Inlägg
OK, det här Facebook-avgiftandet eller vad jag nu försöker med går inte så himla bra faktiskt. :-/ Dagen efter min senaste blogguppdatering här såg jag att jag "bara" har 197 vänner fast jag hade 198 så sent som dagen innan -- och som vanligt när jag råkar se att skaran minskat (brukar egentligen aldrig titta efter men råkade se det nu eftersom jag hade lagt märke till den runda, fina siffran 198) har jag inte en aning om vem som avslutat vår relation/vänskap, eller varför. Och en sån sak kan jag grubbla mig blå över. Det är faktiskt lite dumt att man inte får en notifiering om det, tycker jag.
Jag tror att det har hänt en enda gång att en person har gett mig en anledning till att hen tog bort mig, och det var för att hen skulle avsluta sitt FB-konto. Nå, hen startade om det väldigt snabbt igen, men då utan mig. Ingen fara, vi kände inte varann så himla väl, men den verkliga anledningen vet jag ju, så varför hymla? (Hen och hens partner är ett par av dem som försökt och försökt och försökt få barn utan att lyckas, och för dem är det lite krångligare än för de flesta andra, så alla mina barn som plötsligt ploppar ut sticker nog i ögonen -- där har vi åtminstone en anledning, men det kan ju finnas flera.)
Alla andra som "gjort slut" har bara varit borta från min vänlista, vilket jag upptäckt kanske först efter ett tag, när jag plötsligt kommer på att "det var väldigt vad det har varit tyst länge från XX". Jag blir alltid lite ledsen och tar det personligt, för i mina ögon är jag en vän som ofta ger väldigt mycket (mest av sånt som jag tyvärr inte alltid hsr så mycket av, såsom tid och energi), men mycket sällan får jag tillbaka något. Att då plötsligt någon har vänt ryggen mot en svider -- efter allt man har gjort och gett, allt man gått igenom tillsammans. (FB-vännerna är dessutom noga utvalda eftersom jag är lite anonym även på Facebook, jag lägger bara till dem jag verkligen vill ha kontakt med.)
Men detta är högst symtomatiskt för mitt liv i stort i och för sig; jag har mycket lätt att få nya vänner, eller eh, bekantskaper ska jag väl uppenbarligen kalla dem (säger hon bittert), men oerhört svårt att behålla dem. Jag vet inte, det kanske ska vara så, att vänner kommer och går, men det känns sorgligt. Och när jag tror att jag har hittat en ny vän så visar det sig att jag ändå inte är det för att jag inte har varit med tillräckligt länge; alla andra har liksom samanhang de ingår i, som gamla tjejgäng etc. Aldrig någonsin går jag ut med "tjejerna" (vilka skulle det vara?) eller ens bara med en enda tjejkompis på middag/drinkar eller whatever. Gnäll, gnäll, och nu spårar jag ur! :-)
Den andra stora saken som hänt på Facebook sen min senaste uppdatering här är att jag till slut inte kunde avhålla mig från att ge mig in i en diskussion. Suck. Vilka otroliga människor det finns! En slutar ju aldrig förvånas. Fler röster i diskussionen, som jag följt i flera dagar utan att skriva något, efterlystes, och till slut gjorde jag ett inlägg med min syn på saken. Det som genast hände var att ord lades i min mun och att jag anklagades för att vara sammangaddad med ett antal andra i diskussionen. Otroligt! :-o Och det där följer mig ju sen, jag kan inte laga mat, natta barn eller umgås med darling utan att göra en massa formuleringar i huvudet som jag sen var tvungen att lägga fram. Och nu stack jag ut hakan ordentligt och kritiserade särskilt en person, vars agerande jag kallade klumpigt och omdömeslöst. Tjoho, så blåste jag fyr i brasan. Jag har faktiskt inte ens hunnit eller orkat läsa den diskussionstråden mer igen. Jag fastnar för mycket, och det förstörde till stora delar kvällen igår. Jag har inte råd med det! Darling jobbade sent och skulle vara borta halva natten, jag gjorde mig beredd på det ... och så dyker han plötsligt upp mycket tidigare, men då var jag inne i diskussioner och formuleringar och gick inte att umgås med. Det känns för jävligt! Så nu struntar jag i detta, bort med den diskussionen. Det funkar ju ändå inte att diskutera med folk som läser in en massa jag inte skrivit och som felciterar mig. Usch.
Nu tar jag tag i livet igen idag. En massa saker står på agendan, vi springer i olika familjekonstellationer hos alla möjliga instanser, pust. Igår var jag själv hos tandläkaren, och idag är det mellanbarnets tur. Sen är det helg, och det blir ingen vila då minsann! En massa måste fixas. Hela denna vecka har vi haft fullt program varje dag, och nästa vecka blir likadan, fast ännu värre. Jag fattar inte varför april, maj och juni alltid måste se ut så här, allt klumpas ihop. Roliga saker det mesta, men det kräver massor av tid och energi! Snart dags att väcka världens ljuvligaste, gladase bebis och ta itu med allt. Ciao och tack för din tid.
fredag, maj 11, 2012
måndag, maj 07, 2012
Facebook, framtid, funderingar
OK, nu är jag här igen. Tror jag. Det känns både bra och dåligt att precis vem som helst kan läsa min blogg, och särskilt olustigt att somliga jag sagt upp kontakten med faktiskt ändå kan fortsätta följa mig, om de till äventyrs skulle vilja. Vi får se hur jag gör. Jag har varit en Facebook-addict under ett par år nu -- precis som jag visste att jag skulle bli och därför så länge vägrade Facebook -- och har upptäckt både för- och nackdelar. En stor nackdel är att det tar så mycket tid, tid för att datorn segar, för att programmet segar, för att jag grubblar, för att jag engagerar mig i mer eller mindre främmande människor och i allt som intresserar mig (vilket är MYCKET!). Och inte minst grubblar jag över Facebookrelationer. Över dem jag har men kanske framför allt inte har längre. Om vad det gör med mig när jag viker ut mig och är så genomskinlig som jag förr även var irl (men till viss del lärt mig begränsa för att uppnå liiite integritet!) medan jag inte får mycket tillbaka av alla. Naturligtvis kan jag inte kräva det heller, men om man inte hinner och orkar krångla med inställningar så läser ju alla mina vänner (ett par hundra har jag begränsat mig till men även det är ju egentligen sjukt många) alla mina inlägg.
Jag har aldrig varit en som stryker medhårs. Problemet med Facebook är att jag hela tiden är så öppen med vad jag skriver, vad jag tycker, vem jag _egentligen_ är, innerst inne, och det är ju läskigt. Det kan utnyttjas. Skulle kunna, i alla fall. Det har väl inte hänt än, men det som däremot har hänt är att internetkompisar jag har känt mig nära med, men även "irl-vänner"/-bekanta, uppenbarligen har ogillat vad jag tycker/änker/känner och därför sagt upp kontakten med mig/tagit bort mig som vän. Oftast utan att förklara varför.
OK, jag är mamma nu. Till TRE. Och jag vore en alldeles usel mor om inte mitt liv nu kretsade kring dem. Tre barn under fem år, tre barn som är som barn är mest: underbara och skitjobbiga. Alltså handlar en hel del av mina statusuppdateringar om dem. Såklart. Och mina FB-vänner, av dem har många, många följt mig sen tiden innan jag blev gravid och fick barn. En del kommer från sajten Helgon, och de såg väl mest den sidan av mig som man kanske mest visar där (musik etc) och de kanske tycker att guuuuuuuuuuuuuuuud, vad trååååååååkig hon har blivit sen hon blev morsa, buääääh, bara en massa mammasnack. (Även om min egen bild av mina mamma-uppdateringar är att de mestadels är roliga barncitat.) Ergo: "Vi har inget gemensamt längre, bort med henne, den där supermorsan, hon är inget annat."
En hel del vänner har även följt vår kamp för att bli med barn (via internetsajter dårå) och många vänner har även varit med mig under min jobbiga första graviditet och småbarnstid. Tyvärr fick inte alla dela den glädjen och alla våndor för egen del utan har fortfarande inte själva fått barn -- givetvis kan det skära i hjärtat att läsa alla barnuppdateringar.
Jag har ju även gjort en del livsval som inte är helt enkla att acceptera för alla. Rentav väldigt provocerande. Exempelvis att jag är/har varit vegan. (Numera är jag mer pragmatisk, och skyller det på barnen!) Detta faktum lyser igenom på Facebook, inte minst genom att jag ofta trycker på Gilla-knappen när jag ser bra veganska citat eller fina veganska FB-sidor. Jag har även delat och spritt en del upprörande bilder och fakta i frågan. En del av den informationen kommer då upp automatiskt på mina vänners Facebooksidor. Reaktionerna på detta har varit delade. De flesta hör naturligtvis inte av sig alls. Några har tackat (jo, faktiskt!). Ett par av mina (före detta!) Facebookvänner har tagit upp min veganism till diskussion med mig, och det borde ju hedra dem, men det har tyvärr skett på väldigt otrevliga och aggressiva vis, vilket jag beklagar djupt. En av dem ville inte acceptera att jag i min livssituation helt enkelt inte har tid över att tänka, fundera och formulera mig tillräckligt för att föra en diskussion, så hen avslutade konversationen ganska aggressivt och en tid senare såg jag att hen inte längre finns på min vänlista. Lite synd, särskilt som vi ändå har en del gemensamt, och inte minst en del gemensamma bekanta/vänner.
En annan vän, som jag även träffat och haft mycket kul med i verkligheten, dök upp sent en lördagskväll på min FB-sida och ifrågasatte starkt resultatet av en studie som jag hade publicerat på min sida. Jag bemötte hen lite skämtsamt varpå hen gick till attack på de mest ohyggliga vis. Aldrig har jag, varken förr eller senare, fått så mycket gräsliga oförskämdheter slängda mot mig. Allihop var kopplade till mitt livsval att inte äta andra varelser men blev till påhopp om hela min person. Jag undrade för mig själv om hen var full eller hade börjat med droger, men föredrog att bemöta dessa grovheter stillsamt och milt ifrågasättande. Det hindrade tyvärr dock inte denna människa från att bli värre och värre. Jag var chockad. Vad hade hänt? Hade någon hackat sig in på hens konto, eller var hen verkligen inte påverkad av något? Det var så obehagligt och tankarna snurrade i mitt huvud hela natten, långt sedan datorn var avstängd.
Nästa morgon hade jag funnit ett par ytterligare svar som jag skulle ge, men då hade min vän/antagonist tagit bort alla sina inlägg! Allt som var kvar var mina svar på dem, vilka givetvis utgjorde ett mycket förvirrat intryck när man inte kunde se vad de var svar på. Så synd! Till en början hade jag varit mycket, mycket irriterad på att denna person skrev en massa elakheter på min FB-sida helt öppet, där alla jag känner kan läsa dem, men snabbt insåg jag att hen själv gjorde bort sig genom att skriva allt detta. Därför lät jag inläggen stå kvar. Så synd då att hen någon gång under natten måste insett sitt misstag och därför raderat alla sina bidrag till denna märkliga "konversation". Naturligtvis ströks personen från min vänlista och blockerades. När jag inte ens hinner med mina verkliga vänner, varför skulle jag då ödsla tid och energi på genomelaka typer som uppenbarligen hatar mig?! Tyvärr har vi dock en gemensam vän som tycker mycket oss båda två och som då och då har gjort små försök att få mig att intressera mig för denna person igen, men givetvis utan resultat. Som sagt, varför skulle jag vilja vara vän med en människa som uppenbarligen inte hyser den minsta respekt för mig och vem jag är?!
Men det är känsligare än man kan tro, uppenbarligen, detta med kostvalet. Jag försöker verkligen inte pracka på någon mina livsval, men ibland tror folk tydligen det. Det måste ju komma inifrån dem själva naturligtvis, om de skulle vara/bli intresserade, men somliga har också gjort klart för mig att de måste skygga för sanningen, annars skulle de inte klara av att äta som de gör. Då blir väl mina små notiser lite för uppenbara och hindrar dem från att leva i sin bubbla -- detta får jag klä skott för. Tyvärr! Så länge jag själv tycker att detta är viktigt och så länge jag själv vill spara inlägg och notiser för mig själv -- och så länge som en del faktiskt tackar mig! -- så länge tänker jag ändå fortsätta. Har jag tänkt. Till nu. Nu vet jag inte längre.
Jag håller på och omvärderar mitt Facebookanvändande som sagt. Har inte kommit fram till något ännu. Mer än att jag vill ägna mer tid åt min bebis, som råkar vara av den "snälla" sorten som gärna leker själv och låter mamma pyssla med en massa annat (som t ex FB, dåligt samvete, gaaaaah!). Jag vill ju dessutom såklart inte utsätta bebis för strålningen från datorn egentligen. Och jag vill läsa mer! Skönlitteratur, fackböcker, tidningar, tidskrifter. Men Facebook är en källa till så mycket i mitt liv, jag får så många bra tips. Jag har ju sett till att det mesta jag är intresserad av täcks in så att jag får notiser på min FB-sida så fort det är någon nyhet jag kan ha glädje eller nytta av. Mycket praktiskt, jag sparar ju massor av tid på detta! Men som sagt. Jag måste begränsa mig. Jag kan inte kasta mig in i allt, inte engagera mig för mycket i allt och alla. Och när jag nu (snart!!) börjar jobba igen måste måste måste jag ha den regeln för mig själv att aldrig aldrig aldrig logga in på FB från jobbet. Med flit har jag också sett till att ha en gammal telefon som jag inte lätt kan surfa på, dessutom gillar jag inte det lilla formatet. Jag ska inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden, kan inte ha FB framme jämt, det är inte bra för mig. Så långt har jag kommit.
Ett par andra småsaker har också hänt på FB och de gnager i mig. Någon skrev och anmärkte på en helt ovidkommande sak som jag har skrivit, vilket har irriterat mig. Vem är hen att klampa in och skriva så till mig? Istället för att bidra till diskussionen? Vad ger hen mig? Vem är hen nuförtiden (barndomskompis/f d klasskompis) -- har denna magsura kommentar bidragit till att diskvalificeras som min vän? Vi får se. Och en annan vän/bekant, som jag dessutom träffar på då och då -- kallar mig "PK" (??????????????!!!!!!!!!!!!!!!) och finns numera inte på min vänlista, eller rättare sagt: Jag finns inte på hens vänlista längre. Hmm? Ingen förklaring, och jag kan bara gissa. Det känns ju jättedumt att jaga folk och be dem förklara sig. Kan man klara att ta emot sanningen? Deras sanning om mig? Jag tror faktiskt inte det, utan ska nog bara lämna dem ifred, dem som utan förklaring tagit bort mig (istället för att bara t ex välja bort mina inlägg, om de nu är så störande).
Dessutom måste jag få lägga ut mina tankar lite mer, även om jag egentligen inte hinner: att då logga in här och skriva av sig, få ur sig hoppas jag kan bli mer naturligt igen istället för att bara kort göra en liten statusuppdatering om det. Jag ska nog dock ändå hitta andra ställen att skriva, för snart, snart blir det något annat. Jag har så mycket som vill ut, och egentligen har jag ju haft det i 35 år, så många ord, sådana mängder av historier ... Allt ska användas. Jag lovar. "Ska bara ..."
Jag har aldrig varit en som stryker medhårs. Problemet med Facebook är att jag hela tiden är så öppen med vad jag skriver, vad jag tycker, vem jag _egentligen_ är, innerst inne, och det är ju läskigt. Det kan utnyttjas. Skulle kunna, i alla fall. Det har väl inte hänt än, men det som däremot har hänt är att internetkompisar jag har känt mig nära med, men även "irl-vänner"/-bekanta, uppenbarligen har ogillat vad jag tycker/änker/känner och därför sagt upp kontakten med mig/tagit bort mig som vän. Oftast utan att förklara varför.
OK, jag är mamma nu. Till TRE. Och jag vore en alldeles usel mor om inte mitt liv nu kretsade kring dem. Tre barn under fem år, tre barn som är som barn är mest: underbara och skitjobbiga. Alltså handlar en hel del av mina statusuppdateringar om dem. Såklart. Och mina FB-vänner, av dem har många, många följt mig sen tiden innan jag blev gravid och fick barn. En del kommer från sajten Helgon, och de såg väl mest den sidan av mig som man kanske mest visar där (musik etc) och de kanske tycker att guuuuuuuuuuuuuuuud, vad trååååååååkig hon har blivit sen hon blev morsa, buääääh, bara en massa mammasnack. (Även om min egen bild av mina mamma-uppdateringar är att de mestadels är roliga barncitat.) Ergo: "Vi har inget gemensamt längre, bort med henne, den där supermorsan, hon är inget annat."
En hel del vänner har även följt vår kamp för att bli med barn (via internetsajter dårå) och många vänner har även varit med mig under min jobbiga första graviditet och småbarnstid. Tyvärr fick inte alla dela den glädjen och alla våndor för egen del utan har fortfarande inte själva fått barn -- givetvis kan det skära i hjärtat att läsa alla barnuppdateringar.
Jag har ju även gjort en del livsval som inte är helt enkla att acceptera för alla. Rentav väldigt provocerande. Exempelvis att jag är/har varit vegan. (Numera är jag mer pragmatisk, och skyller det på barnen!) Detta faktum lyser igenom på Facebook, inte minst genom att jag ofta trycker på Gilla-knappen när jag ser bra veganska citat eller fina veganska FB-sidor. Jag har även delat och spritt en del upprörande bilder och fakta i frågan. En del av den informationen kommer då upp automatiskt på mina vänners Facebooksidor. Reaktionerna på detta har varit delade. De flesta hör naturligtvis inte av sig alls. Några har tackat (jo, faktiskt!). Ett par av mina (före detta!) Facebookvänner har tagit upp min veganism till diskussion med mig, och det borde ju hedra dem, men det har tyvärr skett på väldigt otrevliga och aggressiva vis, vilket jag beklagar djupt. En av dem ville inte acceptera att jag i min livssituation helt enkelt inte har tid över att tänka, fundera och formulera mig tillräckligt för att föra en diskussion, så hen avslutade konversationen ganska aggressivt och en tid senare såg jag att hen inte längre finns på min vänlista. Lite synd, särskilt som vi ändå har en del gemensamt, och inte minst en del gemensamma bekanta/vänner.
En annan vän, som jag även träffat och haft mycket kul med i verkligheten, dök upp sent en lördagskväll på min FB-sida och ifrågasatte starkt resultatet av en studie som jag hade publicerat på min sida. Jag bemötte hen lite skämtsamt varpå hen gick till attack på de mest ohyggliga vis. Aldrig har jag, varken förr eller senare, fått så mycket gräsliga oförskämdheter slängda mot mig. Allihop var kopplade till mitt livsval att inte äta andra varelser men blev till påhopp om hela min person. Jag undrade för mig själv om hen var full eller hade börjat med droger, men föredrog att bemöta dessa grovheter stillsamt och milt ifrågasättande. Det hindrade tyvärr dock inte denna människa från att bli värre och värre. Jag var chockad. Vad hade hänt? Hade någon hackat sig in på hens konto, eller var hen verkligen inte påverkad av något? Det var så obehagligt och tankarna snurrade i mitt huvud hela natten, långt sedan datorn var avstängd.
Nästa morgon hade jag funnit ett par ytterligare svar som jag skulle ge, men då hade min vän/antagonist tagit bort alla sina inlägg! Allt som var kvar var mina svar på dem, vilka givetvis utgjorde ett mycket förvirrat intryck när man inte kunde se vad de var svar på. Så synd! Till en början hade jag varit mycket, mycket irriterad på att denna person skrev en massa elakheter på min FB-sida helt öppet, där alla jag känner kan läsa dem, men snabbt insåg jag att hen själv gjorde bort sig genom att skriva allt detta. Därför lät jag inläggen stå kvar. Så synd då att hen någon gång under natten måste insett sitt misstag och därför raderat alla sina bidrag till denna märkliga "konversation". Naturligtvis ströks personen från min vänlista och blockerades. När jag inte ens hinner med mina verkliga vänner, varför skulle jag då ödsla tid och energi på genomelaka typer som uppenbarligen hatar mig?! Tyvärr har vi dock en gemensam vän som tycker mycket oss båda två och som då och då har gjort små försök att få mig att intressera mig för denna person igen, men givetvis utan resultat. Som sagt, varför skulle jag vilja vara vän med en människa som uppenbarligen inte hyser den minsta respekt för mig och vem jag är?!
Men det är känsligare än man kan tro, uppenbarligen, detta med kostvalet. Jag försöker verkligen inte pracka på någon mina livsval, men ibland tror folk tydligen det. Det måste ju komma inifrån dem själva naturligtvis, om de skulle vara/bli intresserade, men somliga har också gjort klart för mig att de måste skygga för sanningen, annars skulle de inte klara av att äta som de gör. Då blir väl mina små notiser lite för uppenbara och hindrar dem från att leva i sin bubbla -- detta får jag klä skott för. Tyvärr! Så länge jag själv tycker att detta är viktigt och så länge jag själv vill spara inlägg och notiser för mig själv -- och så länge som en del faktiskt tackar mig! -- så länge tänker jag ändå fortsätta. Har jag tänkt. Till nu. Nu vet jag inte längre.
Jag håller på och omvärderar mitt Facebookanvändande som sagt. Har inte kommit fram till något ännu. Mer än att jag vill ägna mer tid åt min bebis, som råkar vara av den "snälla" sorten som gärna leker själv och låter mamma pyssla med en massa annat (som t ex FB, dåligt samvete, gaaaaah!). Jag vill ju dessutom såklart inte utsätta bebis för strålningen från datorn egentligen. Och jag vill läsa mer! Skönlitteratur, fackböcker, tidningar, tidskrifter. Men Facebook är en källa till så mycket i mitt liv, jag får så många bra tips. Jag har ju sett till att det mesta jag är intresserad av täcks in så att jag får notiser på min FB-sida så fort det är någon nyhet jag kan ha glädje eller nytta av. Mycket praktiskt, jag sparar ju massor av tid på detta! Men som sagt. Jag måste begränsa mig. Jag kan inte kasta mig in i allt, inte engagera mig för mycket i allt och alla. Och när jag nu (snart!!) börjar jobba igen måste måste måste jag ha den regeln för mig själv att aldrig aldrig aldrig logga in på FB från jobbet. Med flit har jag också sett till att ha en gammal telefon som jag inte lätt kan surfa på, dessutom gillar jag inte det lilla formatet. Jag ska inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden, kan inte ha FB framme jämt, det är inte bra för mig. Så långt har jag kommit.
Ett par andra småsaker har också hänt på FB och de gnager i mig. Någon skrev och anmärkte på en helt ovidkommande sak som jag har skrivit, vilket har irriterat mig. Vem är hen att klampa in och skriva så till mig? Istället för att bidra till diskussionen? Vad ger hen mig? Vem är hen nuförtiden (barndomskompis/f d klasskompis) -- har denna magsura kommentar bidragit till att diskvalificeras som min vän? Vi får se. Och en annan vän/bekant, som jag dessutom träffar på då och då -- kallar mig "PK" (??????????????!!!!!!!!!!!!!!!) och finns numera inte på min vänlista, eller rättare sagt: Jag finns inte på hens vänlista längre. Hmm? Ingen förklaring, och jag kan bara gissa. Det känns ju jättedumt att jaga folk och be dem förklara sig. Kan man klara att ta emot sanningen? Deras sanning om mig? Jag tror faktiskt inte det, utan ska nog bara lämna dem ifred, dem som utan förklaring tagit bort mig (istället för att bara t ex välja bort mina inlägg, om de nu är så störande).
Dessutom måste jag få lägga ut mina tankar lite mer, även om jag egentligen inte hinner: att då logga in här och skriva av sig, få ur sig hoppas jag kan bli mer naturligt igen istället för att bara kort göra en liten statusuppdatering om det. Jag ska nog dock ändå hitta andra ställen att skriva, för snart, snart blir det något annat. Jag har så mycket som vill ut, och egentligen har jag ju haft det i 35 år, så många ord, sådana mängder av historier ... Allt ska användas. Jag lovar. "Ska bara ..."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
