Healing mot min kolit

Obs, inget för äckelmagade!

Efter att min tarm blivit sämre och sämre i åtskilliga veckor, med en massa blod och slem, lyssnade jag till slut på mammas rekommendation om att gå till en viss healer, som hade hjälpt henne.

Jag är ju diagnosticerad med ulcerös kolit, en sjukdom som påstås vara kronisk (vilket jag numera översätter med långvarig, inte obotlig!) och som man kan förklara är ungefär som ett magsår, fast i tarmen. När jag är dålig känns det som om jag måste springa på toa hela tiden, men ofta kommer det då bara blod och slem.

Det gäller då att läka tarmen, och det har jag genom åren lärt mig fungerar bäst på mig genom kiropraktik (som lugnar ner hela parasympatiska nervsystemet) och akupunktur (akupunkturproffset och läkaren Christer Carlsson har satt nålar på tarmens punkter i örat på mig, enkelt uttryckt). Det var dock flera år sen jag sökte akupunkturhjälp, mest på grund av att jag samtidigt har haft gräsligt ont i nacken/axlarna/ryggen, och då har jag sökt upp mina kiropraktorer som har behandlat alla mina bevär på en gång.

Nu har dock kiropraktorerna semester, och jag har som sagt varit ganska dålig ett bra tag nu. Mamma och darling har varit oroliga och tyckt att jag har nonchalerat mina besvär, och de har väl rätt. Så nu slutligen gjorde jag slag i saken och ringde upp healern som har hjälpt mamma.

Det visade sig att healern är så upptagen, mest med att skriva, att han inte längre tar emot besök utan bara healar på distans. För att kunna utöva healing på mig behöver han ha en symbol, förslagsvis mitt personnummer, förklarade hans fru (sekreterare/assistent?) i telefon. Jag uppgav det och fick en tid, igår klockan 10, då jag skulle bli healad. Jag skulle då se till att vara ostörd, annars behövde jag inte tänka på något särskilt.

Klockan 10 igår la jag mig på sängen, drog ett täcke över mig, slappnade av och försökte meditera och öppna mig för healerns positiva energier. Jag vet inte, det kändes som om jag lyckades sådär, och så somnade jag lite i slutet. Nå, jag hade åtminstone inte stressat runt, och tvååringen var ute och lekte med sin far, skönt. Jag kände dock inget särskilt, mer än att huvudvärken jag hade vaknat med bara tilltog och dessutom sakta spred sig ut i lederna. Ett säkert tecken på att mensen är på ingång, antagligen, tänkte jag.

Efter att ha försökt bli av med värken genom att slumra lite då och då tog jag till slut ett par huvudvärkstabletter, och då försvann äntligen smärtan. Jag fick därpå ett par sprutdiarréer, vilket jag inte brukar ha, men det var inget blod i!!

Nu har det gått drygt ett dygn sen healingen, och efter att ha fått springa på toa med en massa blod från rumpan flera gånger om dagen i många veckor är jag äntligen blodfri och behöver knappt gå på toa alls. Det känns fantastiskt... och nästan för bra för att vara sant. Jag vet inte vad jag ska tro... men fortsättning följer!