Spöket ur det förflutna

Det är så läskigt. Vi har ju nyligen flyttat till en annan del av Hålan. Ändå styrs mina steg automatiskt mot de "gamla" lekplatserna under vagnpromenaderna. Från fel håll, mot rätt lekplatser, liksom. Väl på lekplatsen är det kusligt, jag känner tydligt närvaron av "crrly för två år sen", crrly som då gjorde exakt samma saker, på samma ställen på lekplatserna som då, men med ett annat barn. Ett barn i samma storlek som detta nya barn är nu. Ett nytt barn, det enda som skiljer är sättet att leka och vad barnet föredrar att göra. Dottern ville gunga, gunga, gunga, gunga, gunga och gunga. Och gunga lite till. Jag överdriver inte när jag säger att jag stod i timmar varje dag och bara sköt fart på bebisgungan. Sonen föredrar att klättra, helst upp på bänken där det nog egentligen är meningen att en (far- eller mor)förälder ska sitta. Något båda barnen är och var mycket förtjusta i är att gå balansgång på sandlådekanten. Och eftersom klantmorsan crrly de senaste dagarna har glömt hink och spade (eller det bättre klingande spann&spade på skånska!) så kan inte sonen ägna sig åt det ultimata nöjet att gräva.

Nå. crrly för två år sen. Hon är där, det är så märkbart. Jag kan nästan ta på henne. Jag ser henne, känner henne. Och jag känner för att pladdra med henne, muntra upp henne lite. För hennes glädje där på lekplatsen är allt lite konstlad. Det vet ju jag, för det känner jag, men det ser nog ingen annan. Hon är tokmamman som tramsar och busar med dottern i gungan, som låtsas bli pågungad gång på gång och ramlar omkull i sanden, allt för att få dottern-the-stoneface att skratta. Numera orkar hon inte ... hon känner sig då och då gammal och trött. Sonen är dessutom mycket tacksammare, behöver inte aktivt roas på samma sätt. Synd om honom på sätt och vis att han ska få en tråkigare mamma bara för att han är "snällare"! Men den här morsan duger nog ändå. Annat är det med crrly för två år sen -- hon tyckte inte det. Hon trodde inte det. Var tvungen att bevisa, att prestera. Att vinna Mammaskapet. Världens Bästa Mamma, kan man inte få en prisbuckla för sånt? Nähä? Aj då, det trodde ju hon. Och brände nästan, nästan ut sig på köpet.

Jag hade idag kunnat lära henne ett och annat, tror jag. Men hade hon lyssnat? Det är frågan. Antagligen hade hon undrat vad det var för dryg besserwisser som kom och la sig i. Men det hade varit spännande att se vad hon hade tyckt om sitt framtida jag -- verkar hon mer avslappnad eller bara mer ... uppgiven? Som om hon inte bryr sig? Lite förslappad? Det är ju risken faktiskt, att hon hade tyckt det. Dock hade hon ju förälskat sig otroligt i sonen förstås. Sett den framtida lekkompisen till dottern också. Kanske hade det fått henne att slappna av lite grann?

Jag kan inte ens bestämma mig för om ensamheten förstärks eller lindras av att jag konfronteras med mig själv i en tidigare upplaga så här. För man är ofta ensam på lekplatserna här (om man inte räknar sitt barn!). Och jag känner mig såklart ofta ensam på ett mer själsligt plan här i Hålan. Att då stöta på sig själv är lite roligt, lite oroväckande och lite sorgligt. Jag saknar ofta någon. Och i dessa stunder blir det extra påtagligt att det nog handlar om någon som mig själv. Någon som är åtminstone lite, lite som jag ...?