Orättvist

crrly: Men gud, vad brun du är!!
svägerska: Ja, jag var ledig på eftermiddagen igår, och då satt jag ute en stund.


"Då satt jag ute en stund." En stund! Vilket hån.



Pappa och mina syskon har arvet från Vallonien i blodet, och blir mörkbruna i solen med en gång.

Jag har ärvt mammas och mormors mjölkvita skinn, som i solen blir lätt grisskärt och sen rött och sen flagnar av.

Som liten tyckte jag att det var skönt att bränna mig och låg och njöt när jag inte kunde sova på nätterna. Jävla idiot. Särskilt som jag uppfyller alla kriterier för att vara i riskzonen för malignt melanom.

Mestadels var jag alldeles för rastlös ute och fick huvudvärk av solen, så jag höll mig helst inne och läste.

I vuxen ålder har jag dock varit (relativt) brun, tre gånger. Men det krävs längre utlandsvistelser för att jag ska uppnå något sådant, som de fem veckorna i Kalifornien och Hawaii.

Att hålla små barn i solen är inte det lättaste... inte när de är i den kryp-, klätter- och klängåldern som Lillan nu. Jag minns ett par kompisars fåfänga försök att skydda trettonmånader gamle sonen med ett parasoll, hur de kutade efter honom överallt för att skugga honom. Skrattretande... men nu är jag själv på jakt efter ett sådant strandparasoll...! Solhatten åker såklart alltid av, strumpor och skor också. Hon är expert på att dra av sig, därför är det praktiskt med body, som vi fortfarande kör med, annars åker eventuella byxor och blöjan också.

Jag spårar ur här, känner jag. Nu ska jag ut i solen (!) med Mig äger ingen. Usch, vilken bra bok.