Låt barnen komma till mig ... eller?

Vi har varit på Mini-crrlys första kyrkokonsert. Vi är inte ett dugg kyrkliga av oss, av flera anledningar, och nu blev vi verkligen påminda om en av dem: statskyrkan är stel och tråkig, och för att gå dit måste man anlägga en sur och snipig min samt ta allt på största gravallvar. Att som vi ta med en lugn men glad tvååring på konsert borde det vara dödsstraff på, tydligen.

Ja, Mini-crrly var på ett strålande humör, men spelade verkligen inte över. Hon pratade glatt men relativt lågmält innan konserten började, men så var det ett allmänt sorl också, så det var verkligen inte bara hon som hördes. När konserten började la hon sig i min famn, lyssnade till skönsången och njöt. Sen blev hon förstås lite rastlös och klättrade lite på oss, men fortfarande på ett bra humör och tyst. Att hon sen sa: "Mamma, dom sunger högt, aj, mina öjon" och dessutom upprepade "Aj mina öjon" när det blev tyst mellan två sånger var ju lite olyckligt men är det så farligt?

Okej, ett par "bajs!" kom det sen också ur hennes glada mun men när vi inte reagerade nämnvärt på det var det inget hon upprepade och således inte mycket att ge oss onda ögat för ... eller?

Sen var det faktiskt inga utrop eller högt pladder utan mest stillasittande i vårt knä (hur många tvååringar klarar det?) och lite ritande på kvällens programblad. Tydligen störde sig ett antal surgubbar och tillika kärringar på oss ändå, för min mamma som var med hade vänligheten (?) att rapportera vad folk runtomkring oss sa, något jag faktiskt inte hörde själv.

Nä, jag tyckte att dottern skötte sig lysande, naturligtvis, annars hade vi ju gått ut därifrån med henne! Hon, liksom de flesta andra barn, älskar ju sång och musik och att komma ut bland folk -- att låta bli att ta med henne på konserten fanns det ingen anledning till, och vi har inte ändrat oss efter kvällen utan är riktigt stolta.

Men när vi gick ut sa mamma till mig att hon hade haft god lust att säga till de som störde sig: "Låt barnen komma till mig, eller hur det var det? Även barn ska vara välkomna i kyrkan!" Jag instämde: "Ja, det är ju sorgligt att samhället ska vara så barnfientligt! Inte konstigt att kyrkorna förlorar folk om man inte är välkommen! Men jag hörde faktiskt ingenting!" Då menade jag naturligtvis några klagomål. Genast smög det upp nån spacklad kärring vid min sida och sa med vass och gäll röst: "Det gjorde inte vi heller!" Jag hade redan vänt mig om och tänkte absolut inte vända mig tillbaka mot henne, det var hon bara inte värd, så hon fick upprepa sin replik med ännu vassare och gällare röst utan att jag reagerade.

Väl ute ur kyrkan väntade vi in min mamma med väninna och då tittade jag efter tanten som hade varit så fyndig men då gömde hon sig väl inne i kyrkan.

Nej, jag undrar verkligen hur dessa surgubbar och kärringar tänker. Mitt barn uppför sig mer exemplariskt än vad de gjorde, det är ett som är säkert, och vi sa till henne fler gånger att hon var så glad och gullig och att det hade varit så roligt att ha med henne. Det var skönt att ingen sa något direkt till henne i alla fall, och vi såg till att vara diskreta när vi diskuterade detta vi vuxna sinsemellan, för någon skugga ska minsann inte falla över henne. Inte över oss föräldrar heller, men det lär dröja innan vi uppsöker ett sånt barnfientligt ställe igen. Synd för dem!

-----

Ser att John Lennon här på min sida har ett väldigt passande citat idag:


Jesus was all right, but his disciples were thick and ordinary. It's them twisting it that ruins it for me.


Så sant som det var sagt.



Uppdatering dagen efter:

Mini-crrly var nog en av de mest uppmärksamma under konserten igår kväll. Idag när vi har lyssnat på liknande musik här hemma på en skiva sa hon varje gång hon kände igen en sång från igår: "Mamma, mamma, den här var igår i kyrkan!"

Minsann.