söndag, december 10, 2006

Pysslar! Utan att spy! :D


För ett par dagar sen kom jag på att jag har gjort så jävla fel under hela det här illamåendet. Jag har helt fel inställning till det. Jag har kämpat emot det. Till vad nytta? Det har medfört att jag ramlade ner i en depression light med självmordstankar etc. Jag orkade inte glädjas för fem öre. Jag blev extremt provocerad av dem som tyckt att jag skulle vara glad (det var ungefär som att säga "Ryck upp dig nu!" till någon som är sjukligt deprimerad...) och även av de andra gravida som gillade sitt illamående.

Så jävla olikt mig.

Jag blev rädd också, för var fanns den glada, galna crrly? Vem fan var det här vraket som tog min kropp i besittning?

Jag lät illamåendet vinna, men felet var att jag kämpade emot. Jag greps av panik varenda gång jag kände att den mest akuta "spynödigheten" kom smygande, jag blev otrevlig och fick riktigt otäcka vansinnesutbrott och gråtattacker. Varför? Jag har ju inte ens spyfobi.


Nu har jag tänkt om, som sagt. Jag hade redan märkt att illamåendet blir värre av stress, av sömnbrist och av bråk. Men vad gjorde jag med mig själv? Jo, jag stressade upp mig och jag behandlade inte mig själv väl.

Jag gick visserligen och la mig direkt efter jobbet och sov oftast hela natten ända till morgonen. Men jag var så oerhört sorgsen, arg och ilsken över att jag var tvungen att ha det så. Och stressad. Jag tyckte så oerhört synd om mig själv. Och om älskling. Jag kunde ju inte göra nåt hemma:

* inte plocka i eller ur diskmaskinen
* inte diska
* inte plocka i eller ur tvättmaskinen
* inte städa
* inte ens plocka upp saker jag strödde runt mig

Jag kunde nämligen inte (kan inte) böja mig framåt, då spyr jag. Och jag kan inte göra nåt som luktar. Jag har alltså svårt att:

* ens titta in i kylen
* vistas i huset när älskling lagar mat
* gå och handla, nej, det är otänkbart


Det här med att handla är jobbigt ut en annan synpunkt också: Folk! Folk som luktar, folk som väsnas, folk som stör mig genom sin blotta existens... Går inte! Alltså har jag de senaste månaderna isolerat mig nästan totalt från socialt liv. Bara träffat familjen och någon enstaka nära vän (och en nätkompis en eftermiddag... Men vi kunde givetvis inte gå ut och fika...)


Ja, det här med maten är sannerligen ett eget kapitel. Jag kan inte berätta för älskling vad jag är sugen på, för dels mår jag illa vid blotta tanken på mat, dels kanske jag inte alls kan äta det sen... Det nästan enda jag åt för ett par tre veckor sen (mandariner och apelsinjuice) äcklas jag av nu. Och så vidare, och så vidare. Mycket komplicerat.


Vad hände mig då häromdagen?

Jo, insikten drabbade mig hastigt: Jag måste acceptera. Nu är det så här, nu mår jag illa, och det finns inte ett dugg jag kan göra mot det. Jag gör ju så gott jag kan, sover mycket, småäter så gott som oavbrutet och bara det jag kan och så vidare. Jag får vara nöjd med det. Jag kan absolut inte stressas av att "alla andra" mår bra och lever som vanligt. Jag mår inte bra, alltså kan jag inte leva som vanligt. Jag ska heller inte sträva efter det. Det kommer när det kommer. Jag försöker alltså leva mer taoistiskt, accpetera att det är som det är och inte kämpa emot, "go with the flow" (även om det "flowet" spys ut från mig...).

Bara den insikten har faktiskt gjort att jag känner mig lite, lite piggare och lite, lite gladare och lite, lite mindre illamående.



Och nu med julstökande och allt? Nja, igår gick inte icke bra alls... men då försökte jag tänka att det kommer, det kommer... Och det har det gjort! Idag grejar jag... i min egen takt... Jag plockar fram julsaker, stryker juldukar... och njuter...! :D

11 kommentarer:

morry sa...

heja crrly, du har lyckats hitta en väg att fixa dina spyattacker! Hoppas du mår bättre och bättre!

Mamselamsen sa...

Vad bra!!! För spyendet kommer ju att gå över ... snart!

Calle sa...

Men min lilla kräkis ;-) Hoppas att illamåendet går över snart! Bra att du lärt dig konsten att gilla läget. Jag tror att man kan applicera det beteendet lite oftare. Livet blir mindre ansträngt eller vad man nu skall säga.

Monstermamma sa...

Good thinking. men jag tycker så himla synd om dig, vilken osis att just du skulle drabbas så hårt av illamåendet från ja....ett varmare ställe :-)

och du, din älskling klarar sig! jag plockade inte ur diskmaskinen eller var inne i en mataffär på 9 månader, nu senaste gången. och jag tror knappt att jag lagade mat heller på hela den tiden. Du har nåt att skylla på: jaha men om det är så jobbigt att plocka ur diskmaskinen kan j udu må illa dygnet runt och sen ta hand om förlossningen också ;-)

önskar det fanns nåt jag kunde göra! måste bara säga också att jag är impad av att du orkar jobba! och du, minns att blir det för eländigt så du inte får i dig mat/vätska kan du få dropp på sjukan, det är inte kul men man mår sååå mycket bättre.
bamsekram!

crrly sa...

Tack morry! :)


mamse: Ja... senast i juni! :p


calle: Ja, det känns så bra.


monstermamman: Men min karl jobbar ju minst 16 timmar om dygnet... och han vill ha en städerska/städare. Och vi är väldigt överens om att han är mer lämpad att både vara gravid och att klara av förlossningen... men vad gör man...

Orkar och orkar... Jag sitter ju mest bara här. Som tur är så har jag ju inte med folk att göra!!! Och jag har mycket förstående arbetskamrater. Jag sover på rasterna och slipper läsa texter jag äcklas av. Däremot gör jag ju inget annat alls... men det är lugnt, det är ju tur att jag gillar att sova...

Jag kräks inte så mycket, någon gång om dagen kanske. Det är illamåendet som är jobbigt för det är ständigt närvarande. Men jag beklagar mig ju inte längre, det blir ju inte bättre av det...

deep|ed sa...

Du. Det blir fler jular. Nästa jul blir något helt annat - då finns det en person till som allt kretsar kring. Vila istället.

cree sa...

jag är imponerad måste jag säga... jag accepterade också illamåendet till slut, på nåt vis i alla fall. jag blev till exempel obeskrivligt hjärtinnerligt glad när det OVÄNTAT försvann med ett poff under förlossningen...(ja...ska jag vara helt ärlig så var nog en tredjedel av glädjetårarna över sonens födelse mer tillägnade den plötsliga avsaknaden av illamående tyvärr...) men samtidigt så kunde jag aldrig riktigt släppa ilskan över att just jag fått det så jävligt. jag kan utan någon som helst tvekan säga att mina nio gravmånader (plus 16 jävla dagar över tiden argh!) var de värsta i mitt liv, oavsett det fantastiska jag fick ut av dem. mot slutet var jag helt säker på att jag aldrig mer skulle bli mig själv. men sen... första gången jag satt på en cykel, en vecka efter förlossningen. susade fram under träden längs vår gamla gata du vet. känslan av total befrielse, känslan av att MÅ BRA. det kommer jag aldrig att glömma.

och så underverket i sig själv. självklart var han värd alltalltALLT.

så oavsett om du kämpar med eller emot, heja dig! :-D puss!

presidenten sa...

Hej Tao!
Vet du vilken KOLOSSAL nytta du kommer att ha av din intelligens resten av livet? Jag kopplade inte det där förrän andra barnet var nåt halvår och sjuk. Bara "släpp! ok, så här är det just nu, vi kan inte göra det och det och det, och morsan blir sur för att vi ställer in igen och vi kan inte gå till parken och öppna förskolan och handla och laga nyttig mat och bla bla utan jag bara sätter mig här på golvet och har det så bra det går, med bebben i knät, storisen på samma nivå, mikrar köttbullar, kollar på tecknat, gosar, kollar på teckningar, läser böcker, det är vad som går och det är bra!"

Man får göra det så bra det går utefter de förutsättningar man har helt enkelt. Det ÄR inte roligt att gå på middag när man spyr, och det ÄR inte mysigt att åka till mormor och svänga in på barnakuten på vägen. Men det kan vara ganska okej att ligga o läsa en deckare och inte må så himla illa just då, och det kan vara jätteunderbart att sitta på golvet med en underdunderbar bebi som tuttar nöjt för tillfället och en storasyster som bygger lego bredvid och ett osett avsnitt av "lilla huset på prärien" på tv :)

Imponerade hälsningar till dig, imponerande tidigt kloka frustrationsinbesparare till bebistillverkare!

crrly sa...

deep, cree och presidenten: Ojoj, tack för vänliga ord och pepp! :) Jag blir ju alldeles rörd.

Prinsessmamman sa...

Man behöver inte kräkas för att gravillamående ska vara jobbigt. När jag väntade storasyster mådde jag illa på kvällarna och om jag la mig kl 20:30 gick det an, var jag uppe längre fick jag gå och spy. När jag väntade lillasyster mådde jag illa dygnet runt i 4 veckor utan att kräkas en enda gång och det var faktiskt jobbigare. Alla dofter var hemska. Att byta blöja på storasyster var VIDRIGT! Lycka till! Hoppas det går över snart!

crrly sa...

prinsessmamman: Nej, det är ju absolut illamåendet som är värst, inte kräkandet. Jg har inte heller spytt särskilt mycket.