onsdag, september 30, 2009

Healingen, adoptionsbloggen


Nu har jag blivit healad av min indiska guru vid ett flertal tillfällen, såväl på plats som på distans. En massa mystiska grejer händer med min kropp: Jag har flera nätter i rad drömt mardrömmar om olika saker, något jag aldrig gör så frekvent annars. Det forsar dessutom fram en massa berättelser, fragment av historier, mängder av känsloströmningar och personporträtt om nätterna, vilket leder till att jag går upp halvt i sömnen, rafsar rätt på en penna och skriver kryptiska meddelanden till mig själv på lappar -- meddelanden som jag dagen efter naturligtvis helt har glömt bort meningen med. Ett par exempel på titlar (?) på berättelser som har vällt fram är "Från Borås till Eskilstuna" (skratta inte -- jag kommer ihåg att det var en oerhört rafflande historia) och "Hon som blev lämnad kvar" (som jag dessvärre [?] inte minns något av alls -- mer än att det naturligtvis också var en helt genialisk och oerhört fängslande intrig).

På det mer fysiska planet har jag exempelvis (håll i er, nu bloggar jag om bajs igen... eller snarare eh, tvärtom kanske) haft förstoppning i ett par dagar, något som nog aldrig någonsin hänt mig tidigare (gurun sa att hon skulle koncentrera nästa healingtillfälle till tarmen och nog fan gjorde hon det, det märkte jag...).

En hel massa mer märker jag av men det är ofta mer diffusa saker, förutom den abnorma tröttheten som då och då inte smyger sig på mig utan snarare kastar sig över mig och slukar mig med hull och hår, inte låter mig komma ur dess grepp förrän jag har sovit stenhårt i minst 40 minuter.

Häftigt är det.




En annan grej: Jag har uppdaterat adoptionsbloggen ett par gånger idag, kan jag meddela er som läser den. Men hur ska jag göra alla uppmärksamma på det? Går det att fixa någon inställning som gör att ni t ex får ett mejl varje gång det finns en uppdatering? Jag har ju redan lagt in er som inbjudna läsare så programmet har ju liksom redan era adresser... Hjälp emottages tacksamt!

Härligaste huset och ballaste bokhyllan


Ojojoj, vad jag vill ha det där huset vi nu budar på... Fatta, jag ska (i så fall) få en egen skrivarlya! En alldeles, alldeles egen, ett rum där ingen kan komma in och röra om bland mina papper eller klaga på mina drivor av idélappar eller snava över alla böcker som ligger överallt eller ... eller ...

Hjälp mig hålla tummarna! Mäklaren ringde nyss och hittills ser det ljust ut men jag blev alldeles svettig i ögonen när jag hade pratat med honom. (Det visade sig under visningen häromdagen att jag känner ägaren litegrann, det måste väl vara bra, hurra för öppna förskolan och alla kontakter man tydligen kan knyta där!)

Och ojojoj, vad jag vill ha Billy i limited edition, Jäder! HUR snygg som helst blir den ju i mitt alldeles egna rum. Men det är ju tur att det är mönster även på utsidan, jag var lite bekymrad först när jag bara såg mönstret på insidan, vad ska man då ha bokhyllan till liksom. Man ser ju inte mönstret när man fyller upp den med alla böcker!

Alltså, Shakespeares dikter! Underbart mönster, underbar idé. :-) Jag tror att jag ska fylla min Jäder med bara poesi.

Lite märkligt är det ju dock att upptäcka att även Billy bokhylla-världen uppenbarligen är könsindelad (suck). Designern Annika Bryngelson säger på sidan 7 i dokumentet jag länkar till här ovanför: "När jag designade mönstret föreställde jag mig en ung och lite romantisk kille."

Hon har också designat Billy Bjästa, som inte tilltalar mig det minsta. Bjästa ritades utifrån funderingen: "Hur skulle en färgstark, trendkänslig, ung tjej vilja att hennes BILLY bokhylla
ser ut?"

Nej, Bjästa är inget för mig. Däremot tänkte jag direkt på Kokosmannen. Va sägeru, Jesper? Vi har ju redan tidigare kommit fram till att vi är lite eh, könsförvirrade, eller nåt...

onsdag, september 23, 2009

Overwhelming experience


Lata och väldigt upptagna crrly har en skitspännande grej att berätta men noll tid att blogga om det, så vad göra?

Klistra in en bit ur ett mejl skrivet till släkting i USA såklart! ;-p

Here goes:

I also have to tell you that something really exciting has happened to me. I have my own Indian guru! ;-) I have started practicing yoga, here in Byhålan. I have always known it would be great for me, and yes, it’s a really big thing, a lot of things are going on in my body right now when it is trying to get rid of all the old stress that I am carrying around.

And there, in the yoga class, I had a quick glimpse of a thin woman in the back, all dressed in white, and my first spontaneous thought was: “She is my angel!” I have no idea from where that thought came, but immediately as it had taken form inside of my head I was filled with calm and peace.

It turned out that the woman was E from India, and that she was there to lead us in a meditation that would bring our chakras into order. And so she did, and something happened inside of me. I really both felt and saw the strong bright light that she was talking about during the meditation, it was quite an experience.

Afterwards, while talking to her, my eyes suddenly flooded and a lot of feelings and suppressed emotions came up. I felt so strongly that this little lady would be a big help for me.

Last Sunday I had my first private session with E. She told me a lot about myself, which was overwhelming, eye-opening, exciting and a bit scay at the same time. A lot of questions about myself rose inside of me, but I realized I could only find the answers deep inside of me, I just have to know where and how to look for them.

Among a thousand of other things, she told me that mini-crrly is a Crystal Child, have you heard about Crystal and Indigo Children? http://www.starchild.co.za/what.html It seems interesting but I do not know anything about it yet, so I can not really express my opinion on that matter.

E also told me I have two strong gifts: claircognizance and clairvoyance. I know I am clairvoyant sometimes, but only when it feels safe, on trivial things. She encouraged me to explore and develop it, but I told her I was afraid of ghosts. :-)

Anyway, I am filled with confidence. I feel that E is good for me! She will perform distance healing on me 3 times a week, and I am looking forward to getting all that energy that she says I will have from it.



Japp, dä var dä! :-) Det känns himla bra. Äsch, det där lät mesigt. Det känns helt jävla fantastiskt!!

måndag, september 21, 2009

Tummen ur


Sådärja. Nu har jagäntligen tagit mig samman (?!) och klottrat ihop ett första inlägg på adoptinsbloggen .Vill ni kunna läsa den så släng ivög ett mejl till crrly snabela animail punkt net och skriv vilken mejladress (gärna med gmail-konto) ni vill ha inbjudan till.

Nu: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

fredag, september 18, 2009

Barnbesked!


Stirrig, hoppig, svettig, tårögd... lycklig! Efter ett telefonsamtal från min barndomsbästis. De ska ockå adoptera och har nu fått barnbesked!! I ett land långt borta väntar en liten flicka på dem. Så underbart!!!

Stort grattis, mamma Carin! :-)


Bilden lånad av fotoakuten.se

torsdag, september 17, 2009

Mooooorgon ...


Saker att vara glad över när ungen vaknar kvart över fyra och man inte kan somna om



* att man inte jobbar heltid.

* att man inte jobbar som hjärnkirurg.


Å, det finns säkert fler saker att glädjas över en dag som denna! ;-p

Jag vet inte vad jag håller på med, jag skriver fel hela tiden, och i mitt jobb är detta inte alls bra, för att uttrycka det milt.

Bah. Mer te, mer te, mer te.

Ja, för jag har ju slutat med kaffe.

Hmm.

Till idag?

Vi får se.

fredag, september 11, 2009

Upptäckt


Mini-crrly har ett pussel där Adde Malmberg är med, lätt förklädd till lejon.






Denna bild är lånad från http://www.artist1.se


lördag, september 05, 2009

Paradise lost



Vi förlorade igår en budgivning på ett drömhus.

Och känner oss... Besvikna. Ledsna. Lite upprörda. Sorgsna. Förstås.

Men också ganska lättade.

Huet var perfekt, det var mer än så, det var superfint. Ett par år gammalt bara, superfräscht, och så god smak ägarfamiljen hade! Inte ens en vägg hade vi behövt måla om, ingenting, bara att flytta rakt in och njuta. Framför allt: det hade många rum (vilket vi behöver) och det var extremt smart planerat. Darling är estet, jag är så praktiskt lagd som nån bara kan bli (när det ser ostadigt ut och vi ska till lekplatsen tar han vita tunna snygga skor, jag har såklart gummistövlar) -- vi var båda genomnöjda med alla materialval och alla coola (praktiska!) detaljer. Plats för torkskåp i tvättstugan -- yes! Och när vi sen upptäckte att det redan fanns ett torkskåp i tvättstugan, då var lyckan total. När darling dessutom såg att det fanns en kattlucka tolkade han det genast som ett tecken.

Det dumma var att jag började möblera i huvudet. Vart ska nu alla de planerna ta vägen?

Alla grubblerier, all ångest, allt räknande, alla sömnlösa nätter, till ingen nytta?

Man vet ju aldrig. Vi förlorade faktiskt budgivningen till det här huset också en gång i tiden. Sen skulle nån liten reparation göras, säljaren och köparen bråkade om de sista 25 000 (!), och så drog sig köparen ur. Och vi fick chansen igen. Hurra! Men det kändes bara självklart, det var som det skulle. När vi först förlorade det här huset kände jag mest förvåning. Jag hade ju vetat att det var vårt hus.

Den här gången hade jag inte de där starka föraningarna som jag alltid brukar ha när det gäller bostäder (och som jag har haft för vårt radhus, för detta hus, för mammas lägenhet, för brorsans med sambos förra lägenhet och för deras nuvarande hus också -- och som är den enda övernaturliga gåva jag kan skryta med), men det jobbiga nu är att kärleken till huset vi just förlorade växte fram, den tog tid på sig, men till slut såg jag faktiskt oss (med vårt framtida syskon!) rusa runt i detta hus, leva i det.

Så... lite tomt känns det ändå, rätt så snopet. Men man har inte mycket att sätta emot en 75-årig gubbe som just sålt sin stora gård och som i elfte (eller tolfte) timmen plötsligt hör av sig och lägger sig i med repliken: "Hur mycket ska jag slänga upp för att det här huset ska bli mitt?" Och så kontrade han vårt, kvällen innan lagda, bud (och som var begärt pris).

Mäklaren blev galen (på sitt timida, diskreta vis) och utgöt sig i telefon till mig om hur oväntat och hur tråkigt detta var, hur han tyckt att vi var de rätta köparna, hur han hade hoppats på oss, hur även säljaren hade velat träffa oss innan han flyttar utomlands, etc, etc. Så jag la helt kallt ett motbud. Sen blev jag skakig. Jag hade glömt exakt var vår smärtgräns låg, och darling satt i möte med koncernchefen hela dagen! Spännande och läskigt var det, och ytterligare motbud dröjde. Det tolkade jag som positivt, men visst fick vi sen ett högre bud tillbaka.

Då tog vi time-out, som det så fint heter, och så väntade vi tills vi kunde prata med varann igen, efter alla möten på darlings jobb. Eller rättare sagt, jag mejlade darling innan jag åkte hem, skrev och frågade lite på skoj så där, för egentligen hade jag givit upp, vad som skulle hända om vi la samma bud som gubben och sen lät säljaren välja. (Moahahaha...)

Darling ringde mäklaren och föreslog det, men det slutade med att vi la oss pyttelite över... Då drämde gubben till med en kvarts mille till på ett bräde, och vi var krossade -- och förkrossade. Nävars, men vi kände oss skapligt manglade i alla fall, det var som att gubben verkligen demonstrerade något i och med denna kvartsmiljon. Han har helt enkelt hur mycket som helst att ösa ur, och vi har ju inte ens försökt sälja vårt hus och har ingen aning om hur mycket vi kan tänkas få för det, så vi vet ju inte hur högt vi kan gå. Men nej, att bo för alla sina pengar är ju heller inget alternativ.

Så vi tar det coolt och tänker att om det är meningen att vi ska få detta hus, då får vi det. Annars kommer det andra!

Och jag är rätt lättad över att slippa gå igenom något så fysiskt och psykiskt tärande som en flytt denna höst/vinter när vi har så extremt mycket annat runt oss. (I detta sammanhang kan jag flika in att jag fortfarande inte har hunnit göra något åt adoptionsbloggen även om det börjar bli tid att uppdatera den lite, men jag har funderat och kommit fram till att jag ska hålla den öppen bara för vissa speciellt inbjudna, så höll ögonen öppna för när inbjudan kommer -- och får du ingen kan du fråga snällt på crrly snabela animail punkt net.)

Som sagt. Mycket runt oss ja. I höst väntar språkkurs inför adoptionen (man börjar lära sig sitt språk redan i magen så det är klart att det känns bättre för barnet om föräldrarna talar på ett välbekant sätt), yogakurs för mig (wow, säger jag bara om min första session där), andra aktiviteter som vi gör tillsammans med mini-crrly... plus en massa mysig samvaro med familj, släkt och vänner. Och vi ska hålla oss friska!! ;-p

Hur ser hösten ut för dig?

torsdag, september 03, 2009

Återupptäckt


Många av David Bowies låtar är ju konstverk.

Tack till Rockkanalen som påminde mig om det igen.

onsdag, september 02, 2009

Fin matta men...


Hittade just Karin Mannerståls matta Pencil, fin och så, men ... felstavad?!


Bild: designtorget.se

Eller ska det vara charmigt? Inte så snyggt, och det är väl synd att lära barnen fel?


Lika synd som att texten till Blinka lilla stjärna blev fel på en sorts wallies jag hittade för ett tag sen. "Hur jag undrar var du är" hade blivit "Hur jag undrar vad du är". Direktöversättning? Jag kan dock inte visa någon bild för den designers hemsida är stängd för underhåll... Rättelser i produkterna då, får man anta och hoppas! ;-)


Ja, språkpolis crrly i farten. Att hon sen själv har köpt en matta till sin Pippigalning till unge som ser ut så här (mattan, inte ungen!) gör att hon kanske ändå bara ska hålla tyst?! (Klicka på bilden för förstoring.)


Bild: leklagret.se


tisdag, september 01, 2009

Babbel om projekt och hus och grejer


Åååhh, herregud, varför ska vi alltid veckla in oss i en massa projekt på en gång??! Nu är det husaffärer som gäller, med tillhörande ångest (Vi älskar ju vårt hus!! Behöver fler rum bara...), beräkningar och sömnlösa nätter... Plus att jag sliter för att få ihop adresslistor, planering och mejl till alla föräldrar till en barnaktivitet som jag har råkat bli ledare för. Och så har jag påbörjat jobbet att sätta ihop en fotobok till en älskad kollega som går i pension -- en massa galna partybilder från 2003 till 2009 blire.

Ja, och så har vi städat och kastat och sorterat och flyttat runt grejer, papper, saker in absurdum här hemma: leksaker, teckningar, vykort, brev, blanketter, infoblad, myndighetspapper, tidningar, tidskrifter, reklamtrams, u name it -- för att göra det lite fint inför att få huset värderat av mäklare. Idag har jag haft två olika här, för säkerhets skull liksom. :-) En på förmiddagen, en på eftermiddagen, konkurrenter, givetvis ovetande om varandra, som båda har hus till salu som vi är mycket intresserade av. Totalt olika hus men dock.

Ett har världens bästa läge alldeles invid en sandstrand men är gammalt och i behov av omfattande renoveringar, ett är nytt och fräscht och dessutom snyggt och ägarna har god smak -- bara att flytta in alltså. Vi får se vad som händer, det är spännande och skitläskigt. Jag var så övertygad om att jag skulle vilja bo kvar här i det här huset i hela mitt liv! Ja, och delar av mig vill det ju fortfarande. Men faktum kvarstår: Det behöver fixas och renoveras, vi behöver fler rum och väldigt mycket lägre driftskostnader!

Mitt i allt har tarmen såklart kraschat igen, är det nåt som dödar mig så är det stress, men för det mesta åsamkar jag mig den själv. Jag är så dum! Jag borde verkligen börja behandla mig själv som om jag vore en god vän till mig, säga åt mig på skarpen att skärpa mig och sköta mig och sånt.

Som sova?! Dags. Nu!