Stressliv och blod och så

Jadå, jag lever (jag stressar, alltså är jag) men jag hinner aldrig över huvud taget reflektera över något, allt bara rusar på i en vansinnig takt och jag har fullt upp med att hänga med. Dock misslyckas jag ganska mycket, så nu mår jag inte så bra, tarmen blöder och jag har återkommande migränanfall och jätteont i alla leder. Snacka om att jag inte ska stressglömma bort min kiropraktortid idag, som jag gjorde förra veckan!!!!!!!!!! Min älskade kiropraktor hjälper mig ju med alla ovanstående problem och det var verkligen katastrof när jag -- på grund av allt bankstrul!! -- missade förra veckans tid.

Det som stressar mig mest är att jag måste hålla koll på alla andra, jag som har fullt upp med att inte vimsa bort mig själv. Delvis är det ju ungen såklart men det är väl okej, värre är det med alla vuxna runt mig som trasslar till livet för mig genom att inte göra det de ska -- och så måste jag ordna det och tänka för alla andra. Jag hatar det!!!

Exempelvis har jag fortfarande inte fått mitt Visakort. Trots upprepade påstötningar på banken, jag har ju till och med varit där, det tar en halvtimme att gå enkel väg och jag hade en vagnhatande unge med mig -- ni kan själva räkna ut resten (på väg dit "biblioteksröstade" jag [ja, poströsta kan man ju inte kalla det] dessutom, snacka om effektiv!). Ja, nä, utan Visakort är livet rätt jobbigt och nu har jag ju fått klara mig i flera månader, suck.

Vidare virrade en tjej på dagisköket till det för mig igår när hon påstod att hela förskolan hade öppet igen efter semestrarna en viss vecka när jag var säker på att Minicrrly måste gå på en annan förskola (de slår ihop alla dagis under några veckor i sommar). Nej då, hon var så säker på sin sak så, så jag blev tvungen att dubbelkolla det med min man och min chef och dessutom dagisavdelningen, något som tog hela min så välbehövliga vilotimme igår då svärmor var ute på sovpromenad med Minicrrly. Kökstjejen hade fel men det hjälpte inte, jag hann aldrig vila och dessutom inte ens laga lunchen som skulle vara klar när svärmor återvände. Gah.

Svärmor ja. Jag tänker inte säga nåt här och nu *kniper ihop munnen och sätter mig på händerna* men en del gäster tar lite mer energi att inhysa än andra. Och jag har under dessa dagar varit tvungen att tänka och planera och ta ansvar för både mig och Mini-crrly och svärmor och hennes särbo.


Jag är trött.





Dessvärre fortsätter livet så här ett bra tag framöver. Darling och jag måste verkligen skärpa oss.

Vänner, särskilt Anna (det är så mycket jag vill säga till dig), jag saknar er!! När livet lugnar sig något (läs: Så fort vi har börjat lära oss att säga nej till lite av allt kul...) hörs vi, okej??