crrly på jobbet

Anledningen till att jag häromdagen gled runt och kände mig rätt så läcker har fått sin förklaring: jag hade glömt mina glasögon hemma.

*konstaterar lakoniskt*





Jävlar, vad jag älskar att jobba! För ärligt talat, hur många har ett jobb där kollegerna är smarta, intelligenta, belästa, allmänbildade, humoristiska, skämtsamma, öppna och ganska ironiska? Ärligt talat, på hur många arbetsplatser gapskrattar man så att man får ont i magen och tårarna rinner i genomsnitt en gång i timmen hela dagarna? Ärligt talat, det här inlägget ska jag ta fram de dagarna jag är skittrött på skvaller, tidiga morgnar, orättvisa beskyllningar, urtrista och monotona arbetsuppgifter och lååång pendling med en motorvägshögerfil späckad med långtradare.


Som sagt. Kul har vi. Som fan! Jag skuttar fortfarande runt här, efter flera veckor, och pladdrar med folk i korridorerna som jag knappt har hälsat på förr och utbrister till mina närmaste kolleger att de är så fantastiska, att jag tycker så himla mycket om dem och att det är så kul att vara tillbaka.

Mini-crrly har börjat dagi... förskola. Det får jag skriva ett nytt inlägg om en annan gång. För bråk-crrly is back. Suck.