Den lilla rekan

Rek.

Ett rekommenderat brev. Till mig?! Så här i juletider. Vad spännande. Gissa om jag var uppspelt när jag till slut både hade tid och möjlighet (och dessutom hade tagit med mig legimitationen, min, jo, den var nödvändig, och nej, det dög inte att visa upp någon annans, ens om vi var släkt [man kan ju alltid försöka ...]) att hämta ut denna försändelse ... som visade sig vara ett platt brev.

Ett platt och tråkigt brev.

Med vårdcentralens stämpel på.

Ett enda stort jaha.

För det som kuvertet innehöll var upplysningar som jag redan flera dagar tidigare lätt som en plätt utan minsta legitimering hade hämtat ut per telefon. Ett negativt svar på hivtest (tänk att de slängde ur sig det så där på telefon, ja, bara så där) var det, men ja, det hade jag ju som sagt redan inhämtat, så det var ingen större överraskning (det var det inte annars heller, kanske man skulle tillägga, men på jobbet var det ingen som förstod min oerhört komiska och ironiska humor när jag, efter att ha väntat i evigheter i telefonkö så lätt fick fram dessa trots allt oerhört känsliga uppgifter, och sen lagt på luren, sträckte armarna i skyn och teatraliskt utropade: "HURRA! JAG HAR INTE HIV!"

Jag tyckte att jag var jätterolig.

Kollegerna såg mest oroade ut.

Suck.

Nåväl.

Jag fick alltså detta negativa (men positiva, så att säga) besked per rekommenderat brev igår, och lät ögonen ramla omkring lite till på papperet. Diverse uppgifter var ifyllda efter det senaste läkarbesöket (jojo, vi håller på med diverse fuffens, och detta hör till något spännande som dock ligger mååånga år framåt i tiden), det var längd och vikt och midjemått och ... längd ... Längd?! Vad stod det egentligen?! Längd i centimeter: 138.

138?!

138!

Jag är enåtrettiåtta! Påstås det alltså!

Jodå, ingen tvekan. Det är en trea. Läkaren har skrivit dit en trea. En jäkla ful sketen liten trea i mitten där av siffrorna. Och läkaren har stämplat och signerat och allt. Är hon helt jävla dum i huvudet?! En och trettioåtta?! Hon har ju för fan träffat mig! Hur liten tyckte hon att jag var?

Hur länge som helst hade jag väntat på detta läkarbesök. Hur länge som helst hade jag väntat på detta intyg. Hur länge som helst ... och nu fördröjs allt det andra, som är beroende av detta förbannade fula skämt till intyg. GAAAAAAH.

Och gissa hur många som svarar på vårdcentralen en dag som denna?!



Tralalalalala. Nej då, jag är lugn, jag är lugn, jag är lugn ... Jag lovar. Mest av allt är det faktiskt komiskt.