Konsertsnack

Vilken konsert det blev. Till slut, när väl skämten till förband hade gått av och kungen av rai äntligen stod där. Wow. Khaled, du är fantastisk!

Men vad komiskt det är. Vilka konserter jag än bevistar nuförtiden så är alla kulturtanter där. När jag var gravid gick darling och jag och såg Povel Ramels show Povel à la carte (strax innan han dog -- Povel alltså). Där var de, damerna med henna i håret, vida linnekläder och scarf.* Vi gick även på Adolphson & Falks akustiska Malmökonsert vid den tiden. (Supergravid crrly grät under Bästa Låten "Nu lever jag igen"!) Kulturtanterna stack fram sina näsor och mer därtill där också.

I vintras var vi på picknickkonsert (himla trevligt koncept) på Victoriateatern i Malmö och lyssnade på Les Prunes, ett par tjejer som sjunger franska chansons. Nittio procent av publiken var över 55. Överraskande. Nästan samtliga såg ut som kulturtanter, såväl manliga som kvinnliga. (Jag använder inte begreppet kulturkoftor här eftersom de som har bevistat samma konserter som vi är mer åt linne- än åt tjock tröja med lappar på armbågarna-hållet. Ävenså männen alltså.) Min darling fällde den torra kommentaren att det var vi och så Malmös samtliga fransklärare som var där. Mycket träffsäkert, säkerligen sant.

Ja, och så nu på Khaledkonserten då. Jag blev lite överraskad av två saker vad gällde publiken: Den var mindre än förväntat. (Var var ni?!) Och den bestod absolut inte bara av nordafrikaner i varierande åldrar, vilket jag av någon anledning hade väntat mig. Nej, som sagt, även av svenskor med arabiska pojkvänner samt kulturtanter i varierande åldrar och av varierande kön. Ja, det kanske passar oss... Jag är nog i själva verket en kulturtantswannabe.

Well, konserten då. Vi bjöds på en fantastisk show av en man på ett sprudlande humör på ett bakåtlutat sätt. Khaled fyrar av sina fantastiska leenden, han leker och skojar med sina medmusikanter och han är högst närvarande. I början av konserten samlade han in alla stora algeriska och marockanska flaggor som publiken höll upp och dansade med, och så draperade han sig med de algeriska och klädde mikrofonsativet med den marockanska. Stort jubel förstås. Och jag blev nyfiken på förhållandet mellan broderfolken (?) algerier och marockaner. Hur ser de på varandra egentligen?

Synd också att man inte kan arabiska, även om det inte är säkert att man hade förstått så mycket av vad han sa. Jag kollade in några klipp på Youtube och där fördes rätt intressanta språkdiskussioner bland kommentarerna där folk med arabiska som modersmål var helt säker på att det inte var arabiska som Khaled sjunger på. Någon satt inne med kunskapen att Khaleds nordafrikanska dialekt har stora inslag av såväl franska som spanska och berberspråk, och sen dessutom har utvecklats åt ett annat håll än "standardarabiskan". Intressant.

En superkomisk grej är att Khaled är född 1960... Jag trodde att han var minst 55! :-o Algerisk gubbrock, liksom. Men visst, han är snart där. Det är bara så läskigt att han inte är så himla många år äldre än älskling och mig... Gah, åldersnoja, tror jag minsann. Vem stal tiden?



* Povel-fotnot: Men i ärlighetens namn var det sååå många andra slags människor på den konserten också... Varför man nu alls ska kategorisera folk. Kulturfolket sticker dock ut, särskilt tanterna i sin henna-linne-scarf-uniform. Jag orkade (höggravid som jag var) aldrig blogga om den fantastiska Povel á la carte-konserten men jag måste nämna att det var oerhört kul att hans sång "Låt leoparden vara kvar i leoparden", med sitt djurrättsliga budskap, utgjorde den pampiga finalen -- just innan pälskärringarna skulle resa sig och gå ut till garderoben... ;-)