Resor och räkor

Hjäääälp, jag hinner ju aldrig skriva, livet bara forsar fram och rusar på i en vansinnig takt, så mycket kul händer hela tiden, när skulle man hinna sätta sig ner och skriva om det?!


Jag är bland annat ännu en utlandsresa och tusen upplevelser rikare... Bilder kommer!


Men nu... Sitter på jobbet och har surfat runt en massa som vanligt (jag har ju betalt för det!) och hamnade på följande sida. Uppslagsord Mysis alltså. Vad tusan är det, tänker jag som tycker att det låter himla gulligt. Kanske har jag till och med kallat någon så?


När jag läser håller jag på att skratta ihjäl mig. "Min kära lilla pungräka!" :-) Nej, där går väl gränsen, undrar vem som skulle bli lycklig över att bli jämförd med en sån här?



Mysig Mysis?


Hoho.

Bilden är lånad från ne.se.

Slarv-crrly

Jag blir så jäääädra trött på mig själv och mitt ständiga slarv när det gäller allt, och särskilt viktiga saker... Mitt senaste är ett bankkrångel, men till att börja med var det faktiskt inte mitt fel:

På baksidan av mitt Visakort kunde man inte längre urskilja de där sista tre siffrorna som man måste uppge när man handlar på nätet, vilket var väldigt irriterande. Eftersom det är krångligt att söka upp mitt bankkontor personligen (och eftersom ingen på kundservicesidan vill befatta sig med mig på grund av att jag inte har lyckats skaffa mig en personlig kod) så ringde jag min bankkontakt, en supertrevlig och serviceminded kvinna. Hon lovade att fixa båda mina problem, förutom Visakortet även att se till att mitt bank-ID fungerade.

Det är ju också ett kapitel för sig med detta bank-ID; jag brukar alltid logga in på min mans konto när jag betalar räkningar etc eftersom alla kontonr och gironr vi har använt sparas där, och då ser jag aldrig när mitt bank-ID är på väg att gå ut -- så plötsligt *hoppsan* har det en dag gjort det, märker jag när jag väl måste in där... Som nu, när jag var tvungen att ha det för att kunna deklarera.

Nu skulle det dock inte vara några problem: min bankkvinna försäkrade att jag skulle få ett nytt Visakort inom ett par dagar, och så fick jag en kod till att förnya mitt bank-ID. Mitt gamla Visakort skulle jag, när jag fått det nya, gå till en bankomat med och slå in fel kod tre gånger för att få kortet spärrat, för att slippa betala för två kort.

Samma eftermiddag försökte jag betala med mitt Visakort men fick nej. kortet var redan spärrat. Som tur var har jag ett Eurocard också, så det fick bli det istället. Men mitt nya Visakort kom aldrig... Jag väntade och väntade, och handlade mer och mer på kredit... kostnadsfri i alla fall, som tur är. Bank-ID:t var det en massa krångel med, men till slut fick vi det att fungera. En gång. Sen försvann det plötsligt bland valmöjligheterna, där fanns bara min mans konto, hur mycket vi än försökte.

Jag sökte min bankkvinna i flera veckor, och mejlade henne till slut om mina problem. Jag fick en ny kod till bank-ID:t och blev lovad ett nytt Visakort. Det är nu krångel- och strul-crrly kommer in i bilden.

Stress-crrly noterade nämligen snabbt, väldigt snabbt, en dag att Visakortet hade kommit med posten. Så som hon kommer ihåg det tog hon inte ens loss det från papperet det satt på utan hon la alltihopa (papper + kort) i posthögen på köksbordet. Sen dess är det spårlöst försvunnet. Koden (som aldrig dök upp till det förra utlovade kortet) har kommit, och den har crrly lagt på ett säkert ställe, hon vet just nu inte riktigt exakt var, men säkert är det. Kortet däremot är som sagt borta, alldeles borta. Suck.

Nå, det nya bank-ID:t då? Hmmmm, stress-crrly har helt enkelt inte hunnit försöka logga in på det, och nu har tiden man har på sig att göra det förfallit! Hurra liksom.

Hmmmmmm, nu vågar jag inte ringa min bankkvinna igen, jag måste helt enkelt försöka ta mig till bankkontoret, med såväl bil- som vagnhatande unge som dessutom är väldigt rymningsbenägen när man är inne någonstans.

Varför ska jag alltid krångla till allting så?!

Dagen efter

Splitter, splitter, splitter överallt. I de påsar med grejer vi hade glömt kvar hos mamma, som låg i hennes bil. Splitter i skötkasse och splitter i små kläder. Isch.

Kränkningen är ju värst, den och så vetskapen om hur mamma har kämpat för att få ihop alla dessa små fina presenter. Bäddsetet ...!


Men vi försöker se det från den ljusa sidan. Det har inte varit så svårt att hålla undan detta från mini-crrly, hon har inte förstått vad som har hänt eller vad hon har missat. Eller hur synd det är om mormor.

En demolerad ruta är ju ingenting jämfört med en del andra (före detta) bilar man har sett på andra pendlarparkeringar.

Och framför allt: Mamma kom inte på tjuvarna medan de höll på. Det är ju lätt att inse att det hade kunnat gå mycket, mycket värre ...




Jag håller mig sysselsatt här minsann: Efter osedvanligt kladdig frukost och myror i hela soppåsen, slängde jag ut påsen på trappan för senare befordran till soptunnan. När jag just öppnade dörren väntade en sanslös syn: en upphackad kasse och sopor över hela gatan! Gaah.

Efterlysning: mini-crrlys stulna presenter!

Man upphör ju aldrig att förvånas ... Så jäkla illa jag mår nu.



Mini-crrlys mormor (minst lika superstressad just nu som vi, och fyller dessutom jämnt på mini-crrlys födelsedag) reser bort på sin födelsedag och är borta två veckor, så därför skulle hon snabbt komma förbi ikväll för att fira mini-crrlys 2-årsdag några dagar i förskott, vi hade precis lyckas pressa in den här kvällen till det ...



På väg hit ringer hon och är helt förkrossad: Det har varit inbrott i hennes bil på pendlarparkeringen och alla mini-crrlys födelsedagspresenter, som naturligtvis låg helt dolda längst bak i bilen, är stulna!! :-[



Så istället för en kul och trevlig kväll här med en massa glada minnen fick hon sitta hos polisen i flera timmar...



Hon var här en stund ikväll, långt om länge, men det var ingen fest precis. Darling fick hålla på med den trasiga rutan och dammsuga bilen från allt splitter.



Jag undrar bara: HUR FAAN KAN MAN STJÄLA PAKET MED BARNPAPPER PÅ??????????????????????????????????????????



Jag ska hålla koll efter grejerna på Blocket och Tradera, ni kan ju kanske hojta (ni som ändå hänger där) om ni ser en grön Barbapapaklänning i stl 92 t ex (den är nog enklast att känna igen av presenterna), sen var det en vit hängselklänning, en Alfonsbok (hon kommer tyvärr inte ihåg vilken), en bok om en cirkus, en målarbok, en lila plastvattenkanna och -- det värsta av allt: hemsydda lakan och örngott till docksängen som hon hade suttit och slitit med gud vet hur många timmar...



Hon kommer inte ens ihåg alla presenter nu, det var kanske mer. Ja, en illgrön tröja med en katt på, från mormorsmor.





Här är länk till Barbapapaklänningen. (Typ mitt på sidan, "Varför Därför Barbapapa Klänning Pris 149:-- Se bild här nedan! Den är lånad från Åhlénssajten jag länkar till.)






De hemsydda lakanen var vita i botten och djur, bl a katter, på.





Jag är så himla ledsen, mamma är inte precis rik och har ändå lagt ner en halv förmögenhet på alla dessa presenter, och dessutom suttit och sytt!





Tur att inte mini-crrly fattar nåt av allt det här i alla fall...





Mitt ärende alltså: Ser ni nåt av detta till salu på nätet så är jag supertacksam om ni tipsar mig. Även om vi inte får tillbaka grejerna så vore det rätt skönt att sätta dit skurkarna... Tack på förhand!



Och: varning för att ställa bilen på pendlarparkeringen vid Sångarevägen på Östra Torn, vid Ericsson, i Lund!

Göteborgsflörtar

mini-crrly har tydligen riktat in sig på att flörta in sig hos morsans gamla kändiskärlekar ... Hittills har hon i alla fall hunnit med ett par stycken under sitt korta liv. Det kärlekarna har gemensamt, förutom att de råkar komma från Göteborg och diggades storligen av morsan (crrly dårå) under 80-talet är att de dessutom är/var stora idrottsprofiler.

När vi härom månaden var på stor fest i Göteborg var Patrik Sjöberg med familj också där. De sa att de tyckte att mini-crrly var söt.

I lördags var det minsann Glenn Strömberg i egen hög person som det flörtades med, det var faktiskt han som började! Tur att mini-crrly har lärt sig hur man flörtar med kraftiga ögonblink så att hon kunde ge tillbaka.

Jaha ... så vem kan det tänkas bli härnäst? När Glennen Strömberg är nämnd ovan så måste ju såklart även Hysén vara med, men sen får det vara stopp för fler Glennar här, sorry Martindahl och allt vad ni hette.

Den enda idrottskärlek crrly när det begav sig lyckades träffa och pladdra lite med (och få en autograf av, och dessutom ett överjordiskt smajl av som hon fortfarande blir lite knäsvag av när hon tänker på) är Miro Zalar. (Leendet crrly fick var minsann mycket större, så mycket kommer jag ihåg! ;-) men frågan är vad tusan vi pratade om...)

Får se vem mini-crrly lyckas snoka upp nästa gång, några förslag på vem hon ska satsa på?!

Våryster

Pirrig.

Darrig.

Stirrig.



Tänk att du fortfarande får mig sån.

Skriva, skriva, skriva

Igår träffade jag en ung författare ... och blev påmind och inspirerad. Tankarna och drömmarna om att skriva bubblade upp med full kraft. Varför trycker jag ner dem? Varför har jag tryckt ner dem så länge, i så många år?

Visst, jag skriver, här, annorledes på nätet samt i jobbet. Men inget "vettigt" liksom. Vad nu vettigt är -- jag har ingen aning om vilken del av mig som ska skriva ens, den "seriösa" eller den flamsiga. Kanske båda. Men man kan ju inte skriva något seriöst med flams i. Då blir ju alltihopa per definition flamsigt. Eller?

Jag har ju alltid älskat att skriva, men har inte (mer än i huvudet) skrivit någon bok sen den jag författade när jag var fyra år och som handlade om Olle som klädde ut sig med sin lillasyster och sen åkte med hela familjen till farmor och råkade ut för en del äventyr på vägen. Ett mästerverk, givetvis! ;-) Hade jag en skanner så hade jag tryckt upp den under näsan på er, hehe.

Jag skrev alltid de längsta och mest spännande och roligaste uppsatserna, de lästes alltid upp, jag fick skriva grejer till skolkabarén, jag har överösts med beröm, bara fått lovord ... så varför låter jag inte allt flöda fritt, varför har jag inte fortsatt göra det, bara på kul, hur kan man bara få en massa prestationsångest över alltihop?! Så jävla värdelöst liksom.



Min senaste bokidé bara ska jag sätta i verket. Den ska bli av. Jag förstår inte varför jag alltid skjuter upp allt till den grad att det blir inaktuellt, antingen av samhälleliga skäl eller helt enkelt för att jag aldrig skriver upp något utan istället glömmer alla idéer och uppslag.

Dumt, så dumt.

Jag ska skärpa mig. Ehum.



Kanske borde jag se till att få gå på kortison igen?! När jag gjorde det en kort period, för drygt tio år sen, såg mitt dagsschema ut ungefär så här:

Upp klockan fyra på morgonen, åt tre stora äggmackor + gröt. Storstädade lägenheten. Åt en andrafrukost: fler mackor. Påbörjade samt avslutade läsningen av en hel roman. Väckte min man, som gick till jobbet. Åt dessförinnan frukost med honom: fler stora äggmackor. Började planera för lunchen. Handlade till lunchen. Funderade under tiden oerhört intensivt på massor av saker, tankarna och infallen forsade oupphörligen fram i skallen, bland annat manusidéer och uppslag till uppfinningar av alla de slag.

Gick hem och tillagade lunchen. Åt. Mycket (man får en oerhörd aptit av kortison). Läste under tiden fler böcker samt dagstidningen. Tankarna rusade hela tiden runt samtidigt. Diskade. Började planera för middagen. Läste lite till samt gick på stan för att hämta ut ett paket. Drabbades av en skrämmande paranoia från ingenstans, var tvungen att smyga längs husväggarna och klarade knappt av att gå in på posten och ta en nummerlapp. Efter att jag tagit nummerlappen gick jag ut och stod och tryckte runt ett hörn och såg in genom fönstret på nummerdisplayen, det var jättejobbigt att gå in och hämta paketet.

Gick hem och öppnade paketet. Skrev brev på datorn (hade dock ej internet på den tiden). Läste lite till. Samt åt. Mest mackor igen. Brottades med alla galna infall i skallen, skrattade åt en del, skrämdes av andra. Ringde kompisar och mamma. Välkomnade mannen hem från jobbet, åt med honom. Diskade, for runt och plockade och fixade. Läste lite till. Var uppe halva natten. Klarvaken. Med tankar som rände och rusade och ramlade runt.

Gick upp klockan fyra.

Etc ...


Vad jag inte gjorde:
Sov tillräckligt.
Vilade.
Mådde bra. Nävisstja. Jag ska nog inte ta kortison igen ... Måste klara av självdisciplinen och uppbåda energin och skrivarlusten ändå ...

crrly-bok!

Jag har förresten hittat den ultimata crrly-boken: måste ha! :-)

Det här bara: "... confessions from curly gurls, advice to take to your stylist. And for gurls seeking their inner curl, compassion and encouragement to let their hair break free-and to put the fear of frizz behind them forever. Because from now on there's no such thing as a bad hair day.


Yeah!

Flytgolv

Nån mer som tycker att begreppet flytgolv är oerhört fantasieggande?!

crrly är nyttig

WOW, jag har ingen bärfisunge längre, en som ständigt klänger och ständigt vill bli underhållen, så nu kan jag med lätt och gott samvete säga till alla som liksom jag har haft det så: Det går över! :-)

Istället kutar hon omkring och pladdrar glatt om "momo", "Telma" och "Data" i sin (min gamla trasiga) mobiltelefon (samtalen handlar alltså om, i tur och ordning, mormor, Selma [stora katten] och Saga [lilla katten]), medan jag kan göra vettiga, nyttiga saker som att beställa klipp och färg hos Big Hair Mama (ekofrisör i Malmö, yeah!! Jag sviker inte Joshua men jag begriper inte riktigt var han håller hus nuförtiden) samt baka! :-) :-)

Ja, hrm, nu vet ju alla som har följt mig ett tag att jag nog inte ska våga mig på några avancerade projekt, men jag har iallafall just gjort Chokladkexbitar ur Vegolandet Veganias kokbok -- med benäget bistånd av min dotter! :-) Vi ska nämligen åka in och hälsa på på min gamla arbetsplats i eftermiddag, och då vill jag ha med något gott till fikat. Just bara för att det är så olikt mig!

... Sen har jag ju inte påstått att det blev gott ... och det återstår att se, för smeten står och stelnar i kylen just nu. Jag gick inte riktigt efter receptet, för hur vet man ungefär hur många digestivekex 150 gram är, när ens paket på 400 g redan är öppnat och man inte ser hur många kex som redan är uppätna? Dessutom var min chokladkaka bara på 100 gram, inte 200... Och sirapen hällde jag på känn direkt ur flaskan. Så, som sagt, det återstår att se hur resultatet blir!



Recept Chokladkexbitar:

50 g vegetabiliskt margarin
2 msk sirap
200 g choklad
150 g digestivekex, i små bitar

Smält margarinet och sirapen i mikron eller i en kastrull på spisen. Bryt chokladen i bitar och blanda i. Rör tills chokladen smält helt. Blanda i kexen. Bred ut blandningen i en oljad eller smörpapperklädd form, ca 15x20 centimeter stor. Låt stelna i kyl. Skär i rutor.

(Hämtat ur Veganias kokbok)

Stoppa tiden!

Kan ingen stanna tiden nu, just så här vill jag nog ha det i evighet tror jag, värmen (som i och för sig just är på väg bort för den här gången, verkar det som), allt som blommar: min magnolia! Rapsen som har blommat i över en vecka nu! Alla fruktträden! Ååh. Det är så makalöst, magiskt, andlöst vackert, och allt roligt bara rasar in och ramlar över mig. Här, nu, vill jag vara. Alltid.

Inte minst också vill jag göra en liten paus när det gäller Mini-crrly, den här tvåårsåldern är sååå ljuvlig, hon är inte alltför trotsig än (*host*) men pladdrar och busar och far runt och har en massa kul funderingar i sin lilla lockiga skalle, hon är fantastisk och sprallig och glad och full av roliga upptåg -- och härmas! Så vanvettigt roligt. *hur förälskad som helst*

Slånbär vid havspromenad

i slutet av april.

Mitt japanska körsbärsträd!

Min magnolia!

Utslagen redan runt 25 april!