Nederländerna, del II

Efter båttur och restaurangbesök åkte vi hemåt igen, till våra kompisar, dem vi bodde hos. De skulle vara ansvariga för en hel del dagen därpå, vid själva bröllopet, så de skulle resa ner till södra delen av landet, nära gränsen till Belgien, där bröllopet skulle hållas, tidigt dagen därpå.

Det hindrade dem dock inte att, när vi hade varit hemma i någon timme, gå ut igen, till en pub nånstans, där systern till tjejen vi bodde hos offentliggjorde att hon och hennes pojkvän skulle gifta sig. Champagne och fest hela natten... Älskling var med ute, men jag var "hemma" och sov, jättetrött. (Hur vältajmat var det att ställa till med en sån grej när ens syster ska hålla i ett bröllop tidigt dagen därpå?!)

När vi nästa morgon vaknade var det bara en timme tills vi skulle fara ner till södern. Jag hade tyst protesterat hela tiden; vägrade stressa upp på morgonen för att sen få gå omkring i flera timmar i hålan vi skulle vara, innan vigseln till slut skulle sätta igång. Och gå omkring med en massa smink och högklackade skor hela dagen... Men inte förrän nu lyssnade älskling på detta. Han var också jättetrött, inte så konstigt, och vi bestämde med kompisarna att de skulle fixa skjuts åt oss med andra bröllopsgäster från Amsterdam.

Som man hade kunant räkna ut från början blev det dock väldigt bråttom för vårt värdpar och de åkte iväg utan att ha hunnit ordna skjuts åt oss, det skulle de göra per mobil på vägen.

Älskling och jag tog det halvlugnt, åt frukost, duschade... När jag kom ur duschen med bara en handduk om mig hörde jag nån i hallen, nån som höll på med ytterdörren. Det lät som om den var öppen ut i trapphuset och därför ropade jag inte på darling. När dörren sen hade smällt igen visade det sig att det var kompisarnas katt som hade släppts in, antagligen av nån granne, som inte såg oss.

Telefonen ringde och det var våra vänner som hade ordnat skjuts åt oss. Dock var vi tvungna att senast om en halvtimme befinna oss på en av Amsterdams tågstationer, för det var där vi skulle bli hämtade. Nu blev det jättebråttom!! Älskling strök, jag mejkade mig, letade efter grejer, satte på mig smyckena, vi trasslade och sprang hit och dit om varandra. Packning skulle vi också ha med oss, för vi skulle sova en natt på hotell, men så lite som möjligt för bilen vi skulle få åka med var väldigt liten.

När vi var nästan klara ringde älskling efter taxi, som vi skulle ta till stationen. Så stressade vi ihop det sista, taxichauffören ringde på porttelefonen, vi tog våra saker, tog tag i handtaget... Låst. Vi var inlåsta!

Panik, vilken sjuk situation. Jag kom på att det måste ha varit grannen som släppte in katten och inte såg oss som hade låst utifrån med sjutillhållarlåset. Hur kan sånt hända?! Vi var redan sena... Ingen tid att förlora. Älskling öppnade fönstret och bad taxichauffören ringa på hos grannarna för att fråga om nyckel samtidigt som han själv ringde våra kompisar för att höra om de kunde ringa grannen med nyckel och be henne släppa ut oss.

Efter en stund rasslade det i ytterdörren. Ett grått litet huvud stacks in. "Oh, I'm so sorry... I did'nt know..." mumlade hon. "It's OK!" sa vi och skyndade förbi henne ut till taxin. Pust!!! Vid det här laget var pulsen uppe i inte alls nyttiga nivåer men vi påminde varandra att vi nu inte kunde göra nånting, ingenting var upp till oss längre, nu kunde vi bara luta oss tillbaka och slappna av.

Och som tur var så väntade den lilla bilen på oss, med tre jättetrevliga personer i. Ett par timmar tog färden söderut och det gick bra, just tack vare att de andra var så trevliga. Nu var vi minsann ute på bonnlandet, där bruden kom ifrån...




Fortsättning följer, med vigsel och fest...