Fogmassa-krerad

Äsch, jag hade ju inte tänkt blogga så mycket om graviditeten, men vad man än säger eller tycker om det så är det ju trots allt så att rätt mycket (eh, typ allt) i ens liv rör sig kring just den just nu... Och det är väl naturligt.

Måste bara skriva lite om vilken skum kroppsuppfattning man får. Det syns inte så himla mycket på mig att jag är gravid, faktiskt, det tyckte jag mest i början. Jag är inte så svullen och de som inte har sett mig försökt få mina vanliga byxor över låren tror nog inte att dessa har vuxit alls. Det här har inte bara fördelar dock! Jag märker när jag befinner mig i folkträngsel att folk går in i mig, i min mage, den är liksom i vägen, folk ser bara min överkropp och så *poff* eller *skraaap* så tar min mage emot. Rätt irriterande.

Men jag har också märkt att jag inte bara ska skylla på andra! Jag går själv in i grejer och människor också. Som en ren reflex vänder jag mig åt sidan om jag möter någon i en dörr; resultatet blir att jag istället för att ta mindre plats istället blir bredare -- och skrapar i människan jag möter. Samt dörrposten.

Igår morse, när jag hade parkerat på jobbets trånga parkering, skulle jag som vanligt slinka förbi två tätt parkerade bilar. Jag drog in luft, höll andan, höll in magen (eller försökte i alla fall) och gick på tå sidledes in vid sidan av bilarna. Och fastnar -- upphakad på en backspegel på magen och en på ryggen! Några pinsamma sekunder gick innan jag lyckades glida av backspeglarna och komma ut från bilarna.

Min barnmorska berättade om en vanlig graviditetsskada: en långsmal linje på magen. Den får man genom att stryka! Man lägger liksom magen på strykbrädet och så kommer man alldeles för nära strykjärnet och får ett brännmärke. Såna farligheter avhåller jag mig dock lätt ifrån, eftersom jag inte stryker.

Häromveckan kändes det som om jag hade cyklat på en herrcykel och ramlat ner på stången. Aha, foglossning. (Finns det något äckligare ord i svenska språket?! Jag har svårt att komma på något. Det låter som om man är ett sönderskramlande skelett.) Nåväl, det var väl på tiden att den kom också. Det positiva med foglossning är att det visar att kroppen i alla fall förbereder sig, den förstår att något snart är på gång. Men nej, det gick snart över och min barnmorska kom med den kvalificerade gissningen att det kanske kunde ha med trädgårdsarbete att göra... Aha. Visst, dum som jag är hade jag ägnat mig åt såväl trädbeskärning som maskrosuppgrävning ett par dagar innan. Allt flängande på stegen var jag dock förbjuden av älskling att ägna mig åt.

Den lilla värken jag hade har som sagt gått över igen nu i alla fall. Och den har inte återkommit trots att jag ägnat mig åt dödssynder som att sitta med benen såväl i kors som i skräddarställning och bara brett skrevande. Att försöka lära gammal crrly sitta som en dam är helt kört! Värken har heller inte återkommit trots att jag i helgen dessutom utförde grenen "step up på stol med bok som tyngd". Ja, jag var tvungen att sortera in en massa böcker i bokhyllan. Allra överst, under taket, skulle de kilas in. Jag tog en bok, klev upp på stolen med ett stort kliv, satte in boken, klev ner igen, tog nästa bok, klev upp... Och så där höll jag på ett tag. Tills jag kom på att det kanske inte var jättesmart. En bok i taget?! Dessutom var det inte ens fråga om någon stol för älskling; lång och ståtlig som han är klarade han av att bara stå på golvet och sortera in böckerna, till yttermera visso höll han i flera böcker på en gång.

Nä, jag är definitivt klart rörlig fortfarande, och det är jag jätteglad över. De dagar jag inte kunde gå som folk var gräsliga och jag trodde att den tiden skulle hålla i sig tills det blev dags, vilken lättnad att det släppte!

En liten önskan vore bara att det skulle göra lite, lite ont så fort man gör något som kroppen inte riktigt gillar, istället för att värken kommer ett par dagar efteråt.

*rätar upp mig på stolen och kör ihop knäna*

Nojor II

Jag lyckades beskriva mina nuvarande nojor ganska bra i ett mejl för ett tag sen så jag tar helt enkelt och kopierar det:

Nojor, jo, de blir värre och värre... Nu handlar de faktiskt inte så mycket om förlossningen utan om tiden efteråt: kommer amningen att funka, hur gör jag annars, ev baby blues, handfallenheten (hur fasen ska jag göra med det här lilla knytet??!), att lära mig allt om sjalar, knytningar etc, och hur tusan gör man med tygblöjor (har beställt ett första litet kit), för att inte tala om vanliga blöjor etc, etc, i all oändlighet, men även "HJÄLP jag skulle ha läst barnpsykologi och barnpedagogik på universitetet!!!" och "Jag är en USEL människa, hur ska jag göra för att bli en god människa och god mor på bara några veckor innan jag förtjänar att få bli förälder???!!!"

Eeh, ja. Inser ju att jag är knäpp men det är så mycket som ställs på sin spets så här framemot slutet. Allt jag någonsin har tänkt ända sen jag själv var en liten parvel, "När jag får barn, då ska jag minsann...", det är som bortblåst!! Och det har jag ganska mycket panik över. Vart har det tagit vägen?! Det känns som om det är något Väldigt Viktigt jag har glömt men som jag måste måste måste komma ihåg, annars kommer jag inte att kunna klara av att vara förälder. Ungefär som i en dröm när man springer och springer och aldrig kommer någonstans.

Jävla kontrollbehov, jag är ju helt störd, blir så trött på mig själv.

Ja, trött på mig själv, det är jag. Alla förbannade hormonutbrott, alla känslor hit och dit, jag längtar till den gamla vanliga crrly!!!! Inte för att jag någonsin har varit lugn och behärskad eller jämn i humöret men just nu är jag ju bara en parodi på mig själv.

Vi hade svärmor här i förra veckan och då blev jag fan rädd för mig själv. Att ha någon, en person som inte är så -- eh, vad ska jag säga -- diskret, boende inpå en i flera dagar som höggravid, det rekommenderas ej... Fick så många utbrott att jag sen fick jättedåligt samvete och fick be lillan i magen om ursäkt och be henne att inte vara rädd för mamma, jag ska inte skrika åt henne [lillan alltså...], bara vara snäll, bara hon lovar att vilja komma ut...

... Ja, och sen dess har vi haft svärmor här i en vända till i ett antal dagar (!), det är ju nackdelen med att det är 40 mil emellan oss, att hon stannar så länge varje gång, och nu har det varit värre än någonsin. Ska inte ta några detaljer här, men STACKARS min älskling. Det är ett stort mysterium hur de kan vara släkt alls.

Som jag beskriver ovan, så känner jag alltså. MEN jag är ganska stolt över mig själv, för jag försöker verkligen göra något åt det! Alla mina rädslor tar jag tag i, en efter en, och betar av. Ser till att få hjälp av barnmorska och läkare på specialistmödravården, ska dessutom också gå till psykolog där för att se om hon kan hjälpa mig. Just nu känns det faktiskt inte som om det kommer att behövas (!!) men det kan väl vara bra att gå dit en gång och prata lite och se vad hon säger, om jag är ett hopplöst fall?! Det känner jag mig inte som i alla fall, och det är ju ett fantastiskt framsteg, bara det.

Barnmorskan på specialistmödravården verkade tycka att jag grubblar lite väl mycket när jag berättade om alla mina barndomstankar som är som bortblåsta; hon trodde att det kunde vara meningen. Att jag faktiskt borde ha utvecklats efter det, och då går man ju vidare. Jag har aldrig sett det så, men visst, det låter ju klokt. Annars har jag faktiskt utvecklats förvånansvärt lite sen jag var liten, har jag ofta tänkt på; sådan jag var när jag var i elva-tolv-trettonårsåldern är jag till väldigt, väldigt stora delar idag också. Tänker på samma sätt, resonerar likadant, prioriterar ungefär samma saker, gillar samma grejer och samma slags människor etc, etc. (Om det sen är på gott eller ont kan ju diskuteras!)

När jag med läkaren tog upp mina farhågor för att behöva slåss för min rätt att få behandling mot min GBS när jag kommer in till förlossningen suckade han djupt och undrade varför min barnmorska, och många andra, inte läser på intranätet. Han har skrivit ett PM om just GBS och vad som gäller där. GBS betyder Grupp B-streptokocker, och det har 20--30 procent av alla kvinnor. Det kan döda barnet i magen (men risken är störst vid förlossningen) och göra modern sjuk, men ingen allmän odling görs på gravida i Sverige, i motsats till många andra länder. Jag fick reda på att jag hade det av en slump, och eftersom min barnmorska inte ville säga vad det innebar utan bara sa att "det behandlas inte i Skåne" så var jag ju tvungen att googla...

Mindre kul läsning, även om jag försökte hålla mig ganska strikt till läkarsajter. Sen har jag stridit med min barnmorska, men hon har vidhållit att det inte behövs någon behandling. Jag har fått uppfattningen att man på en del håll i Sverige tycker att "lite svinn får man räkna med" men jag kan ju inte bara gå hem och göra ett nytt barn om det här dör... Jag förstår att man inte gärna skriver ut penicillin i onödan men finns det några onödor när man är gravid? Jag tycker inte det.

Alltså har jag tjafsat med barnmorskan, som inte har känts helt uppdaterad om detta ämne, och oroat mig som fan för att inte få penicillin när jag kommer in till förlossningen. Läkaren lugnade mig, så klart ska jag få behandling! Minst en gång, många hinner få två injektioner under förlossningsarbetet, allt för att inte barnet ska insjukna. Vilken oerhörd lättnad!!! Läkaren sa att de ska ordna så att det skickas ut papper till alla mvc, så att även de datorovana barnmorskorna ska kunna läsa och ta till sig vad som gäller och inte skrämma upp gravida i onödan...

Ja, så där håller jag på. Tar itu med den ena rädslan efter den andra. Bokar tid hos kloka människor att tala med. Och läser och lär, givetvis. Läser utvalda böcker, diskuterar på nätet. Det är mitt lilla, säkert lite patetiska, sätt att behålla en viss liten del av kontrollen och även förbereda mig.

Nojor I

Hittills har jag skrivit av mig om graviditeten på andra ställen, men nu tänkte jag ösa ur mig lite här också.

Jag har i hela mitt liv, så länge jag kan minnas i alla fall, haft en gräslig förlossningsskräck. Varför är det bara de med fruktansvärda trauman som tvunget måste dela med sig av dem till en helt oskyldig omgivning?!

Jag har hållit på att svimma två gånger i mitt liv:
1. En kompis som jag pendlade till jobbet med ett tag berättade på tåget, när vi hade ståplats, om sin senaste förlossning. Det svartnade för mina ögon och snurrade till så att jag vinglade.
2. Jag såg på den brittiska dokumentären om livet före födseln, den tvådelade som visades för inte så längesen, och plötsligt blev det förlossningsscener. Jag var oförberedd på närbilderna. Det var tur att jag låg ner, för nu svartnade det för ögonen igen, jag drabbades av ett plötsligt illamående och bara grät och grät. Plötsligt blev det så verkligt; jag ska också genomgå det där snart!!

Som sagt, man hör bara om de jobbiga, utdragna förlossningarna, gärna de som avslutas med snitt, klipp, tång och/eller sugklocka. Värkar i flera dygn utan att något mer händer, utlovade bedövningar som aldrig sätts, panikattacker som bara gör smärtan värre etc, etc, etc. Och går man då runt med badbollsmage är det något hos kvinnorna med dessa trauman bakom sig som triggas igång. Man hinner bara se något glimta till i deras ögon, sen är det kört. Då forsar det ur dem, och man hinner inte värja sig och ta skydd. "Titta, en gravid, henne måste jag berätta för! Hon ska minsann få veta hur det är, vad hon har framför sig!"

Varför?! Blir något bättre av det? Hoppas de att jag liksom nu ska ångra mig på vägen, tänka igenom vad tusan jag egentligen har gjort och så... ja, vadå? Det finns ju ingen utväg nu, ungen ska ju ut! Så man sitter fast i en fälla, hjälplöst lyssnande på alla dessa desperata kvinnor som liksom klamrar sig fast vid en. Man kommer inte undan.

Men jovisst. Man kan alltid skylla på hormonerna. Har de inte kommit så långt i sina berättelser och man hör vartåt det barkar så kan man faktiskt avbryta dem och säga att man inte tänker lyssna, man får till och med vara ganska otrevlig. Man är överkänslig som det är när man är gravid, så varför ska man behöva stå och lyssna på detta?! De får väl gå till någon professionell att tala med om de inte har kommit över det, så är det bara, eller åtminstone välja sina offer på ett något annorlunda vis.

Jag har vidtagit en mängd olika åtgärder för att komma tillrätta med den värsta förlossningsskräcken. Jag samlar på positiva förlossningshistorier -- för de finns där! De drunknar bara i mängden av alla som ropar högst, de som har haft det jobbigast och på något vis söker övertrumfa varandra i det. Dessutom verkar det tyvärr vara lite tabu att vara nöjd med sin förlossning. Det lär till och med finnas de kvinnor som kan jämföra sin förlossning med en otroligt stark orgasm, men det är nästan förbjudet att tala om. Det är så oerhört provocerande.

Vad har jag mer gjort då? Jag har gått på pilates för gravida, lärt mig att stärka bäckenbotten och att bära barnet med musklerna istället för skelettet för att minska skaderisken. Jag (vi) har gått profylaxkurs. Otroligt nyttigt, känns ovärderligt. Lärt oss inte bara att andas utan fått en mängd praktisk information och verktyg. Älskling har fått en låång lista över uppgifter han ska utföra under förlossningen för att coacha mig på bästa sätt, och vi har skrivit upp och diskuterat målbilder etc. Förberett oss som värsta elitidrottsmännen! :)

Jag har gått vattengympa för gravida, med fokus på förlossningen, ledd av barnmorskor. Alldeles fantastiskt. Först lite gympa i varmt skönt vatten, sen ett långt avslappningspass där vi flyter runt i bassängen och lyssnar på positiva affirmationer och visualiserar en förlossning som går jättesmidigt. Andning, andning, andning här också. Vi har där fått en avslappningsskiva som man kan öva med hemma.

Jag har läst. Köpt böcker för ett antal tusen och bara slukat. Man kan liksom inte vara nog beredd... Böcker om att vara gravid, om känslor, om hormoner, om skumma symtom, om hur en förlossning kan gå till. Nästa steg ska bli att läsa in mig dels på avvikelser som kejsarsnitt, dels om livet efteråt. Amningen, föräldraskapet etc. (Detta inlägg blir så långt så jag ska skriva mer om nojorna inför allt detta i nästa inlägg.)

Jag läser på nätet också, förstås. Umgås där nästan dygnet runt med likasinnade och med mina motsatser, med dem som är kolugna och med dem som är närmast hysteriska, med dem som har liknande erfarenheter, med dem som inte alls delar det med mig, med nybörjarna i "bli med barn-karusellen", med guruerna. Jämför symtom och magbilder, peppar varann och nojar ihop. Det låter hur löjligt som helst men är faktiskt kul och intressant -- och/men ofta upprörande (man stöter ju på idioter överallt...). Och inte minst skriver man av sig och får stöd, skratt och många nya funderingar. Man lär sig många nya ord (karpaltunnelsyndrom) och man får nya insikter (Blöjor är ett helt universum! Nappflaskor är en vetenskap!).

Vi går föräldrakurs hos barnmorskan. Min gamla pensionsmässiga barnmorska som inte känns helt up-to-date, och på grund av vilken jag dessutom läser en hel del på exempelvis läkarsajter. Hmmm, det hon säger verkar inte stämma helt med de senaste rönen... Men föräldrakursen är bra. Vi känner oss väldigt pålästa i jämförelse med de andra men ställer inte färre dumma frågor för det...


Det viktigaste jag kan lära mig är dock att släppa taget. Let go. Förlossningen blir som den blir, bäse kommer ut när hon känner att hon är klar, det är inte mycket jag kan styra, det går inte att regissera förloppet. Tvärtom måste man vara öppen för så många olika utgångar av förlossningen som möjligt, och man ska dessutom inte se den som något slutmål; det är nu allting börjar.


[Forts följer]

Vill ha!!!

Den här boken måste jag köpa.



-------

Edit:

monaihallen: Det här är ju läskigt. Jag hade inte sett din kommentar här! Såg den när jag just hade postat detta. Sammanträffande!

crrly är publicerad

Som så ofta, särskilt på fredagar, har jag skrattat mig matt och tårögd åt Avigsidan. Kanske man borde slopa korr överallt, för det goda skrattets skull?!

Jag brukar skicka in en del dit ibland, men då har det varit under ett annat nick. Nu tyckte jag att det var på tiden att crrly kunde få vara med, så under den 26 mars finns mitt bidrag. Det roligaste var dock i mitt tycke det om Sara som tjänar 74 kronor i timmen...

Cooool barnklädeslänk

Hittade en fin blogg om/med med häftiga barnkläder.

Spahelg

Blir som sagt vansinnig på vårt pissiga Internet men lyckas förhoppningsvis slänga in åtminstone ett par bilder från vår ljuvliga spahelg. Ljuvlig bortsett från att jag som vanligt får hjärtinfarkt av svärmor ... som är här nu igen i alldeles för många dagar. Hon är verkligen ... speciell. Och man är ganska överkänslig som gravid.

Jaja.



Total avkoppling: havsutsikt, öl och en suverän bok.


Utsikten från vårt fönster.


Det kanske kommer mer senare, men "Orsa kompani lovar ingenting bestämt", som mormor brukar säga.

Lindorna utmanar

Jag har också blivit utmanad, ni vet den där grejen där man ska lista fem eller sex underliga saker om sig själv och sen skicka vidare till fem eller sex andra som uppmanas göra samma sak... Ett litet sammanträffande är att det råkar vara två Lindor som har utmanat mig: Brazilian Linda och Krumelur.

Men... vad tusan skriver man om man vareviga dag gör ett ganska stort antal saker som omgivningen finner anmärkningsvärda, konstiga, galna, skumma, idiotiska, knasiga, roliga, jävligt dumma eller åtminstone helt klart värda att kommentera och ofta kritisera? Man kunde ju tro att jag därmed har en outsinlig källa av skojiga saker att ösa ur... men så är icke fallet. Nej, istället är det faktiskt så att jag har blivit så van vid detta att jag inte ens lägger märke till att jag väcker uppmärksamhet med mitt beteende. Så hur ska jag kunna skriva ner vad jag gör när det är så naturligt för mig?!

Klyschornas klyscha: Jag är så annorlunda. Ja, men... Det är så. På gott och ont givetvis; ibland gör jag saker på tvärs för att jävlas eller utmana eller för att det är så satans kul, men ofta ger det mig bara ett hål i hjärtat och jag känner mig ensammast i världen. Jag anpassar mig ofta som en liten galning, tiger och ler eller går därifrån för att inte avslöjas som värsta ufot (det borde heta utomjordingen; hur kan man jämföra sig med ett rymdskepp?). Otillräcklig, missförstådd, jävligt udda och knepig... mycket vänds inåt och gnager och tär. För innerst inne vill nog alla hitta någon som åtminstone tänker lite, lite grann som en själv. Och det har jag aldrig lyckats med, trots ganska idogt försökande i närmare 30 år eller så.

Titta, vad djupt det blev genast. Ska man anta en sån här utmaning måste man ju vara spontan och skriva lite spralligt chica, lagom knasiga saker... men det blir så totalt uddlöst om jag själv sitter och försöker gissa vad folk (det vill säga ni, kära läsare) skulle kunna tycka var lite lagom galet och skojigt. Lite knasigt men inte för urspårat. (För tydligen bryr jag mig någonstans om vad läsaren tycker, usch, vad tråkigt. Ja, men jag vill ju inte att ni ska undra vad i helskotta jag nämner en sådan grej för, jag vill inte att ni ska tänka "gäsp, så gör väl alla" om jag nu gör mig besväret att klura ut fem eller sex saker!)

Reflexion: Det ironiska i sammanhanget är att jag är otroligt spontan när jag skriver detta, fingrarna ramlar på och jag vet inte alls var jag kommer att hamna. Så blir det oftast när jag skriver i bloggen.

När jag fick utmaningen första gången häromdagen kom jag snabbt fram till att detta skulle bli omöjligt för mig att svara på. Okej. Ska de som känner mig av mina läsare få komma med förslag då? Nää, ingen bra idé. För det första är det inte så många av dem som känner mig som läser min blogg, för det andra är folk lite i allmänhet relativt slöa på att kommentera och för det tredje: Varför skulle någon orka fundera ut något sådant?

Nästa idé var att fråga honom som känner mig bäst av alla i hela världen: min man. Han är ändå den som har sett mig i ojämförligt flest situationer och han säger alltid vad han tycker om mitt beteende, oavsett om det är kul, smart eller oerhört dumt. Men vet ni vad han sa? Jo, att jag kan konsten att slicka en tallrik så ren att den ser oanvänd ut, och att han alltid har fascinerats av det.

Eh. Jahaja. Tack för den. Det är ju sant förvisso, men...? På något sätt inbillar man sig att ens själs älskade och livskamrat ska kunna komma med något mer... spirituellt? Slicka tallrikar! Men ja, det är sant att jag gör det och det kan jag erkänna utan att vare sig tro att någon ska tycka att det är hejdlöst kul eller ens lyfta på ögonbrynet. Det började väl som något slags protest -- så får man ju absolut inte göra! -- men hade med att göra att jag älskar såser och avskyr när jag inte får upp allt på tallriken. Jag brukar oftast äta med gaffel och -- sked, bara därför. Frustrationen kan bli oerhörd när jag märker att jag inte får upp all sås tillräckligt fort -- coh då slickar jag. Inte sällan med barn närvarande, utan att jag tänker på det. Till dessa barns oerhörda förtjusning, förstås. Mamma försökte givetvis tillrättavisa mig när jag var yngre men då log jag bara mitt allra charmigaste leende, la huvudet på sned och sa ljuvt: "Men mamma, du får skylla dig själv när du lagar så god sås!" Det oerhörda, och roliga, var att det funkade, och sen dess har hon bara suckat lite och roat skakat på huvudet.

Men ja, det är tyvärr, måste jag tillstå, det enda jag har att komma med. Bekännelsen att jag (fortfarande) slickar tallrikar. Patetiskt, eller hur. Särskilt efter detta djupa inlägg! :) Hmmmm, jag ska kanske försöka fundera vidare. Vi får se om jag återkommer.

-----

Och eftersom jag inte ens klarade av den enkla (?) utmaningen så försöker jag heller inte föra den vidare till någon speciell, men anta den du som vill och inte redan har gjort det, för all del!

Dagens skörd

Vår knasiga storkisse har nu i flera år envisats med att hämta pinnar åt oss hela tiden så fort hon är ute. Dem lägger hon oftast på trappan och så jamar hon som en marskatt, vilken tid på året det än är, och har liksom drogade ögon. Har vi öppna dörrar kommer hon in med dem. Jättefina presenter, men jag fick övertala darling att låta dessa ligga kvar ett tag så att jag hann fota dem; annars slänger han dem så fort hon inte ser.

Det roligaste var när älskling byggde trädäcket på bilden, då kom katt med nya pinnar hela tiden, extra ivrig, som ville hon bidra med lite byggmaterial... Ett bevis på kärlek ser vi det som i alla fall.

Paranoia, paranoia, everybody's comin' to get me...

Varför sa min kollega (ja, just hon!) igår: "Min man är alltid med på alla mina infall och utfall när det gäller att åka och titta på hus och så!"

Heh. Klart man reagerar! ;)






Rubriken kommer från den genialiska låten Flagpole Sitta med Harvey Danger från 1998, den går att lyssna på och se här (Tryck på "Click here to Watch the Video".) Den jäkligt roliga texten finns t ex här. Förresten har jag nog tjatat om den förut, men det kan den vara värd.

crrly is back

En ganska ofrivillig bloggpaus, detta, måste jag säga... Är ju lite livegen under bajsinternetleverantören från helvetet, gah, och då funkar det som det vill, det vill säga oftast inte alls. Svårt att uppdatera bloggen hemifrån då. Det händer en hel del på jobbet också, ska skriva mer om det senare... så där kan jag inte blogga heller. Typiskt, för jag skulle ju behöva skicka inlägg på inlägg för att blogga iväg mitt förra inlägg litegrann, innan mina kolleger hittar mig! ;)

Här i södern har våren kommit, känns det som. Så underbart! Häromdagen var jag dessutom ledig, så då kunde jag, mittemellan utövande av speciell sport anpassad för gravida och läkarbesök njuta av sol och promenad vid stranden. Men det bästa den dagen var ändå att glida genom den stora staden i bil med nervevad ruta och musik på högt... Ett något oväntat musikval dock, det var det som var så kul! "The birth of the gammaldans" med Povel Ramel, en ganska halsbrytande musikblandning mellan en relativt högstämd inledning och sen rena tramset, som dock om man lyssnar noga, säkert innehåller en riktig handling, men den låter typ så här:

Tuttilurionlej å tuttiluskanemej, pulim, pulim, fila bort i hej, fullirackan pling, sputt i buskan long, å fallirallan lej o fullilurion dej, titta attan på dattan, pussimalion dong, tut i limpan, fulleruttan, tjolamente, snippelipelippelorum, snoppeloppelong, tockeding och tockedong...

Tilltalar verkligen mitt sine för humor, både låten i sig och situationen!

Häromdagens citat

Ofta parfymdoftande kollega: "Förresten, du som håller på mycket med datorn och så, har inte du nån sån där blogg?"
crrly: "Ehh, nää."
Kollega: ... "Nähä."



Precis som om jag hade talat om det för dig!

Cool länk

När man ser det här förstår man varför man hela tiden blir så mätt... Var ska magsäcken få plats, liksom?


För övrigt säger jag hela tiden matsäcken om magsäcken. Inte helt fel ändå, kanske.

Ny syn på tillvaron

Var ganska förbannad igår på att vi måste ta ut semester för den dagen vi var insnöade, jag har inga semesterdagar kvar. Vad tyckte de att vi skulle ha gjort, chartrat en helikopter? Men så på vägen hem lyssnade jag på P1 som vanligt och de spelade Evert Taube:


så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!


Perspektiv, liksom.



Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,

Nej...

så kläm nu i med en verkligt sju-sjungande vals!

Ja!

*tar i som fan, mycket gladare:*

Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.



(Snart slipper jag ju ändå det här stället!)

Järntrust

Jag har 109 i Hb. Eller "åtti-nånting". Medelvärde (påhittat?) 98. Det var i alla fall var min barnmorska kom fram till igår. Argh. Inte konstigt att jag har varit så himla trött på sistone. Men det har inte med veganeriet att göra. Vill jag gärna tro i alla fall. I vanliga fall har jag ju ett bra järnvärde. Nej, det har med mitt förbannade illamående att göra, och okej då, att jag i och med det inte har fått i mig min Blutsaft eller Blodt+, flytande är superäckligt, och jag spyr vid bara tanken på att svälja tabletter gjorda på djurblod. (Konstig mening, skulle jag sätta punkt där?) Dessutom har jag ända sedan mitt illamående började haft fruktansvärt svårt för nästan alla grönsaker och rotfrukter. :-/ Lägligt va. Nu jävlar måste jag äta spenat vareviga dag. Kan man köpa grönkål så här års? Det är gott att steka, med t ex lite purjo och goda kryddor (för att fylla piroger med eller bara göra en pastasås på, eller så).

Far min kunde såklart inte låta bli att fälla en riktig gubbskämtskommentar: "Ja, nu får du ta dig ett järn!" Höhö.

Och jodå, jag äter torkade aprikoser på gröten varje morgon, och jag lagar mat (nä, älskling menar jag ju) i järngryta... Med mycket persilja. Måste få tag i något annat järnpreparat nu bara. Lyckades hitta vegetabiliska järntabletter i hälsokosten förra veckan, hurra, jippi, men när jag ser närmare på burken ser jag att det står att varje tablett bara innehåller 20 mg. Och min barnmorska rekommenderar mig att ta 200--300 mg/dag. Tjo och hej. 10--15 järntabletter per dag... plus alla andra jag tar! Varav en del ska tas före maten, vissa till maten, somliga efter maten, en del på kvällen, andra på morgonen, vissa passar inte alls ihop med andra etc, etc, etc. Ett heltidsjobb bara detta att hålla reda på allt sånt.

Åkte inom (som man säger på skånska!) apoteket igår kväll på väg hem från jobbet för att få tag i Duroferon, som enligt en opålitlig källa på nätet lär vara vegetabilisk. Frågade för säkerhets skull personalen, men det skulle jag inte ha gjort. De visste inte alls, och det var tydligen extremt pinsamt och jobbigt. Otrevliga som tusan blev de, och försökte istället lura på mig Hemofer. Nehej, den gick jag inte på. For därifrån med bara Folacin, som jag inte har tagit på ett tag (aja baja) för att jag inte hittar mina recept. Har fortfarande inte hittat dessa, men Folacinet fanns receptfritt så jag offrade 46 spänn. Och så ska jag ringa Astrazeneca senare, måste komma ihåg det.

Nå, jag gjorde ju en glukosbelastning också. Nervös, för jag har vräkt i mig choklad varenda dag i flera veckor nu. Det är en drog, och jag begriper inte hur jag ska kunna sluta med det. Det är så typiskt, före graviditeten hade jag minsann i stort sett vant mig av vid socker, och nu äter jag mer än någonsin. Jag kommer att få en sexkilosbäse, minst. Men jag fick fina värden! Hurra, hade jag aldrig trott. Ska dock ändå skärpa mig på den fronten. Och säga åt mamma att hon aldrig mer får komma förbi med en chokladkartong på en gånger en halv meter (!)...

Mjölkreflexion

På jobbet har vi en liten låda med små mjölktetror från Arla. På lådan står mellanmjölk på svenska, kevytmaito på finska, semi skimmed milk på engelska -- och lettmælk på danska.

Undrar varför.

Bokreafynd!

Redan igår fick jag hem min försändelse med bokreaböcker jag hade beställt via nätet! Tjohoooo!

Vilka fantastiska titlar... Fattar inte att jag kunde slita mig och gå till jobbet idag...!

De här böckerna säger nog en hel del om mig och mina intressen och mitt liv, just nu:


JUUL, JESPER: HÄR ÄR JAG! VEM ÄR DU? : OM NÄRVARO, RESPEKT OCH GRÄNSER MELLAN VUXNA OCH BARN (Juul är en guru vad gäller just samspel mellan vuxna och barn i familjer. Här kan man läsa ett exempel på hans resonemang.)

HEANEY, MARIE: ÖVER DE NIO VÅGORNA : IRLÄNDSKA LEGENDER (Den var billig! Och det kan ju vara kul med legender.)

ALLENDE, ISABEL: LANDET I MITT HJÄRTA (Isabel Allende är min favoritförfattare!)

LARSSON, STIEG: FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN (ÅÅÅååååååååååhhh. Ska blogga lite om del 1 i denna trilogi snart, "Män som hatar kvinnor"... Fastnade totalt i den. Och den här, del 2, lär inte vara sämre precis, har jag hört...)

COUSINS, LUCY: KOM OCH LEK, MOLLY! (Till bäse.)

VOLTAIRE, RENÉE: EN BULLE I UGNEN : RENÉE VOLTAIRES MAT FÖR GRAVIDA, MAMMOR, PAPPOR OCH BARN (Sååå vacker bok med recept som ser oemotståndligt läckra ut, verkar fantastisk.)

NILSSON, PER: KORPENS SÅNG (Mmmm, ännu en författare som skriver jättebra böcker.)

ALLENDE, ISABEL: PYGMÉERNAS SKOG (Hon är bäst, ba.)

SYMONS, JANE: ATT FÅ BARN : DEN NAKNA SANNINGEN (Tittade en del i den igår. Väldigt rolig, faktiskt! Snygg layoutmässigt med 50-talsdesign, dock är texten betydligt nyare. Har inte läst i den så noga men jag älskar de roliga bilderna. Tänk Jan Stenmark! Typiska 50-talsbilder med alldeles absurda bildtexter och repliker!)

PROULX, ANNIE: BROKEBACK MOUNTAIN : OCH ANDRA BEÄTTELSER FRÅN VIDDERNA (Har den på engelska också men finns Proulx på svenska måste man ju passa på!)

JÄNDEL, RICHARD: MEDVETEN MAT (Suverän bok om att äta medvetet för miljö och hälsa. Bl a vegetarisk näringslära och massor av goda recept.)

JOHANSSON: DJUREN I MÄNNISKANS KLOR (Filosofer och andra forskare med olika infallsvinklar skriver vad som ser ut som små debattartiklar.)

BRORSSON-ALMINGER: VEGETARISK JULMAT (Söt liten bok med många goda recept, vacker presentbok med små visdomsord i dessutom.)

BLAKE, QUENTIN: KURRAGÖMMA MED KAKADUOR (Till bäbisen.)

BRENCKERT, EVA: ÄNTLIGEN ADOPTIVFÖRÄLDER (Till framtiden...)

KJÖRLING, LENNART: LULA : BRASILIEN - HOPPET OCH RÄDSLAN (Brasil!!!!)

NILSSON, ULRIKA: BRUM PLING HALLÅ! (Till bäse.)


Vad har du köpt?

Ur Mini-crrlys garderob!

Lycka är att göra ett sånt fynd som jag gjorde idag!

Jag har varit så avundsjuk på dem vars föräldrar har sparat saker, kläder och lakan etc från när de var små. Tänk bara alla coola retroplagg från 70-talet, allt brunt och orange man hade! :) Min mamma har alltid slängt alla sina egna kläder, under min uppväxt var jag så irriterad på att inte få ärva några häftiga 60-talskläder, utom något enstaka plagg vi hade i utklädningslådan.

Pratade med mamma i telefon häromdagen och beklagade mig. Men hon trodde inte att allt var kastat, hon sa att jag fick åka till pappa och rota i hans förråd, ett gammalt oisolerat uthus. Då såddes ett frö till ett minne i min hjärna... Ett vagt, mycket vagt minne av att vi har gjort just det... Gått igenom pappas förråd och fått kasta en massa leksaker som var musätna och med musbon och små lortar i. Men... slängde vi verkligen allt...? Fanns det inte ett och annat plagg kvar som vi har sparat? Var kunde de finnas i så fall?

Igår rusade jag ut i garaget och letade. Nej, ingenting där.

Idag var det så dags för projektet Ta oss in i trädgårdsförrådet. Lite skottning så klarade vi det. Och där! Vilken skattkammare! En massa kartonger, visserligen ganska fuktiga men dock! Det stod saker som "Sparade barnkläder", "Leksaker" och "Dynga" på. Dyngan förtjänar en utvikning. Den kartongen har åkt med sen flyttarna på 70-talet. Mina föräldrar har kallat allt de inte riktigt vet vad de ska kalla just för "dynga", i alla möjliga sammanhang. I en flytt hade de hjälp av en flyttfirma. Flyttgubbarna visade stor förvåning över att få kånka på flera kartonger med -- dynga...! I detta fall visade sig "dynga" helt enkelt bestå av en massa gosedjur. Misse och Moje, både som handdockor och som vanliga dockor, bland annat. Drutten & Krokodilens efterträdare, kommer ni ihåg dem? :) Just nu ligger Misse i tvättmaskinen tillsammans med ett gäng andra i en 30-gradig mörktvätt, hon luktar allt lite fukt. Får se hur det går för Moje, Snobben och alla de andra, som har varit lite mer vita, att tvättas.

Kläderna då? Jo! En fyndlåda, en veritabel skattkista, verkligen! Och det roliga är att trots att mamma har typ världens sämsta minne så nog tusan kom hon ihåg samtliga dessa plagg när jag ringde och berättade! Inte bara kom hon ihåg hur de såg ut utan även vem som hade gjort dem (oftast hon själv men ibland mormor, farmor eller någon väninna till henne) och vem/vilka av oss syskon som hade haft dem. Jo för på den gamla goda tiden hade man ofta unisexkläder, det ni. (Nå, som ni ska få se så hade jag dock en hel del klänningar, tydligen.) Extra kul att hon kom ihåg dem eftersom de flesta är så små att jag rimligen inte kan ha haft dem i många veckor. Det måste ha tagit betydligt längre tid att göra dem!

När jag packade upp kartongen med påsarna i, jag hade senast jag såg dessa kläder varit förutseende nog att lägga dem i kassar innan jag stoppade dem i lådan, så forsade tårarna. Hormoner...! Men kläderna är verkligen ljuvliga, och så små...! I och för sig var jag ju mini också, inte mer än 47 cm och vägde bara drygt 2 kilo.

Jag hade aldrig på allvar vågat tro att vi någonsin skulle få användning av dessa kläder. Det måste vara därför jag helt enkelt hade förträngt deras existens, för det kan inte vara mer än ett och ett halvt år sen vi hämtade hem dem från pappa. Här är de:



Uppifrån, fr v: orange! Overall, set med hjälmmössa,
klänning och underbyxor. Något slags skärp. Och en
toppluva?!
Uppe t h: gult! Åkpåse och ett par klänningar, den
nedre med fransar runtom hela ryggen.
Mittenraden t v: brunt! Överst något slags förklädes-
klänning, sen en yttepytteväst, en västklänning,
en tja, vad kallar man det? Något slags sparkdräkt?
Därpå en exakt likadan pyttig väst, och lika liten.
Är det dockkläder, tro?
Mittenraden t h: rött och blått! Västklänning
(samma mönster som den bruna), skjorta, miniliten
väst (har nog bror haft) och så ett förkläde (som
egentligen snarast är orange och rosa i olika
konstellationer).
Längst ner t v: blått! Sammetsklänning som farmor
har köpt, klänning med ränder och klänning med
påsydda blommor.
Längst ner i mitten: grönt och brunt! En klänning
och en hängselklänning.
Länst ner t h: vitt! En sjömansklänning sedd bakifrån,
en klänning med ärmar som änglavingar och två
hjälmmössor till.

Helgen

Här har det mest sett ut så här...



Skönt!

Vi är fortfarande så gott som insnöade. I fredags kom vi iväg till jobbet i alla fall, men det var jättejobbigt att sitta på helspänn i över en timme, hade tårar i ögonen av rädsla faktiskt och jag brukar inte vara så rädd för att köra. Usch för snö och usch för idiotlångtradarchaufförer och andra som inte tar hänsyn till vägförhållandena!



Uppdatering:
Jag var väl lite väl elak mot älskling, kom jag på. Även om bilden ovan togs när klockan var närmare ett på dagen! Han var faktiskt uppe halva natten och satte fast mosaik på fönstret i bastun, ett av alla småjobb som klantverkarna lämnade åt oss eller åt sitt öde när de renoverade vårt badrum sommaren 2005. Det blev så fint! Och matchar golvet i duschen + att vi har samma mosaik på väggen i badrummet lite här och var.


Inifrån bastun...



... och utifrån.

Insnöade

Som vanligt med Skåne så kom all vinterns snö på ett enda dygn, och som vanligt blir det Kaos.

Igår eftermiddag körde jag tidigare hem från jobbet då jag hade hört vad som väntade. Både dit- och hemresan var ganska otäcka, med bilar som låg upp och ner lite här och var, men efter några år i Skånevinterns trafik blir man ganska härdad. Älskling skulle ha flugit utomlands på kvällen men hade först tänkt komma hem mellan jobbet och resan, men som tur var hade han packad väska med sig till jobbet för det var ju bara inte att tänka på att åka hem då...

Det tog över en timme för mig att komma hem, till stora delar gick det i 20--30 kilometer i timmen på motorvägen, och då ringde jag älskling och sa att han skulle räkna med minst en timme till flyget, att jämföra med 15--20 minuter i vanliga fall.

Han lovade att ringa när han var på flygplatsen, och det gjorde han. Bara det att flyget var inställt. Istället hade han en flight inbokad kl 6 på morgonen nästa dag (idag), men hotellen på flygplatsen var fulla så han visste inte hur han skulle göra. Så frustrerande!!! Jag bara kände för att ge mig ut och hämta hem honom men det gick ju inte.

Till slut beslutade han sig för att köra hem, jag sa åt honom att ta det lugnt och räkna med minst två timmar. Och det var vad det tog, cirka två timmar, mot en halvtimme annars. Han hade aldrig sett något liknande. Det låg lastbilar och långtradare huller om buller överallt, säkert 25 stycken på en kort sträcka. Det stora problemet är ju inte själva snön utan blåsten som gör en massa stora vallar överallt som man måste ta sats och lägga i väldigt låg växel för att komma igenom. Ja, plus att somliga inte riktigt har fattat att man ska anpassa farten efter rådande förhållanden, som vanligt...

Han kom hem i alla fall, sov hemma några timmar men gick upp klockan 03.50 för att åka till flyget igen. Jag sov dåligt när han stressade runt, och dessutom blev jag hungrig så jag gick upp med honom och ställde mig i köket och bredde några mackor. Han lyckades öppna ytterdörren och ta sig ut, dessutom pulsa sig fram till förrådsdörren och öppna den för att ta fram snöskovel, kvast och skyffel. Så var han söt nog att skotta fram även min bil och sen var han redo att köra. Puss och hej då och kör jätteförsiktigt nu, sen stod jag i köket och åt mina mackor.

På väg i säng igen kastade jag en blick på katterna i hallen. Varför stod de och glodde ut genom fönstret? Jag öppnade ytterdörren och kikade ut. Där stod älsklings bil med lysena på! Vad hade hänt? Han klev ur bilen och förklarade med skratt i rösten att han bara hade kommit några meter på gatan, sen hade han kört fast och fått backa tillbaka. Inte en chans att han skulle kunna komma någonvart.

Så det blev en dag hemma. Till min besvikelse hade en hel del folk ändå lyckats ta sig till mitt jobb, det beror ju helt på var man bor, vilka vägar man måste ta och hur det ser ut, men jag känner att de sviker mig medan jag sviker mitt jobb. "Vad mysigt!" sa min chef när hon fick höra att vi var hemma båda två, men älskling har lyckats jobba ändå med dator och telefon, så honom har jag inte fått mycket kontakt med idag, istället har det känts ganska meningslöst; jag har mest sovit och läst.

En promenad mitt på dagen hann vi dock med, vi pulsade runt, och då såg vi att cykelvägarna minsann både är plogade och saltade! Vad är det för prioritering?! Vår gata brukar aldrig plogas, och den är inte röjd nu heller. Istället får man vänta tills grannarna med sina suv:ar har kört fram och tillbaka och plattat till snön tillräckligt många gånger. Dessutom bor vi på helt fel sida vägen, alla vallar har blåst upp på vår tomt och runt den medan grannarna på andra sidan gatan knappt har någon snö på sin tomt alls! Utanför vårt hus ligger snön lårhög!

Det har snöat hela dagen och kvällen också, så det är ju inte mindre snö nu precis. Vi har dock skottat runt våra bilar så nu kanske vi kommer ut på den lite större vägen en bit bort, som är plogad. Återstår ändå att se hur vi gör imorgon... men jag har inga semesterdagar kvar att ta ut. Antar att detta inte räknas som giltig frånvaro; jag minns än vilket tjafs det var för några år sen när det var ett giftgasutsläpp nära jobbet och allmänheten förbjöds att gå ut. Polisen spärrade av så att de som inte hade hört talas om detta och ändå begett sig till jobbet inte kom fram utan fick vända. De i ledningen hade dock lyckats ta sig förbi genom att köra in på smågator och tyckte att alla vi andra var riktigt mesiga som inte hade riskerat liv och lem för att komma till jobbet: "Det var ju bara att köra runt!" Precis som om det handlar om en katt och råtta-lek med polisen! Barnsligt.

Nå, jag har ju bildbevis. Håll till godo.


Älskling har skottat men ändå fastnat.
Skrattar bara åt eländet och ger upp.
Klockan är strax över 4 på morgonen.


Snön bakom min bil är lårdjup.


På baksidan ser det ut så här.


Även grannarna är insnöade...


Här också.