Om omega-3 utan döda djur i! :-)

I flera år har det varit så himla inne med omega-3, överallt skrivs det om den nyttiga fiskoljan etc, etc, men är det ingen som har funderat på varför fiskarna har så hög halt av omega-3? Jo, det får de av att de äter alger! Det är algerna som innehåller en massa omega-3. Och varför då gå omvägen via fiskarna som ska jagas och plågas till döds när man kan äta alger direkt? Torkade alger är inte alls dumt -- i alla fall inte om man ändå gillar havssmaken (=fisksmaken, som jag personligen dock inte alls tycker om).

Nej, jag är dålig på att käka alger, tur då att det finns bra, helvegetariska alternativ för att få i sig omega-3! Jag har inte mindre än tre olika vegetabiliska omega-3-produkter hemma just nu:

* Pro Omega, Linolsyra-Alfalinolensyra. Vegetarisk kapsel. Från Alocost. På burken står det: "Alocost Pro Omega är en av de rikaste källorna till essentiella fettsyror. I vår moderna raffinerade kost blir det lätt brist på viktiga essentiella fettsyror. Ett bra sätt att balansera detta är att inta ett kosttillskott. Alocost Pro Omega innehåller både linolen- och alfalinolsyra vilka är utgångssubstanser för produktion av andra livsnödvändiga fettsyror." Nu ser jag dock att Alocost inte längre har kvar Pro Omega på sin hemsida, måste skriva till dem och fråga varför.

* När jag var i USA i vintras köpte min släkting något som hette Selba Seed, som hon var väldigt till sig över. Hon sa att det var jättenyttigt, att det innehöll omega-3 och var vegetabliskt och att hon använde det till all matlagning och bakning, från köttfärssås till hennes berömda carrot cake. Ja, morotskakan hade jag ju ätit av och inte hade den någon konstig bismak. Jag bestämde mig för att också köpa en burk. Sen har jag i ärlighetens namn varit lite dålig på att använda den men har några gånger öst ner lite i min goda sojafärssås för att boosta nyttigheten. Superbra!

Nu när jag läser på hemsidan förstår jag min släktings iver. Vilken grej! Salba Seed ska, enligt hemsidan, innehålla, gram för gram:

- 50 procent av folsyran hos sparris.
- 15 gånger mer magnesium än broccoli.
- 1,1 gång mer fibrer än All Bran.
- 2,5 gånger mer vegetabiliskt protein än kidneybönor.
- 8 gånger (!!!!!!!!!!!) mer omega-3-fettsyror än lax.
- 3 gånger mer järn än spenat.
- Dubbelt så mycket kalium som banan.
- 3 gånger så mycket antioxidanter som blåbär.
- 6 gånger så mycket kalcium än mjölk.

Visst låter det fantastiskt. Vad är då salba för något egentligen? Enligt företaget Source Salba Inc är det "ett urgammalt sädesslag som användes av aztekerna -- som var kända för sin extremt goda hälsa -- så tidigt som 3 500 år f Kr. Detta lilla glutenfria frö har mer omega3-fettsyror, fibrer och antioxidanter än linfröolja. Det har mer kalcium än sesamfrön, hög halt av C-vitamin, järn och magnesium."

När jag läser på flaskan ser jag att det kan användas istället för ägg i bakning, för det löser upp sig i vätskor, men man kan också låta lite Salba Seed följa med mjölet när man ska baka, det funkar som redning av såser och man kan bara, så som jag har gjort, bara strö det över eller i mat.

Hur får man nu tag i Salba Seeds, om man inte råkar ha vägarna förbi USA (eller Kanada), då? Ja, det verkar vara ett problem, tyvärr. Jag hittade en internetbutik i Polen (!) som verkar ha Salba Seeds i sitt sortiment. Kanske kan man hitta en bra nätbutik i USA som fraktar overseas? Har någon lust att forska i detta vore det intressant att höra om resultatet!


* Min tredje omega-3-produkt är en olja, som jag just har fått med posten (asch, jag menar DHL) och inte hunnit prova än. Den heter Omega & more Perfect Balance och jag beställde den från Grön Gåva. På förpackningen står: "Välgörande mix av olika oljor som innehåller omega-3, omega-6 och omega-9. Alla oljor är ekologiskt certifierade, oraffinerade och kallpressade. Vegetarisk." Vill någon veta mer exakt vilka oljor Perfect Balance innehåller kan jag rekommendera att klicka på länken ovan, där jag markerar det fullständiga namnet. Det ska bli spännande att testa denna olja. Och så ska jag förstås börja använda min Salba Seed mycket, mycket mer! :-)

Järntrust

Jag har 109 i Hb. Eller "åtti-nånting". Medelvärde (påhittat?) 98. Det var i alla fall var min barnmorska kom fram till igår. Argh. Inte konstigt att jag har varit så himla trött på sistone. Men det har inte med veganeriet att göra. Vill jag gärna tro i alla fall. I vanliga fall har jag ju ett bra järnvärde. Nej, det har med mitt förbannade illamående att göra, och okej då, att jag i och med det inte har fått i mig min Blutsaft eller Blodt+, flytande är superäckligt, och jag spyr vid bara tanken på att svälja tabletter gjorda på djurblod. (Konstig mening, skulle jag sätta punkt där?) Dessutom har jag ända sedan mitt illamående började haft fruktansvärt svårt för nästan alla grönsaker och rotfrukter. :-/ Lägligt va. Nu jävlar måste jag äta spenat vareviga dag. Kan man köpa grönkål så här års? Det är gott att steka, med t ex lite purjo och goda kryddor (för att fylla piroger med eller bara göra en pastasås på, eller så).

Far min kunde såklart inte låta bli att fälla en riktig gubbskämtskommentar: "Ja, nu får du ta dig ett järn!" Höhö.

Och jodå, jag äter torkade aprikoser på gröten varje morgon, och jag lagar mat (nä, älskling menar jag ju) i järngryta... Med mycket persilja. Måste få tag i något annat järnpreparat nu bara. Lyckades hitta vegetabiliska järntabletter i hälsokosten förra veckan, hurra, jippi, men när jag ser närmare på burken ser jag att det står att varje tablett bara innehåller 20 mg. Och min barnmorska rekommenderar mig att ta 200--300 mg/dag. Tjo och hej. 10--15 järntabletter per dag... plus alla andra jag tar! Varav en del ska tas före maten, vissa till maten, somliga efter maten, en del på kvällen, andra på morgonen, vissa passar inte alls ihop med andra etc, etc, etc. Ett heltidsjobb bara detta att hålla reda på allt sånt.

Åkte inom (som man säger på skånska!) apoteket igår kväll på väg hem från jobbet för att få tag i Duroferon, som enligt en opålitlig källa på nätet lär vara vegetabilisk. Frågade för säkerhets skull personalen, men det skulle jag inte ha gjort. De visste inte alls, och det var tydligen extremt pinsamt och jobbigt. Otrevliga som tusan blev de, och försökte istället lura på mig Hemofer. Nehej, den gick jag inte på. For därifrån med bara Folacin, som jag inte har tagit på ett tag (aja baja) för att jag inte hittar mina recept. Har fortfarande inte hittat dessa, men Folacinet fanns receptfritt så jag offrade 46 spänn. Och så ska jag ringa Astrazeneca senare, måste komma ihåg det.

Nå, jag gjorde ju en glukosbelastning också. Nervös, för jag har vräkt i mig choklad varenda dag i flera veckor nu. Det är en drog, och jag begriper inte hur jag ska kunna sluta med det. Det är så typiskt, före graviditeten hade jag minsann i stort sett vant mig av vid socker, och nu äter jag mer än någonsin. Jag kommer att få en sexkilosbäse, minst. Men jag fick fina värden! Hurra, hade jag aldrig trott. Ska dock ändå skärpa mig på den fronten. Och säga åt mamma att hon aldrig mer får komma förbi med en chokladkartong på en gånger en halv meter (!)...

Nu lever jag igen

Jajamänsan!

För att återknyta till 80-talsnostalgin i förra inlägget namnger jag detta inlägg som en hyllning till en låt som var en av mina allra, allra största favoriter under hela 1980-talet (eller i alla fall sista halvan, eftersom den kom 1985).

Dessutom passar inläggstiteln extra bra nu eftersom min älskling spontant just råkade boka in oss på konsert med just bandet som sjöng låten: Adolphson & Falk! Vi hade nämligen ett presentkort på Kulturcentralen i Malmö som hade råkat (hrm) gå ut, men när darling var därinne (råkade passera på lunchen nyss) och skulle beveka dem om att låta oss få utnyttja det, så var de så schysta och lät oss använda det, bara vi skyndade oss. Så då blev det Adolphson & Falk. Visste inte ens att de fanns längre. Men vad kul!!

En annan rolig grej är att vi snart också ska gå på ett evenemang med vår stora idol Povel Ramel. Det ska bli så helt obeskrivligt kul, vilken fantastisk upplevelse att få se och höra detta musikaliska geni i verkligheten! :)


Jo, sen passade rubriken så bra också, för det är verkligen det jag gör, lever igen nu alltså. Just hemkommen från en sällsamt välgörande semester, vilken vi verkligen var värda, och dessutom efter att ha varit hos barnmorskan imorse, känner jag mig friskare och starkare än på länge. Visst, jag har huvudvärk idag och sov dåligt inatt, visst, min tarm är elak mot mig och blöder, men äh, jag mår BRA ändå! Semestern innebar en sådan avkoppling att... ja, jag kan inte minnas att jag någonsin har varit mer avslappnad. Ljuvligt.

Vi har sovit i mellan 10 och 13 (!) timmar per natt, visserligen i en gräsligt obekväm och stenhård säng i ett iskallt sovrum med bara ett tunt lakan och tre snuskiga gamla filtar som inte är tvättade på åratal och man bara inte vågar ens nudda i sömnen, men ändå. Och vi har gått och gått och gått och gått... Så skönt. En del äventyr var det på resan, jodå, men inget som förmörkade vår tillvaro. Och nu dröjer det ju antagligen lääänge innan vi kan resa igen.

Att göra som våra holländska vänner som har flyttat till Italien, och som häromveckan fick ett gossebarn och har bokat ett hus i Thailand mars--maj, det skulle vi aldrig i livet våga. Nej... Inte nu, när jag känner en del som har fått barn och har fått höra om allt konstigt som kan hända och allt som kan gå snett! Visserligen har jag förstått att folk, även svenskar, åker till Thailand just för att uppsöka sjukhusen där, men är det värt det?! Nä, några månader får det nog vänta, men sen kan man ju hoppas att man får en snäll bäse som går att ta med lite överallt. (Får se vad jag säger om detta om ett halvår... ...)

Oh well. Har massor att berätta, om både ditt och datt, men det får vänta lite. Egentligen borde jag ha lärt av mina misstag och inte lova att blogga om saker som jag sen aldrig får tid/lust/möjlighet att skriva om, men ah. Framöver lär här finnas bilder från semestern (vad sägs om tropiska magbilder?), framtidsplaner och -våndor, massor av boktips etc, etc.

So long, så länge. (I like to skate = Jag liknar två skator.)

Pysslar! Utan att spy! :D

För ett par dagar sen kom jag på att jag har gjort så jävla fel under hela det här illamåendet. Jag har helt fel inställning till det. Jag har kämpat emot det. Till vad nytta? Det har medfört att jag ramlade ner i en depression light med självmordstankar etc. Jag orkade inte glädjas för fem öre. Jag blev extremt provocerad av dem som tyckt att jag skulle vara glad (det var ungefär som att säga "Ryck upp dig nu!" till någon som är sjukligt deprimerad...) och även av de andra gravida som gillade sitt illamående.

Så jävla olikt mig.

Jag blev rädd också, för var fanns den glada, galna crrly? Vem fan var det här vraket som tog min kropp i besittning?

Jag lät illamåendet vinna, men felet var att jag kämpade emot. Jag greps av panik varenda gång jag kände att den mest akuta "spynödigheten" kom smygande, jag blev otrevlig och fick riktigt otäcka vansinnesutbrott och gråtattacker. Varför? Jag har ju inte ens spyfobi.


Nu har jag tänkt om, som sagt. Jag hade redan märkt att illamåendet blir värre av stress, av sömnbrist och av bråk. Men vad gjorde jag med mig själv? Jo, jag stressade upp mig och jag behandlade inte mig själv väl.

Jag gick visserligen och la mig direkt efter jobbet och sov oftast hela natten ända till morgonen. Men jag var så oerhört sorgsen, arg och ilsken över att jag var tvungen att ha det så. Och stressad. Jag tyckte så oerhört synd om mig själv. Och om älskling. Jag kunde ju inte göra nåt hemma:

* inte plocka i eller ur diskmaskinen
* inte diska
* inte plocka i eller ur tvättmaskinen
* inte städa
* inte ens plocka upp saker jag strödde runt mig

Jag kunde nämligen inte (kan inte) böja mig framåt, då spyr jag. Och jag kan inte göra nåt som luktar. Jag har alltså svårt att:

* ens titta in i kylen
* vistas i huset när älskling lagar mat
* gå och handla, nej, det är otänkbart


Det här med att handla är jobbigt ut en annan synpunkt också: Folk! Folk som luktar, folk som väsnas, folk som stör mig genom sin blotta existens... Går inte! Alltså har jag de senaste månaderna isolerat mig nästan totalt från socialt liv. Bara träffat familjen och någon enstaka nära vän (och en nätkompis en eftermiddag... Men vi kunde givetvis inte gå ut och fika...)


Ja, det här med maten är sannerligen ett eget kapitel. Jag kan inte berätta för älskling vad jag är sugen på, för dels mår jag illa vid blotta tanken på mat, dels kanske jag inte alls kan äta det sen... Det nästan enda jag åt för ett par tre veckor sen (mandariner och apelsinjuice) äcklas jag av nu. Och så vidare, och så vidare. Mycket komplicerat.

Vad hände mig då häromdagen?

Jo, insikten drabbade mig hastigt: Jag måste acceptera. Nu är det så här, nu mår jag illa, och det finns inte ett dugg jag kan göra mot det. Jag gör ju så gott jag kan, sover mycket, småäter så gott som oavbrutet och bara det jag kan och så vidare. Jag får vara nöjd med det. Jag kan absolut inte stressas av att "alla andra" mår bra och lever som vanligt. Jag mår inte bra, alltså kan jag inte leva som vanligt. Jag ska heller inte sträva efter det. Det kommer när det kommer. Jag försöker alltså leva mer taoistiskt, accpetera att det är som det är och inte kämpa emot, "go with the flow" (även om det "flowet" spys ut från mig...).

Bara den insikten har faktiskt gjort att jag känner mig lite, lite piggare och lite, lite gladare och lite, lite mindre illamående.



Och nu med julstökande och allt? Nja, igår gick inte icke bra alls... men då försökte jag tänka att det kommer, det kommer... Och det har det gjort! Idag grejar jag... i min egen takt... Jag plockar fram julsaker, stryker juldukar... och njuter...! :D