Fler perspektiv

Idag träffade jag några människor som jag inte har sett på cirka 25 år. (Tjugofem år!) De gjorde glada miner och tjoade förtjust och kastade sig om halsen på mig medan de skrek mitt namn rakt ut. Jo, det var kul att träffa dem. Men det var ganska överrumplande. Att jag skulle kastas tillbaka i tiden så där, det var helt oväntat. Dessutom kallade de mig för mitt gamla namn, efternamnet då alltså. Det kändes mycket mystiskt. Som om det var någon helt annan person. Men det var det väl till stor del också.

Rätt roligt ändå. Att uppenbarligen göra intryck på folk på det viset att de 25 år senare blir så glada och spralliga när man möts igen?!