onsdag, januari 31, 2007

Jävla hormoner


Ja, jävla hormoner. Nä, nu är jag oartig. HEJ igen, menar jag! Så trevligt att folk tittar till mig, jag blir ju riktigt rörd... ja, och det är om det för mig alldeles nya som jag måste skriva nu. Va, att hålla på och få tårar i ögonen både nu och då?! Vad är det för sätt? Så himla olikt mig. Jodå, jag har ett rikt känsloliv, har nära till alla känslor och är känslosam och känslig... men ändå har jag aldrig varit lättrörd och nästan aldrig gråtit till en bok eller film eller så. Men nu...! Hallå, vad är det här?

Det är hormonjävlarnas fel att jag har hållit mig borta, jag blev totalt sänkt när älskling var ifrån mig en vecka, gick bara ner mig nästan totalt. Fan, tur att jag har jobbet att gå till, annars hade jag nog inte ens klivit upp. Men så fort jag kom hem var det morgonrock på (ja, jag har ju kvar min jäkla klåda, så jag kan fan inte ha kläder på mig!) och sunk, sunk, försökte städa och fixa för huset var uppochnervänt (när katten är borta och så ju), men istället lyckades jag bara göra det värre för varje dag. Det tog ett tag sen att kravla sig upp när älskling väl kom hem, jag var längre ner än jag hade trott. Well, nu är jag på väg mot ljuset igen i alla fall...

Hormoner, hormoner, hormoner. Har inte ens orkat svara på alla era urgulliga kommentarer...! Knappt orkat in hit för att läsa dem, och det beror på att jag helt enkelt inte har kunnat ta att så många (en del okända dessutom) har svarat på ett ickeinlägg som det förra. Buhuuu, vad ni är gulliga, helt enkelt. ;)

Ja, jag kan dra hur många sjuka hormonhistorier som helst men bara de två senaste då, alldeles färska: Satt i bilen hit och gastade med till Jakob Hellman, särskilt hans skiva med extramaterialen på är fantastisk, där han sjunger bland annat Taube. Jaha, lyssnade för femhundrasjuttioelfte gången på Fritiof och Carmencita, sista raden lyder så här: "Och när vi blir gifta söta ungar skall vi få, som kan dansa tango." Det räckte för mig. Buhuuu, buhuuu, buhuuu. Va??! Vad är det?! Tsssssss, hur larvig får man bli.

Ja, tänkte sen att va fan, nu måste jag ju skriva lite om alla dessa hormonjävlar, går in på bloggen och hittar [skruvad]s kommentar på mitt förra inlägg... som leder till hennes senaste inlägg. Gissa vad som händer?! Hahaha, mmm, inte så svårt.

Trött blir man på alla galna känslor som rusar runt i alla fall, hoppas det går över väldigt väldigt snabbt efter förlossningen. (Hu! Förlossning!!!!!!!!!!!!! Ja... Det har jag inte tagit in än, att det väntar en sån också...!)

7 kommentarer:

Anonym sa...

Hej gullunge!
Jag känner igen det där! Jag minns när jag väntade Malva och började gråta i bilen för att Martin sladdade i snön med vilje... eller ännu värre på en restaurang när det bara inte gick att sluta gråta så jag blev tvungen att gå hem. Medan Martin satt kvar och väntade på notan och utstod mördarblickar från de andra gästerna eftersom han uppenbarligen betett sig som ett svin mot sin höggravida flickvän...Ja, det var tider det! Ha ha... Enda trösten är att efteråt kan man skratta åt eländet :)
Förresten fungerar både dator o telefon äntligen här hemma! Jippie!
pussar

Anonym sa...

De rusande hormonerna blir du nog av med i samband med förlossningen. Sen kommer lite mer stabila (och faktiskt lugnande) hormoner, men lättrörd fortsätter man att vara, iaf jag, och jag är inte den som gråter för måt i första taget, särskilt inte TV. I mitt fall höll det i sig ca ett år efter avslutad amning. Jag har varit "hormonfri" i ett drygt år nu och jag njuter verkligen av det!
En av dina nya kommentatorer är min man. Han gillar Indochine.

Anonym sa...

Härligt att se dig här igen, med eller utan hormoner :-) Men alla knäppa grejer man gör kan man ju i alla fall blogga om numera. Vad tusan gjorde man innan det? //Hon som sorterar kryddburkarna i bokstavsordning dagarna före mens

Anonym sa...

Naturen är verkligen inte dum. Den ser till att känslorna skruvas upp på max just som det ska dyka upp nån som vi av nödvändighet måste bli hårt känslomässigt bundna till.

Anonym sa...

efter förlossningen var det ju värsta hormonchocken, då när alla hormoner ska ur kroppen igen, det är som ett slag i skallen. Man bara gråter och gråter. Ja, du vet tredjedagsgråten.

crrly sa...

cyrillia: Va, det hade jag inte trott om dig... faktiskt! Stackars Martin! :)


E-L (anonym): Ja, jag såg det, försökte svara honom i hans blogg men datorn/Blogger hängde sig så det blev nog inget.


jenny: ! :)


rasmus: Hmmmmmmm, säger jag bara. "Naturen" gör en hel del med en som känns jäkligt onödigt okcså.


anonym: Va, nä, tredjedagsgråt, icke hört talas om. Det låter ju snarast som något religiöst. Suck...

Anonym sa...

Ja, att naturen inte är dum betyder inte att den är snäll. Den bryr sig inte speciellt mycket om hur du mår utan mest om sånt som att dina barn kan få barn och såna saker.