Dagen efter

Splitter, splitter, splitter överallt. I de påsar med grejer vi hade glömt kvar hos mamma, som låg i hennes bil. Splitter i skötkasse och splitter i små kläder. Isch.

Kränkningen är ju värst, den och så vetskapen om hur mamma har kämpat för att få ihop alla dessa små fina presenter. Bäddsetet ...!


Men vi försöker se det från den ljusa sidan. Det har inte varit så svårt att hålla undan detta från mini-crrly, hon har inte förstått vad som har hänt eller vad hon har missat. Eller hur synd det är om mormor.

En demolerad ruta är ju ingenting jämfört med en del andra (före detta) bilar man har sett på andra pendlarparkeringar.

Och framför allt: Mamma kom inte på tjuvarna medan de höll på. Det är ju lätt att inse att det hade kunnat gå mycket, mycket värre ...




Jag håller mig sysselsatt här minsann: Efter osedvanligt kladdig frukost och myror i hela soppåsen, slängde jag ut påsen på trappan för senare befordran till soptunnan. När jag just öppnade dörren väntade en sanslös syn: en upphackad kasse och sopor över hela gatan! Gaah.