Morgonvims

Å, det är samma sak varenda gång jag ska lämna mini-crrly på dagis på morgonen, tur att jag inte gör det så ofta: jag glömmer alla mina egna saker. Oftast är det glasögonen eller stämpelkortet, idag båda delarna. Jag kom minsann ihåg att packa ner andra kläder till dagis, galonbyxor, tröjor och sneakers, gudbevars, istället för overall och vinterkängor. Men det är som om min hjärna bara får plats med ett visst antal saker åt gången; följaktligen blir det liksom inte rum för mina egna saker. Prioriteringar, prioriteringar.

Ah, jag får väl klara mig. *gnuggar ögonen lite*

Företagsfunderingar

Idag insåg jag att Cervera är ett efternamn. Jag som trodde att företaget bara stavade ordet servera lite *host* kreativt.

Fast vad vet jag. Det kan ju vara ett sammanträffande. Eh.



Här har jag inte skrivit något nytt blogginlägg på hela månaden. Och så kommer jag med ett sånt här fantastiskt inlägg. Ibland bara överträffar jag mig själv, liksom.



Apropå namn på företag så är dagens gulligaste Pastor Svärds pojkar. Visst sätter det snurr på fantasin?! "Ja ska ta å fråge pastor Svärds pöjker öm inte di kan ta å hjälpe oss å flytte di här pinalerna." Man ser gossarna, kanske ena riktiga drönare, kanske arbetsmyror till gårdsdrängar. Ja, och vips hade de en affärsidé.

Men varför har de inte skrivit ner sin historia på hemsidan?!

Nu fick jag lust att ringa dem och fråga.

Nyårsflummande

Darling, lillan och jag befinner oss hos pappa i skogen, utanför hålan där jag är uppvuxen. Här ska vi fira ett lugnt nyår, utan smällare, är det tänkt.

Pappa och jag var nyss, tillsammans med resten av den här lilla världen, i hålans Ica Maxi (placerad i det som då var urskog när jag växte upp). Det är en så otroligt märkligt upplevelse att befinna sig mitt bland en massa människor som pratar väldigt konstigt (Har jag låtit så??! Nääääää...!) och som ... ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det utan att låta ... äh! Skit samma! Om jag säger så här: Jag borde verkligen känna igen dem, jag borde det. De allra, allra flesta i alla fall. Och med en enorm portion fantasi kan man föreställa sig hur de som är i min ålder såg ut för en femton, tjugo år sen, och då ser man i vissa fall vilka de är (vilka de en gång var?). Men de är så gråhåriga! :-o Och så tunnhåriga! Och så lönnfeta! Och har så dålig hy! Ringar under ögonen! Ingen hållning! Och de är omgivna av ett gäng ungar som gastar "mamma!" eller "pappa!", ungar som nästan är vuxna!!

Jag struntar i hur jag låter när jag beskriver dem så här. Antagligen är jag precis lika gråhårig och lönnfet själv numera. Annars skulle de väl ha hälsat?! För nej, jag hälsade inte jag heller. Det var bara ett par tre stycken jag var kreativ nog att kunna lista ut vilka de var över huvud taget. En av dem gick i min klass i nio år. Tänk, allt vi delade ... Och nu är vi såna kompletta främlingar. Och jag skulle aldrig, aldrig ha känt igen honom om jag inte för några år sen (ganska många år sen nu, antar jag) var på femtonårsjubileum sen vi slutade nian. Han är verkligen tunnhårig nu, och har mage. Han som var en av de snyggaste ... (Ja, jag gick verkligen på Återträffen. Det var en komplett absurd kväll, och en av de roligare i mitt liv. Faktiskt. Men det är en annan historia.)

Men underligt är det i vilket fall. För nej, jag går inte med på att jag ser ut som de. Visst, jag blekte inte sönder mitt hår på 80-talet, jag solade inte sönder mitt ansikte. Men har alla andra gjort det? Däribland samtliga som stannade kvar i hålan?! De tuffaste, de snyggaste, de som några år efter nian slitna traskade runt på stan med en hög ungar, alla med olika pappor? Och som är de som nöter stolarna på Maxi med sina breda bakar ... Och som allihopa heter Petra eller Sussie ... Ha ha! Vilka fördomar jag har. De baseras åtminstone på empiriska studier. ;)

Vad jag flummar. Jag är bara överväldigad av intryck och minnen och ... ja, fördomar! Tragikomiskt är ordet. Och på något underligt sätt tror jag att jag någon gång ska "komma tillbaka" hit, att jag fortfarande bara är på en tillfällig utflykt till Skåne, att jag har flyttat för att plugga, för att komma bort från den sociala kontrollen, från allt som är inskränkt och jobbigt och tråkigt, men att tiden snart är ute, att jag nu snart ska flytta "hem" igen, fast jag inte har någonting alls som håller mig kvar, inget annat än att pappa än så länge bor i närheten. Vad skulle vi göra här?! Här finns inga jobb, ingenting alls att göra vare sig som jobb eller på fritiden. Det är nog bara en liten nostalgisk röst i mig som försöker göra sig hörd.

Flummar var ordet. Nu får det vara nog med det. Nyårsmiddagslagande väntar, och före det ska vi väl ha i oss lite lunch. Lite stressande känns det allt att det redan är nyår, för det var så mycket vi skulle göra i jul, "när vi är lediga". Visst, älskling har inte jobbat, men lediga har vi inte känt oss, inte med huset fullt av folk. Nåväl, förutom 9--11 januari, när jag inte kommer att träffa darling alls, ska det nya året bli så mycket bättre. Inga fler depressioner, ingen mer isolering. Lillan och jag ska ut och upptäcka världen, jag har så mycket jag vill visa henne!

Here we go!!!!!!

Det ska bli mitt motto för 2008. Vilket är ditt?


Gott nytt åååååår!