Facebook, framtid, funderingar

OK, nu är jag här igen. Tror jag. Det känns både bra och dåligt att precis vem som helst kan läsa min blogg, och särskilt olustigt att somliga jag sagt upp kontakten med faktiskt ändå kan fortsätta följa mig, om de till äventyrs skulle vilja. Vi får se hur jag gör. Jag har varit en Facebook-addict under ett par år nu -- precis som jag visste att jag skulle bli och därför så länge vägrade Facebook -- och har upptäckt både för- och nackdelar. En stor nackdel är att det tar så mycket tid, tid för att datorn segar, för att programmet segar, för att jag grubblar, för att jag engagerar mig i mer eller mindre främmande människor och i allt som intresserar mig (vilket är MYCKET!). Och inte minst grubblar jag över Facebookrelationer. Över dem jag har men kanske framför allt inte har längre. Om vad det gör med mig när jag viker ut mig och är så genomskinlig som jag förr även var irl (men till viss del lärt mig begränsa för att uppnå liiite integritet!) medan jag inte får mycket tillbaka av alla. Naturligtvis kan jag inte kräva det heller, men om man inte hinner och orkar krångla med inställningar så läser ju alla mina vänner (ett par hundra har jag begränsat mig till men även det är ju egentligen sjukt många) alla mina inlägg.

Jag har aldrig varit en som stryker medhårs. Problemet med Facebook är att jag hela tiden är så öppen med vad jag skriver, vad jag tycker, vem jag _egentligen_ är, innerst inne, och det är ju läskigt. Det kan utnyttjas. Skulle kunna, i alla fall. Det har väl inte hänt än, men det som däremot har hänt är att internetkompisar jag har känt mig nära med, men även "irl-vänner"/-bekanta, uppenbarligen har ogillat vad jag tycker/änker/känner och därför sagt upp kontakten med mig/tagit bort mig som vän. Oftast utan att förklara varför.

OK, jag är mamma nu. Till TRE. Och jag vore en alldeles usel mor om inte mitt liv nu kretsade kring dem. Tre barn under fem år, tre barn som är som barn är mest: underbara och skitjobbiga. Alltså handlar en hel del av mina statusuppdateringar om dem. Såklart. Och mina FB-vänner, av dem har många, många följt mig sen tiden innan jag blev gravid och fick barn. En del kommer från sajten Helgon, och de såg väl mest den sidan av mig som man kanske mest visar där (musik etc) och de kanske tycker att guuuuuuuuuuuuuuuud, vad trååååååååkig hon har blivit sen hon blev morsa, buääääh, bara en massa mammasnack. (Även om min egen bild av mina mamma-uppdateringar är att de mestadels är roliga barncitat.) Ergo: "Vi har inget gemensamt längre, bort med henne, den där supermorsan, hon är inget annat."

En hel del vänner har även följt vår kamp för att bli med barn (via internetsajter dårå) och många vänner har även varit med mig under min jobbiga första graviditet och småbarnstid. Tyvärr fick inte alla dela den glädjen och alla våndor för egen del utan har fortfarande inte själva fått barn -- givetvis kan det skära i hjärtat att läsa alla barnuppdateringar.

Jag har ju även gjort en del livsval som inte är helt enkla att acceptera för alla. Rentav väldigt provocerande. Exempelvis att jag är/har varit vegan. (Numera är jag mer pragmatisk, och skyller det på barnen!) Detta faktum lyser igenom på Facebook, inte minst genom att jag ofta trycker på Gilla-knappen när jag ser bra veganska citat eller fina veganska FB-sidor. Jag har även delat och spritt en del upprörande bilder och fakta i frågan. En del av den informationen kommer då upp automatiskt på mina vänners Facebooksidor. Reaktionerna på detta har varit delade. De flesta hör naturligtvis inte av sig alls. Några har tackat (jo, faktiskt!). Ett par av mina (före detta!) Facebookvänner har tagit upp min veganism till diskussion med mig, och det borde ju hedra dem, men det har tyvärr skett på väldigt otrevliga och aggressiva vis, vilket jag beklagar djupt. En av dem ville inte acceptera att jag i min livssituation helt enkelt inte har tid över att tänka, fundera och formulera mig tillräckligt för att föra en diskussion, så hen avslutade konversationen ganska aggressivt och en tid senare såg jag att hen inte längre finns på min vänlista. Lite synd, särskilt som vi ändå har en del gemensamt, och inte minst en del gemensamma bekanta/vänner.

En annan vän, som jag även träffat och haft mycket kul med i verkligheten, dök upp sent en lördagskväll på min FB-sida och ifrågasatte starkt resultatet av en studie som jag hade publicerat på min sida. Jag bemötte hen lite skämtsamt varpå hen gick till attack på de mest ohyggliga vis. Aldrig har jag, varken förr eller senare, fått så mycket gräsliga oförskämdheter slängda mot mig. Allihop var kopplade till mitt livsval att inte äta andra varelser men blev till påhopp om hela min person. Jag undrade för mig själv om hen var full eller hade börjat med droger, men föredrog att bemöta dessa grovheter stillsamt och milt ifrågasättande. Det hindrade tyvärr dock inte denna människa från att bli värre och värre. Jag var chockad. Vad hade hänt? Hade någon hackat sig in på hens konto, eller var hen verkligen inte påverkad av något? Det var så obehagligt och tankarna snurrade i mitt huvud hela natten, långt sedan datorn var avstängd.

Nästa morgon hade jag funnit ett par ytterligare svar som jag skulle ge, men då hade min vän/antagonist tagit bort alla sina inlägg! Allt som var kvar var mina svar på dem, vilka givetvis utgjorde ett mycket förvirrat intryck när man inte kunde se vad de var svar på. Så synd! Till en början hade jag varit mycket, mycket irriterad på att denna person skrev en massa elakheter på min FB-sida helt öppet, där alla jag känner kan läsa dem, men snabbt insåg jag att hen själv gjorde bort sig genom att skriva allt detta. Därför lät jag inläggen stå kvar. Så synd då att hen någon gång under natten måste insett sitt misstag och därför raderat alla sina bidrag till denna märkliga "konversation". Naturligtvis ströks personen från min vänlista och blockerades. När jag inte ens hinner med mina verkliga vänner, varför skulle jag då ödsla tid och energi på genomelaka typer som uppenbarligen hatar mig?! Tyvärr har vi dock en gemensam vän som tycker mycket oss båda två och som då och då har gjort små försök att få mig att intressera mig för denna person igen, men givetvis utan resultat. Som sagt, varför skulle jag vilja vara vän med en människa som uppenbarligen inte hyser den minsta respekt för mig och vem jag är?!

Men det är känsligare än man kan tro, uppenbarligen, detta med kostvalet. Jag försöker verkligen inte pracka på någon mina livsval, men ibland tror folk tydligen det. Det måste ju komma inifrån dem själva naturligtvis, om de skulle vara/bli intresserade, men somliga har också gjort klart för mig att de måste skygga för sanningen, annars skulle de inte klara av att äta som de gör. Då blir väl mina små notiser lite för uppenbara och hindrar dem från att leva i sin bubbla -- detta får jag klä skott för. Tyvärr! Så länge jag själv tycker att detta är viktigt och så länge jag själv vill spara inlägg och notiser för mig själv -- och så länge som en del faktiskt tackar mig! -- så länge tänker jag ändå fortsätta. Har jag tänkt. Till nu. Nu vet jag inte längre.

Jag håller på och omvärderar mitt Facebookanvändande som sagt. Har inte kommit fram till något ännu. Mer än att jag vill ägna mer tid åt min bebis, som råkar vara av den "snälla" sorten som gärna leker själv och låter mamma pyssla med en massa annat (som t ex FB, dåligt samvete, gaaaaah!). Jag vill ju dessutom såklart inte utsätta bebis för strålningen från datorn egentligen. Och jag vill läsa mer! Skönlitteratur, fackböcker, tidningar, tidskrifter. Men Facebook är en källa till så mycket i mitt liv, jag får så många bra tips. Jag har ju sett till att det mesta jag är intresserad av täcks in så att jag får notiser på min FB-sida så fort det är någon nyhet jag kan ha glädje eller nytta av. Mycket praktiskt, jag sparar ju massor av tid på detta! Men som sagt. Jag måste begränsa mig. Jag kan inte kasta mig in i allt, inte engagera mig för mycket i allt och alla. Och när jag nu (snart!!) börjar jobba igen måste måste måste jag ha den regeln för mig själv att aldrig aldrig aldrig logga in på FB från jobbet. Med flit har jag också sett till att ha en gammal telefon som jag inte lätt kan surfa på, dessutom gillar jag inte det lilla formatet. Jag ska inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden, kan inte ha FB framme jämt, det är inte bra för mig. Så långt har jag kommit.

Ett par andra småsaker har också hänt på FB och de gnager i mig. Någon skrev och anmärkte på en helt ovidkommande sak som jag har skrivit, vilket har irriterat mig. Vem är hen att klampa in och skriva så till mig? Istället för att bidra till diskussionen? Vad ger hen mig? Vem är hen nuförtiden (barndomskompis/f d klasskompis) -- har denna magsura kommentar bidragit till att diskvalificeras som min vän? Vi får se. Och en annan vän/bekant, som jag dessutom träffar på då och då -- kallar mig "PK" (??????????????!!!!!!!!!!!!!!!) och finns numera inte på min vänlista, eller rättare sagt: Jag finns inte på hens vänlista längre. Hmm? Ingen förklaring, och jag kan bara gissa. Det känns ju jättedumt att jaga folk och be dem förklara sig. Kan man klara att ta emot sanningen? Deras sanning om mig? Jag tror faktiskt inte det, utan ska nog bara lämna dem ifred, dem som utan förklaring tagit bort mig (istället för att bara t ex välja bort mina inlägg, om de nu är så störande).

Dessutom måste jag få lägga ut mina tankar lite mer, även om jag egentligen inte hinner: att då logga in här och skriva av sig, få ur sig hoppas jag kan bli mer naturligt igen istället för att bara kort göra en liten statusuppdatering om det. Jag ska nog dock ändå hitta andra ställen att skriva, för snart, snart blir det något annat. Jag har så mycket som vill ut, och egentligen har jag ju haft det i 35 år, så många ord, sådana mängder av historier ... Allt ska användas. Jag lovar. "Ska bara ..."

Perspektiv

Jag upptäckte idag att det var hemskt nyttigt att gå en ny promenadrunda istället för som vanligt bara runt nere vid havet. Det finns ju faktiskt här i hålan mängder av fula hus, gamla hus, slitna hus, skruttiga hus, och inte alls bara de där tjusiga jättepalatsen... Det kan nog vara bra för mig med alla fördomar att tänka på! ;-)

Snacka om aprilväder förresten. Från tjugo grader, strålande sol och totalt vindstilla igår till igenmulet, isvindar och åtta grader "varmt" idag. Brr.


Ja, det här med hus. Vi ska på visning idag, bara på kul. Men åh, vad vi är trötta på mycket i det här huset. Drömhuset (snyft). Där vi skulle bo för alltid. Där vi trivs SÅ mycket. Men där vi nu också har insett hur otroligt opraktiskt det är. Hur få rum vi har. Hur mycket outnyttjad yta. Hur enorma uppvärmningskostnaderna är, trots utbytt värmesystem. Och en jättepool! Som bara är där. Som inte används, nästan. Som kyler ner hela huset. Som kräver skötsel... Vi behöver också verkligen byta alla fönster och dörrar. Allt bara rasar sönder. Nytt kök, ja tack. Till och med mini-crrly blir vansinnig och står och sparkar på köksluckor som inte vill gå igen helt.

I huvudet snurrar det. Massor av tankar hit och dit. vi med våra projekt. Räcker det inte med adoptionen, liksom?! Nej, det som krävs nu är antingen en helrenovering/ombyggnad eller en flytt. Flytt?! Ångest. Vi har hittat ett nytt Drömhus, ett nybyggt. Men läget är inte perfekt. Så nej... Inte nu.

Jag har insett att jag är trygghetsnarkoman. Jag är ingen avhoppare och jag håller gärna fast vid det jag har. Samma karl, samma jobb, samma hus. Samma land. Ja, ungefär så. Mer och mer för varje år, känns det som.

Ja, herregud, vi får se vad som händer. Stora grejer är i alla fall på gång...

I terapi för att bli galen!

Ååååh, det händer som vanligt jättejättejättemycket i crrlys liv, så mycket att jag är för stressad för att ens ha hunnit skriva något om det. Sorry! Jag har inte alls tänkt lägga ner bloggandet, skriver så mycket på andra ställen bara, men från och med nu ska jag prioritera crrlybloggen(s läsare) istället, lovar!

Jodå, det sker en massa både bloggbara och icke bloggbara ting i crrlys liv. Här får jag ju hålla mig till de som är mer bloggbara! Exempelvis ska vi snaaaart resa till sol och värme... mmmmm! Hur efterlängtat och förtjänat som helst.

Och mini-crrly ska börja dag... förlåt, förskola. Ojoj. Men innan dess ska hennes dyre fader vara hemma med henne ett tag. Och jag ska börja jobba! Det blir skönt att sätta igång hjärnan litegrann, minsann. Jag jobbar heltid över jul och nyår, men det blir ju inte så många dagar, och sen kommer jag från och med mitten av januari och för oöverskådlig tid framåt, att jobba halvtid, det vill säga femtio procent! Hurraaaaa, vad skönt! Med det hoppas jag att få det bästa av två världar. Missförstå mig inte nu, det är underbart att vara hemma med en busig ettochetthalvtåring, men hon är ganska svårstimulerad nu, gamla mamma kan faktiskt vara ganska tråkig i längden, och dessutom befinner hon sig i en för alla ganska påfrestande för-trotsålder, då allt mamma gör är fel, fel, fel.

En till stor grej i crrlys liv är att jag numera går i KBT, kognitiv beteendeterapi, och jag gör det med det uttalade målet att återigen bli GALEN! Japp. Det ska bli så skönt. I och med att jag tillhör de mer grubblande exemplaren av vår art har det inte varit helt igenom nyttigt att gå hemma isolerad med mina tankar alltför länge, och med en milt sagt besvärlig graviditet och sen en "fussy/highneed baby" (ja!) så har det sannerligen inte varit lätt att behålla sitt gamla vanliga knasjag. Men nu ska jag återfinna henne!

Jag sa ju till mig själv redan förra året (högt, på promenad vid havet): "Jagär ju galen och glad. Nu gäller det bara att hitta tillbaka till det också!" Just det. Och det ska jag få hjälp med nu. Jag gör redan en del bra saker för mig själv, exempelvis försöker jag numera att begränsa mitt umgänge till människor som tycker om mig och som dessutom visar och säger det. Låter kanske självklart, men för mig är det inte det.

Nej, jag har gett och gett av mig själv åt för många håll under alldeles för lång tid, någonstans måste jag få påfyllning också. På sistone har jag haft så lätt för att känna mig totalt dränerad på energi, och den måste jag återfå! Annars går det ju ut över min familj och mitt barn, och de är ju faktiskt de viktigaste jag har. Jag måste bara förstå att jag själv också tillhör de viktigaste jag har... och så tycka om mig själv. Det finns så fina ord, självrespekt och såna, som jag gärna vill ha lite av. Om jag får be.

Min terapeut är otrolig, en sån klok människa. Senast skrev hon upp en massa på en whiteboard, en massa kloka, fina ord, och jag satt där och läste dem och beundrade henne för att hon är så vis -- och så slog det mig att det ju var mina egna ord! Det var jag som satt där och sa dem! De kom ur min hjärna! Hon skrev bara upp allt som kom ur min mun. Tänka sig. Att jag är så smart?! Men vilken förmåga hon har, att locka fram allt sånt ur folk! :-)

Yes, yes, yes, allt flyter på så fint nu, jag ser framtiden an med tillförsikt och en stor portion framtidstro, och det känns så ovant (det var nog längesen) men bra!

Kriser och kräksjukor

Utan fungerande trådlöst nätverk (vilket oftast på senare tid har varit det som har varit felet med det krånglande nätet), utan tid och utan inspiration men med diverse tråkigheter (se rubriken) så blir det inte mycket bloggat.

Kriser -- ja, ännu en kliché har visat sig vara helt sann: den om att allt ställs på sin spets när man har fått barn. Grubbel över livet, ifrågasättande av allt vi har och allt jag är och allt jag gör; ska vi fortsätta bo här, i hålan, i huset, ska vi flytta in till stan igen eller till ett billigare hus här i den trots allt trygga hålan kanske, var fan håller alla vänner hus och hur skaffar man nya, var är hålans alla andra mammor och (den evigt återkommande) varför är jag så förbannat jävla ensam om att vara som jag?????????? Hur länge ska jag vara barnledig egentligen och vad händer sen, ska jag jobba kvar eller ska jag ta vilket jävla skitjobb som helst bara för att få vara med min dotter så mycket som möjligt, ska jag kanske försöka komma in på min egentliga bana lite mer igen, ska jag omskola mig helt kanske, om vi flyttar in till stan blir det ännu längre till mitt jobb, tänk om det händer dottern nåt på dagis och hon får åka in på sjukhuset, då tar det över en timme innan jag kan få hålla henne i min famn, ska jag istället göra nåt helt annat (vågar inte skriva exempel på skitjobb här för egentligen finns det ju inga...) så att jag kan befinna mig i närheten och blir jag inte bitter då???????

Jodå, jag har såklart läst Bitterfittan och försöker febrilt att inte bli en.


Kräksjukor -- vi är mitt uppe i den tredje omgången på lika många veckor. Min man får skit på sitt jobb för att han stannar hemma och tar hand om sin dotter medan jag är totalt däckad i feber och ledvärk och en "skallebank" som inte är av denna världen, samtidigt som jag i två dygn spyr tarmarna ur mig var tionde minut. Sen blir han smittad själv till slut och måste stanna hemma en hel vecka, vilket givetvis inte är mer populärt när man annars som högst har en sjukfrånvaro på högst en dag om året.

Hans chef anser sig ha mandat att beskylla oss för att göra ett "fundamentalt fel", nämligen att hålla på och beblanda oss med folksamlingar. Vad i helvete vet han????? Hur fan kan han bara vräka ur sig något sådant??! Jag som har en sån jävla bacillskräck, på gränsen till OCD, som jag bara med yttersta självbehärskning har lyckats trycka ner sen jag blev mor (jag är så stolt över mig själv när jag ger min bebis kexbitar som har legat på golvet och när jag numera inte har med mig våtservetter överallt). Jag som isolerade oss till den milda grad i höstas och början på vintern att jag ramlade ner i en depression light på kuppen. Jag som låt bli att springa på köpcentran och öppna förskolor eller ens in i mataffären med dottern på grund av alla smittor! Och sen att bli anklagad... Jag var så nära att ringa och skälla ut karln. Smittan fick vi av dotterns kusin, han hade kräkts en gång på morgonen när vi alla i familjen sågs till en födelsedag, och sen ramlade vi alla ihop dagen därpå, en efter en efter en. Sen har sjukdomen aldrig försvunnit ordentligt utan återkommer och återkommer... Jag har i alla fall skaffat sprit och sanerat allt här hemma nu. Trött, trött, trött på isoleringen! Mitt nyårslöfte var ju att vi nu skulle UT och uppleva.

Nu känner jag mig riktigt välkommen till bebisträsket, liksom. På riktigt.

Himmel och helvete

Jag har hittat det ultimata svaret på "Hur är det att gå hemma då?". Det är såväl politiskt som socialt korrekt (och kort): Både och.

För det är det. Verkligen.



Det värsta helvetet är sömnbristen nu när lillan åter i flera månader har fått för sig att man ska äta på mamma hela nätterna samt isoleringen här i hålan!!! Bristen på avlastning också, men där har jag gett upp att tro på förbättring. Känns liksom lättare så.

Himmelriket är att njuta av hennes fantastiska humor (vi är på samma nivå, tror jag) och hennes enorma busighet och påhittighet. Och pratsamhet. (Jäklar, vi är ju lika, hoho.)



Nästa år, nästa år har jag lovat mig själv att allt ska bli bättre. Med den nya bilstolen ska vi ta världen med storm.

Nojor II

Jag lyckades beskriva mina nuvarande nojor ganska bra i ett mejl för ett tag sen så jag tar helt enkelt och kopierar det:

Nojor, jo, de blir värre och värre... Nu handlar de faktiskt inte så mycket om förlossningen utan om tiden efteråt: kommer amningen att funka, hur gör jag annars, ev baby blues, handfallenheten (hur fasen ska jag göra med det här lilla knytet??!), att lära mig allt om sjalar, knytningar etc, och hur tusan gör man med tygblöjor (har beställt ett första litet kit), för att inte tala om vanliga blöjor etc, etc, i all oändlighet, men även "HJÄLP jag skulle ha läst barnpsykologi och barnpedagogik på universitetet!!!" och "Jag är en USEL människa, hur ska jag göra för att bli en god människa och god mor på bara några veckor innan jag förtjänar att få bli förälder???!!!"

Eeh, ja. Inser ju att jag är knäpp men det är så mycket som ställs på sin spets så här framemot slutet. Allt jag någonsin har tänkt ända sen jag själv var en liten parvel, "När jag får barn, då ska jag minsann...", det är som bortblåst!! Och det har jag ganska mycket panik över. Vart har det tagit vägen?! Det känns som om det är något Väldigt Viktigt jag har glömt men som jag måste måste måste komma ihåg, annars kommer jag inte att kunna klara av att vara förälder. Ungefär som i en dröm när man springer och springer och aldrig kommer någonstans.

Jävla kontrollbehov, jag är ju helt störd, blir så trött på mig själv.

Ja, trött på mig själv, det är jag. Alla förbannade hormonutbrott, alla känslor hit och dit, jag längtar till den gamla vanliga crrly!!!! Inte för att jag någonsin har varit lugn och behärskad eller jämn i humöret men just nu är jag ju bara en parodi på mig själv.

Vi hade svärmor här i förra veckan och då blev jag fan rädd för mig själv. Att ha någon, en person som inte är så -- eh, vad ska jag säga -- diskret, boende inpå en i flera dagar som höggravid, det rekommenderas ej... Fick så många utbrott att jag sen fick jättedåligt samvete och fick be lillan i magen om ursäkt och be henne att inte vara rädd för mamma, jag ska inte skrika åt henne [lillan alltså...], bara vara snäll, bara hon lovar att vilja komma ut...

... Ja, och sen dess har vi haft svärmor här i en vända till i ett antal dagar (!), det är ju nackdelen med att det är 40 mil emellan oss, att hon stannar så länge varje gång, och nu har det varit värre än någonsin. Ska inte ta några detaljer här, men STACKARS min älskling. Det är ett stort mysterium hur de kan vara släkt alls.

Som jag beskriver ovan, så känner jag alltså. MEN jag är ganska stolt över mig själv, för jag försöker verkligen göra något åt det! Alla mina rädslor tar jag tag i, en efter en, och betar av. Ser till att få hjälp av barnmorska och läkare på specialistmödravården, ska dessutom också gå till psykolog där för att se om hon kan hjälpa mig. Just nu känns det faktiskt inte som om det kommer att behövas (!!) men det kan väl vara bra att gå dit en gång och prata lite och se vad hon säger, om jag är ett hopplöst fall?! Det känner jag mig inte som i alla fall, och det är ju ett fantastiskt framsteg, bara det.

Barnmorskan på specialistmödravården verkade tycka att jag grubblar lite väl mycket när jag berättade om alla mina barndomstankar som är som bortblåsta; hon trodde att det kunde vara meningen. Att jag faktiskt borde ha utvecklats efter det, och då går man ju vidare. Jag har aldrig sett det så, men visst, det låter ju klokt. Annars har jag faktiskt utvecklats förvånansvärt lite sen jag var liten, har jag ofta tänkt på; sådan jag var när jag var i elva-tolv-trettonårsåldern är jag till väldigt, väldigt stora delar idag också. Tänker på samma sätt, resonerar likadant, prioriterar ungefär samma saker, gillar samma grejer och samma slags människor etc, etc. (Om det sen är på gott eller ont kan ju diskuteras!)

När jag med läkaren tog upp mina farhågor för att behöva slåss för min rätt att få behandling mot min GBS när jag kommer in till förlossningen suckade han djupt och undrade varför min barnmorska, och många andra, inte läser på intranätet. Han har skrivit ett PM om just GBS och vad som gäller där. GBS betyder Grupp B-streptokocker, och det har 20--30 procent av alla kvinnor. Det kan döda barnet i magen (men risken är störst vid förlossningen) och göra modern sjuk, men ingen allmän odling görs på gravida i Sverige, i motsats till många andra länder. Jag fick reda på att jag hade det av en slump, och eftersom min barnmorska inte ville säga vad det innebar utan bara sa att "det behandlas inte i Skåne" så var jag ju tvungen att googla...

Mindre kul läsning, även om jag försökte hålla mig ganska strikt till läkarsajter. Sen har jag stridit med min barnmorska, men hon har vidhållit att det inte behövs någon behandling. Jag har fått uppfattningen att man på en del håll i Sverige tycker att "lite svinn får man räkna med" men jag kan ju inte bara gå hem och göra ett nytt barn om det här dör... Jag förstår att man inte gärna skriver ut penicillin i onödan men finns det några onödor när man är gravid? Jag tycker inte det.

Alltså har jag tjafsat med barnmorskan, som inte har känts helt uppdaterad om detta ämne, och oroat mig som fan för att inte få penicillin när jag kommer in till förlossningen. Läkaren lugnade mig, så klart ska jag få behandling! Minst en gång, många hinner få två injektioner under förlossningsarbetet, allt för att inte barnet ska insjukna. Vilken oerhörd lättnad!!! Läkaren sa att de ska ordna så att det skickas ut papper till alla mvc, så att även de datorovana barnmorskorna ska kunna läsa och ta till sig vad som gäller och inte skrämma upp gravida i onödan...

Ja, så där håller jag på. Tar itu med den ena rädslan efter den andra. Bokar tid hos kloka människor att tala med. Och läser och lär, givetvis. Läser utvalda böcker, diskuterar på nätet. Det är mitt lilla, säkert lite patetiska, sätt att behålla en viss liten del av kontrollen och även förbereda mig.

Nojor I

Hittills har jag skrivit av mig om graviditeten på andra ställen, men nu tänkte jag ösa ur mig lite här också.

Jag har i hela mitt liv, så länge jag kan minnas i alla fall, haft en gräslig förlossningsskräck. Varför är det bara de med fruktansvärda trauman som tvunget måste dela med sig av dem till en helt oskyldig omgivning?!

Jag har hållit på att svimma två gånger i mitt liv:
1. En kompis som jag pendlade till jobbet med ett tag berättade på tåget, när vi hade ståplats, om sin senaste förlossning. Det svartnade för mina ögon och snurrade till så att jag vinglade.
2. Jag såg på den brittiska dokumentären om livet före födseln, den tvådelade som visades för inte så längesen, och plötsligt blev det förlossningsscener. Jag var oförberedd på närbilderna. Det var tur att jag låg ner, för nu svartnade det för ögonen igen, jag drabbades av ett plötsligt illamående och bara grät och grät. Plötsligt blev det så verkligt; jag ska också genomgå det där snart!!

Som sagt, man hör bara om de jobbiga, utdragna förlossningarna, gärna de som avslutas med snitt, klipp, tång och/eller sugklocka. Värkar i flera dygn utan att något mer händer, utlovade bedövningar som aldrig sätts, panikattacker som bara gör smärtan värre etc, etc, etc. Och går man då runt med badbollsmage är det något hos kvinnorna med dessa trauman bakom sig som triggas igång. Man hinner bara se något glimta till i deras ögon, sen är det kört. Då forsar det ur dem, och man hinner inte värja sig och ta skydd. "Titta, en gravid, henne måste jag berätta för! Hon ska minsann få veta hur det är, vad hon har framför sig!"

Varför?! Blir något bättre av det? Hoppas de att jag liksom nu ska ångra mig på vägen, tänka igenom vad tusan jag egentligen har gjort och så... ja, vadå? Det finns ju ingen utväg nu, ungen ska ju ut! Så man sitter fast i en fälla, hjälplöst lyssnande på alla dessa desperata kvinnor som liksom klamrar sig fast vid en. Man kommer inte undan.

Men jovisst. Man kan alltid skylla på hormonerna. Har de inte kommit så långt i sina berättelser och man hör vartåt det barkar så kan man faktiskt avbryta dem och säga att man inte tänker lyssna, man får till och med vara ganska otrevlig. Man är överkänslig som det är när man är gravid, så varför ska man behöva stå och lyssna på detta?! De får väl gå till någon professionell att tala med om de inte har kommit över det, så är det bara, eller åtminstone välja sina offer på ett något annorlunda vis.

Jag har vidtagit en mängd olika åtgärder för att komma tillrätta med den värsta förlossningsskräcken. Jag samlar på positiva förlossningshistorier -- för de finns där! De drunknar bara i mängden av alla som ropar högst, de som har haft det jobbigast och på något vis söker övertrumfa varandra i det. Dessutom verkar det tyvärr vara lite tabu att vara nöjd med sin förlossning. Det lär till och med finnas de kvinnor som kan jämföra sin förlossning med en otroligt stark orgasm, men det är nästan förbjudet att tala om. Det är så oerhört provocerande.

Vad har jag mer gjort då? Jag har gått på pilates för gravida, lärt mig att stärka bäckenbotten och att bära barnet med musklerna istället för skelettet för att minska skaderisken. Jag (vi) har gått profylaxkurs. Otroligt nyttigt, känns ovärderligt. Lärt oss inte bara att andas utan fått en mängd praktisk information och verktyg. Älskling har fått en låång lista över uppgifter han ska utföra under förlossningen för att coacha mig på bästa sätt, och vi har skrivit upp och diskuterat målbilder etc. Förberett oss som värsta elitidrottsmännen! :)

Jag har gått vattengympa för gravida, med fokus på förlossningen, ledd av barnmorskor. Alldeles fantastiskt. Först lite gympa i varmt skönt vatten, sen ett långt avslappningspass där vi flyter runt i bassängen och lyssnar på positiva affirmationer och visualiserar en förlossning som går jättesmidigt. Andning, andning, andning här också. Vi har där fått en avslappningsskiva som man kan öva med hemma.

Jag har läst. Köpt böcker för ett antal tusen och bara slukat. Man kan liksom inte vara nog beredd... Böcker om att vara gravid, om känslor, om hormoner, om skumma symtom, om hur en förlossning kan gå till. Nästa steg ska bli att läsa in mig dels på avvikelser som kejsarsnitt, dels om livet efteråt. Amningen, föräldraskapet etc. (Detta inlägg blir så långt så jag ska skriva mer om nojorna inför allt detta i nästa inlägg.)

Jag läser på nätet också, förstås. Umgås där nästan dygnet runt med likasinnade och med mina motsatser, med dem som är kolugna och med dem som är närmast hysteriska, med dem som har liknande erfarenheter, med dem som inte alls delar det med mig, med nybörjarna i "bli med barn-karusellen", med guruerna. Jämför symtom och magbilder, peppar varann och nojar ihop. Det låter hur löjligt som helst men är faktiskt kul och intressant -- och/men ofta upprörande (man stöter ju på idioter överallt...). Och inte minst skriver man av sig och får stöd, skratt och många nya funderingar. Man lär sig många nya ord (karpaltunnelsyndrom) och man får nya insikter (Blöjor är ett helt universum! Nappflaskor är en vetenskap!).

Vi går föräldrakurs hos barnmorskan. Min gamla pensionsmässiga barnmorska som inte känns helt up-to-date, och på grund av vilken jag dessutom läser en hel del på exempelvis läkarsajter. Hmmm, det hon säger verkar inte stämma helt med de senaste rönen... Men föräldrakursen är bra. Vi känner oss väldigt pålästa i jämförelse med de andra men ställer inte färre dumma frågor för det...


Det viktigaste jag kan lära mig är dock att släppa taget. Let go. Förlossningen blir som den blir, bäse kommer ut när hon känner att hon är klar, det är inte mycket jag kan styra, det går inte att regissera förloppet. Tvärtom måste man vara öppen för så många olika utgångar av förlossningen som möjligt, och man ska dessutom inte se den som något slutmål; det är nu allting börjar.


[Forts följer]

En tappad sug

Skriver, skriver, skriver. Raderar.









Nej. Jag orkar inte.

:(