Thank God it´s Friday, eller?

Vilken morgon.

Vaknade för sent, hade drömt mardrömmar, var törstig, kissnödig och kallsvettig.
In i badrummet, där darling hade satt på klassisk musik. Som tyvärr hade övergått till cirkusmusik! Inte idealiskt att vakna till. Paaapaaa-pa-pa-pa-pa, paapaa, den där can can-låten...

Skulle bara snabbt sätta på hemmadatorn innan jag åkte till jobbet för att skicka in en artikel, deadline idag. Nätet icke fungerande. Suck. Ringa supporten, var är numret? Slog i katalogen, hittade numret till växeln. Ringde. Där svarade en dam som sa, lite snorkigt: ”Då ska du ju ringa supporten!” ”Ja”, sa jag, ”jag hittade inte numret just nu.” Hon började: ”070...” ”Vänta, måste ha en penna!” sa jag medan jag kutade in i köket för att hitta en. Då bröts samtalet. Jävla batteri!! Jag högg kökstelefonen, ej bärbar. Några signaler hördes... sen en sömnig röst... ”Mmm...?” Oj, jag hade ringt fel!! I panik slängde jag bara på (förlåt, förlåt), sen kutade jag ut i vardagsrummet för att hitta telefonkatalogen igen. Kom tilbaka till samma dam, som inte lät jätteglad. ”Det sa bara klick”, sa hon. ”Ja, det bröts! Batteriet tog slut, ursäkta mig”, sa jag. ”070, blablabla”, sa hon. Tack och hej.

Slog numret. En trött och sur röst svarade med ett gossnamn. ”Erik.” Stör man, liksom?! Lät ett: som om jag ringde honom privat, två: som om jag väckte honom. Jag berättade att jag inte hade nåt internet, han ville ha min adress, fick den och undrade sen hur många lampor som lyste på modemet. Jag förklarade att jag hade slut på batteri i min bärbara och skulle vara tvungen att lämna telefonen för att gå till datorn och se efter, och försäkrade mig om att han skulle hänga kvar.

När jag kom tillbaka till telefonen i köket undrade han surt om jag inte hade nån telefon vid datorn (gissa!) och jag beklagade att det inte fanns nåt jack vid datorn och upprepade att jag inte hade batteri i den bärbara. (Är det mitt fel att telefonjacket i mitt rum inte funkar liksom? Det har det inte gjort så länge vi har bott där. Och gissa hur många gånger jag har tänkt att jag har behövt ett jack där?! Rätt, ganska ofta, ja...)

Han sa då att nätet såg ut att fungera och bad mig starta om datorn (vilket jag gjort flera gånger) och routern. Medan jag kutade tillbaka till datorn funderade jag på vad routern var för nåt nu igen men tänkte att jag nog skulle se det när jag kom fram till datorn. Nähej... det gjorde jag inte. Kom sålunda tillbaka till telefonen och var tvungen att bekänna att jag hade glömt vad routern var. Fick djuuup suck till svar.

Jag undrade hur den såg ut och han svarade att det satt tre sladdar i. Ingen bild kom upp i mitt huvud varpå jag frågade vilka färger sladdarna hade. Han reagerade som om jag hade frågat vilken färg en bordsduk kan ha. ”De kan ha vilka färger som helst!” sa han med ett hånskratt i rösten. ”Följ sladdarna från modemet så ser du!” Jag gick tillbaka, nu gråtfärdig av stress och uppgivenhet och förtvivlan och frustration. Modemet, hmmm, sladdar, jaa...? Såg förtvivlat ner på röran av sladdar. Följa dem?!

Kom tillbaka till telefonen och förklarade att det var omöjligt att följa dem. Fick reda på att routern är en bredbandsdelare men det hjälpte mig inte. Utom att jag kom ihåg att sladdarna till den går ner under huset... Han bara suckade. Jag var uppenbarligen ett hopplöst fall. Då försvann allt mitt tålamod. Så behärskat jag kunde sa jag att jag sannerligen inte är nån expert och att det var därför jag hade ringt honom och sökt hjälp men inte fått någon och att hans beteende dessutom var under all kritik. Han försökte svara men då dängde jag ner luren i bordet. Orkade inte mer utan brast ut i storbölande. Inom tio minuter måste jag åka till jobbet! Och jag ville bara skicka min lilla fjantartikel, skulle det vara för mycket begärt?!

Tog upp luren för att ringa älskling istället, men där var idioten kvar! Jag förklarade att han lika gärna kunde lägga på för att jag inte orkade prata med honom när jag inte fick hjälp utan bara blev otrevlig bemött. Sen la jag på igen. För säkerhets skull tog jag sen mobilen och ringde darling. När jag precis hade kommit fram och storsnyftande framfört halva mitt ärende tog det batteriet också slut. Tack. Grät ännu mer.

Gick in i köket igen och tog upp luren. Ingen idiot där. Hurra. Ringde älskling, upptaget så klart. Igen och igen och igen. Hallå, kunde han inte lägga på när han märkte att det bröts?! Jag gav upp och la på. Startade om datorn igen, drog ut sladdar, satte in dem igen och grejade. Det ringde. Jag var övertygad om att det var älskling, lyfte luren och sa med liten röst: ”Ja?” Det var internetkillen! Han sa att jag hade ”stuckit” innan han hade hunnit säga vilka färger det var på sladdarna (yeah, right) och så började han prata om bredbandsdelaren igen. Jag hade dock inte tålamod – eller tid! – nog att lyssna längre, för jag skulle ha kört till jobbet tio minuter tidigare för att hinna, så jag sa att jag struntade i det och fick titta på det senare igen.

Bölade igen i tio minuter och funderade på hur tusan jag skulle sätta på mascara för att den inte bara skulle rinna av mig. Och min röda näsa, what to do, what to do?

Lösningen blev att helt enkelt ta mig samman, och där var älsklings hjälp alldeles ovärderlig. Han ringde och lugnade mig, sa att jag skulle välja att vara glad istället, om jag ville kunde jag böla klart först, men sen skulle jag torka tårarna, vara glad och njuta av livet istället, det här var ingen livsviktig grej ju!

Tack, kära älskade. Så himla underbart. Svag och liten som en urvriden trasa satte jag mig i bilen, men väl där lyssnade jag på Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson: 22 katter i samma låda. Kattkåserier som är helt underbara.

Det går inte att vara olycklig en sån här dag. Det går bara inte.


Och: I detta läge kan jag nog skylla en del på hormoner...


Paaapaaa-pa-pa-pa-pa, paapaa, pa-pa-pa-pa, paa-paa...