Feberfest

Jättejobbtrötta crrly sitter på urtrista jobbet och läser samma tjatiga, ointressanta, larviga, totalt oviktiga texter gång på gång, spyr på skvallriga och löjliga kollegerna, är jättetrött på lång pendling och långa arbetsdagar, på att livet forsar förbi utan att hon riktigt är med... och avundas de kolleger som slipper vara där, de kolleger som gång på gång får vara hemma med sina sjuka barn! Tänk att få servera varm saft (?! ja, så tänkte crrly, varm saft till sjuka barn, av nån anledning) på soffkanten till blekt litet barn som bara orkar titta på film och sova, och så får mamman (som det är i dessa fall) göra vad hon vill hemma, ha en massa extra lyxtid, strosa omkring, behöver inte ens vara påklädd och ordninggjord, tänk vilken otroligt ofattbar lyx ... "Jäkla glidare", har crrly tänkt ganska surt. "Här måste man sitta och läsa en massa idiottexter om idiotiska ämnen skrivna av idioter, och sitta och vara omgiven av idioter... grrr... medan vissa bara kan vara hemma och mysa!"




Jojo. Gissa hur mycket crrly nu har fått äta upp alla dessa svarta tankar om vabbande mödrar hon hyst förr om åren? Dagisbaciller, var det. Icke att förringa. Stackars mini-crrlys stackars immunförsvar får verkligen jobba. Ändå är det här en väldigt frisk unge. Men nu ... Fyra dagar med närmare 40 graders feber, och nu orkar inte ens mini-crrly vara tapper längre. crrlys verklighet liknar inte alls hennes fantasier om varm saft och att få gå och skrota för sig själv. crrlys verklighet är snarare ett fängelse med nedrullade gardiner för att stänga ute den (ack så starka och klara) obarmhärtiga februarisolen, en unge som inte orkar vara sjuk längre utan får raseriutbrott och vrålattacker då crrly är helt hjälplös och inget av det hon försöker med hjälper; drama queen-ungen gör vad hon kan för att skada sig själv och verkligen få anledning att gasta: försök att kasta sig ner från den höga sängen och dunka huvudet hårt i golv/vägg hör till de vanligaste. Tröst blir det bara värre av. Bröst blir det bara värre av.

Maratonamningar, ja. crrly är vanligtvis väldigt glad och tacksam över att mini-crrly fortfarande vill amma så mycket, det är det godaste och mysigaste hon vet (mini-crrly alltså), och även crrly tycker att det är jättegosigt, men nu ... De två första dagarna hemma med timmar i underliga ställningar i sängen gick bra. Stel, visst, men det funkade. crrly kunde läsa böcker och tidningar under tiden, himla bra. Men sen vände det. mini-crrly kom på att mamma inte hade 100 procent fokus på henne -- raseri, fullständiga vansinnesattacker där inte crrly fick kontakt med dottern. Obehagligt, riktigt otäckt. crrly fick finna sig i sitt oblida öde: ammmmmmmmmmmmmmmma timme ut och timme in, stirrande i väggen. De till en början käcka försöken till positivt tänkande övergick snart till bitterhet och leda. Sammanbrott. Nu orkar crrly inte mer ... och är ganska trött på de käcka och föga medkännande "Jaa! Så är det!" hon får från vissa håll (läs: sin mor). crrly inser att livet med barn bara har börjat, prövningarnas tid är bara att uthärda i många år framöver ... och visst, man får skylla sig själv.



MEN CRRLY SKA ALDRIG MERA TRO ATT DE SOM ÄR HEMMA MED SJUKA BARN ÄR GLIDARE!!!



Man lär sig.