söndag, december 17, 2006

Alltid ska det vara nåt...

Började skriva på ett blogginlägg i förmiddags men så märkte jag hur det utvidgades mer och mer och längre och längre... och hur det liksom fick eget liv och började handla om hela vår väg till graviditet... så jag satte stopp. Det var inte det jag tänkte berätta om nu egentligen alls, men visst, jag borde publicera det här i bloggen, men jag måste konferera med darling först.

Nåväl. Vår väg till graviditet har varit lång och snårig, mer om det förhoppningsvis senare.

Nu har jag levt med ständigt dygnet runt-illamående i över tio veckor och det är så groteskt jobbigt. Inte minst jobbigt är det när man får höra att man ska vara så jävla glad. Jo, det är skitkul att ha kronisk maginfluensa och inte ens bli av med det mest akuta illamåendet när man spyr, hurså?!

Illamåendet tog över hela min personlighet och hela mitt liv. Visst jobbade jag, men jag har inget ansträngande jobb rent fysiskt, det är ett kontorsjobb som då och då kräver lite intellektuell kapacitet men där jag har god hjälp av mina kolleger. En hel del arbetsuppgifter har jag sluppit helt då de är direkt spyframkallande, annars har jag bara behövt sitta hukad bakom min dator och inte vara trevlig mot nån utan bara småäta hela tiden. Mest mackor, mandariner, äpplen och godis. Efter jobbet var det sängen som gällde, då och då i korta stunder datorn. Ja, och så toaletten ibland också.

Nu tror jag (peppar peppar!!!!) att det har vänt lite, att det värsta när det gäller just illamåendet är över. Snart tänker jag börja glädja mig ordentligt åt min graviditet... Jag tar det efter stora ultraljudet om någon vecka. Men... alltid ska det vara nåt.

Det känns som om jag är en sån som råkar ut för väldigt mycket, kan man råka ut för något så nog sjutton gör jag det. Gäller inte minst den här graviditen... Vad är det nu då? Jo, i drygt en vecka har jag lidit av en fruktansvärd klåda, som jag till en början inte brydde mig om eftersom den var värst på magen och brösten och eftersom jag har vuxit så på de ställena så förstod jag ju att det kunde kännas så.

Men så började det sprida sig, en dag när jag kom hem från jobbet kändes det gräsligt kliigt runt vristerna. De var svullna och hade fullt med röda utslag runtom. Men längs låren och på ryggen, där det också kliade, syntes ingening. Någon dag senare uppträdde något som såg ut som nässelutslag överst på vänstra låret, och ytterligare något senare hade jag genomskinliga knottror på det kliande stället till vänster på magen. Jag började googla, något man nästan aldrig ska göra när man känner symtom av något slag... Bland annat detta hittade jag. Inte så kul, men det gjorde i alla fall att jag sökte hjälp.

Min barnmorska har redan jullov och vikarien försökte förgäves nå mödravårdscentralens läkare, han ringde aldrig tillbaka. Istället fick jag vända mig till KK-akuten och fick efter en del om och men en tid där nästa dag. Väl där fick jag som vanligt vänta tre timmar men träffade sen en jättebra läkare som tog mig på allvar och lyssnade och såg till att jag fick ta leverprover. Annars har jag hört (läst på nätet...) att man måste se till att ligga på om att få göra prover eftersom barnmorskan och läkarna ofta inte vet om att man alls kan drabbas av leverpåverkan så här pass tidigt i graviditeten.

Jag ringde läkaren påföljande dag och undrade om provsvaren. Proverna visade en lindrig leverpåverkan men också ett förhöjt värde av vita blodkroppar, vilket läkaren inte kunde förklara. "En infektion, kanske?" föreslog jag. "Nej, det skulle vi ha sett på mikrosänkan", svarade läkaren. Nej, hon kunde inte förklara det, men hon bekymrades en del över levervärdena. Jag hade tagit kompletterande prover, för att kolla gallsyrevärdena, så att de inte fälls ut i blodet och förgiftar bäse, men de provsvaren får vi vänta på i någon vecka... Det känns inte helt bra, det gör det inte, men jag oroar mig inte så mycket. Då irriterar klådan mer; jag fick antihistamin, Tavegyl, utskrivet men de tabletterna hjälper inte.

Lite lindrar det att komma hem och få slita av sig kläderna, och likaså att vi har sänkt värmen i sovrummet (det enda rum vi får någorlunda varmt) , usch för kläder, usch för värme, usch för kli!

Annars åter står bara väntan... och sen det stora ultraljudet så att vi får se hur det står till med Liten. Och jag är vid gott mod.

8 kommentarer:

salt sa...

Men stackars stackars! Att du ska behöva ha det så jobbigt! Det låter inte ett dugg kul. Och sen att inte ens får ha sina frustrationer ifred utan att folk ska utkräva "barnaglädje" av standardtyp 1A. Jag hade nog smockat till dem! ;)

Det viktigaste just nu är väl att du känner att du får rätt hjälp, så det håller jag tummarna för.
Det är väl en evig tur att Google finns? Plötsligt har man tillgång till floder av kunskap, bara ett par knapptryckningar bort.

Kram till er lilla familj!

iac sa...

Du ska visst ha lite mer än genomsnittet av alla sorters elände? Det är inte riktigt rättvist faktiskt.
Kram på dig!

Anna sa...

KRAM!!! Och ursäkta att jag skriker men jag ville att du verkligen skulle känna den. :)

Eva-L sa...

Hoppas allt går bra! Nässelutslag kan man ju få lite sådär ibland, både jag och barnen har råkat ut för det. Vad bra att de gör ordentliga undrsökningar också, du verkar ha fått bra hjälp och det känns tryggt.
Vi är på väg neråt, kanske, kanske kan vi ses? Men ni brukar inte vara särskilt mycket lediga kring nyår eller hur?
*kramar*

crrly sa...

salt: Ja, allså, graviditet är klart överskattat, känns det som hittills! ;p


iac: Nä, nu börjar det räcka...


anna: :) KRAM!!! tillbaka...


eva-l: Ni får se till att få bukt med gossens bilsjuka och hälsa på. Vi är inte det minsta lediga, nä...

Eva-L sa...

Han är faktiskt mycket bättre, vi vågar knappt tro att det är sant. Innan han är färdigutredd för den eventuella astman så vill jag inte ta honom till nån katt. Annars har vi arbetat oss fram till att 2 timmar kan vi klara av i ett katthem förutsatt att katterna ifråga är ute. Men vi kan kanske få barnvakt.

Monstermamma sa...

jamen kan det inte räcka nu?
somliga ska visst få allting.
graviditet är överskattat, jag håller med - önskar det fanns nåt enklare sätt.
stora kramen du store kämpe!

crrly sa...

e-l: Våra katter är väldigt bra ur allergisynpunkt, och dessutom är de gärna ute. Många jättekänsliga allergiker klarar av att vara hemma hos oss, och det är skönt. Vi bor ju så stort också, och har inte mycket mattor, så det blir inte så himla mycket hår.



monstermamma: Jag kan aldrig jämföra mig med dig ändå ju... Du kan ju tjäna som min förebild när det gäller att stå ut med mycket sjukdomar och skit... Kram själv!