Facebook, framtid, funderingar

OK, nu är jag här igen. Tror jag. Det känns både bra och dåligt att precis vem som helst kan läsa min blogg, och särskilt olustigt att somliga jag sagt upp kontakten med faktiskt ändå kan fortsätta följa mig, om de till äventyrs skulle vilja. Vi får se hur jag gör. Jag har varit en Facebook-addict under ett par år nu -- precis som jag visste att jag skulle bli och därför så länge vägrade Facebook -- och har upptäckt både för- och nackdelar. En stor nackdel är att det tar så mycket tid, tid för att datorn segar, för att programmet segar, för att jag grubblar, för att jag engagerar mig i mer eller mindre främmande människor och i allt som intresserar mig (vilket är MYCKET!). Och inte minst grubblar jag över Facebookrelationer. Över dem jag har men kanske framför allt inte har längre. Om vad det gör med mig när jag viker ut mig och är så genomskinlig som jag förr även var irl (men till viss del lärt mig begränsa för att uppnå liiite integritet!) medan jag inte får mycket tillbaka av alla. Naturligtvis kan jag inte kräva det heller, men om man inte hinner och orkar krångla med inställningar så läser ju alla mina vänner (ett par hundra har jag begränsat mig till men även det är ju egentligen sjukt många) alla mina inlägg.

Jag har aldrig varit en som stryker medhårs. Problemet med Facebook är att jag hela tiden är så öppen med vad jag skriver, vad jag tycker, vem jag _egentligen_ är, innerst inne, och det är ju läskigt. Det kan utnyttjas. Skulle kunna, i alla fall. Det har väl inte hänt än, men det som däremot har hänt är att internetkompisar jag har känt mig nära med, men även "irl-vänner"/-bekanta, uppenbarligen har ogillat vad jag tycker/änker/känner och därför sagt upp kontakten med mig/tagit bort mig som vän. Oftast utan att förklara varför.

OK, jag är mamma nu. Till TRE. Och jag vore en alldeles usel mor om inte mitt liv nu kretsade kring dem. Tre barn under fem år, tre barn som är som barn är mest: underbara och skitjobbiga. Alltså handlar en hel del av mina statusuppdateringar om dem. Såklart. Och mina FB-vänner, av dem har många, många följt mig sen tiden innan jag blev gravid och fick barn. En del kommer från sajten Helgon, och de såg väl mest den sidan av mig som man kanske mest visar där (musik etc) och de kanske tycker att guuuuuuuuuuuuuuuud, vad trååååååååkig hon har blivit sen hon blev morsa, buääääh, bara en massa mammasnack. (Även om min egen bild av mina mamma-uppdateringar är att de mestadels är roliga barncitat.) Ergo: "Vi har inget gemensamt längre, bort med henne, den där supermorsan, hon är inget annat."

En hel del vänner har även följt vår kamp för att bli med barn (via internetsajter dårå) och många vänner har även varit med mig under min jobbiga första graviditet och småbarnstid. Tyvärr fick inte alla dela den glädjen och alla våndor för egen del utan har fortfarande inte själva fått barn -- givetvis kan det skära i hjärtat att läsa alla barnuppdateringar.

Jag har ju även gjort en del livsval som inte är helt enkla att acceptera för alla. Rentav väldigt provocerande. Exempelvis att jag är/har varit vegan. (Numera är jag mer pragmatisk, och skyller det på barnen!) Detta faktum lyser igenom på Facebook, inte minst genom att jag ofta trycker på Gilla-knappen när jag ser bra veganska citat eller fina veganska FB-sidor. Jag har även delat och spritt en del upprörande bilder och fakta i frågan. En del av den informationen kommer då upp automatiskt på mina vänners Facebooksidor. Reaktionerna på detta har varit delade. De flesta hör naturligtvis inte av sig alls. Några har tackat (jo, faktiskt!). Ett par av mina (före detta!) Facebookvänner har tagit upp min veganism till diskussion med mig, och det borde ju hedra dem, men det har tyvärr skett på väldigt otrevliga och aggressiva vis, vilket jag beklagar djupt. En av dem ville inte acceptera att jag i min livssituation helt enkelt inte har tid över att tänka, fundera och formulera mig tillräckligt för att föra en diskussion, så hen avslutade konversationen ganska aggressivt och en tid senare såg jag att hen inte längre finns på min vänlista. Lite synd, särskilt som vi ändå har en del gemensamt, och inte minst en del gemensamma bekanta/vänner.

En annan vän, som jag även träffat och haft mycket kul med i verkligheten, dök upp sent en lördagskväll på min FB-sida och ifrågasatte starkt resultatet av en studie som jag hade publicerat på min sida. Jag bemötte hen lite skämtsamt varpå hen gick till attack på de mest ohyggliga vis. Aldrig har jag, varken förr eller senare, fått så mycket gräsliga oförskämdheter slängda mot mig. Allihop var kopplade till mitt livsval att inte äta andra varelser men blev till påhopp om hela min person. Jag undrade för mig själv om hen var full eller hade börjat med droger, men föredrog att bemöta dessa grovheter stillsamt och milt ifrågasättande. Det hindrade tyvärr dock inte denna människa från att bli värre och värre. Jag var chockad. Vad hade hänt? Hade någon hackat sig in på hens konto, eller var hen verkligen inte påverkad av något? Det var så obehagligt och tankarna snurrade i mitt huvud hela natten, långt sedan datorn var avstängd.

Nästa morgon hade jag funnit ett par ytterligare svar som jag skulle ge, men då hade min vän/antagonist tagit bort alla sina inlägg! Allt som var kvar var mina svar på dem, vilka givetvis utgjorde ett mycket förvirrat intryck när man inte kunde se vad de var svar på. Så synd! Till en början hade jag varit mycket, mycket irriterad på att denna person skrev en massa elakheter på min FB-sida helt öppet, där alla jag känner kan läsa dem, men snabbt insåg jag att hen själv gjorde bort sig genom att skriva allt detta. Därför lät jag inläggen stå kvar. Så synd då att hen någon gång under natten måste insett sitt misstag och därför raderat alla sina bidrag till denna märkliga "konversation". Naturligtvis ströks personen från min vänlista och blockerades. När jag inte ens hinner med mina verkliga vänner, varför skulle jag då ödsla tid och energi på genomelaka typer som uppenbarligen hatar mig?! Tyvärr har vi dock en gemensam vän som tycker mycket oss båda två och som då och då har gjort små försök att få mig att intressera mig för denna person igen, men givetvis utan resultat. Som sagt, varför skulle jag vilja vara vän med en människa som uppenbarligen inte hyser den minsta respekt för mig och vem jag är?!

Men det är känsligare än man kan tro, uppenbarligen, detta med kostvalet. Jag försöker verkligen inte pracka på någon mina livsval, men ibland tror folk tydligen det. Det måste ju komma inifrån dem själva naturligtvis, om de skulle vara/bli intresserade, men somliga har också gjort klart för mig att de måste skygga för sanningen, annars skulle de inte klara av att äta som de gör. Då blir väl mina små notiser lite för uppenbara och hindrar dem från att leva i sin bubbla -- detta får jag klä skott för. Tyvärr! Så länge jag själv tycker att detta är viktigt och så länge jag själv vill spara inlägg och notiser för mig själv -- och så länge som en del faktiskt tackar mig! -- så länge tänker jag ändå fortsätta. Har jag tänkt. Till nu. Nu vet jag inte längre.

Jag håller på och omvärderar mitt Facebookanvändande som sagt. Har inte kommit fram till något ännu. Mer än att jag vill ägna mer tid åt min bebis, som råkar vara av den "snälla" sorten som gärna leker själv och låter mamma pyssla med en massa annat (som t ex FB, dåligt samvete, gaaaaah!). Jag vill ju dessutom såklart inte utsätta bebis för strålningen från datorn egentligen. Och jag vill läsa mer! Skönlitteratur, fackböcker, tidningar, tidskrifter. Men Facebook är en källa till så mycket i mitt liv, jag får så många bra tips. Jag har ju sett till att det mesta jag är intresserad av täcks in så att jag får notiser på min FB-sida så fort det är någon nyhet jag kan ha glädje eller nytta av. Mycket praktiskt, jag sparar ju massor av tid på detta! Men som sagt. Jag måste begränsa mig. Jag kan inte kasta mig in i allt, inte engagera mig för mycket i allt och alla. Och när jag nu (snart!!) börjar jobba igen måste måste måste jag ha den regeln för mig själv att aldrig aldrig aldrig logga in på FB från jobbet. Med flit har jag också sett till att ha en gammal telefon som jag inte lätt kan surfa på, dessutom gillar jag inte det lilla formatet. Jag ska inte vara uppkopplad och tillgänglig hela tiden, kan inte ha FB framme jämt, det är inte bra för mig. Så långt har jag kommit.

Ett par andra småsaker har också hänt på FB och de gnager i mig. Någon skrev och anmärkte på en helt ovidkommande sak som jag har skrivit, vilket har irriterat mig. Vem är hen att klampa in och skriva så till mig? Istället för att bidra till diskussionen? Vad ger hen mig? Vem är hen nuförtiden (barndomskompis/f d klasskompis) -- har denna magsura kommentar bidragit till att diskvalificeras som min vän? Vi får se. Och en annan vän/bekant, som jag dessutom träffar på då och då -- kallar mig "PK" (??????????????!!!!!!!!!!!!!!!) och finns numera inte på min vänlista, eller rättare sagt: Jag finns inte på hens vänlista längre. Hmm? Ingen förklaring, och jag kan bara gissa. Det känns ju jättedumt att jaga folk och be dem förklara sig. Kan man klara att ta emot sanningen? Deras sanning om mig? Jag tror faktiskt inte det, utan ska nog bara lämna dem ifred, dem som utan förklaring tagit bort mig (istället för att bara t ex välja bort mina inlägg, om de nu är så störande).

Dessutom måste jag få lägga ut mina tankar lite mer, även om jag egentligen inte hinner: att då logga in här och skriva av sig, få ur sig hoppas jag kan bli mer naturligt igen istället för att bara kort göra en liten statusuppdatering om det. Jag ska nog dock ändå hitta andra ställen att skriva, för snart, snart blir det något annat. Jag har så mycket som vill ut, och egentligen har jag ju haft det i 35 år, så många ord, sådana mängder av historier ... Allt ska användas. Jag lovar. "Ska bara ..."