Kriser och kräksjukor

Utan fungerande trådlöst nätverk (vilket oftast på senare tid har varit det som har varit felet med det krånglande nätet), utan tid och utan inspiration men med diverse tråkigheter (se rubriken) så blir det inte mycket bloggat.

Kriser -- ja, ännu en kliché har visat sig vara helt sann: den om att allt ställs på sin spets när man har fått barn. Grubbel över livet, ifrågasättande av allt vi har och allt jag är och allt jag gör; ska vi fortsätta bo här, i hålan, i huset, ska vi flytta in till stan igen eller till ett billigare hus här i den trots allt trygga hålan kanske, var fan håller alla vänner hus och hur skaffar man nya, var är hålans alla andra mammor och (den evigt återkommande) varför är jag så förbannat jävla ensam om att vara som jag?????????? Hur länge ska jag vara barnledig egentligen och vad händer sen, ska jag jobba kvar eller ska jag ta vilket jävla skitjobb som helst bara för att få vara med min dotter så mycket som möjligt, ska jag kanske försöka komma in på min egentliga bana lite mer igen, ska jag omskola mig helt kanske, om vi flyttar in till stan blir det ännu längre till mitt jobb, tänk om det händer dottern nåt på dagis och hon får åka in på sjukhuset, då tar det över en timme innan jag kan få hålla henne i min famn, ska jag istället göra nåt helt annat (vågar inte skriva exempel på skitjobb här för egentligen finns det ju inga...) så att jag kan befinna mig i närheten och blir jag inte bitter då???????

Jodå, jag har såklart läst Bitterfittan och försöker febrilt att inte bli en.


Kräksjukor -- vi är mitt uppe i den tredje omgången på lika många veckor. Min man får skit på sitt jobb för att han stannar hemma och tar hand om sin dotter medan jag är totalt däckad i feber och ledvärk och en "skallebank" som inte är av denna världen, samtidigt som jag i två dygn spyr tarmarna ur mig var tionde minut. Sen blir han smittad själv till slut och måste stanna hemma en hel vecka, vilket givetvis inte är mer populärt när man annars som högst har en sjukfrånvaro på högst en dag om året.

Hans chef anser sig ha mandat att beskylla oss för att göra ett "fundamentalt fel", nämligen att hålla på och beblanda oss med folksamlingar. Vad i helvete vet han????? Hur fan kan han bara vräka ur sig något sådant??! Jag som har en sån jävla bacillskräck, på gränsen till OCD, som jag bara med yttersta självbehärskning har lyckats trycka ner sen jag blev mor (jag är så stolt över mig själv när jag ger min bebis kexbitar som har legat på golvet och när jag numera inte har med mig våtservetter överallt). Jag som isolerade oss till den milda grad i höstas och början på vintern att jag ramlade ner i en depression light på kuppen. Jag som låt bli att springa på köpcentran och öppna förskolor eller ens in i mataffären med dottern på grund av alla smittor! Och sen att bli anklagad... Jag var så nära att ringa och skälla ut karln. Smittan fick vi av dotterns kusin, han hade kräkts en gång på morgonen när vi alla i familjen sågs till en födelsedag, och sen ramlade vi alla ihop dagen därpå, en efter en efter en. Sen har sjukdomen aldrig försvunnit ordentligt utan återkommer och återkommer... Jag har i alla fall skaffat sprit och sanerat allt här hemma nu. Trött, trött, trött på isoleringen! Mitt nyårslöfte var ju att vi nu skulle UT och uppleva.

Nu känner jag mig riktigt välkommen till bebisträsket, liksom. På riktigt.