Facebook-avgiftning vecka 1

OK, det här Facebook-avgiftandet eller vad jag nu försöker med går inte så himla bra faktiskt. :-/  Dagen efter min senaste blogguppdatering här såg jag att jag "bara" har 197 vänner fast jag hade 198 så sent som dagen innan -- och som vanligt när jag råkar se att skaran minskat (brukar egentligen aldrig titta efter men råkade se det nu eftersom jag hade lagt märke till den runda, fina siffran 198) har jag inte en aning om vem som avslutat vår relation/vänskap, eller varför. Och en sån sak kan jag grubbla mig blå över. Det är faktiskt lite dumt att man inte får en notifiering om det, tycker jag.

Jag tror att det har hänt en enda gång att en person har gett mig en anledning till att hen tog bort mig, och det var för att hen skulle avsluta sitt FB-konto. Nå, hen startade om det väldigt snabbt igen, men då utan mig. Ingen fara, vi kände inte varann så himla väl, men den verkliga anledningen vet jag ju, så varför hymla? (Hen och hens partner är ett par av dem som försökt och försökt och försökt få barn utan att lyckas, och för dem är det lite krångligare än för de flesta andra, så alla mina barn som plötsligt ploppar ut sticker nog i ögonen -- där har vi åtminstone en anledning, men det kan ju finnas flera.)

Alla andra som "gjort slut" har bara varit borta från min vänlista, vilket jag upptäckt kanske först efter ett tag, när jag plötsligt kommer på att "det var väldigt vad det har varit tyst länge från XX". Jag blir alltid lite ledsen och tar det personligt, för i mina ögon är jag en vän som ofta ger väldigt mycket (mest av sånt som jag tyvärr inte alltid hsr så mycket av, såsom tid och energi), men mycket sällan får jag tillbaka något. Att då plötsligt någon har vänt ryggen mot en svider -- efter allt man har gjort och gett, allt man gått igenom tillsammans. (FB-vännerna är dessutom noga utvalda eftersom jag är lite anonym även på Facebook, jag lägger bara till dem jag verkligen vill ha kontakt med.)

Men detta är högst symtomatiskt för mitt liv i stort i och för sig; jag har mycket lätt att få nya vänner, eller eh, bekantskaper ska jag väl uppenbarligen kalla dem (säger hon bittert), men oerhört svårt att behålla dem. Jag vet inte, det kanske ska vara så, att vänner kommer och går, men det känns sorgligt. Och när jag tror att jag har hittat en ny vän så visar det sig att jag ändå inte är det för att jag inte har varit med tillräckligt länge; alla andra har liksom samanhang de ingår i, som gamla tjejgäng etc. Aldrig någonsin går jag ut med "tjejerna" (vilka skulle det vara?) eller ens bara med en enda tjejkompis på middag/drinkar eller whatever. Gnäll, gnäll, och nu spårar jag ur! :-)

Den andra stora saken som hänt på Facebook sen min senaste uppdatering här är att jag till slut inte kunde avhålla mig från att ge mig in i en diskussion. Suck. Vilka otroliga människor det finns! En slutar ju aldrig förvånas. Fler röster i diskussionen, som jag följt i flera dagar utan att skriva något, efterlystes, och till slut gjorde jag ett inlägg med min syn på saken. Det som genast hände var att ord lades i min mun och att jag anklagades för att vara sammangaddad med ett antal andra i diskussionen. Otroligt! :-o  Och det där följer mig ju sen, jag kan inte laga mat, natta barn eller umgås med darling utan att göra en massa formuleringar i huvudet som jag sen var tvungen att lägga fram. Och nu stack jag ut hakan ordentligt och kritiserade särskilt en person, vars agerande jag kallade klumpigt och omdömeslöst. Tjoho, så blåste jag fyr i brasan. Jag har faktiskt inte ens hunnit eller orkat läsa den diskussionstråden mer igen. Jag fastnar för mycket, och det förstörde till stora delar kvällen igår. Jag har inte råd med det! Darling jobbade sent och skulle vara borta halva natten, jag gjorde mig beredd på det ... och så dyker han plötsligt upp mycket tidigare, men då var jag inne i diskussioner och formuleringar och gick inte att umgås med. Det känns för jävligt! Så nu struntar jag i detta, bort med den diskussionen. Det funkar ju ändå inte att diskutera med folk som läser in en massa jag inte skrivit och som felciterar mig. Usch.

Nu tar jag tag i livet igen idag. En massa saker står på agendan, vi springer i olika familjekonstellationer hos alla möjliga instanser, pust. Igår var jag själv hos tandläkaren, och idag är det mellanbarnets tur. Sen är det helg, och det blir ingen vila då minsann! En massa måste fixas. Hela denna vecka har vi haft fullt program varje dag, och nästa vecka blir likadan, fast ännu värre. Jag fattar inte varför april, maj och juni alltid måste se ut så här, allt klumpas ihop. Roliga saker det mesta, men det kräver massor av tid och energi! Snart dags att väcka världens ljuvligaste, gladase bebis och ta itu med allt. Ciao och tack för din tid.

Facebook, framtid, funderingar

OK, nu är jag här igen. Tror jag. Det känns både bra och dåligt att precis vem som helst kan läsa min blogg, och särskilt olustigt att somliga jag sagt upp kontakten med faktiskt ändå kan fortsätta följa mig, om de till äventyrs skulle vilja. Vi får se hur jag gör. Jag har varit en Facebook-addict under ett par år nu -- precis som jag visste att jag skulle bli och därför så länge vägrade Facebook -- och har upptäckt både för- och nackdelar. En stor nackdel är att det tar så mycket tid, tid för att datorn segar, för att programmet segar, för att jag grubblar, för att jag engagerar mig i mer eller mindre främmande människor och i allt som intresserar mig (vilket är MYCKET!). Och inte minst grubblar jag över Facebookrelationer. Över dem jag har men kanske framför allt inte har längre. Om vad det gör med mig när jag viker ut mig och är så genomskinlig som jag förr även var irl (men till viss del lärt mig begränsa för att uppnå liiite integritet!) medan jag inte får mycket tillbaka av alla. Naturligtvis kan jag inte kräva det heller, men om man inte hinner och orkar krångla med inställningar så läser ju alla mina vänner (ett par hundra har jag begränsat mig till men även det är ju egentligen sjukt många) alla mina inlägg.

Jag har aldrig varit en som stryker medhårs. Problemet med Facebook är att jag hela tiden är så öppen med vad jag skriver, vad jag tycker, vem jag _egentligen_ är, innerst inne, och det är ju läskigt. Det kan utnyttjas. Skulle kunna, i alla fall. Det har väl inte hänt än, men det som däremot har hänt är att internetkompisar jag har känt mig nära med, men även "irl-vänner"/-bekanta, uppenbarligen har ogillat vad jag tycker/änker/känner och därför sagt upp kontakten med mig/tagit bort mig som vän. Oftast utan att förklara varför.

OK, jag är mamma nu. Till TRE. Och jag vore en alldeles usel mor om inte mitt liv nu kretsade kring dem. Tre barn under fem år, tre barn som är som barn är mest: underbara och skitjobbiga. Alltså handlar en hel del av mina statusuppdateringar om dem. Såklart. Och mina FB-vänner, av dem har många, många följt mig sen tiden innan jag blev gravid och fick barn. En del kommer från sajten Helgon, och de såg väl mest den sidan av mig som man kanske mest visar där (musik etc) och de kanske tycker att guuuuuuuuuuuuuuuud, vad trååååååååkig hon har blivit sen hon blev morsa, buääääh, bara en massa mammasnack. (Även om min egen bild av mina mamma-uppdateringar är att de mestadels är roliga barncitat.) Ergo: "Vi har inget gemensamt längre, bort med henne, den där supermorsan, hon är inget annat."

En hel del vänner har även följt vår kamp för att bli med barn (via internetsajter dårå) och många vänner har även varit med mig under min jobbiga första graviditet och småbarnstid. Tyvärr fick inte alla dela den glädjen och alla våndor för egen del utan har fortfarande inte själva fått barn -- givetvis kan det skära i hjärtat att läsa alla barnuppdateringar.

Jag har ju även gjort en del livsval som inte är helt enkla att acceptera för alla. Rentav väldigt provocerande. Exempelvis att jag är/har varit vegan. (Numera är jag mer pragmatisk, och skyller det på barnen!) Detta faktum lyser igenom på Facebook, inte minst genom att jag ofta trycker på Gilla-knappen när jag ser bra veganska citat eller fina veganska FB-sidor. Jag har även delat och spritt en del upprörande bilder och fakta i frågan. En del av den informationen kommer då upp automatiskt på mina vänners Facebooksidor. Reaktionerna på detta har varit delade. De flesta hör naturligtvis inte av sig alls. Några har tackat (jo, faktiskt!). Ett par av mina (före detta!) Facebookvänner har tagit upp min veganism till diskussion med mig, och det borde ju hedra dem, men det har tyvärr skett på väldigt otrevliga och aggressiva vis, vilket jag beklagar djupt. En av dem ville inte acceptera att jag i min livssituation helt enkelt inte har tid över att tänka, fundera och formulera mig tillräckligt för att föra en diskussion, så hen avslutade konversationen ganska aggressivt och en tid senare såg jag att hen inte längre finns på min vänlista. Lite synd, särskilt som vi ändå har en del gemensamt, och inte minst en del gemensamma bekanta/vänner.

En annan vän, som jag även träffat och haft mycket kul med i verkligheten, dök upp sent en lördagskväll på min FB-sida och ifrågasatte starkt resultatet av en studie som jag hade publicerat på min sida. Jag bemötte hen lite skämtsamt varpå hen gick till attack på de mest ohyggliga vis. Aldrig har jag, varken förr eller senare, fått så mycket gräsliga oförskämdheter slängda mot mig. Allihop var kopplade till mitt livsval att inte äta andra varelser men blev till påhopp om hela min person. Jag undrade för mig själv om hen var full eller hade börjat med droger, men föredrog att bemöta dessa grovheter stillsamt och milt ifrågasättande. Det hindrade tyvärr dock inte denna människa från att bli värre och värre. Jag var chockad. Vad hade hänt? Hade någon hackat sig in på hens konto, eller var hen verkligen inte påverkad av något? Det var så obehagligt och tankarna snurrade i mitt huvud hela natten, långt sedan datorn var avstängd.

Nästa morgon hade jag funnit ett par ytterligare svar som jag skulle ge, men då hade min vän/antagonist tagit bort alla sina inlägg! Allt som var kvar var mina svar på dem, vilka givetvis utgjorde ett mycket förvirrat intryck när man inte kunde se vad de var svar på. Så synd! Till en början hade jag varit mycket, mycket irriterad på att denna person skrev en massa elakheter på min FB-sida helt öppet, där alla jag känner kan läsa dem, men snabbt insåg jag att hen själv gjorde bort sig genom att skriva allt detta. Därför lät jag inläggen stå kvar. Så synd då att hen någon gång under natten måste insett sitt misstag och därför raderat alla sina bidrag till denna märkliga "konversation". Naturligtvis ströks personen från min vänlista och blockerades. När jag inte ens hinner med mina verkliga vänner, varför skulle jag då ödsla tid och energi på genomelaka typer som uppenbarligen hatar mig?! Tyvärr har vi dock en gemensam vän som tycker mycket oss båda två och som då och då har gjort små försök att få mig att intressera mig för denna person igen, men givetvis utan resultat. Som sagt, varför skulle jag vilja vara vän med en människa som uppenbarligen inte hyser den minsta respekt för mig och vem jag är?!

Men det är känsligare än man kan tro, uppenbarligen, detta med kostvalet. Jag försöker verkligen inte pracka på någon mina livsval, men ibland tror folk tydligen det. Det måste ju komma inifrån dem själva naturligtvis, om de skulle vara/bli intresserade, men somliga har också gjort klart för mig att de måste skygga för sanningen, annars skulle de inte klara av att äta som de gör. Då blir väl mina små notiser lite för uppenbara och hindrar dem från att leva i sin bubbla -- detta får jag klä skott för. Tyvärr! Så länge jag själv tycker att detta är viktigt och så länge jag själv vill spara inlägg och notiser för mig själv -- och så länge som en del faktiskt tackar mig! -- så länge tänker jag ändå fortsätta. Har jag tänkt. Till nu. Nu vet jag inte längre.

Jag håller på och omvärderar mitt Facebookanvändande som sagt. Har inte kommit fram till något ännu. Mer än att jag vill ägna mer tid åt min bebis, som råkar vara av den "snälla" sorten som gärna leker själv och låter mamma pyssla med en massa annat (som t ex FB, dåligt samvete, gaaaaah!). Jag vill ju dessutom såklart inte utsätta bebis för strålningen från datorn egentligen. Och jag vill läsa mer! Skönlitteratur, fackböcker, tidningar, tidskrifter. Men Facebook är en källa till så mycket i mitt liv, jag får så många bra tips. Jag har ju sett till att det mesta jag är intresserad av täcks in så att jag får notiser på min FB-sida så fort det är någon nyhet jag kan ha glädje eller nytta av. Mycket praktiskt, jag sparar ju massor av tid på detta! Men som sagt. Jag måste begränsa mig. Jag kan inte kasta mig in i allt, inte engagera mig för mycket i allt och alla. Och när jag nu (snart!!) börjar jobba igen måste måste måste jag ha den regeln för mig själv att aldrig aldrig aldrig logga in på FB från jobbet. Med flit har jag också sett till att ha en gammal telefon som jag inte lätt kan surfa på, dessutom gillar jag inte det lilla formatet. Jag ska inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden, kan inte ha FB framme jämt, det är inte bra för mig. Så långt har jag kommit.

Ett par andra småsaker har också hänt på FB och de gnager i mig. Någon skrev och anmärkte på en helt ovidkommande sak som jag har skrivit, vilket har irriterat mig. Vem är hen att klampa in och skriva så till mig? Istället för att bidra till diskussionen? Vad ger hen mig? Vem är hen nuförtiden (barndomskompis/f d klasskompis) -- har denna magsura kommentar bidragit till att diskvalificeras som min vän? Vi får se. Och en annan vän/bekant, som jag dessutom träffar på då och då -- kallar mig "PK" (??????????????!!!!!!!!!!!!!!!) och finns numera inte på min vänlista, eller rättare sagt: Jag finns inte på hens vänlista längre. Hmm? Ingen förklaring, och jag kan bara gissa. Det känns ju jättedumt att jaga folk och be dem förklara sig. Kan man klara att ta emot sanningen? Deras sanning om mig? Jag tror faktiskt inte det, utan ska nog bara lämna dem ifred, dem som utan förklaring tagit bort mig (istället för att bara t ex välja bort mina inlägg, om de nu är så störande).

Dessutom måste jag få lägga ut mina tankar lite mer, även om jag egentligen inte hinner: att då logga in här och skriva av sig, få ur sig hoppas jag kan bli mer naturligt igen istället för att bara kort göra en liten statusuppdatering om det. Jag ska nog dock ändå hitta andra ställen att skriva, för snart, snart blir det något annat. Jag har så mycket som vill ut, och egentligen har jag ju haft det i 35 år, så många ord, sådana mängder av historier ... Allt ska användas. Jag lovar. "Ska bara ..."

Våryster

Pirrig.

Darrig.

Stirrig.



Tänk att du fortfarande får mig sån.

Skriva, skriva, skriva

Igår träffade jag en ung författare ... och blev påmind och inspirerad. Tankarna och drömmarna om att skriva bubblade upp med full kraft. Varför trycker jag ner dem? Varför har jag tryckt ner dem så länge, i så många år?

Visst, jag skriver, här, annorledes på nätet samt i jobbet. Men inget "vettigt" liksom. Vad nu vettigt är -- jag har ingen aning om vilken del av mig som ska skriva ens, den "seriösa" eller den flamsiga. Kanske båda. Men man kan ju inte skriva något seriöst med flams i. Då blir ju alltihopa per definition flamsigt. Eller?

Jag har ju alltid älskat att skriva, men har inte (mer än i huvudet) skrivit någon bok sen den jag författade när jag var fyra år och som handlade om Olle som klädde ut sig med sin lillasyster och sen åkte med hela familjen till farmor och råkade ut för en del äventyr på vägen. Ett mästerverk, givetvis! ;-) Hade jag en skanner så hade jag tryckt upp den under näsan på er, hehe.

Jag skrev alltid de längsta och mest spännande och roligaste uppsatserna, de lästes alltid upp, jag fick skriva grejer till skolkabarén, jag har överösts med beröm, bara fått lovord ... så varför låter jag inte allt flöda fritt, varför har jag inte fortsatt göra det, bara på kul, hur kan man bara få en massa prestationsångest över alltihop?! Så jävla värdelöst liksom.



Min senaste bokidé bara ska jag sätta i verket. Den ska bli av. Jag förstår inte varför jag alltid skjuter upp allt till den grad att det blir inaktuellt, antingen av samhälleliga skäl eller helt enkelt för att jag aldrig skriver upp något utan istället glömmer alla idéer och uppslag.

Dumt, så dumt.

Jag ska skärpa mig. Ehum.



Kanske borde jag se till att få gå på kortison igen?! När jag gjorde det en kort period, för drygt tio år sen, såg mitt dagsschema ut ungefär så här:

Upp klockan fyra på morgonen, åt tre stora äggmackor + gröt. Storstädade lägenheten. Åt en andrafrukost: fler mackor. Påbörjade samt avslutade läsningen av en hel roman. Väckte min man, som gick till jobbet. Åt dessförinnan frukost med honom: fler stora äggmackor. Började planera för lunchen. Handlade till lunchen. Funderade under tiden oerhört intensivt på massor av saker, tankarna och infallen forsade oupphörligen fram i skallen, bland annat manusidéer och uppslag till uppfinningar av alla de slag.

Gick hem och tillagade lunchen. Åt. Mycket (man får en oerhörd aptit av kortison). Läste under tiden fler böcker samt dagstidningen. Tankarna rusade hela tiden runt samtidigt. Diskade. Började planera för middagen. Läste lite till samt gick på stan för att hämta ut ett paket. Drabbades av en skrämmande paranoia från ingenstans, var tvungen att smyga längs husväggarna och klarade knappt av att gå in på posten och ta en nummerlapp. Efter att jag tagit nummerlappen gick jag ut och stod och tryckte runt ett hörn och såg in genom fönstret på nummerdisplayen, det var jättejobbigt att gå in och hämta paketet.

Gick hem och öppnade paketet. Skrev brev på datorn (hade dock ej internet på den tiden). Läste lite till. Samt åt. Mest mackor igen. Brottades med alla galna infall i skallen, skrattade åt en del, skrämdes av andra. Ringde kompisar och mamma. Välkomnade mannen hem från jobbet, åt med honom. Diskade, for runt och plockade och fixade. Läste lite till. Var uppe halva natten. Klarvaken. Med tankar som rände och rusade och ramlade runt.

Gick upp klockan fyra.

Etc ...


Vad jag inte gjorde:
Sov tillräckligt.
Vilade.
Mådde bra. Nävisstja. Jag ska nog inte ta kortison igen ... Måste klara av självdisciplinen och uppbåda energin och skrivarlusten ändå ...

Flytgolv

Nån mer som tycker att begreppet flytgolv är oerhört fantasieggande?!

Morgonvims

Å, det är samma sak varenda gång jag ska lämna mini-crrly på dagis på morgonen, tur att jag inte gör det så ofta: jag glömmer alla mina egna saker. Oftast är det glasögonen eller stämpelkortet, idag båda delarna. Jag kom minsann ihåg att packa ner andra kläder till dagis, galonbyxor, tröjor och sneakers, gudbevars, istället för overall och vinterkängor. Men det är som om min hjärna bara får plats med ett visst antal saker åt gången; följaktligen blir det liksom inte rum för mina egna saker. Prioriteringar, prioriteringar.

Ah, jag får väl klara mig. *gnuggar ögonen lite*

Dun och dubbelmoral

Det är ju jättebra att det här med dunet nu kommit upp till ytan så att folk blir medvetna om djurplågeriet som sker för att de ska få sköna kuddar och jackor... men är det inte liiite hyckleri att uppröras över det och samtidigt inte vilja höra talas om hur den goda biffen egentligen kommer till?

Nyårsafton

Jag trodde att jag tyckte att det var jätteroligt att börja jobba igen, men tydligen håller inte min kropp med.

Eller hur ska man annars förklara att jag nu de senaste dagarna har fått såväl magkatarr som migränkänningar, en satanisk ledvärk och kass mage?


---------------------------------------------------


Min man har en sån fantastisk humor. Han hade i uppdrag att leta reda på Samarin åt mig (se ett par av mina symtom ovan) och rotade igenom en massa av mina gamla väskor i garderoben, medan jag ligger ganska däckad. En stund senare kommer han med en (hand-)väska (jag är ingen handväskmänniska och värjer mig för ordet men det är nog trots allt en sån!) i högsta hugg och flinar stort.

-- Det är ingen tvekan om vilket kön innehavaren av den här väskan har! säger han och skrattar och visar upp innehållet samtidigt som han rabblar: En kallelse till gynekologen, några tamponger, en våtservett -- och ett visitkort från Operakällaren!


Haha, jag skrattar på mig. Detsamma gjorde min man, som berättade för vår dotter att mamma i själva verket är en modebloggerska med skära kläder och läppstift, som hänger med bratsen.

Extremt kul faktiskt. Visa mig din väska och jag ska säga dig vem du är?!






GOTT NYTT ÅR!!!

Oblogg

Nej, crrly bloggar inte, crrly är för upptagen... Av att trots allt köpa några små julklappar (till ett par ungar i släkten; annars ger vi inte julklappar längre), av att storhandla, av att jobba (!), av att försöka låta bli att va så jäkla jetlaggad, av att slå in en massa paket (trots allt! ja!), av att skriva listor på tusen saker som ska göras, av att ta hand om sin älskade unge och sin älskade karl och sina älskade katter, av att storhandla (slå sig fram på Ica Maxi bland en massa oförskämda jubelidioter, naturligtvis är alla andra som också är stressade och i vägen alldeles förskräckligt irriterade och irriterande!), av att posta, pyssla ... och gissa. Ja, för Lottens julkalender är en läskigt beroendeframkallande (o)vana som stör och bråkar i ens sinne oavsett om man har läst dagens lucka (grubbel grubbel) eller inte (irritation! frustration!).

Dessutom lever crrly i en mittemellanvärld och vill varken blogga om sin nuvarande verklighet eller den som nyss var (Florida). Eller vill snarare både och. Har inte riktigt landat i Serige mentalt än. Filurar fortfarande ... och smälter saker. Får väl se om det blir nåt bloggbart.

Bah. Och nu måste jag dessutom sova också. Aj oill bi bäck.

Första arbetsdagen

Tjahapp, tralala, här sitter man jetlaggad till tusen och bara väääntar på att klockan ska bli fem så att man så att säga mer officiellt kan gå upp på riktigt! ;-) Ja, jag ska gå upp redan klockan fem idag, tänkte jag, så att jag kan fixa i ordning allting utan stress och dessutom hinna amma en halvtimme innan jag åker. Det blir konstigt för Mini-crrly som är van vid att amma hur som helst och när som helst, höll jag på att säga, som nu plötsligt inte har mamma hos sig hela dagarna. Får se hur darling klarar av att få henne att sova på dagarna nu! ;-)

Ja, sova ja. Vi har haft det skitjobbigt med Mini-crrlys sömn i ett och ett halvt år nu, inget har funkat, ungen gillar inte att sova helt enkelt. Kanske inte så konstigt med två nattugglor till föräldrar och med en stor nyfikenhet och aptit på livet (man kan ju missa nåt!) men gah, man behöver ju sömn liksom. (Ja, inte minst vi föräldrar! ;-) Men nu, när vi var i USA, då funkade det hur bra som helst!! Ungen är väl amerikan i själ och hjärta, helt enkelt. (Haha! Hoppas inte! ;-) Jomenvisst, två sovpass på dagen (har inte funkat här hemma sen hon fyllde ett) och sen sov hon heeeela nätterna. Va! Dessutom somnade hon i världens oväsen varje kväll, för tv:n stod på högt hemma hos släktingarna vi hälsade på och jag hade (oftast) helt enkelt inte hjärta (eller guts) att be dem sänka ljudet. Jag märkte ju också att det inte behövdes! Hon som är världens mest svårsövda och lättväckta, hon som vaknar tvärt och illvrålar om man smyger någon annanstans i huset och parketten knakar till, hon som märker direkt om man prasslar med en plastpåse genom två stängda dörrar. Jo, det är sant! Och det handlar inte om att "vänja" henne, tro mig, vi har gjort allt. Jag är lika ljudkänslig jag, nästan. Så hon har väl ärvt det, tyvärr.

Ja, jobb idag ja. För första gången på nästan två år! :-o Jag ska vara så himla glad som har jobbet kvar, så turbulent som det har varit under tiden jag har varit borta. Så det känns gött. Att jobba lite och vara hemma lite, så hoppas jag kunna få det bästa av två världar. För ja, jag ska bara jobba femtio procent, det ska bli superskönt. Men så konstigt det känns! Och kommer att kännas när jag kommer iväg! Bara att köra bil ensam är konstigt, även om jag har gjort det en del (storhandla ensam på kvällstid är ju mitt nya "favoritnöje"...), man kan ju ha på vilken musik man vill liksom! Och högt! Vilken lyx.

Till dagens outfit (som man ju måååste skriva om ifall man har en blågg, för det är ju extremt intressant...?!) hör en cool svart Billabong-T-shirt (namnsdagspresent av darling) med blommigt peacetecken på. I Amerikat var det väldigt inne med peacetecken på allt, kändes lite ironiskt minsann. Fast det kanske är modernt här också, vad vet jag. Ja, haha, det blir ju konstigt också, att spräcka åtminstone ett litet hål på bebisbubblan efter nästan ett par år! Och dessförinnan levde jag ju i en graviditets- och illamåendebubbla... Ja, det var sannerligen ett bra tag sen jag var mig själv.

Eh, måste fixa en annan grej till outfiten dårå. Måste in och störa i sovrummet, där darling och lillan sover. Tar det när jag ändå ska amma. för jag kom ju på igår, när jag tog fram kläderna till idag, att jag kan få ha på mig en vanlig bh!!!!!!!!!!!! Blir very interesting att gå igenom förrådet av såna för att se vad jag egentligen har för storlek nuförtiden. Och form?! Haha. Nä, jag blev så till mig i trasorna (ehe) när jag kom på att jag skulle slippa de sladdriga kuplösa slabb-bh:arna jag har haft de senaste 1 1/2 året att jag alldeles glömde bort att välja ut en bh alls. Och bh-löst, njaej, inte första dagen när jag riskerar att bokstavligen synas i sömmarna på jobbet. Jag har dessutom T-shirt utan linne under! Tjo och hej. Jo, linne underst har jag haft istället för att köpa en massa dyra amnings-bh-ar som dessutom ofta är rätt trassliga att pyssla med. Upp med tröjan, ner med linneringningen istället, så ammar man diskret och snyggt utan att flasha för nån som inte vill se det.

Nu blire lite kaffe, tror jag. Jag är ju hur vaken som helst, men hur länge????????!!!

Torrboll?!

Det är roligt med skyltar. Den här tilltalade mitt sinne för humor, en sen kväll på Ica Maxi. Japp, det är mitt nya, ensamma kvällsnöje. Storhandla efter 21.00.

Vad är en torrboll? En som man kan köpa, alltså? Skylten hängde för sig själv i fönstret utan några produkter som kunde ge någon ledtråd. Är det en sån där grej man kan ha i duschen? Fast för fyrtionio kronor på extrapris?! Hjälp mig, tala om, upplys mig!

Observera dessutom att denna torrboll är av standardmodell. Inga extra finesser där inte. Nähä.

Undrar hur många som nappade på erbjudandet. Undrar hur många som förstod erbjudandet.

Sjuk fundering

När någon är förkyld kan det räcka det med att den personen andas på en för att man ska bli smittad.

Tänk vad bra det skulle vara om det var tvärtom, så att den friske andades på den sjuke och vips blev den sjuke frisk.




Lillan är jätteförkyld och jag vill inte vill inte vill inte bli smittad. Däremot känner jag mig som Världens Sämsta Mamma som säkert har klätt henne för dåligt. Vi har haft picknickar då hon har suttit ute i bara tröja (tröjor). Fy på mig.

Mitt nya jag

Jag borde byta namn på bloggen. Jag har ju inga crrls längre efter graviditeten. Bara ett stort burr. (Att man aldrig kan vara nöjd.)

Brrly?

Ny syn på tillvaron

Var ganska förbannad igår på att vi måste ta ut semester för den dagen vi var insnöade, jag har inga semesterdagar kvar. Vad tyckte de att vi skulle ha gjort, chartrat en helikopter? Men så på vägen hem lyssnade jag på P1 som vanligt och de spelade Evert Taube:


så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!


Perspektiv, liksom.



Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,

Nej...

så kläm nu i med en verkligt sju-sjungande vals!

Ja!

*tar i som fan, mycket gladare:*

Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.



(Snart slipper jag ju ändå det här stället!)

En äcklig tanke

Gick förbi en rökande kvinna häromdagen och var tvungen att andas in hennes rök, och då slog mig en tanke: När man är i närheten av rökare känner man ju deras andedräkt. Men tänk alla som inte röker då? Deras äckliga andedräkter måste man ju få i sig ändå, fast man inte ens känner dem! Andedräkterna alltså.

Urk.