva-l, eftersom jag minns friluftsdagen i skogen med klassföreståndaren Knivmannen (han täljde sig en lång pinne, en vandringsstav?) så starkt till detta?

Åh, alla minnen, all tid, oceaner och flöden av enorma känslor, ett helt liv.


Jag har i så många år ångrat att jag aldrig ens försökte övertala mamma att få åka på konserterna med Madonna och Michael Jackson på Ullevi, de var samma sommar, kan det ha varit 1987?


Naturligtvis lyssnade jag på mycket annat, i en hel del olika genrer, men dessa tre artister kan väl sägas stå för hela 80-talet och MTV-eran. På så många sätt. Snacka om symbolik här.



Och idag? Njae, skulle gärna ha Madonnas senaste skiva och mer än gärna gå på hennes show, men de andra klarar jag mig utan. Dessa tre giganter är främst en massa nostalgi för mig.

Mer mobilt (gah!)

Alltså... Det kanske är ett gott tecken att jag, när jag skrev mitt förra inlägg, uppenbarligen hade förträngt den egentliga anledningen till att jag var tvungen att byta mobiltelefon?! Jag hade *host* tvättat den i maskinen. Vilket icke alls rekommenderas. Men tydligen kan man rädda den, om man trots allt har envisats med att göra som jag, genom att lägga den i en 50 grader varm ugn över natten. Fick jag reda på senare. Alltför sent.

Nåväl. Den telefonen fick dottern. Liksom min förrförra. Och den jag har nu heter tydligen Nokia 6120 Classic, och är usel. Laddar plötsligt ur sig, stänger av sig och dör helt, man måste ta ut batteriet och greja för att få liv i den igen. Och då måste man göra om alla inställningar. Suck. Så nu måste jag ta mig till en Teliabutik igen. Gaah.

Idiotmobiler och mobilidioter

Alltså, jag och mobiler ... Här skrev jag ett sååå klokt inlägg om hur jag resonerar och tänker när det gäller mobiltelefoner.

Här är jag också sååå sansad och intelligent, minsann.


Så här gick det sen ... En ny telefon, med en massa krimskrams. Allt detta krimskrams förvillade det faktum att funktionen blev lidande, men till slut gick det bara inte längre. Jag blev mer och mer förbannad på denna telefån ju mer jag använde den. Jädra skit-Chocolate alltså.

T9-lexikonet var totalt oanvändbart, och så många sms skriver jag inte att det går snabbt att sätta ihop en ny, egen. För att skriva ett Å var jag tvungen att trycka på ABC-knappen inte mindre än nio gånger, och tro mig, man använder bokstaven Å mycket mer än man anar! Jag fick gå via en massa à och á, bland annat, vilket ledde till att jag började skriva ord som fara istället för åka, till exempel.

Displayen lyser i mörkret, men inte knapparna!! Så man kan inte skriva sms i mörkret, eller ringa heller för den delen. Man ser åtminstone inte vilka knappar man trycker på. Jag lovar, man behöver skriva i mörkret oftare än man kan tro! :-)

Och dessutom la telefonen alltid bara av vid batterislut utan att säga till innan, precis som min förra. En hel radda andra saker irriterade jag mig på. Usch, usch, usch, värdelöst.

Alltså. Dags för ny mobil. Igen. Suck.

Den här gången var min prioritet användarvänlighet. Och vilket telefonföretag är känd för sina användarvänliga telefoner? Just det, Nokia. Så jag ringde Telia, vars abonnemang jag var nöjd med, och ville ha råd om en ny Nokiatelefon. Ojojojojojoj. Djungel, säger jag bara. Jag är så trött på dessa val jämt, som småbarnsförälder inte bara el- och just telebolag utan även barnvagn, barnstol till bil och till cykel etc, etc i all oändlighet. Nå, jag var tvungen att byta abonnemang för mitt fanns inte längre, och sen bestämde jag mig till slut för en viss telefon (kommer inte ens ihåg vad den heter nu, men ordet Classic fanns med, en garanti för något lite halvt omodernt och tråkigt och stabilt, tänkte jag). Telefonen kom hem till mig via avi i brevlådan, himla bra service faktiskt.

Men säg den lycka som varar för evigt. I mitt fall bara i några få veckor. När vi var i Karlskrona ville telefonen inte ladda upp sig mer utan var bara stendöd, vilket uttag vi än provade. Fånen (ja, den hade nu övergått till det stadium att den förtjänade det namnet) lämnades in -- av min man, som inte tog med sig ettåringen in till Teliabutiken, utan hon och jag väntade utanför. (Alla med barn i sin närhet vet ju att småttingar älskar telefoner och fjärrkontroller, och jag ville inte riskera att de skulle genomskåda att Lillan har fått leka med min telefon ...)

När jag sen fick tillbaka telefonen efter några dagar visade det sig att den är tömd på all information, och så är även simkortet. Allså har jag inga kontakter längre. S U C K.

Ni som gärna ser att jag skickar ett sms någon gång uppmanas därmed vänligen att mejla eller messa mig, så lägger jag till er i min nya telefon och i mitt nya, uppgraderade simkort.

Och så hoppas jag i framtiden på mindre telefonstrul. I evighet, amen. Tack.

Fascination

Tänk att den här glada, lockiga, lilla filuren som springer runt och pladdrar och gapskrattar och pussas med bus i blicken är vårt barn.

Fascinerande, och så otroligt overkligt. Fortfarande.

Sommar och deckare

Vi har mellanlandat hemma i några dagar efter nästan en vecka i fantastiska Karlskrona. Det finns inte många ställen på jorden jag tycker är så sagolikt vackra, och det underliga är att varenda gång jag har varit där så har det varit otroligt skönt och soligt väder. Nåväl, den här gången var det ju faktiskt inte det hela tiden men till den absolut största delen. Och de flesta skyfallen kom mitt i nätterna.

Vi hade fått låna en jättefin, fräsch, liten stuga med sjötomt i skogen på en av de små öarna, och efter några dagar där fick vi reda på att stugan är till salu... Oj. Så sanslöst frestande!! Men inte en chans att vi har råd, tyvärr. Vi kommer dock mer än gärna tillbaka, vilket smultronställe. Bara att hoppas att vännerna vi lånade den av inte får den såld på lääänge ... ;-)

I stugan fanns en massa böcker, från Hemmets konversationslexikon via kokböcker till ett gäng deckare (såklart). Jag är ju normalt sett en usel deckarläsare, men den här gången blev jag lite sugen på P D James Böjelser och begär; jag menar, vem kan motstå den titeln?!

Jag har skyllt på min höga läshastighet när jag har förklarat varför jag inte läser detektivromaner -- minst halva nöjet är väl att gissa för sig själv, att sitta och lägga pusselbit till pusselbit, ledtråd till ledtråd och se vad man kommer fram till? Så kan jag inte läsa, jag reflekterar inte särskilt mycket utan ögonen bara far fram över sidorna. Nu kom jag dock på varför deckare inte är något för mig.

Där satt jag i stugan och läste. Darling var ute och surfade och jag skulle ner till vattnet med sovande dotter i barnvagn, jag skulle sitta vid de gamla fiskarbodarna på klipphällarna och fotografera surfare och båtar och så lääääsa ... Men jag kom inte iväg. Jag läste och läste och läste. Inte för att boken var någon superhöjdare, nu släppte jag den helt enkelt inte för att jag inte vågade. Jag var ensam i stugan! Den låg i skogen! Eftersom jag hade vagnen skulle jag vara tvungen att ta omvägen genom skogen på den slingriga skogsvägen ner till vattnet! Massmördaren i boken opererade i skogen! Där han skändade sina offer å det grövsta! Hjääälp. Jag blev helt enkelt mörkrädd. Mitt i solsken och fågelkvitter.

Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och vågade sen vandra ner till vattnet. (Hade jag vetat att jag gick så nära förbi en grav hade jag aldrig ...!) Eftermiddagen tillbringade jag sedan där på hällarna vid vattnet med två gamla tvillingsystrar som var hur coola som helst och som berättade en massa spännande. Vi kunde konstatera, som man gjort mången gång förut, att världen minsann är liten. De var födda i Skåne och det visade sig att vi hade vissa gemensamma beröringspunkter.



... Och apropå det hade min bror, som vid tillfället befann sig i Barndomshålan, där fått förmånen att tillbringa en kväll hos en riktigt studentikos gammal lundensare av den gamla skolan, en som drog självupplevda Sten Broman-anekdoter. Han är nu en försupen gammal änkeman och hade tydligen varit gift med min gamla fröken i tyska. (Som alltså inte lever längre! Så himla gammal man känner sig när ens gamla lärare dör av en efter en.) Denne hedersman kände min man väl till; gubben jobbade på skolan min man gick i högstadiet på. Det var underbart att höra brorsan, som skulle kunna leva på sina imitationer, härma både lundaalkisen (så vanvördig jag är) och vidarebefordra vad Sten Broman hade sagt. (Exempelvis: "Hålan?* Vad ska du där och göra? Där kan man ju inte ens få mat att äta!") Hoho.

* Hålan = min mellansvenska barndomsstad, dit lundaakademikergubben flyttade.

Fantastisk bok!

För ett par dagar (nätter) sedan läste jag ut en av de allra, allra bästa böcker jag någonsin har haft i min hand.

Oj.

Jag är alldeles tagen.

Vilken story. Vilket sanslöst porträtt av London för hundra år sedan, utan minsta skymt av tråkiga Austenkomplex. (Hoho, fördomar, jag?! Man kanske skulle läsa åtminstone några rader ur ett Austen-epos innan man yttrar sig?!) Vilket folkmyller. Vilken huvudperson. Wow.

Ytligt sett är "Kyssa sammet" av Sarah Waters en lesbisk kärleksroman. I själva verket är den så oerhört mycket mer. Berättelsen är spännande, underhållande, erotisk och både ganska rolig och tragisk. Tvära svängar och snabba kast mellan underklassens, arbetarklassens och överklassens miljöer, allt efter i vilka kretsar huvudpersonen rör sig.

(En liten reflexion bara: Boken utspelar sig under den viktorianska eran, men av det märks inte mycket. Alltså, religionen, hallå?! Borde den inte åtminstone ha skymtat någonstans? I en enda liten religiös gummas förfasande? Eller så ...?)

"Kyssa sammet" har ett allvarligt budskap men det är ingenting som överskuggar drivet och berättarglädjen.

Här hopar sig mina klichéer lite väl mycket... så jag säger bara kort och gott att jag varmt rekommenderar *host* den här romanen! Själv tänker jag leta upp de andra böckerna Sarah Waters har skrivit.

Dagens urk

Fy tusan för Santa Marias Guacamole dip! Urläbbig sörja med färg som ser konstgjord ut, smakar som ett mellanting mellan för gammal majonnäs och någon äcklig fisksås. Av avokadosmak kändes inte ett spår, ej heller av någon vitlök.


Det är så synd att det är så svårt att köpa avokado som är lagom mogen; senast var det bara Euroshoppers i nät som kändes mjuka. Vid öppnandet visade sig samtliga vara genomruttna. Vår Icabutik har garderat sig genom att skriva på sina kvitton att de inte byter färskvaror... Nej, tror jag det, när det är i ett sådant skick man säljer dem.

Nå, guacamoledippen visade sig vara det sämsta köpet på mycket länge (sedan Euroshoppers ruttna avokador?!), ett värdelöst substitut till färska avokador.

Det som aldrig fick hända ...

Oops. Nu gör ettåriga dottern precis som mamman.


:-o

Vänner

Den senaste tiden har jag träffat så många fantastiska, mysiga, roliga människor, jag har så jäkla goa vänner, helt klart. Tack P, A, L, R, A med flera för att ni finns!


Jag är så tacksam över de vänner som förstår att jag nu behöver dem mer än någonsin.

Klant-crrly ... ändå lite stolt

Ja, där kutar crrly omkring och ska fixa en massa överallt i hela huset medan svårsövda lättväckta Lillan slumrar en stund någon timme innan gästerna kommer (sömnen mitt på dagen blev avbruten av moppeligisterna här på gatan, gaah), crrly grejar här och fejar där, ska fälla ihop torkställningen som står ute på gräsmattan men den vill icke bliva hopvikt varpå crrly tar i och lyfter ställningen, böjer, slänger med den och ... aj som satan, vad var det??

crrly stirrar på sin hand där en halv geting sitter kvar i handflatan, strax ovanför handleden. crrly och insekter ...! Panik. crrly kan dock inte vråla av smärta och skräck eftersom hon då skulle väcka Lillan utan tänker i paniken istället att hon ska leta upp telefonen och ringa sin mor och böla.

Rusa, rusa runt med gadd i handen, leta, leta telefon, utan framgång. Då kommer crrly på att hon faktiskt inte har tid att böla i telefon, gästerna kommer ju snart och det är mycket kvar att ordna. Kallt tänker hon att hon måste ha ut getingrumpan ur handen och styr istället stegen mot toaletten för att leta fram en pincett. Där var den, nu gäller det bara att med vänstern lyckas dra och pilla ut det där läbbiga som sitter fast under skinnet ... Så där, puh!

In i köket, hämta brustreo, blöta handen, sätta fast tabletten med hjälp av några plåster kors och tvärs över handleden. Japp, smärtan försvann faktiskt. Bara resten av högerarmen som känns liksom domnad.

Avdomningen gick dock över och crrly kunde småningom fortsätta pyssla och var nästan färdig när de första gästerna (försenade, tur!) dök upp.

Och festen? Mycket lyckad!



crrly är lite stolt över att hon höll huvudet kallt och lyckades dra ut gadden på egen hand!

Klant-crrly

Ibland känner man sig som en nybörjarförälder.

Hur smart är det till exempel att dammsuga köksgolvet inför partyt ikväll innan man äter lunch och ger dottern knäckebröd??

Imse vimse

Idag satt jag och lekte i minst en halvtimme med dottern i vår säng, samtidigt som en supersnabb spindel kutade omkring på sänggaveln. *andas djupt*

Det tar emot att bara skriva detta och tänka tillbaka på det. Men jag klarade det utan någon panik! *stolt* Villinteinteinte överföra såna löjliga fobier på henne.

Givetvis sjöng vi Imse vimse spindel för den, dottern är så söt när hon gör rörelserna till. Men jag vågade inte visa henne spindeln, senast höll det på att ta en ände med förskräckelse då hon försökte få tag i spindeln som kom kutande på golvet ...! :-o



Jag är hur modig som helst som skriver sp-ordet flera gånger utan att döööö! Och som dessutom klarar av att sitta kvar här när en läbbig åttabening kutar runt på väggen bakom datorn!

Nördcrrly

Jag läser en bok, som jag har fastnat totalt i. Jag lever med den, drömmer om den, försöker snika mig till små stunder med den då och då när Lillan leker själv. Den handlar om husen här i hålan där jag bor, deras historia och om människorna som har bott där. I och för sig är det mest en katalogisering, fast med bilder, men ändå. Det är så jäkla intressant så det är helt vansinnigt.

Jag känner mig så otroligt nördig. Och det känns så jävla bra.


-----------

Jag kan ju inte tala om vad boken heter, tyvärr, eftersom jag är mer anonym än så... Mejla om du undrar så kanske jag svarar...! Men den är nog ändå bara intressant för de närmast sörjande, typ.

Astrid Lindgren goes Goethe

Litteraturvetare som jag är kunde jag inte låta bli, första gången jag verkligen hörde sången (vilket alltså var nyligen, förra året), att lägga märke till att Astrid Lindgren har inspirerats av självaste Goethe till sin vaggvisa som heter just Liten vaggvisa. (Se texten i länken, jag citerar den inte här av copyright-skäl!)

På gymnasiet fick vi av vår överambitiösa galna svensklärare en hel hoper översättningar av Goethes poem Über alle Gipfeln hoptryckta på en stencil med liten, liten stil. (Något liknande fick vi dock inte när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet.) Papperet är tyvärr just nerpackat i en låda som står i garaget på grund av att jag har övergett mitt arbets-/lekrum (snyft) till förmån för min dotter (det är meningen att hon ska sova där -- men det gör hon ju inte). Synd (att stencilen ligger så oåtkomligt alltså), annars hade jag kunnat bju på några översättningar, en hel del olika finns alltså. Men vad gjorde man väl förutan Google, detta är vad jag får fram nu:

Alternativ 1:
Över alla höjder
är ro.
Tyst sover fågeln
i sitt bo.
Knappt en vindfläkt silar
genom träden nu.
Vänta, snart vilar
också du.

Svensk översättning: ?


Alternativ 2:
Över topp och tinne
är ro.
Knappt rörs härinne
skogens bo
av en vindfläkt nu.
Stilla fågelrösterna domna.
Snart skall du somna
lugnt även du.

Svensk översättning: Bo Bergman


Alternativ 3:
Dag på bergens kammar
nu dör.
Bland skogens stammar
ej du hör
fåglarnas röst.
I kronan kvällsvinden domnar -
snart du ock somnar.
Stilla, var tröst!

Svensk översättning: Axel Gauffin


Goethes original:
Über allen Gipfeln
ist Ruh',
in allen Wipfeln
spürest du
kaum einen Hauch;
die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
ruhest du auch.
(Hämtad ur Litteraturens klassiker, Norstedts, 1994)


Man måste alltså klicka på länken ovan och läsa Astrid Lindgrens sångtext för att inlägget alls ska bli begripligt! Ser ni likheten, ser ni vad jag menar?

crrly spräcker myter

Tänk att det uppenbarligen florerar så många dumma myter om barn, precis som om alla barn är likadana. Här spräcker jag några av de dummaste:

* Alla barn älskar att åka vagn. Knappast. Det finns en hel del barn, från nyfödda till äldre, som avskyr sin vagn. Vad folk än säger.
* Alla barn somnar i vagnen. Nä, de som har fullt upp med att gallskrika somnar knappast.
* Alla barn älskar att åka bil. Eh. Nej.
* Alla barn somnar i bilen. Absolut inte. Det finns många barn som inte kan somna i bilen förrän de har kommit upp i tonåren. Och då sover de väl å andra sidan nästan jämt?
* Alla barn älskar att åka med på cykeln. Nix pix.

Dock har jag faktiskt inte hittills hört att "alla barn somnar på cykeln", men eftersom det säljs cykelsitsar som är fällbara är det tydligen meningen att de ska kunna göra det. Hur det nu ska gå till -- med saker att titta på, med solen i ögonen ...?


Det finns ett par saker som min dotter avskyr mest av allt: att sitta fast, att befinna sig en bit ifrån mamma utan att kunna komma till mamma när hon vill samt att bära cykelhjälm. Därmed går samtliga av ovanstående alternativ bort.


Vad är det som driver folk att uttala dessa ovan listade påståenden, tro? Och att dessutom ofta inleda med ett "Konstigt!" som får en att ana att de tycker att det är något fel på ens barn. Känsligt, känsligt. Snälla, låt bli det, snälla, inse att alla barn är personligheter och fungerar på olika sätt, precis som vi vuxna.

En vackrare värld

Så mycket bättre världen skulle vara om alla vore som vi var som ettåringar: glada, nyfikna, generösa, vetgiriga, charmiga, öppna, djurälskande, fördomsfria, spralliga, kramiga ... (och, i min dotters fall, nattpigga!)

Gårdagens match

Rafflande scener utspelas minsann på planen nere i Tyskland och Österrike. Vilken match igår (igen). Och så fruktansvärt kul att Ryssland vann, ursäkta alla holländska vänner. (På så sätt gör det ju heller inte lika mycket att Sverige förlorade mot dem.) Nu hoppas jag att Ryssland vinner alltihopa, hur coolt hade inte det varit?!

"Lycka är ..."

Bäst just nu: Att uppleva sin favoritettåring kikna och skrika av skratt.

Och själv gråta bort allt smink -- av sitt gapskratt.

Konsertsnack

Vilken konsert det blev. Till slut, när väl skämten till förband hade gått av och kungen av rai äntligen stod där. Wow. Khaled, du är fantastisk!

Men vad komiskt det är. Vilka konserter jag än bevistar nuförtiden så är alla kulturtanter där. När jag var gravid gick darling och jag och såg Povel Ramels show Povel à la carte (strax innan han dog -- Povel alltså). Där var de, damerna med henna i håret, vida linnekläder och scarf.* Vi gick även på Adolphson & Falks akustiska Malmökonsert vid den tiden. (Supergravid crrly grät under Bästa Låten "Nu lever jag igen"!) Kulturtanterna stack fram sina näsor och mer därtill där också.

I vintras var vi på picknickkonsert (himla trevligt koncept) på Victoriateatern i Malmö och lyssnade på Les Prunes, ett par tjejer som sjunger franska chansons. Nittio procent av publiken var över 55. Överraskande. Nästan samtliga såg ut som kulturtanter, såväl manliga som kvinnliga. (Jag använder inte begreppet kulturkoftor här eftersom de som har bevistat samma konserter som vi är mer åt linne- än åt tjock tröja med lappar på armbågarna-hållet. Ävenså männen alltså.) Min darling fällde den torra kommentaren att det var vi och så Malmös samtliga fransklärare som var där. Mycket träffsäkert, säkerligen sant.

Ja, och så nu på Khaledkonserten då. Jag blev lite överraskad av två saker vad gällde publiken: Den var mindre än förväntat. (Var var ni?!) Och den bestod absolut inte bara av nordafrikaner i varierande åldrar, vilket jag av någon anledning hade väntat mig. Nej, som sagt, även av svenskor med arabiska pojkvänner samt kulturtanter i varierande åldrar och av varierande kön. Ja, det kanske passar oss... Jag är nog i själva verket en kulturtantswannabe.

Well, konserten då. Vi bjöds på en fantastisk show av en man på ett sprudlande humör på ett bakåtlutat sätt. Khaled fyrar av sina fantastiska leenden, han leker och skojar med sina medmusikanter och han är högst närvarande. I början av konserten samlade han in alla stora algeriska och marockanska flaggor som publiken höll upp och dansade med, och så draperade han sig med de algeriska och klädde mikrofonsativet med den marockanska. Stort jubel förstås. Och jag blev nyfiken på förhållandet mellan broderfolken (?) algerier och marockaner. Hur ser de på varandra egentligen?

Synd också att man inte kan arabiska, även om det inte är säkert att man hade förstått så mycket av vad han sa. Jag kollade in några klipp på Youtube och där fördes rätt intressanta språkdiskussioner bland kommentarerna där folk med arabiska som modersmål var helt säker på att det inte var arabiska som Khaled sjunger på. Någon satt inne med kunskapen att Khaleds nordafrikanska dialekt har stora inslag av såväl franska som spanska och berberspråk, och sen dessutom har utvecklats åt ett annat håll än "standardarabiskan". Intressant.

En superkomisk grej är att Khaled är född 1960... Jag trodde att han var minst 55! :-o Algerisk gubbrock, liksom. Men visst, han är snart där. Det är bara så läskigt att han inte är så himla många år äldre än älskling och mig... Gah, åldersnoja, tror jag minsann. Vem stal tiden?



* Povel-fotnot: Men i ärlighetens namn var det sååå många andra slags människor på den konserten också... Varför man nu alls ska kategorisera folk. Kulturfolket sticker dock ut, särskilt tanterna i sin henna-linne-scarf-uniform. Jag orkade (höggravid som jag var) aldrig blogga om den fantastiska Povel á la carte-konserten men jag måste nämna att det var oerhört kul att hans sång "Låt leoparden vara kvar i leoparden", med sitt djurrättsliga budskap, utgjorde den pampiga finalen -- just innan pälskärringarna skulle resa sig och gå ut till garderoben... ;-)

Souvenir de Provence

Slutet av 90-talet. På en liten slingrande bergsväg strax utanför Aix. I en liten snabb cabriolet sitter jag tillsammans med min själs älskade, den snyggaste fransman jag någonsin sett (med samma namn som min själs älskade!) samt dennes coola, vackra fru. Vi susar fram i den ljumma sammetsnatten. Vi har just varit och ätit och druckit osannolikt gott i en liten restaurang i bergen, en restaurang med Michelinstjärna. Vinden i håret, sätet klibbar lite mot baksidan av låren. Lutar man huvudet bakåt ser man hela rymden. Kolsvart sammetshimmel i den ljumma kvällen, massor med stjärnströssel. Hisnande vyer, berg och dalar. Överdådig blomning, de ljuvaste dofter.


Och allt detta till 1, 2, 3 Soleils. Rachid Taha, Khaled, Faudel. Exempelvis den här låten.


Fri. Upprymd. Lycklig. En så fullkomlig och perfekt kväll. Vi ropar till varandra, skrattar, sjunger. Jag skriker: "Je veux danser!!" och hoppar i bilsätet. Kan inteinteinte sitta still.


Och snart, snart får jag höra musiken live!!

Konsertpirr!

Weee, vi ska på konsert med vår stora idol Cheb Khaled på fredag!! Med cree, tack söting för att du håller reda på sånt viktigt åt oss (som fortfarande lever i bebisbubbla)!

Raikonsert!

Weee, vi ska på konsert med vår stora idol Cheb Khaled på fredag!! Med cree, tack söting för att du håller reda på sånt viktigt åt oss (som fortfarande lever i vår bebisbubbla)!


Missa honom inte, han uppträder även i Göteborg (på lördag) och Stockholm (söndag).


Lyssna på Khaled.

Läs mer om Khaled och om raimusik.

Dagens citat

Dagens citat (igår):

crrlys make: -- Vår dotter far ju fram som en virvelvind!

Med lika delar fascination, stolthet och trötthet i rösten.



Jo tack... Och det är ju alltid tacksamt när de icke föräldralediga karlarna förstår hur det fungerar här hemma. Mamman plockar upp trettiosex kringströdda böcker, barnet är redan någon annanstans och drar ner ett stort antal av något annat (cd-skivor, viktiga papper, pennor, verktyg (?!), handväskinnehåll, u name it). För varje sak som mamman plockar upp/ställer tillbaka river barnet ner tio nya. Pust.

Men nyfikenhet och ivern att upptäcka är ju underbar, och ska givetvis uppmuntras, och så får man istället städa när barnet (förhoppningsvis) sover. Men det är förklaringen till att pappan kanske kommer hem från jobbet och undrar om det har varit inbrott eller en naturkatastrof.

Orättvist

crrly: Men gud, vad brun du är!!
svägerska: Ja, jag var ledig på eftermiddagen igår, och då satt jag ute en stund.


"Då satt jag ute en stund." En stund! Vilket hån.



Pappa och mina syskon har arvet från Vallonien i blodet, och blir mörkbruna i solen med en gång.

Jag har ärvt mammas och mormors mjölkvita skinn, som i solen blir lätt grisskärt och sen rött och sen flagnar av.

Som liten tyckte jag att det var skönt att bränna mig och låg och njöt när jag inte kunde sova på nätterna. Jävla idiot. Särskilt som jag uppfyller alla kriterier för att vara i riskzonen för malignt melanom.

Mestadels var jag alldeles för rastlös ute och fick huvudvärk av solen, så jag höll mig helst inne och läste.

I vuxen ålder har jag dock varit (relativt) brun, tre gånger. Men det krävs längre utlandsvistelser för att jag ska uppnå något sådant, som de fem veckorna i Kalifornien och Hawaii.

Att hålla små barn i solen är inte det lättaste... inte när de är i den kryp-, klätter- och klängåldern som Lillan nu. Jag minns ett par kompisars fåfänga försök att skydda trettonmånader gamle sonen med ett parasoll, hur de kutade efter honom överallt för att skugga honom. Skrattretande... men nu är jag själv på jakt efter ett sådant strandparasoll...! Solhatten åker såklart alltid av, strumpor och skor också. Hon är expert på att dra av sig, därför är det praktiskt med body, som vi fortfarande kör med, annars åker eventuella byxor och blöjan också.

Jag spårar ur här, känner jag. Nu ska jag ut i solen (!) med Mig äger ingen. Usch, vilken bra bok.

Musik och film i mängder

Har just emottagit en hårddisk med fyrtiotusen låtar och ett antal filmer. FYRTIO TUSEN låtar! Så nu har jag att göra ett tag... Precis som om jag hade fritidsproblem innan. *host*

Önskar bara att jag hade fått den typ på högstadiet eller så... När man hade tid och lust att bara sitta och lyssna på musik timme ut och timme in, dag ut och dag in, natt ut och natt in.

Men wow liksom! :)

Nån som vill komma och lyssna?!




*****


Uppdatering: Det är inte fyrtio tusen låtar. Det är fyrtio tusen artister!! : -o

(Finns det så många?!)

Företagsfunderingar

Idag insåg jag att Cervera är ett efternamn. Jag som trodde att företaget bara stavade ordet servera lite *host* kreativt.

Fast vad vet jag. Det kan ju vara ett sammanträffande. Eh.



Här har jag inte skrivit något nytt blogginlägg på hela månaden. Och så kommer jag med ett sånt här fantastiskt inlägg. Ibland bara överträffar jag mig själv, liksom.



Apropå namn på företag så är dagens gulligaste Pastor Svärds pojkar. Visst sätter det snurr på fantasin?! "Ja ska ta å fråge pastor Svärds pöjker öm inte di kan ta å hjälpe oss å flytte di här pinalerna." Man ser gossarna, kanske ena riktiga drönare, kanske arbetsmyror till gårdsdrängar. Ja, och vips hade de en affärsidé.

Men varför har de inte skrivit ner sin historia på hemsidan?!

Nu fick jag lust att ringa dem och fråga.

Sjuk fundering

När någon är förkyld kan det räcka det med att den personen andas på en för att man ska bli smittad.

Tänk vad bra det skulle vara om det var tvärtom, så att den friske andades på den sjuke och vips blev den sjuke frisk.




Lillan är jätteförkyld och jag vill inte vill inte vill inte bli smittad. Däremot känner jag mig som Världens Sämsta Mamma som säkert har klätt henne för dåligt. Vi har haft picknickar då hon har suttit ute i bara tröja (tröjor). Fy på mig.

Dagsutmaningsrapporten

www.lotten.se: Dagsutmaningsrapport, okejr�

Sent ska syndaren vakna... så nu äntligen ska jag svara på denna utmaning som jag upptäckte igår. (Och sunflower, nejdå, jag har inte glömt utmaningen jag fick av dig i höstas! ;-) Svar på den kommer... Snart!)

Eftersom jag är en teknisk idiot och eftersom jag gjorde på ett nytt sätt nu när jag skulle länka (utgick från Lottens blogg och länken i kommentarerna där) så ser det ut som det gör! Skit samma...


1. Vädret utanför mitt fönster:
Det är kolsvart, eftersom klockan strax är tio på kvällen, men idag har det varit ljummet! Underbart. Dock blåsigt.

2. Lyssnar på just nu:
Min dotter som har vaknat och skriker... :-( (Pappan tröstar.) Datorns surrande, tangenternas knattrande.

3. I går gick jag och lade mig:
Kvart över ett på natten när darling äntligen hade jobbat klart.

4. I dag vaknade jag:
Mången gång, av sprattlande amningssugen dotter tätt intill/på mig. Definitivt vid halvniotiden av hennes skratt då hon låg och lekte med sin lilla fot.

5. Jag har på mig:
Eh, kläder, ganska tråkiga sådana eftersom vi har hjälpt ett syskon att måla och renovera idag. (Nej, jag sitter inte här i målarkläderna!)

6. Senaste person som ringde mig:
Min man.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Min man. Han svarade inte men såg att han missade mitt samtal och ringde upp direkt, därav svaret på frågan ovan.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
En kompis... vars namn börjar på A.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Samma kompis som ovan. Tjatigt, detta?

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Äh, bojkottar det stället...

11. Som addade dig:
Dig? Det vet väl inte jag?!

12. Senaste person som mejlade mig:
*tittar i inkorgen* Ser ut att vara min bror, om jag inte har fått något senare, som jag har slängt.

13. Sista sajt som jag kollade på:
Den senaste (jag hoppas att jag hinner se på fler innan jag dör) var Lottens blogg, denna utmaning. Neeej, ännu senare var ju Somajas blogg, den skulle jag ju också länka till i inledningen av detta inlägg, och så gjorde jag också.

14. Ska göra idag:
Äta mer soppa, tror jag. Lyckades spilla ut en del av första skeden mitt på N, M och mellanslagstangenten. Soppan är lagad av min darling, består av bland annat gröna linser, potatis och morötter och smakar himmelskt. Som allt han lagar. Tja, sen ska jag skölja av en massa gamla 70-talsleksaker i plast som ligger i badkaret och njuter av ett bad i en blandning av diskmedel, klorin (aja baja) och desinficeringssprit. Leksakerna har jag och mina syskon haft och låg i ugnen i en leksaksspis som vi drog fram ur förrådet och tvättade av. Dottern uppskattade den storligen! Hon lärde sig på en gång hur man öppnade och stängde ugnsluckan. Nu kommer det att bli lättare att få fixa i köket i fred... förhoppningsvis! Ja, sen ska jag mejla ut en Me&I-festinbjudan och sen är det väl dags att gå och lägga sig.


15. Bra eller dålig dag idag?
Sådär. Hade behövt mer tid här hemma. Men alla dagar med både darling och dottern är fantastiska.

Boknördstest!

Att jag är en boknörd har väl framkommit vid det här laget, men exakt hur boknördig är jag? Tadaa:





Hur boknördig blev du?





Sen har jag också skärpt mig och äntligen givit feedback på de sista/senaste kommentarerna på det här inlägget.

I sängen hos crrly ...

Har serietecknaren tjuvlyssnat hemma hos oss??!

;-)

Klicka på bilden för förstoring. Serien är hämtad ur dagens Metro.

Monstren i garderoben

Jag är oerhört förtjust i gosedjur. Det är inget jag alltid har varit men de senaste tio, femton åren har jag då och då köpt på mig sådana och lagt på hög. De flesta ligger nu sorgligt nog i sopsäckar och kartonger i garaget men några stycken, slumpmässigt vilka, har hamnat i dotterns garderob (hon har en garderob trots att hon inte har något eget rum än).

Häromkvällen tänkte jag att hon kunde få hälsa på något av dessa gosedjur; på en av mammagruppens senaste träffar gjorde Ikeas gosehaj Korall succé bland flera av de andra barnen, men Lillan och jag var då upptagna med en boll så hon såg nog aldrig hajen där.

Jag tänkte att hon nog skulle gilla den och tog fylld av förväntan fram den från hennes garderob. Reaktionen blev inte alls den förväntade, glädjetjutet kom aldrig. Istället fylldes ögonen med tårar och underläppen började darra. Hon blev rädd för den! Okej, läskiga tänder kanske. Sitter sånt i ryggmärgen, rädsla för huggtänder? Tydligen.


Den oerhört otäcka hajen (bilden lånad från Ikea).


Jag smusslade snabbt undan den och tog istället fram en annan av Ikeas succéer, den platta böjliga nallen Brum, en turkos en. Men nej, samma reaktion! Gråt. Skumt, verkligen skumt. Brum som verkligen ser snäll ut! Inte en tillstymmelse till huggtänder där inte.




Den godmodiga (eller farliga?) Ikeanallen Brum,
här i många upplagor, var med i ett Unicef-projekt.
(Bilden lånad från en Unicef-sajt.)


Vi fortsatte då istället att leka med en liten Pippiväska jag hade tagit fram strax innan; hon är helt besatt av Pippi Långstrump. Denna kartongväska fungerade perfekt som trumma!

Jag trodde att de läskiga Ikeadjuren var bortglömda men så märkte jag att hon då och då sneglade bort mot skrivbordet, där jag hade lagt upp djuren. Från vårt golvperspektiv var det omöjligt att se djuren, men jag såg att hon såg orolig ut. När jag sen försökte smussla tillbaka nallen och hajen till lådan i garderoben råkade hon se det och blev ledsen igen.


Trauma. Det är jag som har skapat monstren i hennes garderob. Undrar just hur länge det kommer att sitta i?!

Köttindustrin som miljöbov

Det är så gött att de här frågorna äntligen tas upp i mainstream-medierna, det känns som om det har varit tabu länge nog att ifrågasätta våra matvanor och deras påverkan på miljön. På sistone har jag läst ett flertal artiklar om jätteräkorna, torsken och allt möjligt annat, även i en så pass stockkonservativ (jodå!) tidning som Sydsvenskan. (Orkar, hinner, dock inte leta upp själva artiklarna nu.)

Ikväll är det köttindustrin som förhoppningsvis får det hett om öronen, i Uppdrag Granskning. Se!

Själv missar jag det typiskt nog, men kanske hinner jag se reprisen någon gång.

Hört på öppna förskolan II

Yttrat av en mamma, tillika själv nyutexminerad förskollärare:

-- Ni skulle ha sett Albin på bilprovningen förra veckan! Det var inte klokt vad kul det var! Alltså, som han gapskrattade när de hissade upp bilen! Han var helt till sig! Det bara måste vara genetiskt, det där!


crrly tänkte: Lillan och jag tyckte också att det var ganska häftigt när de hissade upp vår bil häromveckan... Tänk att du är förskollärare, läser man verkligen ingenting om genusfrågor där?!

crrly sa: Genetiskt... Bilar fanns ju knappast när våra gener blev till.


Annan mamma hade dock redan fyllt i:

-- Ja, men det är det ju! Genetiskt alltså! Mitt kusinbarn, en tjej, bara ääälskar små hjärtan och stjärnor!


crrly tänkte: Nu blir jag mörkrädd...



Dessutom är det lite underligt att alla små flickor, utom crrlys Lillan, har rosa kläder på sig, på öppna förskolan och på andra ställen. Alltid. Det ser ju ut som om det bara finns rosa plagg för tjejer, och så är det ju faktiskt inte. Även om man tyvärr ofta får anstränga sig lite mer för att hitta andra färger. crrly ratar rosa av princip, för att färgen är ful och för att den signalerar en hel massa som inte crrly vill stå för och som hon inte vill att dottern står för. crrly undrar väldigt mycket varför andra mammor, som själva aldrig skulle ha rosa, alltid klär dottern/döttrarna i det. Något plagg någon gång, visst, men alltid? Tjatigt, tycker crrly.



Vanlig fråga crrly får ute på stan:

-- Är det en tjej eller kille?
-- En Lillan. (Här säger jag alltså oftast hennes namn, när jag inte bara säger "en tjej".)
-- Jaha, hur gammal är han?


Det går inte in att det är en tjej, så länge bebisen har "killkläder", det vill säga svarta, blå, bruna, gröna, orange... Lite komiskt.

Green n' lean

God vegetarisk mat: Green n' lean. Jag kan rekommendera åtminstone broccolijärparna (mmm!) och morotsbollarna. Steker just nu gourmetburgare men har ännu ej testat dem, inte heller rödbetsbollarna. Kålrotsjärparna har jag inte ens sett.



***

Uppdatering: Gourmetburgarna var också riktigt goda! På något mystiskt sätt smakade de som broccolijärparna trots att de är gjorda på gula ärter, men det kanske helt enkelt är själva essensen av green n' lean jag kände smaken av?!

Hört på öppna förskolan

Mycket ska man höra...



-- Vet ni vad William frågade igår?! Han sa "Mamma, varför heter det blodkorv?" Hahaha... Jag sa att det kanske var lite rött där... Haha... Ja, vad ska man säga, va!

Instämmande mummel och skratt från de andra mammorna. crrly står en bra bit därifrån och la sig därför inte i, tänkte dock: "Ja, det är ju därför vi är vegetarianer!"


Fotnot: Blodkorv är blodpudding på skånska.

----------------------------------------------

En mamma ser crrly och crrlys dotter dela på en banan. Säger högt:

-- Vissa barn äter frukt. Andra barn vill bara ha kakor! Så trycker hon i ungen (9 månader) en chokladmuffins.

crrlys reflexion: Visst, min dotter hade kanske också föredragit chokladmuffins. Men varför ta risken? Dessutom var jag just då väldigt glad över att hon åt flera bananbitar, frukt är annars ingen höjdare. Hon är sin mor upp i dagen och föredrar grönsaker...

---------------------------------------------

Samma mamma skryter också:

-- Vet ni, min dotter drack en hel milkshake sist på McDonald's!!

crrly undrar: Hur många fel kan man ha i en och samma mening?

--------------------------------------------

Dessutom har denna mamma yttrat:

-- Min tjej äter inte längre de där smörgåsrånen. Sen hon fick smaka pepparkakor i julas duger bara Bragokex!

crrly: Pepparkakor! Brago! Härdat fett! Socker!!

Fotnot: Smörgåsrånen är utan salt och socker, perfekta för bebisar att låta smälta i munnen innan de får tänder, jättebra sätt att introducera gluten på.

-------------------------------------------

Jag är jättehemsk som hänger ut denna mor så här, men jag kan inte undanhålla er ett par godingar till:

-- Dottern älskar korv, så nu har hon fått stekt falukorv med potatismos flera dagar i rad! Detta sagt med väldigt glad röst.

crrly: Stekt...! Hur nyttigt är det egentligen med korv?! Hur kan man vilja ge sitt barn korv överhuvudtaget...? Och flera dagar i rad?


En sista då:

-- Det är så himla praktiskt när vi är på stan. När hon blir hungrig kan man bara köpa henne en pölse så är hon nöjd!

crrly: No comments. Förutom det att hur faan kan man bete sig så trashigt när man är högutbildad och i övrigt inte verkar totalt pantad i huvudet?????



Ja, jag är en präktig mamma, och damn proud of it.

Fast nä, jag är inte perfekt heller. Jag har råkat ge min dotter socker jag också, men det var åtminstone inte med flit. Det var bara för att jag råkade missa att läsa innehållsförteckningen på vita bönor i tomatsås-burken, bruna bönor-förpackningen och risgrynsgrötsförpackningen.

Men liksom?! Så oroar folk sig för att vegetarianer inte ger sina barn tillräckligt näringsrik mat?!

Det är fan så att jag har lust att skvallra för BVC.

För helvete, det är barnmisshandel att ge sin bebis socker och annan onyttig och totalt onödig skit!! Mat är bränsle, varför förorsaka exempelvis blodsockerdippar och i framtiden en massa sjukdomar?!

Den här mamman är fet. Bebisen har således genetiskt en risk att själv bli fet. Ge ungen en chans att slippa fetma och diabetes!


Jag blir så förbannad. Och allt jag har kunnat säga är ett usch. Ett litet usch.

Tre minnesvärda citat från ikväll

1. -- Är inte det där en liten gris??

crrly pekar på jättebildspelet på väggen utomhus under årets fest, just som en tjej kommer ut från dörren på väggen där bildspelet är... Nån som fattade?! Alltså, crrly pekar rakt på den stackars tjejen och utbrister detta! Hehe. Icebreaker! :)

2. -- Jag skulle lätt ge TUSEN SPÄNN för att ha fått vara kvar längre!!

crrlys make när crrly och han är på väg därifrån. Ack, ja, spädbarnsförälderns lott: att gå hem tidigt från roliga fester!


3. -- Mamma... mamma... mamma!

crrlys bebis en kvart innan mamma och pappa kom hem. Bebisens mormor tog då upp bebisen, som inte hade låtit sig luras med vatten i nappflaska. Bebisen var följaktligen vaken och glad när det festande paret kom hem!

Häromveckans bästa citat

crrlys make:

- Vi är redan såna där, ehm, vad heter det, bowlingföräldrar!

Dagens tips

Har fått läsa igenom ett försvarlig hög med arbetsansökningar... och fått ett antal kraftiga skrattattacker åt en grej som kan verka som en petitess men som kan vara nog så viktig.

Snälla ni som har en viss typ av mejladress, skaffa en särskild som ni använder när ni söker jobb! En neutral, som består av exempelvis ditt förnamn och efternamn snabel-a hotmail/gmail/home/whatever. Hur seriös verkar du när du i din mejladress heter gottegrisen82 eller da_king eller snygghenke eller hotboy eller ingopingo (den sistnämnda tillhörde en medelålders man, som inte hette Ingemar eller något liknande)? Visst, du kanske får jobbet ändå men betänk hur många som har fnissat halvt ihjäl sig åt mejladressen du uppger -- är det värt det? Ändå är det så mycket vanligare än man inbillar sig. *skakar på huvudet*

Bandnostalgi

I Sydsvenskan idag läste jag en artikel om kassetten, vilken nostalgi! Kassettband... Sony, TDK, Maxell... Blandbanden man la ner en sån oerhörd tid och energi på! För att inte tala om alla de förinspelade banden, jag köpte nämligen länge kassetter istället för LP-skivor. Kassetterna var billigare och mycket smidigare att ta med sig överallt. Köpte eller fick jag en LP-skiva var jag ändå tvungen att spela över den på kassett för att kunna spela den på mitt rum (jag hade bara en kassettradio, medan familjens stereo stod i vardagsrummet) eller, lite senare, i freestylen (som det ju hette på "svenska").

Jag hade många band! Eller har fortfarande, för just som det står i artikeln ligger de även hemma hos mig numera i en mängd kassar som står i garaget. Många hundra har jag, och dem vill jag inte göra mig av med. Som artikeln säger: "För även om vi inte längre vill eller kan spela våra band längre, har vi förtvivlat svårt att göra oss av med dem. Vi verkar helt enkelt ha en relation inte bara med musiken, utan också med själva kassettbanden i sig." Precis så är det! Man vet ofta precis vilka låtar som finns på ett blandband bara man ser kassettfodralet. Man kommer ihåg när man spelade in låtarna, man minns hur man satt framför radion och småsvor när man missade den första viktiga takten utan prat eller råkade få med när Kaj Kindvall eller Ulf Elfving avannonserade låten. För att inte tala om hur man satt framför TV:n för att spela in Melodifestivalen och grälade när någon annan i familjen vågade drista sig till att säga något eller sjunga med...!

Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg företrädarna till Tracks -- Poporama och Discorama -- även om jag inte tror att jag spelade in låtarna på den tiden. Otaliga är de band där Kaj Kindvalls stämma hörs i något enstaka ord eller bara någon stavelse. På en kassett, jag tror att det är efter Wake me up before you go-go, är det Ulf Elfving som säger "Tack så mycket, Wham", men jag var så pass snabb med pausknappen att han bara säger "Tack s", men som låter som "Tax", något som alltid väckte munterhet bland kompisarna.

Jag hittade för några år sen en kassett som jag hade kallat Dumheter och började nyfiket lyssna på den. Ja, dumheter kan man verkligen kalla det! Jag hade roat mig med att spela in kompisar och familjemedlemmar utan att de visste om det, vilket var hemskt roligt att höra på även nu så här långt i efterhand. Jag kom dessutom ihåg mer och mer av sammanhangen då jag spelade in dem, ju mer jag lyssnade. Bandet innehåller också mina och min gamla bästis Carins radiopratarkarriär, som inte kom längre än till mitt flickrum. Vi gjorde något slags Upp till 13-program, där folk (Carin) ringde in till programledaren (mig) och pratade en massa blaj för att sedan få önska låtar från någon av mina få LP-skivor (Princes Purple Rain, Eurythmics Touch, Thompson Twins Into the Gap, Whams Make it Big, Alphavilles Forever Young och Van Halens 1984 var några) som vi sedan spelade på mammas gamla portabla skivspelare under det att vi gapskrattade och tramsade i bakgrunden utan minsta tanke på att detta också hördes på bandet. Carin var en mästare på dialekter och vi improviserade friskt; den roligaste "rollfiguren" blev Nina Niklasson från Nikkaloukta. (Än idag kan jag aldrig höra Nikkaloukta nämnas -- det brukar väl handla om årets köldrekord -- utan att tänka på Nina Niklasson och Carin.)

Mängder av minnen väller fram... Och då har jag inte ens dragit fram alla dessa kassar! Vad har du för förhållande till kassetten?

Bokreadags igen!

Japp, snart dags för den årliga höjdpunkten bokrean. crrly ska INTE köpa så många böcker i år ... Vi lever trots allt på en lön, jag försöker spara så många föräldradagar det bara går. Men jag kan bara inte avhålla mig ifrån att lista boktips från Bokiakatalogen som kom med tidningen idag (igår). (Ajajaj, där gjorde jag reklam för min forna konkurrent men jag är så gärna otrogen så. Jag ska dessutom inte köpa de få böcker jag eventuellt ska köpa hos någon Bokiahandel utan på nätet. Om de nu finns hos Adlibris eller Bokus.)

Vid en relativt snbb bläddring i katalogen kan jag konstatera till exempel att:

* Tjuvlyssnat, boken som bygger på bloggen ni vet, bara kostar 39 kr.
* Flyga drake verkar så himla bra, den kostar bara 79 spänn men... jag lånar nog den av bror istället. (Där var jag duktig!!)
* Uuuh, Svenska ord, Hasse & Tage ... för bara 149 kronor ... Den lär jag få svårt att motstå.
* En kort berättelse om traktorer på ukrainska, den bara måste jag ha, 79 spänn.
* Berlinerpopplarna också, den verkar så himla bra, 59 kr.
* Mig äger ingen för 69 kr ... Mm, den verkar ju också läsvärd.
* Och Sandras Maskrosungen för bara 79 kr, den har jag faktiskt inte läst än. *skäms*
* Den som vässar vargars tänder är jag hemskt nyfiken på. 69 kr.
* Mustafa Cans berättelse om sin mor, Tätt intill dagarna, 69 kronor, mmmm... Vi får se.
* Starka kvinnor som fört Sverige framåt låter ju som något som skulle behöva uppmärksammas ... 69 kr.
* Romarinnor och romare blir jag hemskt sugen på. 89 spänn.
* Ett hem för själen, som handlar om Ellen Keys underbara hus Strand, tackar jag ju heller inte nej till. 89 kr.
* Naturkosmetik som du kan göra själv (49 kr) skulle jag hemskt gärna köpa om jag bara vore lite mer pysslig ...


Böcker jag redan har och kan rekommendera är:
* Snabba cash, 69 kr.
* Trilogin Den vita massajen, Den vita massajens dotter och Tillbaka till den vita massajen 69, 69 resp 59 kr. (Inte särskilt välskrivna böcker men mycket fascinerande!)
* Äntligen icke-rökare för fyndpriset 39 kr!
* Barnens svenska sångbok, 149 kr.


Ett par bra presenter blir nog:
* Vandra i Europa till mamma, 99 kr.
* Någon fin trädgårdsbok, till exempel Trädgård -- så gör du, till bror som blir med hus inom kort.


En enda vegetarisk kokbok hittar jag i katalogen:
* Så klart du kan laga vegetariskt för 49 kr. Lite väl basic för mig men säkert bra för den som behöver det.


Och givetvis blir jag sugen på en hel del barnböcker:
* Bobo är en nyhet för mig. Här finns Tittut, Bobo!, Bobos ordbok och Bobos gosedjur för 59 kr/st. Tittut är fortfarande en enormt rolig lek, och tittutböckerna är de bästa, så åtminstone den ska jag nog titta efter.
* Lilla hunden och Lilla katten kostar 49 kr/st. Min bebis är alldeles galen i våra katter så minst en kattbok är givet att jag måste försöka få tag i åt henne.
* Böckerna om Viggo kostar bara 39 kr/st!
* En Bamsebok minsann: Sagoskatten för 49 kr.
* Mumin också (en favorit hos Lillan!): Klåttdjuret och kärleken kostar 49 spänn.
* Nusse-kuddens hemlighet har jag läst högt för Lillan, och den var populär. Den kostar bara 39 kr!
* Lill-Zlatan och morbror Raring är redan en klassiker som man kan fynda för endast 49 kr! (Jag borde få provision för detta ...)
* Lilla spöket Laban kostar 59 kr.
* Och så ser jag till min glädje ett helt gäng Astrid Lindgren-böcker för bara 39 kr/st. Astrid ska alla ha råd med! :)


Vilka reaböcker har du spanat in? Och vad tycker du om min lista?

Kriser och kräksjukor

Utan fungerande trådlöst nätverk (vilket oftast på senare tid har varit det som har varit felet med det krånglande nätet), utan tid och utan inspiration men med diverse tråkigheter (se rubriken) så blir det inte mycket bloggat.

Kriser -- ja, ännu en kliché har visat sig vara helt sann: den om att allt ställs på sin spets när man har fått barn. Grubbel över livet, ifrågasättande av allt vi har och allt jag är och allt jag gör; ska vi fortsätta bo här, i hålan, i huset, ska vi flytta in till stan igen eller till ett billigare hus här i den trots allt trygga hålan kanske, var fan håller alla vänner hus och hur skaffar man nya, var är hålans alla andra mammor och (den evigt återkommande) varför är jag så förbannat jävla ensam om att vara som jag?????????? Hur länge ska jag vara barnledig egentligen och vad händer sen, ska jag jobba kvar eller ska jag ta vilket jävla skitjobb som helst bara för att få vara med min dotter så mycket som möjligt, ska jag kanske försöka komma in på min egentliga bana lite mer igen, ska jag omskola mig helt kanske, om vi flyttar in till stan blir det ännu längre till mitt jobb, tänk om det händer dottern nåt på dagis och hon får åka in på sjukhuset, då tar det över en timme innan jag kan få hålla henne i min famn, ska jag istället göra nåt helt annat (vågar inte skriva exempel på skitjobb här för egentligen finns det ju inga...) så att jag kan befinna mig i närheten och blir jag inte bitter då???????

Jodå, jag har såklart läst Bitterfittan och försöker febrilt att inte bli en.


Kräksjukor -- vi är mitt uppe i den tredje omgången på lika många veckor. Min man får skit på sitt jobb för att han stannar hemma och tar hand om sin dotter medan jag är totalt däckad i feber och ledvärk och en "skallebank" som inte är av denna världen, samtidigt som jag i två dygn spyr tarmarna ur mig var tionde minut. Sen blir han smittad själv till slut och måste stanna hemma en hel vecka, vilket givetvis inte är mer populärt när man annars som högst har en sjukfrånvaro på högst en dag om året.

Hans chef anser sig ha mandat att beskylla oss för att göra ett "fundamentalt fel", nämligen att hålla på och beblanda oss med folksamlingar. Vad i helvete vet han????? Hur fan kan han bara vräka ur sig något sådant??! Jag som har en sån jävla bacillskräck, på gränsen till OCD, som jag bara med yttersta självbehärskning har lyckats trycka ner sen jag blev mor (jag är så stolt över mig själv när jag ger min bebis kexbitar som har legat på golvet och när jag numera inte har med mig våtservetter överallt). Jag som isolerade oss till den milda grad i höstas och början på vintern att jag ramlade ner i en depression light på kuppen. Jag som låt bli att springa på köpcentran och öppna förskolor eller ens in i mataffären med dottern på grund av alla smittor! Och sen att bli anklagad... Jag var så nära att ringa och skälla ut karln. Smittan fick vi av dotterns kusin, han hade kräkts en gång på morgonen när vi alla i familjen sågs till en födelsedag, och sen ramlade vi alla ihop dagen därpå, en efter en efter en. Sen har sjukdomen aldrig försvunnit ordentligt utan återkommer och återkommer... Jag har i alla fall skaffat sprit och sanerat allt här hemma nu. Trött, trött, trött på isoleringen! Mitt nyårslöfte var ju att vi nu skulle UT och uppleva.

Nu känner jag mig riktigt välkommen till bebisträsket, liksom. På riktigt.

Insikt

Det är inte klokt -- vi har en bebis!!!!!

Vilken Internetleverantör?

Nu har jag slutligen fått nog. Det har inte varit annat än problem med vår Internetleverantör, vilket jag har skrivit om förr, sen vi skaffade abonnemanget för åtta år sen. Vad sägs om ett svar som "Nä, men det regnar ju!" när man ringer dem och klagar på att man inte kommer ut på nätet?! Jag har hundratals liknande historier. Orkar bara inte mer.

Jag vill byta Internetleverantör. Vilken ska jag välja? Vilken ska jag inte välja?

Julegranen dansas ut, ut, ut

Anteckning till själv: Nästa är ska jag inte vara så förbannat kreativ när det gäller att hänga dit glittret i granen! Det ska ju liksom tas bort också... *aj* Och i år var nog granen ovanligt, erhm, snarstucken. Det blir väl så när man reser ifrån den en vecka och struntar i att be grannen vattna den.

Nä... Tjugondag Knut har ju inte varit än... Men en, som sagt, snarstucken gran i kombination med en make som nu ska vara bortrest mycket samt en bebis som inte sover med mindre än mammas tutte klistrad i munnen och kräver att bli underhållen konstant dag, kväll och natt gör att det var lika bra att låta den åka ut nu. Granen pratar jag fortfarande om.

Och tja, man kanske kan säga att vi dansar ut granen för en gångs skull. Till Lennart Hellsings sånger.

Nyårsflummande

Darling, lillan och jag befinner oss hos pappa i skogen, utanför hålan där jag är uppvuxen. Här ska vi fira ett lugnt nyår, utan smällare, är det tänkt.

Pappa och jag var nyss, tillsammans med resten av den här lilla världen, i hålans Ica Maxi (placerad i det som då var urskog när jag växte upp). Det är en så otroligt märkligt upplevelse att befinna sig mitt bland en massa människor som pratar väldigt konstigt (Har jag låtit så??! Nääääää...!) och som ... ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det utan att låta ... äh! Skit samma! Om jag säger så här: Jag borde verkligen känna igen dem, jag borde det. De allra, allra flesta i alla fall. Och med en enorm portion fantasi kan man föreställa sig hur de som är i min ålder såg ut för en femton, tjugo år sen, och då ser man i vissa fall vilka de är (vilka de en gång var?). Men de är så gråhåriga! :-o Och så tunnhåriga! Och så lönnfeta! Och har så dålig hy! Ringar under ögonen! Ingen hållning! Och de är omgivna av ett gäng ungar som gastar "mamma!" eller "pappa!", ungar som nästan är vuxna!!

Jag struntar i hur jag låter när jag beskriver dem så här. Antagligen är jag precis lika gråhårig och lönnfet själv numera. Annars skulle de väl ha hälsat?! För nej, jag hälsade inte jag heller. Det var bara ett par tre stycken jag var kreativ nog att kunna lista ut vilka de var över huvud taget. En av dem gick i min klass i nio år. Tänk, allt vi delade ... Och nu är vi såna kompletta främlingar. Och jag skulle aldrig, aldrig ha känt igen honom om jag inte för några år sen (ganska många år sen nu, antar jag) var på femtonårsjubileum sen vi slutade nian. Han är verkligen tunnhårig nu, och har mage. Han som var en av de snyggaste ... (Ja, jag gick verkligen på Återträffen. Det var en komplett absurd kväll, och en av de roligare i mitt liv. Faktiskt. Men det är en annan historia.)

Men underligt är det i vilket fall. För nej, jag går inte med på att jag ser ut som de. Visst, jag blekte inte sönder mitt hår på 80-talet, jag solade inte sönder mitt ansikte. Men har alla andra gjort det? Däribland samtliga som stannade kvar i hålan?! De tuffaste, de snyggaste, de som några år efter nian slitna traskade runt på stan med en hög ungar, alla med olika pappor? Och som är de som nöter stolarna på Maxi med sina breda bakar ... Och som allihopa heter Petra eller Sussie ... Ha ha! Vilka fördomar jag har. De baseras åtminstone på empiriska studier. ;)

Vad jag flummar. Jag är bara överväldigad av intryck och minnen och ... ja, fördomar! Tragikomiskt är ordet. Och på något underligt sätt tror jag att jag någon gång ska "komma tillbaka" hit, att jag fortfarande bara är på en tillfällig utflykt till Skåne, att jag har flyttat för att plugga, för att komma bort från den sociala kontrollen, från allt som är inskränkt och jobbigt och tråkigt, men att tiden snart är ute, att jag nu snart ska flytta "hem" igen, fast jag inte har någonting alls som håller mig kvar, inget annat än att pappa än så länge bor i närheten. Vad skulle vi göra här?! Här finns inga jobb, ingenting alls att göra vare sig som jobb eller på fritiden. Det är nog bara en liten nostalgisk röst i mig som försöker göra sig hörd.

Flummar var ordet. Nu får det vara nog med det. Nyårsmiddagslagande väntar, och före det ska vi väl ha i oss lite lunch. Lite stressande känns det allt att det redan är nyår, för det var så mycket vi skulle göra i jul, "när vi är lediga". Visst, älskling har inte jobbat, men lediga har vi inte känt oss, inte med huset fullt av folk. Nåväl, förutom 9--11 januari, när jag inte kommer att träffa darling alls, ska det nya året bli så mycket bättre. Inga fler depressioner, ingen mer isolering. Lillan och jag ska ut och upptäcka världen, jag har så mycket jag vill visa henne!

Here we go!!!!!!

Det ska bli mitt motto för 2008. Vilket är ditt?


Gott nytt åååååår!

En vit jul

Det blir en vit jul i åtminstone Skåne i år.

En mjölkvit dimma sveper in oss i ... inte en varm filt utan ett fuktigt lakan, typ.

Trotzdem...

GOD JUL önskar crrly alla läsare!

Aj

På Aftonbladet Plus kan man läsa följande:

"Det vore skithärligt att träffa kärleken" Tv-stjärnan Tilde de Paula avslöjar: "En nynazist slog mig i ansiktet"


Kärlek börjar alltid med bråk, eller? Det är ju nästan, nästan så att man skulle vilja läsa artikeln bara för att se hur det hänger ihop.

Himmel och helvete

Jag har hittat det ultimata svaret på "Hur är det att gå hemma då?". Det är såväl politiskt som socialt korrekt (och kort): Både och.

För det är det. Verkligen.



Det värsta helvetet är sömnbristen nu när lillan åter i flera månader har fått för sig att man ska äta på mamma hela nätterna samt isoleringen här i hålan!!! Bristen på avlastning också, men där har jag gett upp att tro på förbättring. Känns liksom lättare så.

Himmelriket är att njuta av hennes fantastiska humor (vi är på samma nivå, tror jag) och hennes enorma busighet och påhittighet. Och pratsamhet. (Jäklar, vi är ju lika, hoho.)



Nästa år, nästa år har jag lovat mig själv att allt ska bli bättre. Med den nya bilstolen ska vi ta världen med storm.

Mitt nya jag

Jag borde byta namn på bloggen. Jag har ju inga crrls längre efter graviditeten. Bara ett stort burr. (Att man aldrig kan vara nöjd.)

Brrly?

Bojkotta Mars choklad!

Snott hos Malin Morot:



PETA has uncovered gruesome evidence that candy giant Mars has been paying experimenters to conduct deadly tests on mice, rats, guinea pigs, and rabbits. We're launching a worldwide boycott of Snickers, M&M's, Twix, Milky Way, 3 Musketeers, Starburst, Dove, Skittles, and other Mars-made products until the company has a heart and stops hurting animals. Right now, Mars is funding a study at the University of California, San Francisco, in which experimenters force-feed rats by shoving plastic tubes down their throats. The animals are then killed and cut open.







Mars has also paid experimenters to do the following:

* Force mice to swim in a pool of water and paint and find a hidden platform to avoid drowning-only to be killed later.

* Surgically attach plastic tubes to guinea pigs' carotid arteries and inject cocoa ingredients into their jugular veins to induce dramatic decreases in blood pressure.

* Force rabbits to eat high-cholesterol diets with varying amounts of cocoa and then cut out and examine primary blood vessels to their hearts.

Not one of these tests is required by law for candy. Mars' chief competitor, Hershey's, has already signed PETA's statement of assurance pledging never to conduct or fund tests on animals.

Dagens dummaste

Detta fick jag i brevlådan idag, fredag: "Tid har bokats för Er den 10/12 kl 9.30. Om Ni är förhindrad att komma ber vi Er snarast underrätta oss, mellan klockan 08.00-09.00, tisdag-torsdag."

Från sjukhuset. Tid nu på måndag. Tack som fan, liksom. Ja, jag hade faktiskt gärna tidigarelagt tiden, eftersom den skulle sättas i förhållande till en annan undersökning samma dag. Ska jag då ringa dagen efter utsatt tid och meddela detta?

Nu går hela dagen åt till det här. Vad ska jag göra med bebis?

(Jo, hon har en pappa, men han jobbar i en annan stad, och ska hålla i möten hela dagen.)

Dagens länk

Tänk på vad du äter, annars gör någon det åt dig.

Tänkvärd devis från upplysande, kritisk granskande sida. junkfood.se anbefalles härmed!

Motsatsernas förening -- i crrly

Femte december. Idag fyller två i min bekantskapskrets år (även om en av dem tyvärr inte riktigt hör till den längre). Två antipoder eller antiteser, om man nu kan kalla människor för något av det. Rätt komiskt egentligen. De känner inte varann och kommer nog aldrig att träffas.


Den ene är en gammal klasskompis. Jag har alltid tänkt på honom när jag har hört Johnny the rucker. Outsidern. Drömmaren. Musikern. Flummaren. Filosofen. Den missförstådde. Den mobbade. Men även den omtyckte. Han som verkligen personifierade det här med att det är insidan som räknas. Tyvärr resonerar ju inte alla så, och det har han nog lidit en hel del av. Vi stod varann väldigt nära ett tag på gymnasiet, när vi hamnat i samma klass, ingen vet nog hur nära. Vi pratade i telefon i timmar på nätterna. Vi delade väldigt mycket, inte minst humor och många värderingar. Han var dessutom vän med min dåvarande pojkvän, vilket förstås underlättade vår samvaro; när jag träffade min nuvarande man gled vi isär även om vi behöll kontakten i flera år och sporadiskt hördes av även in på 2000-talet.


Den andre är en före detta kollega till min man. En frikyrklig, snygg, sportig och framåt kille. Vi har ofta sagt om honom att det är tur att han är kristen, för han har ett så otroligt gott självförtroende att han annars skulle vara odräglig... Han är urgöteborgare från de tjusigare delarna av stan (eller söder om, Näset) och har verkligen typisk ordvitsande göteborgshumor och en sanslös svada. Han är ofta totalt utflippad och jättebarnslig, väldigt spontan och helt galen. Han har jobbat såväl som försäljare av sportartiklar och mobiltelefoner som med missbrukare, gått i missionärsskola på Maui och jobbat/praktiserat som missionär i Filippinerna, numera är han anställd av en pingstförsamling. Vi har numera inte jättemycket kontakt heller, men det beror mest på att han nu har en växande familj.


(Snacka om att båda dessa typer skulle platsa i en amerikansk high school-film! Nörden (dock inte den überintellektuella, schackspelande sorten) och sportfånen! Och politiskt tillhör de, gissar jag, något slags vänster-/anarkistfalang respektive antagligen "kristen höger".)


Gemensamma drag hos båda mina vänner är att de är otroligt godhjärtade och omtänksamma människor. Där slutar nog likheterna. Frågan är vem som skulle ha flest fördomar om den andre?!


Det säger nog en del om två saker vad gäller mina vänner också: 1. Jag är ofta ganska smidig i umgängeslivet och har alltid umgåtts med väldigt olika slags människor. "Adel, präster, borgare och bönder." Ja, och industriarbetare såväl som chefer. Det är väldigt intressant att sätta sig in i hur andra fungerar, hur de tänker och resonerar. 2. Den första vännen är ursprungligen min, den andra min mans... vilket också visar en del på olikheterna hos mig och min man, både värderingar och livsstil. Egentligen är det rätt otroligt att vi har kunnat dela liv i över arton år!


Dessutom undrar jag hur astrologer får ihop det med resonemanget om att man skulle ha en viss personlighet på grundval av när på året man är född, eller till och med när på året man väljer att födas, som en del vill få det till. Då borde väl två människor som delar födelsedag inte vara så här pass olika? Eller är jag ytlig som nästan bara ser deras olikheter kanske?