Med reservation för stav-, syftnings- meningsbyggnads- och andra skrivfel och annat knasigt; jag är totalt dimmig i bollen efter denna natt!Jag har turen att ha fått en bebis som har min dygnsrytm och är nattmänniska. Sover till frampå eftermiddagen och vill sen inte somna förrän tolv-ett-två på natten. Passar mig perfekt, då kan jag gå upp och göra frukost till älskling och sen äta med honom och därpå gå och lägga mig igen. Mmm. Lyx. Men: lillan har på sistone blivit extremt gapskrattig och jättefull i bus precis lagom till läggdags, och då får jag maratonamma henne i flera timmar för att få henne lugn och sömnig. Hon somnar sen lagom till att katterna kommer in i sovrummet och klöser sönder sängen för att bli utsläppta... Ja, vi måste ha sovrumsdörren öppen för annars blir det jättekvavt och klibbvarmt. Nej, vi har ingen kattlucka för den enda dörren vi skulle kunna tänka oss att ha den i är en altandörr med glas för långt ner. Dessutom vill jag inte att de kommer in om de har med sig något, jag vill ha lite koll där... Inatt var det värre än någonsin, katterna skulle in och ut respektive ut och in varannan timme om varandra hela natten, och däremellan vaknade lillan ett antal gånger och skulle lyftas över till min säng för att ammas till sömns. Jag är inte så värst vaken nu.
Men vad konstigt jag skriver. Jag inledde ju med att förklara hur lyckligt lottad jag är. Nå, men jag
är det. Det skulle ha varit jättejobbigt att ha en bebis som är pigg och klarvaken och kräver att matas och roas från fem-sex-sju på morgonen. Dessutom hade hon väl i så fall velat lägga sig vid åttatiden på kvällen, och då hade hon aldrig fått se sin far.
Nåväl, var var jag? Jo, vi ligger och sover och ammar och vilar och så hela dagarna, och jag läser, läser, läser. Nu har jag en ny, nätt liten lista med böcker som jag har läst, korta omdömen följer här:
* En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstierna var inte alls som jag hade förväntat mig. Jag fick den i present och trodde att den skulle vara en smaskig, skandalös berättelse fylld av mörka släkthemligheter och avslöjanden... men nä. Ganska tråkig, rätt deprimerande. Nä, inget särskilt att ha!
* När tiden tog slut av Göran Sahlberg var inte heller alls som jag trodde. Det börjar som en rätt så vanlig uppväxtskildring, för att sedan flumma till sig och mynna ut i något som verkar vara en enda stor fantasm. Ja, "vanlig" kan man kanske inte kalla en uppväxtskildring som handlar om en gosse som är son till Predikanten, en frikyrklig pastor, men ändå. Man förstår sedan inte riktigt vad som egentligen händer. Dag Hammarskjöld har i alla fall plötsligt en stor del i berättelsen. Men ett antal frågor kvarstår efter läsningen: Dör mamman? Isåfall hur? Är sonen skyldig till det?! Nå, den var ändå rätt kul att läsa (första delen i alla fall, före flummeriet), för jag har en gång i tiden känt denne Predikant, fadern till författaren alltså.
* Två böcker av den fantastiske författaren Tahar Ben Jelloun har jag läst nu också.
Den tjugosjunde natten och
Den ödesdigra natten. Den förstnämnda var för... vad ska jag säga... för sagoaktig för mig. Kanske fascinerande men nä, den hade för mycket av det jag inte gillade med Coelhos
Alkemisten. Kan inte förklara det närmare just nu, är så dimmig i skallen. Däremot var
Den ödesdigra natten helt fantastisk!! Älskar den. Den handlar om en kvinna som kanske egentligen är en ande eller en demon och som aldrig borde ha blivit till. Hon ägnar sitt liv åt att förstöra och förgöra män som har gjort henne illa. Bakgrundsmiljön är det fantasieggande Marocko i relativt modern nutid men samtidigt råder här sagotid;
Tusen och en natt känns inte långt borta, och det vimlar av
djinner. Denna bok rekommenderar jag verkligen, den är både otroligt vacker och spännande.
* Jag försökte också läsa Lasse Lindroths
Där inga änglar bor, men nej, jag klarade inte av den. Den kändes så pretentiös och det myllrade av klichéer, jag tror inte ens att det var ironiskt. Så sorry, Lasse, det var en pekoral. Jag klarade inte av att läsa många sidor där, det erkänner jag (annars hatar jag att ge upp böcker!).
* Däremot var
De sönderrivna bilderna av Azar Mahloujian bra! En spännande och stundtals deprimerande berättelse (visst låter det som en motsättning?) om hur hopplöst det kan vara att fly för sitt liv från sitt hemland och så fastna i byråkratins kvarnar då ens öde ska bestämmas av främmande människor. Hon skriver om den spännande flykten från hemlandet Iran och den evighetslånga väntan när hon fastnar i Jugoslavien. Men hon lyckades till slut ta sig till Sverige och även stanna här, och hennes berättelse innehåller också en hel del tragikomiska kulturkrockar i mötet mellan det nya och det gamla landet. Hon berättar till exempel att om man åker tåg eller buss i Iran och vill äta sitt medhavda äpple så bjuder man även dem mitt emot och bredvid på extra äpplen som man har med sig. Gissa hur hon blev bemött när hon, första och enda gången, försökte sig på det i Västeuropa! Jag efterlyser fler böcker av Azar Mahloujian, en fortsättning, fler små anekdoter!
* Ett helt annat slags bok, i en helt annan genre, som vanligtvis är så långt från min boksmak man kan komma nästan, är
Snabba cash av Jens Lapidus. Min man fick den via jobbet och jag hade inte alls tänkt läsa den. "Pff, en spionroman", tänkte jag fördomsfullt, för jodå, sådana har jag också plöjt igenom några stycken. Men nej, det var det ju inte! Boken förföljde mig genom att dyka upp både här och där, sådär som vissa låtar brukar kunna göra, och till slut föll jag till föga. Jag började läsa... och fastnade totalt! Så skickligt skriven, vilket driv, vilket språk, vilken story, wow. Den var verkligen högt över mina förväntningar, skyhögt. Jens Lapidus är verkligen skicklig, både när han väver samman intrigen och rent språkligt; alla huvudpersonerna har sitt eget utpräglade språk men vartefter JW umgås mer och mer med invandrarkillarna tar han efter mer och mer av deras, ordföljden, ordförrådet, också i sina inre monologer. Snyggt!
* Jag har också läst
Änglarnas syster av Anna Jörgensdotter. Jag tyckte mycket om
Pappa Pralin, men den här var inte alls i klass med den, tyvärr. Denna handlar om en mycket ensam tonårstjej vars storebror är död och pappa ivägflyttad. Hon har bara en vän men henne gillar hon inte ens, och sin pojkvän kan hon inte alls prata med. Istället tar hon sin tillflykt till en drömvärld och halva boken består av den. Ett ganska förvirrande drag, särskilt som de två världarna aldrig får mötas ordentligt, vilket man sitter och hoppas boken igenom. Ännu en bok som först verkar vara på ett visst sätt men sedan blir något helt annat. Det mest speciella med denna roman är väl att det medföljer en skiva, ett soundtrack, men det är inget särskilt med den, känns mest som ett sätt för författaren att nå ut med en av sina låtar.
* Jag nämnde väl att jag hade läst
Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer? Måste skriva det igen! Den är så fantastisk! Underbar. Utom att jag inte riktigt förstod slutet men det känns liksom inte så viktigt. Jag läste den sakta, ville suga på den länge, ville inte att den skulle ta slut. Språket! Språket! Åh. Underbar. Rolig. Tragisk. Läs.
* Slutligen har jag också sträckläst
Lewis resa av P O Enquist. Den har jag tänkt läsa i många år men det har inte blivit av. Den handlar om mannen som grundlade Pingströrelsen, Lewi Pethrus, och är verkligen intressant. Naturligtvis på ett extra plan för mig med min gedigna frikyrkobakgrund, men även för andra. Det är allmänbildande att läsa om exempelvis Stockholm på den tiden (början till mitten av 1940-talet). Vilken slum som rådde. Att Sverige hade den högsta barnadödligheten i hela Europa. Lössen. Trångboddheten. Och ja, synden. (Förstås. Och nu är det ju inte
jag som säger att folk levde i synd -- måste jag tillägga för tydlighetens skull.) Ja, jag nämnde att jag har frikyrklig bakgrund. Det har jag, i flera generationer bakåt, på både mammas och pappas sida. Jag ringde under läsningen av boken flera gånger till pappa för att ställa tusen frågor, förfäras och roas. (Han är underbar.) Hade jag vetat, hade jag anat,
hur gedigen denna frikyrkobakgrund är, så är frågan om jag hade vågat bryta mig loss så som jag gjorde! :) Jag kan ändå inte hjälpa att jag tycker att jag är jäkligt cool och stark som gjorde det. Farfar, till exempel, var äldste i församlingen, det visste jag men hade liksom inte tänkt på det. Nu berättade pappa att han (farfar alltså) till och med var vice ordförande i en av Sveriges största frikyrkoförsamlingar. (Ordförande är pastorn.) Han berättade också, vilket jag nog någonstans hade hört, att morfar hade varit pastor. Alltså, jag har egentligen så mycket att skriva om det här, men det har ju inte med boken att göra, så jag tar det någon annan gång! Bra bok, i alla fall, rekommenderas faktiskt. Ja, faktiskt. Ja. Faktiskt.
Pust. Återkommer med fler böcker snart... för nu har jag för övrigt bara läst böcker som inte har kommit ut än, och dem får jag ju inte blogga om! Men just nu läser jag
Förvandlingen av Kafka. Håller på att gå igenom min bokhylla för fullt! Sen ska jag läsa... och den... och
den... Och sen...! Ja, vi får se.
Inlägg
