lördag, mars 31, 2007

Nojor I


Hittills har jag skrivit av mig om graviditeten på andra ställen, men nu tänkte jag ösa ur mig lite här också.

Jag har i hela mitt liv, så länge jag kan minnas i alla fall, haft en gräslig förlossningsskräck. Varför är det bara de med fruktansvärda trauman som tvunget måste dela med sig av dem till en helt oskyldig omgivning?!

Jag har hållit på att svimma två gånger i mitt liv:
1. En kompis som jag pendlade till jobbet med ett tag berättade på tåget, när vi hade ståplats, om sin senaste förlossning. Det svartnade för mina ögon och snurrade till så att jag vinglade.
2. Jag såg på den brittiska dokumentären om livet före födseln, den tvådelade som visades för inte så längesen, och plötsligt blev det förlossningsscener. Jag var oförberedd på närbilderna. Det var tur att jag låg ner, för nu svartnade det för ögonen igen, jag drabbades av ett plötsligt illamående och bara grät och grät. Plötsligt blev det så verkligt; jag ska också genomgå det där snart!!

Som sagt, man hör bara om de jobbiga, utdragna förlossningarna, gärna de som avslutas med snitt, klipp, tång och/eller sugklocka. Värkar i flera dygn utan att något mer händer, utlovade bedövningar som aldrig sätts, panikattacker som bara gör smärtan värre etc, etc, etc. Och går man då runt med badbollsmage är det något hos kvinnorna med dessa trauman bakom sig som triggas igång. Man hinner bara se något glimta till i deras ögon, sen är det kört. Då forsar det ur dem, och man hinner inte värja sig och ta skydd. "Titta, en gravid, henne måste jag berätta för! Hon ska minsann få veta hur det är, vad hon har framför sig!"

Varför?! Blir något bättre av det? Hoppas de att jag liksom nu ska ångra mig på vägen, tänka igenom vad tusan jag egentligen har gjort och så... ja, vadå? Det finns ju ingen utväg nu, ungen ska ju ut! Så man sitter fast i en fälla, hjälplöst lyssnande på alla dessa desperata kvinnor som liksom klamrar sig fast vid en. Man kommer inte undan.

Men jovisst. Man kan alltid skylla på hormonerna. Har de inte kommit så långt i sina berättelser och man hör vartåt det barkar så kan man faktiskt avbryta dem och säga att man inte tänker lyssna, man får till och med vara ganska otrevlig. Man är överkänslig som det är när man är gravid, så varför ska man behöva stå och lyssna på detta?! De får väl gå till någon professionell att tala med om de inte har kommit över det, så är det bara, eller åtminstone välja sina offer på ett något annorlunda vis.

Jag har vidtagit en mängd olika åtgärder för att komma tillrätta med den värsta förlossningsskräcken. Jag samlar på positiva förlossningshistorier -- för de finns där! De drunknar bara i mängden av alla som ropar högst, de som har haft det jobbigast och på något vis söker övertrumfa varandra i det. Dessutom verkar det tyvärr vara lite tabu att vara nöjd med sin förlossning. Det lär till och med finnas de kvinnor som kan jämföra sin förlossning med en otroligt stark orgasm, men det är nästan förbjudet att tala om. Det är så oerhört provocerande.

Vad har jag mer gjort då? Jag har gått på pilates för gravida, lärt mig att stärka bäckenbotten och att bära barnet med musklerna istället för skelettet för att minska skaderisken. Jag (vi) har gått profylaxkurs. Otroligt nyttigt, känns ovärderligt. Lärt oss inte bara att andas utan fått en mängd praktisk information och verktyg. Älskling har fått en låång lista över uppgifter han ska utföra under förlossningen för att coacha mig på bästa sätt, och vi har skrivit upp och diskuterat målbilder etc. Förberett oss som värsta elitidrottsmännen! :)

Jag har gått vattengympa för gravida, med fokus på förlossningen, ledd av barnmorskor. Alldeles fantastiskt. Först lite gympa i varmt skönt vatten, sen ett långt avslappningspass där vi flyter runt i bassängen och lyssnar på positiva affirmationer och visualiserar en förlossning som går jättesmidigt. Andning, andning, andning här också. Vi har där fått en avslappningsskiva som man kan öva med hemma.

Jag har läst. Köpt böcker för ett antal tusen och bara slukat. Man kan liksom inte vara nog beredd... Böcker om att vara gravid, om känslor, om hormoner, om skumma symtom, om hur en förlossning kan gå till. Nästa steg ska bli att läsa in mig dels på avvikelser som kejsarsnitt, dels om livet efteråt. Amningen, föräldraskapet etc. (Detta inlägg blir så långt så jag ska skriva mer om nojorna inför allt detta i nästa inlägg.)

Jag läser på nätet också, förstås. Umgås där nästan dygnet runt med likasinnade och med mina motsatser, med dem som är kolugna och med dem som är närmast hysteriska, med dem som har liknande erfarenheter, med dem som inte alls delar det med mig, med nybörjarna i "bli med barn-karusellen", med guruerna. Jämför symtom och magbilder, peppar varann och nojar ihop. Det låter hur löjligt som helst men är faktiskt kul och intressant -- och/men ofta upprörande (man stöter ju på idioter överallt...). Och inte minst skriver man av sig och får stöd, skratt och många nya funderingar. Man lär sig många nya ord (karpaltunnelsyndrom) och man får nya insikter (Blöjor är ett helt universum! Nappflaskor är en vetenskap!).

Vi går föräldrakurs hos barnmorskan. Min gamla pensionsmässiga barnmorska som inte känns helt up-to-date, och på grund av vilken jag dessutom läser en hel del på exempelvis läkarsajter. Hmmm, det hon säger verkar inte stämma helt med de senaste rönen... Men föräldrakursen är bra. Vi känner oss väldigt pålästa i jämförelse med de andra men ställer inte färre dumma frågor för det...


Det viktigaste jag kan lära mig är dock att släppa taget. Let go. Förlossningen blir som den blir, bäse kommer ut när hon känner att hon är klar, det är inte mycket jag kan styra, det går inte att regissera förloppet. Tvärtom måste man vara öppen för så många olika utgångar av förlossningen som möjligt, och man ska dessutom inte se den som något slutmål; det är nu allting börjar.


[Forts följer]

15 kommentarer:

Vi på Kantarellen sa...

Vet du vad jag brukar säga, när någon frågar?

"Japp, det gör ont... liksom ett djävulskt magknip.... men inte värre än att man skaffar ett barn till."

Anonym sa...

Du fokuserar alldeles för mycket på själva förlossningen! Tänk istället på kolik, tänder, magsjuka, hosta, torr hud, matvägran, småsyskon, puberteten. :)

Anonym sa...

Hej igen!
Tänker på dig och önskar dig den absolut bästa tänkbara förlossningen :-) Jag ska inte bli långrandig men jag vill bara nämna att jag är en av dem som har väldigt positiva förlossningar bakom mig (har fött fyra barn varav den yngste för fyra veckor sedan vilket jag nämnde för dig tror jag?), och visst är det provocerande att tala högt om tyvärr...men skit i olyckskorparna och lycka till!

Anonym sa...

"Föda barn utan smärta", den har du väl ändå inte missat? Men det kanske inte hjälper? För övrigt, tänk på PERSPEKTIVEN! Jag kan inte tänka något annan smärta som ger något så otroligt gott, och dessutom är priviligerad! Skrik på!

schmut sa...

honey, jag har nog haft en av världens mest utdragna förlossninga roch helt ärligt? det finns värre saker. som att dra ut tänder eller ha stora operationsärr. rejäl förstoppning? javisst.

för det första så ser du inte slemgrejset.din mage är för stor, du för ovig och det är barnmorskor där med grejer.
för det andra så gör det inte superduper ont hela tiden. i mitt fall gjorde det mest ont i utdrivningsskedet och där finns det oftast ingen bra smärtlindring. det är bara att räkna och andas.
och för det tredje, det finns bra böcker. Att föda av Gudrun Abascal (osäker på stavning) är en av dem.
och mitt sista tips: under värkarna, andas in som om du luktar på en blomma och ut som om du blåser ut ett ljus. det är ett enkelt sätt att andas lugnt och naturligt oavsett vad som händer. det hjälpte mig i 33 timmar..och sedan fuskade jag med knark resterande fram till sista skedet.

crrly sa...

mamse: Mmm... Men jag har mått så gräsligt dåligt under hela graviditeten att jag helt ärligt inte tror att det är något för mig att genomgå igen. (Säg inte att det bara känns så nu och att man glömmer det, för... nej.) Är glad att vi har genomgått ganska stor del av adoptionsutredning till ev syskon, faktiskt tycker en del av mig att nån av oss borde sterilisera sig för att vara på den säkra sidan...! (Sant.)


anonym: Lugn, jag har som sagt bara börjat! Jag har en massa nojor om allt annat också, det blir nästa inlägg! :)


callandra: Ååh, vill så hemskt gärna ta del av dem om du har dem nerskrivna. Ska nog gå in på Lunar och ta ett snack där med dig, tror jag! :)


anonym: Jo, eller nej, jag har hört talas om den, så den samt den som Schmut rekommenderar nedan ska jag ta itu med att få tag i snarast!


Schmut: Tack, tack, tack, skönt att höra! Ska hitta den boken också, ja.

Anonym sa...

Jag bidrar väl med hur det gick till senast i pappas nuvarande familj, trots att det var lite dramatiskt.

När frugan en dag kände att det var dags, satte de sig i bilen och pappa körde in mot sjukhuset. Tyvärr var det rät långt dit från Malexander så när de kommit halvvägs sa frugan att de inte skulle hinna fram i tid.

Pappa fick helt enkelt lova att stanna bilen (som tur var en ford transit) och förlösa ungen där. Visst, dramatiskt, men hur som haver: det kan inte ha gjort hur ont som helst för hon var hela tiden i stånd att förklara för pappa hur han skulle bära sig åt för att få fram ungen på bästa sätt, och det gick alldeles utmärkt.

Okej, det lär inte vara en förstföderska som kan instruera på det viset men som sagt, så ont kan det inte ha gjort.

Sen läste jag nånstans att mycket av smärtan är mjölksyra så har du bra mjölksyratåighet gör det också mindre ont.

Anonym sa...

Jag blir ju nyfiken på var du skrivit av dig om graviditeten... :-)Publikt nånstans?

Eva-L sa...

Jag har en förlossningsberättelse från när Edvin föddes som är väldigt positiv, jag skickar den om du vill!

Anonym sa...

Jag har inte fött barn och är inte gravid, men har ändå haft förlossningsnoja i några år. Har längtat efter barn länge nu och ska skaffa det så fort jag är klar med min utbildning och får jobb och stabil ekonomi. Hur som helst så har jag kommit över min rädsla nu. Jag har också hört och läst massa skräckhistorier men bryr mig inte så mycket. Det hjälper ju inte att oroa sig. Dessutom verkar du vara mycket bra förberedd och det är ju allt du kan göra nu. Jag brukar tänka såhär: miljarder kvinnor har fött barn, även de med låg smärttröskel, litet bäcken, med traumatiska förlossningar och allt möjligt. Och miljarder kvinnor har klarat det. Även på den tiden det inte fanns smärtlindring eller ens en tiondel av den medicinska kunskap vi har nu. Om en neandertalare klarar av att föda i en grotta utan läkare så kan du också. Jag tror det kommer att gå jättebra för dig!

crrly sa...

Vad konstigt att kommentaren som jag skrev häromkvällen inte kom med. Nytt försök:


rasmus: Tack. Problemet är att jag inte har den blekaste om ifall jag har hög smärt- eller mjölksyratröskel...


jenny: Njaej... Kan mejla dig.


eva-l: Ja tack, gärna! :)

li: Tack för uppmuntran! (Kommer inte ihåg om jag hade skrivit mer till dig i kommentaren som kom bort, det känns så men jag kan inte komma på vad!)

Anonym sa...

Hm. Tyvärr är det ju ingen höjdare att prova mjölksyratåligheten när du är höggravid. Annars är det väl mest en variant av "kondition". Om du klarar att springa/cykla/simma/whatever väldigt länge och tillräckligt fort för "blodsmak i munnen" så har du bra mjölksyratålighet.

Som tur är så är inte "blodsmak"-träning det viktigaste för mjölksyratåligheten utan snarare motion på betydligt lägre intensitet. "blodsmak"-träning är egentligen ganska skadligt för kroppen och bör inte utövas speciellt ofta, även om endorfinruset som vältränade upplever när de gör det gör att de ligger på den nivån alldeles för ofta.

Behöver jag säga att pulsmätaren nuförtiden är en favoritleksak? :)

Anonym sa...

Så här gjorde jag: jag lyssnade inte på nån alls. Jag ställde helt enkelt in mig på att det skulle göra ont som FAN för då kan man bara bli glatt överraskad om det inte gör det, och gör det det så är man åtminstone förberedd. Det gjorde ont som fan, men jag missade sista delen eftersom de helt plötsligt plockade ut honom genom magen istället så det blev lite snopet. Inte på ett hemskt sätt, utan mer som "Jag trodde jag skulle föda barn, men nu har jag visst inte gjort det ändå. Jag är fortfarande en förstagångare nästa gång...".
Hur som helst, nu ligger han här och snarkar och är helt omedveten om uppståndelsen han skapade... när är det dags för dig?

Pernilla sa...

Men du haaar ju hört min. Utan bedövning. Allt gick som på räls. Jag svor ju inte ens, haha.

Anonym sa...

Rasmus: Vad menar du när du skriver: "Tyvärr är det ju ingen höjdare att prova mjölksyratåligheten när du är höggravid"?

Man kan numera testa mjölksyrehalten i fostervattnet när kvinnan kommer in för att föda för att direkt få veta hur hennes förlossning kommer att utveckla sig. Det är ju inte direkt så att man sätter upp henne på en motionscykel ;-)

http://www.nyteknik.se/art/48100

P.S Det gör lika ont för oss omföderskor att föda, men har man fött flera barn så vet man hur man ska möta smärtan och "bli vän" med den. Det är ingen slump att omföderskor oftare väljer att avstå från bedövningsmedel under sina förlossningar, vilket jag själv har gjort. Mina tre yngsta barn är födda utan bedövning (förutom lustgas) och kunde jag vrida klockan tillbaka till min första förlossning skulle jag ha gjort samma sak då också. D.S