fredag, maj 11, 2012

Facebook-avgiftning vecka 1

OK, det här Facebook-avgiftandet eller vad jag nu försöker med går inte så himla bra faktiskt. :-/  Dagen efter min senaste blogguppdatering här såg jag att jag "bara" har 197 vänner fast jag hade 198 så sent som dagen innan -- och som vanligt när jag råkar se att skaran minskat (brukar egentligen aldrig titta efter men råkade se det nu eftersom jag hade lagt märke till den runda, fina siffran 198) har jag inte en aning om vem som avslutat vår relation/vänskap, eller varför. Och en sån sak kan jag grubbla mig blå över. Det är faktiskt lite dumt att man inte får en notifiering om det, tycker jag.

Jag tror att det har hänt en enda gång att en person har gett mig en anledning till att hen tog bort mig, och det var för att hen skulle avsluta sitt FB-konto. Nå, hen startade om det väldigt snabbt igen, men då utan mig. Ingen fara, vi kände inte varann så himla väl, men den verkliga anledningen vet jag ju, så varför hymla? (Hen och hens partner är ett par av dem som försökt och försökt och försökt få barn utan att lyckas, och för dem är det lite krångligare än för de flesta andra, så alla mina barn som plötsligt ploppar ut sticker nog i ögonen -- där har vi åtminstone en anledning, men det kan ju finnas flera.)

Alla andra som "gjort slut" har bara varit borta från min vänlista, vilket jag upptäckt kanske först efter ett tag, när jag plötsligt kommer på att "det var väldigt vad det har varit tyst länge från XX". Jag blir alltid lite ledsen och tar det personligt, för i mina ögon är jag en vän som ofta ger väldigt mycket (mest av sånt som jag tyvärr inte alltid hsr så mycket av, såsom tid och energi), men mycket sällan får jag tillbaka något. Att då plötsligt någon har vänt ryggen mot en svider -- efter allt man har gjort och gett, allt man gått igenom tillsammans. (FB-vännerna är dessutom noga utvalda eftersom jag är lite anonym även på Facebook, jag lägger bara till dem jag verkligen vill ha kontakt med.)

Men detta är högst symtomatiskt för mitt liv i stort i och för sig; jag har mycket lätt att få nya vänner, eller eh, bekantskaper ska jag väl uppenbarligen kalla dem (säger hon bittert), men oerhört svårt att behålla dem. Jag vet inte, det kanske ska vara så, att vänner kommer och går, men det känns sorgligt. Och när jag tror att jag har hittat en ny vän så visar det sig att jag ändå inte är det för att jag inte har varit med tillräckligt länge; alla andra har liksom samanhang de ingår i, som gamla tjejgäng etc. Aldrig någonsin går jag ut med "tjejerna" (vilka skulle det vara?) eller ens bara med en enda tjejkompis på middag/drinkar eller whatever. Gnäll, gnäll, och nu spårar jag ur! :-)

Den andra stora saken som hänt på Facebook sen min senaste uppdatering här är att jag till slut inte kunde avhålla mig från att ge mig in i en diskussion. Suck. Vilka otroliga människor det finns! En slutar ju aldrig förvånas. Fler röster i diskussionen, som jag följt i flera dagar utan att skriva något, efterlystes, och till slut gjorde jag ett inlägg med min syn på saken. Det som genast hände var att ord lades i min mun och att jag anklagades för att vara sammangaddad med ett antal andra i diskussionen. Otroligt! :-o  Och det där följer mig ju sen, jag kan inte laga mat, natta barn eller umgås med darling utan att göra en massa formuleringar i huvudet som jag sen var tvungen att lägga fram. Och nu stack jag ut hakan ordentligt och kritiserade särskilt en person, vars agerande jag kallade klumpigt och omdömeslöst. Tjoho, så blåste jag fyr i brasan. Jag har faktiskt inte ens hunnit eller orkat läsa den diskussionstråden mer igen. Jag fastnar för mycket, och det förstörde till stora delar kvällen igår. Jag har inte råd med det! Darling jobbade sent och skulle vara borta halva natten, jag gjorde mig beredd på det ... och så dyker han plötsligt upp mycket tidigare, men då var jag inne i diskussioner och formuleringar och gick inte att umgås med. Det känns för jävligt! Så nu struntar jag i detta, bort med den diskussionen. Det funkar ju ändå inte att diskutera med folk som läser in en massa jag inte skrivit och som felciterar mig. Usch.

Nu tar jag tag i livet igen idag. En massa saker står på agendan, vi springer i olika familjekonstellationer hos alla möjliga instanser, pust. Igår var jag själv hos tandläkaren, och idag är det mellanbarnets tur. Sen är det helg, och det blir ingen vila då minsann! En massa måste fixas. Hela denna vecka har vi haft fullt program varje dag, och nästa vecka blir likadan, fast ännu värre. Jag fattar inte varför april, maj och juni alltid måste se ut så här, allt klumpas ihop. Roliga saker det mesta, men det kräver massor av tid och energi! Snart dags att väcka världens ljuvligaste, gladase bebis och ta itu med allt. Ciao och tack för din tid.

6 kommentarer:

presens sa...

Ja! Middag och drinkar!!! När det inte är full rulle (det vill säga inte i maj) och kanske när du inte ammar längre? Någonstans där det är cykelavstånd hem, eller går buss eller möjligtvis där man inte blir ruinerad på taxi...

crrly sa...

Haha! Äh, ammar! ;-p Vad kul, vad glad jag blir! Vi bestämmer nåt, snaaart! Förresten, vill du kanske samåka med mig ibland när vi snart blir kolleger?!

presens sa...

Ja, om vi kan få ihop det vore det väl kul att samåka. Jag vet inte om jag ska bo hemma i sommar, bara - allt ligger än så länge och flyter.

Och ja, jag tänkte att du kanske inte ville gå ut och dricka drinkar och äta middag om du kvällsammade, men det kanske går att lösa på annat vis. :-)

crrly sa...

Gah, är hela tiden inloggad på fel konto när jag kommenterar. Nytt försök:

Sarah: Vi får la se förresten också om vi måste jobba lite omlott, så att det alltid finns nån på plats, om vi nu ska jobba jättetätt ihop. Kom jag på.

Kvällsamning icke obligatoriskt! :-)

presens sa...

Drinkar!!!

presens sa...

Drinkar!!!

AW i Staden någon dag i sommar?