Healingen, adoptionsbloggen

Nu har jag blivit healad av min indiska guru vid ett flertal tillfällen, såväl på plats som på distans. En massa mystiska grejer händer med min kropp: Jag har flera nätter i rad drömt mardrömmar om olika saker, något jag aldrig gör så frekvent annars. Det forsar dessutom fram en massa berättelser, fragment av historier, mängder av känsloströmningar och personporträtt om nätterna, vilket leder till att jag går upp halvt i sömnen, rafsar rätt på en penna och skriver kryptiska meddelanden till mig själv på lappar -- meddelanden som jag dagen efter naturligtvis helt har glömt bort meningen med. Ett par exempel på titlar (?) på berättelser som har vällt fram är "Från Borås till Eskilstuna" (skratta inte -- jag kommer ihåg att det var en oerhört rafflande historia) och "Hon som blev lämnad kvar" (som jag dessvärre [?] inte minns något av alls -- mer än att det naturligtvis också var en helt genialisk och oerhört fängslande intrig).

På det mer fysiska planet har jag exempelvis (håll i er, nu bloggar jag om bajs igen... eller snarare eh, tvärtom kanske) haft förstoppning i ett par dagar, något som nog aldrig någonsin hänt mig tidigare (gurun sa att hon skulle koncentrera nästa healingtillfälle till tarmen och nog fan gjorde hon det, det märkte jag...).

En hel massa mer märker jag av men det är ofta mer diffusa saker, förutom den abnorma tröttheten som då och då inte smyger sig på mig utan snarare kastar sig över mig och slukar mig med hull och hår, inte låter mig komma ur dess grepp förrän jag har sovit stenhårt i minst 40 minuter.

Häftigt är det.




En annan grej: Jag har uppdaterat adoptionsbloggen ett par gånger idag, kan jag meddela er som läser den. Men hur ska jag göra alla uppmärksamma på det? Går det att fixa någon inställning som gör att ni t ex får ett mejl varje gång det finns en uppdatering? Jag har ju redan lagt in er som inbjudna läsare så programmet har ju liksom redan era adresser... Hjälp emottages tacksamt!

Härligaste huset och ballaste bokhyllan

Ojojoj, vad jag vill ha det där huset vi nu budar på... Fatta, jag ska (i så fall) få en egen skrivarlya! En alldeles, alldeles egen, ett rum där ingen kan komma in och röra om bland mina papper eller klaga på mina drivor av idélappar eller snava över alla böcker som ligger överallt eller ... eller ...

Hjälp mig hålla tummarna! Mäklaren ringde nyss och hittills ser det ljust ut men jag blev alldeles svettig i ögonen när jag hade pratat med honom. (Det visade sig under visningen häromdagen att jag känner ägaren litegrann, det måste väl vara bra, hurra för öppna förskolan och alla kontakter man tydligen kan knyta där!)

Och ojojoj, vad jag vill ha Billy i limited edition, Jäder! HUR snygg som helst blir den ju i mitt alldeles egna rum. Men det är ju tur att det är mönster även på utsidan, jag var lite bekymrad först när jag bara såg mönstret på insidan, vad ska man då ha bokhyllan till liksom. Man ser ju inte mönstret när man fyller upp den med alla böcker!

Alltså, Shakespeares dikter! Underbart mönster, underbar idé. :-) Jag tror att jag ska fylla min Jäder med bara poesi.

Lite märkligt är det ju dock att upptäcka att även Billy bokhylla-världen uppenbarligen är könsindelad (suck). Designern Annika Bryngelson säger på sidan 7 i dokumentet jag länkar till här ovanför: "När jag designade mönstret föreställde jag mig en ung och lite romantisk kille."

Hon har också designat Billy Bjästa, som inte tilltalar mig det minsta. Bjästa ritades utifrån funderingen: "Hur skulle en färgstark, trendkänslig, ung tjej vilja att hennes BILLY bokhylla
ser ut?"

Nej, Bjästa är inget för mig. Däremot tänkte jag direkt på Kokosmannen. Va sägeru, Jesper? Vi har ju redan tidigare kommit fram till att vi är lite eh, könsförvirrade, eller nåt...

Overwhelming experience

Lata och väldigt upptagna crrly har en skitspännande grej att berätta men noll tid att blogga om det, så vad göra?

Klistra in en bit ur ett mejl skrivet till släkting i USA såklart! ;-p

Here goes:

I also have to tell you that something really exciting has happened to me. I have my own Indian guru! ;-) I have started practicing yoga, here in Byhålan. I have always known it would be great for me, and yes, it’s a really big thing, a lot of things are going on in my body right now when it is trying to get rid of all the old stress that I am carrying around.

And there, in the yoga class, I had a quick glimpse of a thin woman in the back, all dressed in white, and my first spontaneous thought was: “She is my angel!” I have no idea from where that thought came, but immediately as it had taken form inside of my head I was filled with calm and peace.

It turned out that the woman was E from India, and that she was there to lead us in a meditation that would bring our chakras into order. And so she did, and something happened inside of me. I really both felt and saw the strong bright light that she was talking about during the meditation, it was quite an experience.

Afterwards, while talking to her, my eyes suddenly flooded and a lot of feelings and suppressed emotions came up. I felt so strongly that this little lady would be a big help for me.

Last Sunday I had my first private session with E. She told me a lot about myself, which was overwhelming, eye-opening, exciting and a bit scay at the same time. A lot of questions about myself rose inside of me, but I realized I could only find the answers deep inside of me, I just have to know where and how to look for them.

Among a thousand of other things, she told me that mini-crrly is a Crystal Child, have you heard about Crystal and Indigo Children? http://www.starchild.co.za/what.html It seems interesting but I do not know anything about it yet, so I can not really express my opinion on that matter.

E also told me I have two strong gifts: claircognizance and clairvoyance. I know I am clairvoyant sometimes, but only when it feels safe, on trivial things. She encouraged me to explore and develop it, but I told her I was afraid of ghosts. :-)

Anyway, I am filled with confidence. I feel that E is good for me! She will perform distance healing on me 3 times a week, and I am looking forward to getting all that energy that she says I will have from it.



Japp, dä var dä! :-) Det känns himla bra. Äsch, det där lät mesigt. Det känns helt jävla fantastiskt!!

Tummen ur

Sådärja. Nu har jagäntligen tagit mig samman (?!) och klottrat ihop ett första inlägg på adoptinsbloggen .Vill ni kunna läsa den så släng ivög ett mejl till crrly snabela animail punkt net och skriv vilken mejladress (gärna med gmail-konto) ni vill ha inbjudan till.

Nu: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Barnbesked!

Stirrig, hoppig, svettig, tårögd... lycklig! Efter ett telefonsamtal från min barndomsbästis. De ska ockå adoptera och har nu fått barnbesked!! I ett land långt borta väntar en liten flicka på dem. Så underbart!!!

Stort grattis, mamma Carin! :-)

Bilden lånad av fotoakuten.se

Mooooorgon ...

Saker att vara glad över när ungen vaknar kvart över fyra och man inte kan somna om


* att man inte jobbar heltid.

* att man inte jobbar som hjärnkirurg.


Å, det finns säkert fler saker att glädjas över en dag som denna! ;-p

Jag vet inte vad jag håller på med, jag skriver fel hela tiden, och i mitt jobb är detta inte alls bra, för att uttrycka det milt.

Bah. Mer te, mer te, mer te.

Ja, för jag har ju slutat med kaffe.

Hmm.

Till idag?

Vi får se.

Gymnasieutbildning i vegetarisk matlagning!

Äntligen: Sveriges första vegetariska kockgymnasium.

Hurra!

Upptäckt

Mini-crrly har ett pussel där Adde Malmberg är med, lätt förklädd till lejon.

Denna bild är lånad från http://www.artist1.se

Paradise lost

Vi förlorade igår en budgivning på ett drömhus.

Och känner oss... Besvikna. Ledsna. Lite upprörda. Sorgsna. Förstås.

Men också ganska lättade.

Huet var perfekt, det var mer än så, det var superfint. Ett par år gammalt bara, superfräscht, och så god smak ägarfamiljen hade! Inte ens en vägg hade vi behövt måla om, ingenting, bara att flytta rakt in och njuta. Framför allt: det hade många rum (vilket vi behöver) och det var extremt smart planerat. Darling är estet, jag är så praktiskt lagd som nån bara kan bli (när det ser ostadigt ut och vi ska till lekplatsen tar han vita tunna snygga skor, jag har såklart gummistövlar) -- vi var båda genomnöjda med alla materialval och alla coola (praktiska!) detaljer. Plats för torkskåp i tvättstugan -- yes! Och när vi sen upptäckte att det redan fanns ett torkskåp i tvättstugan, då var lyckan total. När darling dessutom såg att det fanns en kattlucka tolkade han det genast som ett tecken.

Det dumma var att jag började möblera i huvudet. Vart ska nu alla de planerna ta vägen?

Alla grubblerier, all ångest, allt räknande, alla sömnlösa nätter, till ingen nytta?

Man vet ju aldrig. Vi förlorade faktiskt budgivningen till det här huset också en gång i tiden. Sen skulle nån liten reparation göras, säljaren och köparen bråkade om de sista 25 000 (!), och så drog sig köparen ur. Och vi fick chansen igen. Hurra! Men det kändes bara självklart, det var som det skulle. När vi först förlorade det här huset kände jag mest förvåning. Jag hade ju vetat att det var vårt hus.

Den här gången hade jag inte de där starka föraningarna som jag alltid brukar ha när det gäller bostäder (och som jag har haft för vårt radhus, för detta hus, för mammas lägenhet, för brorsans med sambos förra lägenhet och för deras nuvarande hus också -- och som är den enda övernaturliga gåva jag kan skryta med), men det jobbiga nu är att kärleken till huset vi just förlorade växte fram, den tog tid på sig, men till slut såg jag faktiskt oss (med vårt framtida syskon!) rusa runt i detta hus, leva i det.

Så... lite tomt känns det ändå, rätt så snopet. Men man har inte mycket att sätta emot en 75-årig gubbe som just sålt sin stora gård och som i elfte (eller tolfte) timmen plötsligt hör av sig och lägger sig i med repliken: "Hur mycket ska jag slänga upp för att det här huset ska bli mitt?" Och så kontrade han vårt, kvällen innan lagda, bud (och som var begärt pris).

Mäklaren blev galen (på sitt timida, diskreta vis) och utgöt sig i telefon till mig om hur oväntat och hur tråkigt detta var, hur han tyckt att vi var de rätta köparna, hur han hade hoppats på oss, hur även säljaren hade velat träffa oss innan han flyttar utomlands, etc, etc. Så jag la helt kallt ett motbud. Sen blev jag skakig. Jag hade glömt exakt var vår smärtgräns låg, och darling satt i möte med koncernchefen hela dagen! Spännande och läskigt var det, och ytterligare motbud dröjde. Det tolkade jag som positivt, men visst fick vi sen ett högre bud tillbaka.

Då tog vi time-out, som det så fint heter, och så väntade vi tills vi kunde prata med varann igen, efter alla möten på darlings jobb. Eller rättare sagt, jag mejlade darling innan jag åkte hem, skrev och frågade lite på skoj så där, för egentligen hade jag givit upp, vad som skulle hända om vi la samma bud som gubben och sen lät säljaren välja. (Moahahaha...)

Darling ringde mäklaren och föreslog det, men det slutade med att vi la oss pyttelite över... Då drämde gubben till med en kvarts mille till på ett bräde, och vi var krossade -- och förkrossade. Nävars, men vi kände oss skapligt manglade i alla fall, det var som att gubben verkligen demonstrerade något i och med denna kvartsmiljon. Han har helt enkelt hur mycket som helst att ösa ur, och vi har ju inte ens försökt sälja vårt hus och har ingen aning om hur mycket vi kan tänkas få för det, så vi vet ju inte hur högt vi kan gå. Men nej, att bo för alla sina pengar är ju heller inget alternativ.

Så vi tar det coolt och tänker att om det är meningen att vi ska få detta hus, då får vi det. Annars kommer det andra!

Och jag är rätt lättad över att slippa gå igenom något så fysiskt och psykiskt tärande som en flytt denna höst/vinter när vi har så extremt mycket annat runt oss. (I detta sammanhang kan jag flika in att jag fortfarande inte har hunnit göra något åt adoptionsbloggen även om det börjar bli tid att uppdatera den lite, men jag har funderat och kommit fram till att jag ska hålla den öppen bara för vissa speciellt inbjudna, så höll ögonen öppna för när inbjudan kommer -- och får du ingen kan du fråga snällt på crrly snabela animail punkt net.)

Som sagt. Mycket runt oss ja. I höst väntar språkkurs inför adoptionen (man börjar lära sig sitt språk redan i magen så det är klart att det känns bättre för barnet om föräldrarna talar på ett välbekant sätt), yogakurs för mig (wow, säger jag bara om min första session där), andra aktiviteter som vi gör tillsammans med mini-crrly... plus en massa mysig samvaro med familj, släkt och vänner. Och vi ska hålla oss friska!! ;-p

Hur ser hösten ut för dig?

Återupptäckt

Många av David Bowies låtar är ju konstverk.

Tack till Rockkanalen som påminde mig om det igen.

Fin matta men...

Hittade just Karin Mannerståls matta Pencil, fin och så, men ... felstavad?!

Bild: designtorget.se

Eller ska det vara charmigt? Inte så snyggt, och det är väl synd att lära barnen fel?

Lika synd som att texten till Blinka lilla stjärna blev fel på en sorts wallies jag hittade för ett tag sen. "Hur jag undrar var du är" hade blivit "Hur jag undrar vad du är". Direktöversättning? Jag kan dock inte visa någon bild för den designers hemsida är stängd för underhåll... Rättelser i produkterna då, får man anta och hoppas! ;-)

Ja, språkpolis crrly i farten. Att hon sen själv har köpt en matta till sin Pippigalning till unge som ser ut så här (mattan, inte ungen!) gör att hon kanske ändå bara ska hålla tyst?! (Klicka på bilden för förstoring.)

Bild: leklagret.se

Babbel om projekt och hus och grejer

Åååhh, herregud, varför ska vi alltid veckla in oss i en massa projekt på en gång??! Nu är det husaffärer som gäller, med tillhörande ångest (Vi älskar ju vårt hus!! Behöver fler rum bara...), beräkningar och sömnlösa nätter... Plus att jag sliter för att få ihop adresslistor, planering och mejl till alla föräldrar till en barnaktivitet som jag har råkat bli ledare för. Och så har jag påbörjat jobbet att sätta ihop en fotobok till en älskad kollega som går i pension -- en massa galna partybilder från 2003 till 2009 blire.

Ja, och så har vi städat och kastat och sorterat och flyttat runt grejer, papper, saker in absurdum här hemma: leksaker, teckningar, vykort, brev, blanketter, infoblad, myndighetspapper, tidningar, tidskrifter, reklamtrams, u name it -- för att göra det lite fint inför att få huset värderat av mäklare. Idag har jag haft två olika här, för säkerhets skull liksom. :-) En på förmiddagen, en på eftermiddagen, konkurrenter, givetvis ovetande om varandra, som båda har hus till salu som vi är mycket intresserade av. Totalt olika hus men dock.

Ett har världens bästa läge alldeles invid en sandstrand men är gammalt och i behov av omfattande renoveringar, ett är nytt och fräscht och dessutom snyggt och ägarna har god smak -- bara att flytta in alltså. Vi får se vad som händer, det är spännande och skitläskigt. Jag var så övertygad om att jag skulle vilja bo kvar här i det här huset i hela mitt liv! Ja, och delar av mig vill det ju fortfarande. Men faktum kvarstår: Det behöver fixas och renoveras, vi behöver fler rum och väldigt mycket lägre driftskostnader!

Mitt i allt har tarmen såklart kraschat igen, är det nåt som dödar mig så är det stress, men för det mesta åsamkar jag mig den själv. Jag är så dum! Jag borde verkligen börja behandla mig själv som om jag vore en god vän till mig, säga åt mig på skarpen att skärpa mig och sköta mig och sånt.

Som sova?! Dags. Nu!

Pastoralinstitutet nästa?

På lekplatsen. Halvskum grej, som står för sig själv och inte hör till någon klätterställning eller rutschbana eller så.

Men vad är det för något?! Hm, ett kyrktorn med en tupp, trodde jag utan att titta för noga, men dottern är stensäker på att det är en höna. Nåväl. Det är ju varken en kyrka eller ett klocktorn. På baksidan kan man klättra upp och så ställa sig ... som i en predikstol. Ja, en predikstol. Det är nog just vad det är.

På en lekplats?!

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, eller?




(För den skarpögde: Nej, bilden är inte helt färsk, träden är fortfarande lite grönare än så!)

Var finns dina ord nu?

Jag blir så oerhört, oerhört äcklad. Inte nog med att kloka, fina och dessvärre framlidna Alter Egos bloggdomännamn tydligen har blivit kapat ("köpt") av något läskigt företag, dessutom har någon vidrig typ på detta företag mage att pinga nya "inlägg", det vill säga reklam, spam, på tjejblog.com! Jag såg det just när jag nu själv pingade mitt förra inlägg. (Hade tänkt illustrera det nu genom att visa skärmdump från tjejblog.com där min ping hamnade just ovanför Alter Egos, men jag fattar inte hur man får in den här. Vet någon, så upplys mig gärna.)

Det är så gräsligt, sorgligt, så fruktansvärt jäkla upprörande så jag saknar ord. Hur långt kan kommersialismen gå, när den sträcker sig utanför detta liv?


Heléne, du är saknad.

La bella Italia

Äntligen, endlich, finally, finallement, finalmente. Kanske kan det äntligen bli något av det sedan länge utlovade blogginlägget om Italienresan nu då?! Jag gör ett seriöst försök i alla fall. Det är så dumt att sätta ribban för högt med uppdateringar av bloggen, känner jag, för då tappar jag lusten att blogga alls. Särskilt om jag har en massa annat roligt för mig hela tiden.


Oh well, here goes.

Jo, jag har ju skrivit om våra vänner holländarna förut. Ett antal gånger. Vi har ju varit med om så mycket kul genom åren:

Bröllop numro ett.

(Och tänk, jag hade bestämt för mig att jag också hade skrivit mer runt bröllopet, när vi bodde mitt i Red Light District och allt det andra, men jag kan bara inte hitta några sådana inlägg. Skumt, mycket skumt.)

Inför bröllop numro två.

Bilder som illustrerar "Inför bröllop numro två".

Knas och krångel på väg till bröllop numro två.

Bröllop numro två: vigsel.

Bröllop numro två: party, party.

Bröllop numro två: mer party och trams.

Big Brother France (som egentligen utspelade sig före bröllop numro två).

Cinque Terre, Italien.

Inför Swedish Midsummer Party.

Swedish Midsummer Party.

Som ni ser har vi vistats i diverse länder tillsammans med dessa holländare (även Isle of Man i maj i år, som jag fortfarande inte har hunnit blogga om! Samt en valborg--förstamajhelg i good old Sviiden ett år också). En förklaring till vårt internationella liv med dessa nederländare är att det av paren som vi träffar mest har en kul hobby: att köpa gamla ruckel i Frankrike och Italien, rusta upp dem och hyra ut dem. Bland annat då alltså till oss!

Nu i juli var det fem år sen detta par gifte sig (mer härom i inlägget ovan kallat "Bröllop numro ett"), och för att fira detta femårsjubileum bjöd de sina femtio närmaste vänner med familjer + lite släktingar ner till sina hus i Italien, tre halvfärdiga renoveringsobjekt på norditalienska landsbygden.

Vi bodde alltså inhysta i var sitt rum i dessa hus, men en del av oss bodde också på någon "agricultura" (lantgård med restaurang där minst 80 % av det som serveras är framställt på gården, har även sängplatser) eller i husvagn eller tält i närheten.

Själva husen låg med några kilometers mellanrum i (egentligen utanför) ett par olika småbyar uppe i bergen mellan Genua och Turin (någonstans mellan E och G på denna karta, skulle jag tro).

Vårt hus hade holländarna köpt ett och ett halvt år tidigare, och då var det i stort sett bara en stor stenruin med hål där det skulle vara dörrar och fönster. Nu fanns dörrar och fönster minsann, och även gas och vatten, dessutom ett jättefint, mycket rustikt kök och ett superfräscht, modernt badrum.

Men vårt rum var lite speciellt... Man ser ju ibland i husannonser att det står om "öppet upp i nock" -- men "öppet upp till takpannorna"?! Vi låg alltså under ett tak tre meter ovanför oss och glodde rakt upp i takpannorna, och himlen skymtade fram mellan dem. Det som takpannorna låg på såg ut som ett gigantiskt plockepinn. Darling bara skrattade och sa att det syntes att man inte köpte byggmaterialet på Byggmax, precis.

Dessvärre hade ett gäng långa (ja!) getingar bestämt sig för att detta innertak var det idealiska stället för att bygga sin nya fina bostad på, så för varje dag kunde vi följa hur getingboet rakt över våra huvuden växte fram. Extremt fascinerande faktiskt. Dock var jag väldigt, väldigt fobisk under den här veckan, för det fanns givetvis fler djur där inne än dessa harmlösa getingar. (Ja, jag är så knäpp att jag tycker att exempelvis en syrsa på toaväggen är läbbigare än en geting.)

En av de andra holländska kompisarna frågade vilket rum vi bodde i. När jag hade berättat det sa hon: "Oooh, rummet med jättepindeln!" "VA?!" sa jag. Jo, hon och hennes familj hade bott där innan vi kom och när hon dammsög där kom det fram en enorm spindel. "Men den kanske inte bor kvar där nu", sa hon tröstande. Herregud!! Hon insåg förstås inte att hon talade med en spindelfobiker av abnorma mått.

Men jag överlevde det. Jag överlevde även att ligga på nätterna i ett kolmörkt rum och veta att det där snabba krafsandet som oavbrutet hörs är (bland annat?) ett gäng pilsnabba ödlor som sladdar runt här ovanför oss på balkar och bjälkar och öser ner puts över oss. Jag hoppades att ödlor inte brukar tappa greppet och halka, för det var trots allt ingen lockande tanke att få en ödla nerdimpande i ansiktet från tre meters höjd när man ligger och sover. Men jag är ganska stolt över mig själv som inte dog av ren fobi för alla djur som fanns där.

Inte heller kunde vi slappna av riktigt när det gällde att inhysa två två- och en treåring i detta hus, byggt av sten både inne och ute och med flera branta trappor, inne och ute, utan några som helst räcken. Samt två balkonger, med trappor utanför, balkonger och trappor även de utan räcken (!). Det krävdes en hel del av oss för att mini-crrly skulle inse att vi blev jätteupprörda när hon försökte gå i trapporna själv. Värdparets tvååring hade en sönderslagen läpp tack vare en av dessa trappor. Det var även svårt att hålla henne från stegen upp till loftet; dit upp skulle hon hela tiden för att "hälsa på Karlsson" som hon sa. Såklart Karlsson på taket bodde där! ;-)

Det var sanslöst hektiska nio dagar vi tillbringade där, vi träffade dessa holländare varenda dag i olika konstellationer, alla var inte med på alla aktiviteter hela tiden, men vi var med på många. Inte alltid kvällstid dock, vi har inte längre riktigt samma dygnsrytm som de andra, på grund av den kära dottern mini-crrly som behagar vakna mellan fem och sex på morgnarna oberoende av om det är helg eller semester eller vad det är...

Flera av familjerna hade sina nannies med, och det visades bland holländarna tyvärr ofta föga förståelse för att vi inte ville lämna kvar mini-crrly med dessa främmande barnflickor och andra barn hemma kvällstid när olika restauranger besöktes av oss övriga. Fattas bara!! Istället ordnade vi det på lite olika sätt, att mini-crrly var vaken och som enda barn fick spralla runt på restaurangen, eller så var vi hemma alla tre, eller så sövde vi henne i vagnen.

(En kul grej på en restaurang: mini-crly, som är galen i bebisar, rusade fram till en liten en, som kan ha varit några månader gammal. Det visade sig vara ytterligare en holländsk familj. Dock ej i vårt sällskap. Jag frågade vad barnet hette. Pappan sa något som lät som "Figo". Jag: "Aah, Figo, like the football player!" Pappan, lite förvirrat: "No, like Mortensen..." Sonen hette alltså Viggo! :-) Holländarna uttalar ju V som F, som tyskarna, snacka om förvirring!)

Vädret var trettiogradigt hela tiden men hettan varierande ändå en del, för ibland var solen stekande och ibland var det halvmulet. Det blev ändå aldrig olidligt. En varm dag åkte vi till kusten, vilket på serpentinvägar tog ett par timmar enkel väg (till Noli på italienska rivieran, lite sydväst om Genua på kartan länkad ovan), och ett par dagar åkte vi till byn Aqui Terme (öster om E på nämnda karta) bara för att bada i den helt enorma poolen i den fina badanläggningen där.

De tre sista dagarna tillsammans med alla holländarna var extra hektiska: på fredagen var det jättepartaj i ett av de andra husen, som inleddes med att barnen fick en egen spagettifest klockan sex medan det pågick lite andra aktiviteter runtomkring för oss vuxna, exempelvis stod en sommelier och demonstrerade fina lokala viner i ett rum, samtidigt som det var mingel och pågick matlagning etc. Sen skulle barnen sova och vi vuxna fick vår middag. Sanslöst gott och mycket, både att äta och dricka. Det var en fantastisk kväll där jag hade jättekul och fick många nya vänner.

Lördagen inleddes med samling i samma hus där vi hade festat kvällen innan, där barnen avlämnandes (även mini-crrly!) för aktiviteter som filmtittande och pannkaksätande -- medan vi vuxna gick en vinprovarrunda till fots. Det visade sig bli ett äventyr som tvingade oss in i såväl svårgenomtränglig, tät skog som rakt nerför en brant klippa och tvärs över en flod, som forcerades barfota med uppkavlade byxor och leran sipprande mellan tårna. Samt förstås in på diverse vingårdar. Säkert helt fantastiska viner men eftersom mitt glas kvällen innan hela tiden på något mystiskt sätt var fullt hela tiden (läs: värden passade på att fylla på det medan jag babblade) samt att jag hade en extrem sömnbrist så var jag inte alls sugen på vin den här dagen.

På kvällen samlades vi alla på en agricultura för en riktig långsittning igen; dessa italienska middagar består av otaliga rätter och varar till långt in på natten (mellan 21 och 02 ungefär). De hade minsann lyckats helt okej även med mitt veganska. Och bordsvattnet var gott, jag höll mig till det hur fint vinet än var; jag kunde fortfarande inte uppbåda minsta sug efter det.

På söndagen var det dags för oss i vårt hus att vara värdar, och vi höll i ett pool-knytkalas som varade från mitt på dagen till mitt i natten. Ett helt fantastiskt halvdygn. Alla hade med sig så goda rätter till det stora buffébordet och vi lekte, slappade, pladdrade, åt och drack och hade jättekul.

På måndagen var det dags att åka till Milano och flygplatshotellet igen, och sen åkte vi hem på tisdagen. Ganska övermätta på intryck av alla sorter. Samt med en massa engelska och holländska ringande i öronen; det kändes minst sagt fel när man har varit i Italien!

Lite bilder:

Vårt hus.

Vårt tak. Tyvärr kom inte getingboet med, min plan var

annars att ta en bild när vi kom och bygget påbörjades,

och en ny bild på det pampiga boet när vi åkte.

Utsikt från bergstopp med gammalt kyrktorn, nära vårt hus.

Biblioteket i närliggande stad.


Torget i by en bit från vårt hus.


Utsikt från kafé på nämnda torg.

Skriva

crrly kommer tillbaka snart. crrly lovar att bli bättre på att uppdatera... Men crrly får skrivkramp av alla krav (som bara kommer från henne själv, egentligen!). Men är glad. Lycklig! :-) Mår så himla bra. Har så sanslöst många alldeles fantastiska intryck att smälta.

Krix-kruxet är att jag (crrly byter raskt perspektiv) inbillar mig att jag måste skriva om Italienresan innan jag skriver om något annat, och då måste jag först förminska bilder så att de går in i bloggen (och så långt har jag faktiskt kommit att jag har gjort det!), sen återstår bara att få lite, lite ro och inspiration till att sätta sig framför tangentbordet och låta fingrarna få fritt spelrum.

Alldeles strax ska jag återkomma, med lite glimtar från en av de bästa somrarna någonsin (och den är ju inte slut än!).

Galen som jag är har jag också startat en adoptionsblogg, mejla mig om du vill ha adressen: crrlySNABELAanimailPUNKTnet Inte för att det finns några inlägg där än (när ska man hinna?!), men ändå! :-) Lite händer faktiskt på den fronten också.

Vad har du gjort i sommar?

Tänder du på detta?

Vi har varit hos pappa i skogen och fyndat massor. Dels har vi rotat fram en mängd leksaker från när vi var små (nostalgi!!!), dels är det helt blått i blåbärsriset -- underbart!

Det kom även fram mer oväntade ting. Som dessa:

crrly på bettet.

Åtta av mina gamla tappade tänder! Oerhört komiskt, tyckte jag, som jublade och genast började lägga pussel med dem på matsalsbordet. Urläbbigt, tyckte resten av familjen, som tvingade mig att ta bort dem. Vilket jag gjorde. Efter ett par dagar. Och la i en liten ask! Hehe. Det vet inte min man. Än.

Jag vet inte om jag har berättat om min visdomstand? Min tandläkare "pillade bort den", som han själv uttryckte det, för några år sen, och jag fick den i en liten genomskinlig burk. Sen har jag då och då, när min karl förtjänar det, ställt fram den där burken på lite oväntade ställen för att skrämma karlsloken (ja, det epitetet förtjänar han just då!), som en liten hämnd så där, om han inte har skött sig. Nu reagerade han minst lika starkt på mina söta små mjölktänder! Va! Inte klokt. Om han inte är snäll mot mig framöver får han med andra ord se dem snart igen.

Blåbären då? Jo, trots att vi hade en tvååring med oss som tyckte att det var gott och kul att äta ur våra burkar så fick vi sammanlagt ihop en rågad glassburk, dvs 400 gram, på ungefär en kvart. Jag har aldrig sett maken till så mycket blåbär!! Det är vi inte bortskämda med här nere i sydvästra Skåne precis. Till tvååringens försvar ska dock sägas att hon var otroligt duktig och mestadels bara stod och plockade (från riset) och åt, plockade och åt, utan skrik eller rymningar. Ljuvligt!

Bären avnjöts sen i foliepaket på grillen tillsammans med chokladbananer med en skvätt akvavit på. Min mans recept. Hur mumsigt som helst!

Våra fina blåbär.

Healing mot min kolit

Obs, inget för äckelmagade!

Efter att min tarm blivit sämre och sämre i åtskilliga veckor, med en massa blod och slem, lyssnade jag till slut på mammas rekommendation om att gå till en viss healer, som hade hjälpt henne.

Jag är ju diagnosticerad med ulcerös kolit, en sjukdom som påstås vara kronisk (vilket jag numera översätter med långvarig, inte obotlig!) och som man kan förklara är ungefär som ett magsår, fast i tarmen. När jag är dålig känns det som om jag måste springa på toa hela tiden, men ofta kommer det då bara blod och slem.

Det gäller då att läka tarmen, och det har jag genom åren lärt mig fungerar bäst på mig genom kiropraktik (som lugnar ner hela parasympatiska nervsystemet) och akupunktur (akupunkturproffset och läkaren Christer Carlsson har satt nålar på tarmens punkter i örat på mig, enkelt uttryckt). Det var dock flera år sen jag sökte akupunkturhjälp, mest på grund av att jag samtidigt har haft gräsligt ont i nacken/axlarna/ryggen, och då har jag sökt upp mina kiropraktorer som har behandlat alla mina bevär på en gång.

Nu har dock kiropraktorerna semester, och jag har som sagt varit ganska dålig ett bra tag nu. Mamma och darling har varit oroliga och tyckt att jag har nonchalerat mina besvär, och de har väl rätt. Så nu slutligen gjorde jag slag i saken och ringde upp healern som har hjälpt mamma.

Det visade sig att healern är så upptagen, mest med att skriva, att han inte längre tar emot besök utan bara healar på distans. För att kunna utöva healing på mig behöver han ha en symbol, förslagsvis mitt personnummer, förklarade hans fru (sekreterare/assistent?) i telefon. Jag uppgav det och fick en tid, igår klockan 10, då jag skulle bli healad. Jag skulle då se till att vara ostörd, annars behövde jag inte tänka på något särskilt.

Klockan 10 igår la jag mig på sängen, drog ett täcke över mig, slappnade av och försökte meditera och öppna mig för healerns positiva energier. Jag vet inte, det kändes som om jag lyckades sådär, och så somnade jag lite i slutet. Nå, jag hade åtminstone inte stressat runt, och tvååringen var ute och lekte med sin far, skönt. Jag kände dock inget särskilt, mer än att huvudvärken jag hade vaknat med bara tilltog och dessutom sakta spred sig ut i lederna. Ett säkert tecken på att mensen är på ingång, antagligen, tänkte jag.

Efter att ha försökt bli av med värken genom att slumra lite då och då tog jag till slut ett par huvudvärkstabletter, och då försvann äntligen smärtan. Jag fick därpå ett par sprutdiarréer, vilket jag inte brukar ha, men det var inget blod i!!

Nu har det gått drygt ett dygn sen healingen, och efter att ha fått springa på toa med en massa blod från rumpan flera gånger om dagen i många veckor är jag äntligen blodfri och behöver knappt gå på toa alls. Det känns fantastiskt... och nästan för bra för att vara sant. Jag vet inte vad jag ska tro... men fortsättning följer!

Bus, bus, bus och bus

Är det den nu annalkande semestern som gör mig så himlans full i bus?! Vet inte... men det är tur att det är så jäkla mycket att göra på jobbet så att jag inte hinner göra för mycket dumheter här, känner jag!!

Dock, lite flörtkörning var jag minsann pigg på, på väg hit till jobbet. Fast det blev aldrig riktigt av. Vet ni inte vad det är, flörtkörning? Jag lanserade detta uttryck redan för en sju, åtta år sen -- men det var inte jag som hittade på själva begreppet. Så här skrev jag i en nätdagbok i början av 2000-talet:


"Jag måste berätta om min helsjuka färd till jobbet i morse. Körde på motorvägen (lyckades stava nu, skriver alltid morotsvägen annars...!) i godan ro. Efter nån mil märkte jag att det låg en liten röd bil väldigt nära bakom mig. Så körde den om. Två killar i. Ungerskregistrerad bil, typ Fiesta. La sig nära framför... Saktade ner... De glodde i backspegeln. Jag blev full i fniss.

Så körde de så sakta så jag var tvungen att köra om. Gjorde det, ökade så jag hade bra avstånd till dem bakåt. Men -- givetvis kommer de närmare igen bakifrån. Men ligger kvar där. Jag skrattar och skakar på huvudet åt dem. Så kommer jag ifatt en långtradare, gör mig beredd att köra om, sätter på blinkersen, ska just styra ut... då märker jag i backspegeln att ungrarna plötsligt sätter fart! Nehej, de ska inte in här, tänker jag och svänger ut. De lägger sig bakom, tätt, tätt... Galningar! Jag kör om långtradaren, de gör likaså, så svänger jag in, de sätter upp en himla fart och kör om mig igen. Glor som fan.

Sen kör de sakta... Men precis när min avfart kommer gasar de upp i en himla fart igen, så försvinner de framåt i fjärran medan jag svänger av motorvägen och gapskrattar...

*liten uppiggning på morronkvisten*"


Jojo, uppiggning minsann. Så här kunde det också låta, saxat från samma nätdagbok några månader senare:


"Scen: Strålande vårdag, soligt och varmt. Het, kvav bil med aircondition på max. (Takluckan på förra racerbilen saknad!)

Huvudperson: Flicka, blond, varmglad, lagom frustrerad. :-) Forsar fram i linne och med sommarvarma armar, låten Situation med Yazoo på repeat i bilstereon. Hoppar och sjunger oavbrutet medan hon kör. Leker med sina lockar. (Ja, dem på huvudet.)

Anvisning: Leta upp lämpligt offer, oftast dyker de upp av sig själva… Det bör vara någon som kör om, eller ligger bakom, någon du kan studera lite grann. Sedan kan det gå till på lite olika sätt: För det mesta kör det då ofta ännu så länge ovetande offret om dig, följ då efter. Öka farten, följ med. När du får möjlighet, kör om. Om inte annat inträffar möjligheten till det ofta då offrets fordon hamnar bakom en lastbil. Se till att offret inte får en chans att sticka ut framför dig, kör om ditt offer och lastbilen samtidigt. Lägg dig sedan i högerfilen och motorbromsa försiktigt… Ditt offer är då ifatt dig igen. Titta gärna tydligt i backspegeln, visa att du flörtar… Offret har ingen chans att komma undan. Förhoppningsvis har dock inte offret en tanke på att göra det heller. Låt ditt offer köra om dig igen, snegla på fordonet… Och häng på. Och så vidare.

********************************************* ***********************

Flört, flirt. Vilket otroligt fult ord. Flört med ö låter som en flörtkula -> pyssel, dagis, gegga, barndomstrauman… Flirt med i låter som ett ord ur en pilsnerfilm.

Skit samma. Att utöva det är ändock ofta(st) trevligt. Och här valde jag stavningen med ö självklart på grund av allitterationen, woo, snyggt stilgrepp.

Såhärva:

Jag har 'råkat ut för' flörtförare flera gånger (har skrivit om det tidigare i dagboken här också), inte någon gång tror jag att jag har valt offer. Idag är jag inte säker på hur det var – men var inte killarna i den röda skåpbilen påverkade av min enkla charm så var det något slags rus … Helskumt körde de i alla fall. Rätt sakta bakom mig när jag svängde in på motorvägen, ökade sen och körde om mig, la sig tätt framför… Två mörka, vackra killar, hann jag registrera medan de gled om. Jag var inte sen att hänga på. Men – de låg kvar i vänsterfilen, motorbromsade… Ett ganska avancerat trick. De släppte inte förbi mig! Hmm.

Så kom en BMW (not surprisingly) och räddade mig. Hög fart bakifrån. Ville köra om dem. De fick gå in i högerfilen. Framför mig. De hade fortfarande relativt låg hastighet och en långsam bil låg framför dem. Jag grep tillfället och körde om skåpbilen samtidigt med bilen som legat framför. Men jag fick inte ligga framför dem särskilt länge. De kom ifatt, körde om, tittade… och ökade, ökade, ökade. För att komma ifatt var jag nu tvungen att öka hastigheten till 130, och ännu mer… De testade mig. Helt klart. Men jag var med på det. Upplivad. Hela tiden sjungande och hoppande, nästan dansande.

Jag var med. Helt klart. Kom ifatt. Och körde om. Glatt sjungande och leende. De var också med på noterna, det kändes som en lek. Ett spel. De andra bilarna i sina olika färger och utföranden var bara kulisser, spelpjäser, som var liksom herrelösa… Det var vi som styrde spelet, och vi körde om, och om, och om…

Leken tog ett abrupt slut när de körde om mig sista gången strax före min avfart, de knackade på rutan. Som ett farväl. Som om de visste. Så satte jag på blinkersen och körde av.

Det är kul med fartflörter. Farligt antagligen, polisen hade säkert haft en del att säga om beteendet – man växlar mellan 90 och 140, allt beroende på hur mycket man vill utmana… Men när man långpendlar så behöver man faktiskt nåt som livar upp.Och idag var det alltså killarna i den röda skåpbilen, tack!"



Japp, så kunde det gå till alltså! Men nu är jag ju äldre och *host* klokare. Dock körde jag om en liten röd ungerskregistrerad bil även i morse... och blev påmind. Hehe.

Det mest extrema flörtkörandet jag nånsin har hört talas om hände en före detta kollega till min man, en kille som var resande säljare och som blev omkörd snävt av ett par tjejer som vinkade och flörtade som galningar. Sen körde de saktare... hela tiden vinkande. Han blev lite osäker på vad det gällde, var något fel med hans bil? Nej då, tjejerna visade tydligt vad de ville (?) när de strax därpå körde av vägen och in på en liten parkeringsficka. Just innan han susade förbi dem hann han se ett par rumpor upptryckta mot rutan, under de uppdragna kjolarna. När han skrattande berättade detta för oss senare, beklagade han att han haft lite bråttom den dagen... Jojo.



En bekännelse slutligen: Nu var det nog några år sen men ett tag hade jag som otroligt kul hobby att flasha för lastbilschaffisar. Haha. Jo, de ser ju rätt bra ner i bilarna som kör om dem... ;-)



Jaha, men du då? Nån flörtkörning på gång? :-)

Är du också en LOHAS?

Jag är definitivt en LOHAS, eller har en LOHAS, kanske man ska säga, det vill säga Lifestyles of Health and Sustainability -- du då?

På en svensk hemsida om LOHAS kan man testa sig själv och se. Det står om "LOHASianer" att "det inte [är] enkelt att fånga dem enbart i termer av demografi. De är m.a.o. inga stereotyper som 'höginkomsttagare' eller 'välutbildade' eller 'storstadsbor'. LOHAS återfinns överallt i samhället och i olika inkomstklasser. Det som håller den här gruppen samman är istället deras åsikter och värderingar.

Det är något fler kvinnor än män
Fler är över 30 år
Något överrepresenterade i storstäder.

Ekologiska
Till att börja med tänker de ekologiskt. Inte så förvånande kanske. Men de tänker ekologiskt bortom miljörörelser. De är alltså inga militanta aktivister eller miljöextremister.

Globalister
För de andra är de globalister. Inte några stugsittare som bara värnar om sin egen hembygd. De är beresta och gillar andra kulturer.

Emot orättvisor
För det tredje har de ett rättvisepatos. De vill inte leva i lyx på någon annans bekostnad. De vill njuta av livet och ha det bra - utan att någon annan får det sämre."


Det konstateras vidare att det är de som kallas för Cultural Creatives som är/har LOHAS:


"CULTURE CREATIVES
Cultural Creatives är samlingsnamnet för en nyupptäckt grupp av människor med likartade värderingar som beräknas till 68 miljoner människor i USA dvs. ca 25% av den amerikanska befolkningen och minst lika många i Europa och övriga västvärlden. I Sverige beräknas dessa personer utgöra ca 20-30% av befolkningen.

Värderingar
Cultural Creatives kännetecknas av att i högre grad än andra grupper säga sig stå för värderingar som:
Ett ekologiskt hållbart samhälle bortom miljörörelser
Ett globalt helhetsperspektiv
Självförverkligande, altruism, andlighet
Social rättvisa och jämlikhet


Attityder & Beteende
Cultural Creatives kännetecknas av att de:
Tänker explorativt, utforskar och är nyfikna, optimistiska och aktiva
Är beredda att betala mer för varor o tjänster om det radikalt förbättrar villkoren för miljön
Förkastar blockpolitik och politisk fundamentalism
Efterfrågar mer politiskt fokus på ”kvinnofrågor” som barns utbildning och välbefinnande
Djupt oroad över planetens problem inklusive exploateringen av människor i fattiga länder, överbefolkning, brist på fungerande ekologiskt hållbara system, skövling av regnskogar, global uppvärmning m.m.
Misstror storföretagen och deras kortsiktighet, rovdrift på miljön och vinstmaximering
Föredrar ordnad ekonomi, överspenderar sällan. Ointresserad av karriärhets, lyxkonsumtion och statusjakt"


Aha. Intressant. Tänk att man plötsligt har gått och blivit trendig. :-p


Här kan du testa dig själv!