Skriva, skriva, skriva

Igår träffade jag en ung författare ... och blev påmind och inspirerad. Tankarna och drömmarna om att skriva bubblade upp med full kraft. Varför trycker jag ner dem? Varför har jag tryckt ner dem så länge, i så många år?

Visst, jag skriver, här, annorledes på nätet samt i jobbet. Men inget "vettigt" liksom. Vad nu vettigt är -- jag har ingen aning om vilken del av mig som ska skriva ens, den "seriösa" eller den flamsiga. Kanske båda. Men man kan ju inte skriva något seriöst med flams i. Då blir ju alltihopa per definition flamsigt. Eller?

Jag har ju alltid älskat att skriva, men har inte (mer än i huvudet) skrivit någon bok sen den jag författade när jag var fyra år och som handlade om Olle som klädde ut sig med sin lillasyster och sen åkte med hela familjen till farmor och råkade ut för en del äventyr på vägen. Ett mästerverk, givetvis! ;-) Hade jag en skanner så hade jag tryckt upp den under näsan på er, hehe.

Jag skrev alltid de längsta och mest spännande och roligaste uppsatserna, de lästes alltid upp, jag fick skriva grejer till skolkabarén, jag har överösts med beröm, bara fått lovord ... så varför låter jag inte allt flöda fritt, varför har jag inte fortsatt göra det, bara på kul, hur kan man bara få en massa prestationsångest över alltihop?! Så jävla värdelöst liksom.



Min senaste bokidé bara ska jag sätta i verket. Den ska bli av. Jag förstår inte varför jag alltid skjuter upp allt till den grad att det blir inaktuellt, antingen av samhälleliga skäl eller helt enkelt för att jag aldrig skriver upp något utan istället glömmer alla idéer och uppslag.

Dumt, så dumt.

Jag ska skärpa mig. Ehum.



Kanske borde jag se till att få gå på kortison igen?! När jag gjorde det en kort period, för drygt tio år sen, såg mitt dagsschema ut ungefär så här:

Upp klockan fyra på morgonen, åt tre stora äggmackor + gröt. Storstädade lägenheten. Åt en andrafrukost: fler mackor. Påbörjade samt avslutade läsningen av en hel roman. Väckte min man, som gick till jobbet. Åt dessförinnan frukost med honom: fler stora äggmackor. Började planera för lunchen. Handlade till lunchen. Funderade under tiden oerhört intensivt på massor av saker, tankarna och infallen forsade oupphörligen fram i skallen, bland annat manusidéer och uppslag till uppfinningar av alla de slag.

Gick hem och tillagade lunchen. Åt. Mycket (man får en oerhörd aptit av kortison). Läste under tiden fler böcker samt dagstidningen. Tankarna rusade hela tiden runt samtidigt. Diskade. Började planera för middagen. Läste lite till samt gick på stan för att hämta ut ett paket. Drabbades av en skrämmande paranoia från ingenstans, var tvungen att smyga längs husväggarna och klarade knappt av att gå in på posten och ta en nummerlapp. Efter att jag tagit nummerlappen gick jag ut och stod och tryckte runt ett hörn och såg in genom fönstret på nummerdisplayen, det var jättejobbigt att gå in och hämta paketet.

Gick hem och öppnade paketet. Skrev brev på datorn (hade dock ej internet på den tiden). Läste lite till. Samt åt. Mest mackor igen. Brottades med alla galna infall i skallen, skrattade åt en del, skrämdes av andra. Ringde kompisar och mamma. Välkomnade mannen hem från jobbet, åt med honom. Diskade, for runt och plockade och fixade. Läste lite till. Var uppe halva natten. Klarvaken. Med tankar som rände och rusade och ramlade runt.

Gick upp klockan fyra.

Etc ...


Vad jag inte gjorde:
Sov tillräckligt.
Vilade.
Mådde bra. Nävisstja. Jag ska nog inte ta kortison igen ... Måste klara av självdisciplinen och uppbåda energin och skrivarlusten ändå ...