Sommar och deckare

Vi har mellanlandat hemma i några dagar efter nästan en vecka i fantastiska Karlskrona. Det finns inte många ställen på jorden jag tycker är så sagolikt vackra, och det underliga är att varenda gång jag har varit där så har det varit otroligt skönt och soligt väder. Nåväl, den här gången var det ju faktiskt inte det hela tiden men till den absolut största delen. Och de flesta skyfallen kom mitt i nätterna.

Vi hade fått låna en jättefin, fräsch, liten stuga med sjötomt i skogen på en av de små öarna, och efter några dagar där fick vi reda på att stugan är till salu... Oj. Så sanslöst frestande!! Men inte en chans att vi har råd, tyvärr. Vi kommer dock mer än gärna tillbaka, vilket smultronställe. Bara att hoppas att vännerna vi lånade den av inte får den såld på lääänge ... ;-)

I stugan fanns en massa böcker, från Hemmets konversationslexikon via kokböcker till ett gäng deckare (såklart). Jag är ju normalt sett en usel deckarläsare, men den här gången blev jag lite sugen på P D James Böjelser och begär; jag menar, vem kan motstå den titeln?!

Jag har skyllt på min höga läshastighet när jag har förklarat varför jag inte läser detektivromaner -- minst halva nöjet är väl att gissa för sig själv, att sitta och lägga pusselbit till pusselbit, ledtråd till ledtråd och se vad man kommer fram till? Så kan jag inte läsa, jag reflekterar inte särskilt mycket utan ögonen bara far fram över sidorna. Nu kom jag dock på varför deckare inte är något för mig.

Där satt jag i stugan och läste. Darling var ute och surfade och jag skulle ner till vattnet med sovande dotter i barnvagn, jag skulle sitta vid de gamla fiskarbodarna på klipphällarna och fotografera surfare och båtar och så lääääsa ... Men jag kom inte iväg. Jag läste och läste och läste. Inte för att boken var någon superhöjdare, nu släppte jag den helt enkelt inte för att jag inte vågade. Jag var ensam i stugan! Den låg i skogen! Eftersom jag hade vagnen skulle jag vara tvungen att ta omvägen genom skogen på den slingriga skogsvägen ner till vattnet! Massmördaren i boken opererade i skogen! Där han skändade sina offer å det grövsta! Hjääälp. Jag blev helt enkelt mörkrädd. Mitt i solsken och fågelkvitter.

Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och vågade sen vandra ner till vattnet. (Hade jag vetat att jag gick så nära förbi en grav hade jag aldrig ...!) Eftermiddagen tillbringade jag sedan där på hällarna vid vattnet med två gamla tvillingsystrar som var hur coola som helst och som berättade en massa spännande. Vi kunde konstatera, som man gjort mången gång förut, att världen minsann är liten. De var födda i Skåne och det visade sig att vi hade vissa gemensamma beröringspunkter.



... Och apropå det hade min bror, som vid tillfället befann sig i Barndomshålan, där fått förmånen att tillbringa en kväll hos en riktigt studentikos gammal lundensare av den gamla skolan, en som drog självupplevda Sten Broman-anekdoter. Han är nu en försupen gammal änkeman och hade tydligen varit gift med min gamla fröken i tyska. (Som alltså inte lever längre! Så himla gammal man känner sig när ens gamla lärare dör av en efter en.) Denne hedersman kände min man väl till; gubben jobbade på skolan min man gick i högstadiet på. Det var underbart att höra brorsan, som skulle kunna leva på sina imitationer, härma både lundaalkisen (så vanvördig jag är) och vidarebefordra vad Sten Broman hade sagt. (Exempelvis: "Hålan?* Vad ska du där och göra? Där kan man ju inte ens få mat att äta!") Hoho.

* Hålan = min mellansvenska barndomsstad, dit lundaakademikergubben flyttade.